Bibel 2000 (B2000)
7

Guds löften till David

71Kung David hade nu inrättat sig i sitt hus, och Herren hade låtit honom få ro för alla fiender runt omkring. 2Då sade han till profeten Natan: »Här bor jag i ett hus av cederträ, medan Guds ark bor i ett tält.« 3Natan svarade: »Gör det du tänker, Herren är med dig.«

4Samma natt kom Herrens ord till Natan: 5»Gå till min tjänare David och säg honom: Så säger Herren: Skulle du bygga mig ett hus att bo i? 6Jag har aldrig bott i något hus utan har flyttat omkring med ett tält som boning alltsedan jag förde Israels folk ut ur Egypten. 7Under hela den tid jag färdats med israeliterna har jag aldrig förebrått någon av deras domare, dessa som jag satt till herdar för mitt folk Israel, att de inte har byggt mig ett hus av cederträ. — 8Du skall vidare framföra detta till min tjänare David: Så säger Herren Sebaot: Jag hämtade dig från betesmarken och fåren, för att du skulle bli furste över mitt folk, över Israel. 9Jag har varit med dig vart du än gått och krossat alla fiender i din väg. Jag skall göra dig lika ryktbar som de största på jorden, 10och åt mitt folk Israel skall jag ge ett land där jag gör dem rotfasta och där de skall få stanna. De skall inte mera oroas och inte längre förtryckas av onda människor som tidigare, 11som på den tid då jag insatte domare över mitt folk Israel. Ja, du skall få leva i fred för alla dina fiender. Nu kungör Herren att han skall bygga dig ett hus, ett kungahus. 12Och då dina dagar är till ända och du vilar hos dina fäder skall jag låta en ättling till dig, en som du själv har avlat, efterträda dig, och jag skall trygga hans kungavälde. 13Han skall bygga ett hus åt mitt namn, och jag skall befästa hans kungatron för all framtid. 14Jag skall vara hans fader och han skall vara min son. När han felar skall jag visa honom till rätta med sträng hand, som när människorna agar sina barn. 15Men min nåd skall inte vika från honom, så som jag lät den vika från Saul, som jag tvingade att vika för dig. 16Ditt hus och ditt kungavälde skall bestå inför mig i all framtid, och din tron skall aldrig vackla.«

David tackar Herren

17Natan framförde till David allt detta som Herren hade sagt och uppenbarat. 18Då trädde kung David inför Herren och satte sig ner. Han sade: »Vem är då jag, Herre, min Gud, och vad är min släkt, eftersom du har låtit mig nå så högt? 19Ändå har du inte låtit detta vara nog, Herre, min Gud, utan du talar nu också om min ätt i en fjärran framtid. [---] 20Vad skall jag mera säga till dig? Du känner din tjänare, Herre, min Gud. 21Enligt ditt löfte och din vilja har du gjort allt detta underbara och låtit din tjänare få veta det. 22Stor är du, Herre Gud, du är utan like. Det finns ingen annan Gud än du — därom vittnar allt vi hört. 23Och det finns inget folk på jorden som kan jämföras med ditt folk Israel, ett folk som Gud själv har lett och räddat åt sig som sitt eget för att göra sitt namn känt och utföra stora och förunderliga gärningar för dess skull, ett folk som du har räddat ur Egypten för att sedan driva undan folken och gudarna i dess väg. 24Du har för all framtid utsett Israel till ditt eget folk, och du, Herre, har blivit deras Gud.

25Herre Gud, håll alltid det ord vid makt som du har uttalat om mig och min ätt, och uppfyll vad du har lovat. 26Då skall ditt namn alltid äras och man skall säga: Herren Sebaot är Gud över Israel. Och din tjänare Davids ätt skall bestå inför dig. 27Herre Sebaot, Israels Gud, du har själv uppenbarat för mig att du skall bygga mig ett hus, ett kungahus. Därför har din tjänare dristat sig att be denna bön. 28Du, Herre, min Gud, är Gud, dina ord skall visa sig sanna, och nu har du gett mig detta stora löfte. 29Jag ber dig, välsigna min ätt så att den alltid får bestå inför dig, så som du själv har sagt, Herre, min Gud. Låt din välsignelse alltid vila över din tjänares hus.«

8

Davids krig och hans förvaltning

81En tid därefter slog David filisteerna och underkuvade dem och tog Meteg Haamma ifrån dem. 2Också moabiterna besegrade han; han lät dem lägga sig på marken bredvid varandra och mätte sedan med ett rep ut två längder som han lät döda och en längd som fick leva. Så blev moabiterna Davids lydfolk och måste betala skatt till honom. 3Vidare drog David ut för att vidga sitt välde fram till Eufrat, och han besegrade då kungen av Sova, Hadadeser, Rechovs son. 4David tillfångatog 1 700 vagnskämpar och 20 000 fotsoldater och lät skära av senorna på alla vagnshästarna utom hundra. 5Då arameerna i Damaskus kom för att undsätta Hadadeser besegrade David dem och dödade 22 000. 6Därefter satte han fogdar över arameerna i Damaskus; de blev hans lydfolk och måste betala skatt till honom. Herren gav honom seger var han drog fram. 7De gyllene koger som Hadadesers officerare hade burit tog David som byte och förde till Jerusalem. 8Han tog också en stor mängd koppar från Hadadesers städer Tevach och Berotaj.

9När kung Tou av Hamat fick höra att David hade besegrat Hadadesers här 10sände han sin son Joram för att lyckönska David till segern över Hadadeser; denne hade nämligen fört krig mot Tou. Joram hade med sig kärl av silver, guld och koppar, 11och dem helgade David åt Herren liksom silvret och guldet från alla de underkuvade folken: 12arameer, moabiter, ammoniter, filisteer och amalekiter. Så gjorde han också med en del av bytet från kung Hadadeser av Sova, Rechovs son.

13David vann stort rykte. När han återvänt efter segern över arameerna slog han edomeerna i Saltdalen, 18 000 man, 14och satte fogdar över edomeerna; hela Edom blev Davids lydland. Herren gav honom seger var han drog fram.

15David regerade nu över hela Israel, och han sörjde för lag och rätt hos sitt folk. 16Joav, Serujas son, var överbefälhavare, och Joshafat, Achiluds son, var kansler. 17Sadok, Achituvs son, och Achimelek, Evjatars son, var präster, och Seraja var kungens sekreterare. 18Benaja, Jojadas son, förde befälet över kereteerna och peleteerna, och Davids söner tjänstgjorde som präster.

9

David och Mefivoshet

91En dag frågade David: »Finns det någon kvar av Sauls familj, som jag skulle kunna visa barmhärtighet för Jonatans skull?« 2Hos Saul hade funnits en troman som hette Siva, och han blev kallad till David: »Är du Siva?« frågade kungen. »Ja, herre«, svarade Siva. 3David sade: »Finns det ingen enda kvar av Sauls familj, så att jag kan vara barmhärtig mot honom liksom Gud är barmhärtig?« Siva svarade: »En son till Jonatan lever fortfarande, han som är vanför.« 4David frågade var han fanns, och då berättade Siva att han bodde i Lo Devar hos Makir, Ammiels son. 5Kungen lät hämta honom, 6och så kom Mefivoshet, Jonatans son och Sauls sonson, till David. Han föll ner på sitt ansikte och hälsade underdånigt. »Mefivoshet«, sade David, och han svarade: »Ja, herre.« — 7»Var inte rädd«, sade David, »jag skall visa dig barmhärtighet för din far Jonatans skull. Du skall få tillbaka all mark som har tillhört din farfar Saul, och du skall alltid äta vid mitt bord.« 8Då bugade sig Mefivoshet djupt och sade: »Att du bryr dig om en hund som mig, herre!«

9Kungen kallade nu på Sauls troman Siva och sade till honom: »Allt som har tillhört Saul och hans familj ger jag härmed åt din herres ättling. 10För hans räkning skall du och dina söner och tjänare bruka jorden och bärga skörden, så att din herres son får sitt uppehälle. Och Mefivoshet skall alltid äta vid mitt bord.« Siva, som hade femton söner och tjugo tjänare, 11lovade att göra allt vad hans herre kungen hade befallt. Mefivoshet åt sedan vid kungens bord som en av kungens söner.

12Mefivoshet hade en liten son som hette Mika. Alla som hörde till Sivas hushåll var i tjänst hos Mefivoshet, 13men själv bodde han i Jerusalem, eftersom han alltid skulle äta vid kungens bord. Han var skadad i benen och haltade.