Bibel 2000 (B2000)
5

David blir kung över hela Israel

51Nu kom alla Israels stammar till David i Hebron. »Vi är av samma kött och blod som du«, sade de. 2»Redan förut, när Saul var vår kung, var det du som förde befälet över Israel, och Herren sade till dig: Du skall vara herde för mitt folk Israel, du skall vara Israels furste.« 3Alla de äldste i Israel kom alltså till kung David i Hebron. Där slöt han förbund med dem inför Herren, och de smorde honom till kung över Israel.

4David var trettio år då han blev kung, och han regerade i fyrtio år: 5sju år och sex månader i Hebron över Juda och trettiotre år i Jerusalem över både Israel och Juda.

David erövrar Jerusalem. Hans söner där

6Kungen tågade nu med sina män mot Jerusalem, mot jevuseerna, som bodde där. Dessa sade till David: »Här slipper du aldrig in — blinda och halta skall slå dig tillbaka!« De menade att David inte kunde komma in i staden. 7Men David intog Sionsborgen, alltså Davids stad. 8Han sade då: »Den som vill besegra jevuseerna måste slå mot vattentunneln. David hatar dessa halta och blinda.« Det är därför man säger: Ingen blind eller halt får komma in i templet.

9David slog sig ner i borgen och kallade den Davids stad. Han befäste staden runt om, från Millo och inåt. 10David blev allt mäktigare, och Herren, härskarornas Gud, var med honom.

11Kung Hiram i Tyros sände en beskickning till David med cederträ och med snickare och stenhuggare, som byggde ett hus åt honom. 12Då förstod David att Herren hade stadfäst hans kungavärdighet och gjort hans välde mäktigt för sitt folk Israels skull.

13Efter flyttningen från Hebron tog David nya bihustrur och hustrur från Jerusalem och fick fler söner och döttrar. 14Detta är namnen på de söner som föddes åt honom i Jerusalem: Shammua, Shovav, Natan, Salomo, 15Jivchar, Elishua, Nefeg, Jafia, 16Elishama, Eljada och Elifelet.

Seger över filisteerna

17När filisteerna hörde att David blivit smord till kung över Israel gav de sig ut efter honom. David fick veta det och sökte sig ner till fästningen, 18medan filisteerna ryckte fram och spred sig i Refaimdalen. 19David frågade Herren: »Skall jag dra ut mot filisteerna? Ger du dem i mitt våld?« Herren svarade: »Dra ut mot dem, jag skall ge filisteerna i ditt våld.« 20Så kom David till Baal-Perasim och slog där filisteerna. »Herren har gått framför mig som en flodvåg«, sade han, »och vräkt undan mina fiender.« Han kallade därför platsen för Baal-Perasim. 21Filisteerna lämnade kvar sina gudabilder, och David och hans män tog dem med sig.

22Ännu en gång marscherade filisteerna upp och spred sig i Refaimdalen. 23Då frågade David Herren och fick till svar: »Du skall inte gå rakt emot dem utan gå runt och falla dem i ryggen från det håll där bakaträden står. 24När du hör steg i bakaträdens kronor, ryck då genast fram, ty då har Herren dragit ut framför dig för att slå filisteernas här.« 25David gjorde som Herren hade befallt, och han slog filisteerna och förföljde dem från Givon ända ner till Geser.

6

Arken förs till Jerusalem

61David samlade Israels bästa trupper, tillsammans 30 000 man, 2och tågade med allt sitt folk till Baala i Juda. Därifrån skulle han hämta upp Guds ark, över vilken uttalats namnet Herren Sebaot, han som tronar på keruberna. 3De ställde Guds ark på en nygjord vagn och förde den bort från Avinadavs hus på höjden. Avinadavs söner Ussa och Achjo körde vagnen: 4Ussa gick bredvid Guds ark och Achjo före den. 5David och israeliterna dansade framför Herren med liv och lust och sjöng till lyror, harpor och tamburiner, till bjällror och cymbaler. 6När de kom fram till Nakons tröskplats snavade oxarna, och Ussa sträckte ut handen och grep tag i Guds ark. 7Då blev Herren vred på Ussa: Gud slog honom, och han föll död ner bredvid Guds ark. 8David blev upprörd över att Herren hade fällt Ussa. Platsen fick namnet Peres Ussa och heter så än i dag.

9Nu var David rädd för Herren och undrade hur han skulle få Herrens ark förd till sig. 10Han ville inte flytta den till sig i Davids stad utan ställde den hos Oved-Edom från Gat. 11Där blev Herrens ark kvar i tre månader, och Herren välsignade Oved-Edom och hela hans familj.

12Man berättade för kung David att Herren hade välsignat Oved-Edoms familj och allt som tillhörde honom för Guds arks skull. Då gick David dit och lät föra upp Guds ark i festtåg från Oved-Edoms hus till Davids stad. 13När de som bar Herrens ark hade gått sex steg framåt offrade David en tjur och en gödkalv, 14och klädd i linne-efod dansade han sedan med liv och lust inför Herren. 15David och hela Israel förde så upp Herrens ark under jubelrop och fanfarer. 16Då Herrens ark kom in i Davids stad stod Sauls dotter Mikal och tittade ut genom fönstret, och när hon såg kung David hoppa och dansa inför Herren kände hon förakt för honom.

17Herrens ark fördes in och ställdes på sin plats i det tält som David hade rest åt den. Sedan offrade David brännoffer inför Herren och även gemenskapsoffer, 18och då han hade avslutat offren välsignade han folket med Herren Sebaots namn. 19Till varje man och kvinna i den stora skaran israeliter delade han ut en brödkaka, en kaka dadlar och en kaka russin; sedan gick var och en hem till sitt.

20Också David återvände hem för att välsigna sin familj. Då kom Sauls dotter Mikal emot honom och sade: »Tänk så värdigt Israels konung uppträdde i dag! Att blotta sig för sina tjänares tjänsteflickor som det värsta patrask.« 21David svarade: »Jag har visat min glädje inför Herren, inför Herren som har utvalt mig framför din far och hela hans ätt och satt mig till furste över sitt folk, över Israel. 22Om jag så förnedrar mig ännu mer än i dag, så att du ser ner på mig, skall tjänsteflickorna som du talar om ändå se upp till mig.« 23Och Mikal, Sauls dotter, fick aldrig några barn i hela sitt liv.

7

Guds löften till David

71Kung David hade nu inrättat sig i sitt hus, och Herren hade låtit honom få ro för alla fiender runt omkring. 2Då sade han till profeten Natan: »Här bor jag i ett hus av cederträ, medan Guds ark bor i ett tält.« 3Natan svarade: »Gör det du tänker, Herren är med dig.«

4Samma natt kom Herrens ord till Natan: 5»Gå till min tjänare David och säg honom: Så säger Herren: Skulle du bygga mig ett hus att bo i? 6Jag har aldrig bott i något hus utan har flyttat omkring med ett tält som boning alltsedan jag förde Israels folk ut ur Egypten. 7Under hela den tid jag färdats med israeliterna har jag aldrig förebrått någon av deras domare, dessa som jag satt till herdar för mitt folk Israel, att de inte har byggt mig ett hus av cederträ. — 8Du skall vidare framföra detta till min tjänare David: Så säger Herren Sebaot: Jag hämtade dig från betesmarken och fåren, för att du skulle bli furste över mitt folk, över Israel. 9Jag har varit med dig vart du än gått och krossat alla fiender i din väg. Jag skall göra dig lika ryktbar som de största på jorden, 10och åt mitt folk Israel skall jag ge ett land där jag gör dem rotfasta och där de skall få stanna. De skall inte mera oroas och inte längre förtryckas av onda människor som tidigare, 11som på den tid då jag insatte domare över mitt folk Israel. Ja, du skall få leva i fred för alla dina fiender. Nu kungör Herren att han skall bygga dig ett hus, ett kungahus. 12Och då dina dagar är till ända och du vilar hos dina fäder skall jag låta en ättling till dig, en som du själv har avlat, efterträda dig, och jag skall trygga hans kungavälde. 13Han skall bygga ett hus åt mitt namn, och jag skall befästa hans kungatron för all framtid. 14Jag skall vara hans fader och han skall vara min son. När han felar skall jag visa honom till rätta med sträng hand, som när människorna agar sina barn. 15Men min nåd skall inte vika från honom, så som jag lät den vika från Saul, som jag tvingade att vika för dig. 16Ditt hus och ditt kungavälde skall bestå inför mig i all framtid, och din tron skall aldrig vackla.«

David tackar Herren

17Natan framförde till David allt detta som Herren hade sagt och uppenbarat. 18Då trädde kung David inför Herren och satte sig ner. Han sade: »Vem är då jag, Herre, min Gud, och vad är min släkt, eftersom du har låtit mig nå så högt? 19Ändå har du inte låtit detta vara nog, Herre, min Gud, utan du talar nu också om min ätt i en fjärran framtid. [---] 20Vad skall jag mera säga till dig? Du känner din tjänare, Herre, min Gud. 21Enligt ditt löfte och din vilja har du gjort allt detta underbara och låtit din tjänare få veta det. 22Stor är du, Herre Gud, du är utan like. Det finns ingen annan Gud än du — därom vittnar allt vi hört. 23Och det finns inget folk på jorden som kan jämföras med ditt folk Israel, ett folk som Gud själv har lett och räddat åt sig som sitt eget för att göra sitt namn känt och utföra stora och förunderliga gärningar för dess skull, ett folk som du har räddat ur Egypten för att sedan driva undan folken och gudarna i dess väg. 24Du har för all framtid utsett Israel till ditt eget folk, och du, Herre, har blivit deras Gud.

25Herre Gud, håll alltid det ord vid makt som du har uttalat om mig och min ätt, och uppfyll vad du har lovat. 26Då skall ditt namn alltid äras och man skall säga: Herren Sebaot är Gud över Israel. Och din tjänare Davids ätt skall bestå inför dig. 27Herre Sebaot, Israels Gud, du har själv uppenbarat för mig att du skall bygga mig ett hus, ett kungahus. Därför har din tjänare dristat sig att be denna bön. 28Du, Herre, min Gud, är Gud, dina ord skall visa sig sanna, och nu har du gett mig detta stora löfte. 29Jag ber dig, välsigna min ätt så att den alltid får bestå inför dig, så som du själv har sagt, Herre, min Gud. Låt din välsignelse alltid vila över din tjänares hus.«