Bibel 2000 (B2000)
2

David blir kung över Juda

21Efter en tid frågade David Herren: »Skall jag dra upp till någon av städerna i Juda?« Herren svarade: »Ja.« David frågade: »Till vilken?« — »Till Hebron«, svarade Herren. 2David begav sig dit och med honom hans båda hustrur, Achinoam från Jisreel och Avigajil, änkan efter Naval från Karmel. 3Han tog också med sig sina män, var och en med sin familj, och de slog sig ner i städerna runt Hebron. 4Då kom männen i Juda dit och smorde David till kung över Juda.

När David fick höra att folket i Javesh i Gilead hade begravt Saul 5skickade han bud till dem och lät hälsa: »Må Herren välsigna er som har visat trohet mot er herre Saul och begravt honom. 6Må nu Herren visa er kärlek och trofasthet. Även jag vill belöna er för vad ni har gjort. 7Var modiga och tappra. Er herre Saul är död, men Juda har smort mig till sin kung.«

David i krig med Sauls ätt. Hans söner i Hebron

8Men Avner, Ners son, som var Sauls överbefälhavare, hade tagit med Sauls son Ish-Boshet till Machanajim 9och utropat honom till kung över Gilead, Asher, Jisreel, Efraim, Benjamin, ja, över hela Israel. 10Ish-Boshet, Sauls son, var fyrtio år då han blev kung över Israel, och han regerade i två år. Men Juda höll fast vid David, 11och han var kung över Juda i Hebron i sju år och sex månader.

12Avner, Ners son, tågade med Sauls son Ish-Boshets män från Machanajim till Givon, 13medan Joav, Serujas son, drog ut med Davids män. De möttes vid dammen i Givon och gjorde halt på var sin sida om den. 14Avner sade till Joav: »Vi låter några unga krigare utkämpa envig medan vi ser på.« Joav samtyckte, 15och tolv krigare ställde upp för Benjamins stam och Ish-Boshet, mot tolv av Davids män. 16Var och en högg tag i sin motståndares huvud och rände svärdet i sidan på honom, och så föll de allesammans. Denna plats i Givon kallas sedan dess Svärdseggarnas åker.

17Det blev en förbittrad strid den dagen, och Avner och israeliterna blev besegrade av Davids män. 18Joav, Avishaj och Asael, Serujas tre söner, var med i striden. Asael, som var snabb som en gasell på fälten, 19förföljde Avner utan att vika av åt något håll. 20Då vände sig Avner och ropade: »Asael, är det du?« — »Ja«, svarade Asael. 21»Spring åt något annat håll«, fortsatte Avner. »Ge dig på någon av de yngre och ta hans rustning.« Men Asael ville inte låta honom vara, 22och då upprepade Avner: »Sluta följa efter mig, annars slår jag ihjäl dig. Och hur skulle jag då kunna se din bror Joav i ögonen?« 23Men Asael fortsatte att förfölja honom. Då stötte Avner spjutet i buken på honom, så att det trängde ut genom ryggen, och Asael föll och dog på stället. Alla hejdade sig när de kom till platsen där han hade stupat. 24Men Joav och Avishaj satte efter Avner, och i solnedgången kom de fram till Ammahöjden öster om Giach, på vägen till Givons öken.

25Här samlades benjaminiterna i en enda flock bakom Avner uppe på höjden. 26Avner ropade till Joav: »Skall slaktandet aldrig ta slut? Förstår du inte vilket elände det leder till? Skall du aldrig få ditt folk att sluta förfölja sina bröder?« 27Joav svarade: »Så sant Gud lever, hade du inte sagt det där skulle de ha fortsatt att jaga sina bröder ända till morgonen.« 28Så lät han stöta i horn, och hela hären gjorde halt; de slutade förfölja israeliterna, och striden upphörde.

29Avner och hans män tågade genom Jordandalen hela natten, gick över floden och fortsatte sedan under förmiddagen fram till Machanajim. 30När Joav hade slutat förfölja Avner och samlade sitt folk visade det sig att nitton av Davids män saknades förutom Asael. 31Davids män hade nedgjort 360 benjaminiter och anhängare till Avner. 32De förde med sig Asael och begravde honom i hans fars grav i Betlehem. Sedan marscherade Joav och hans män hela natten, och när dagen grydde var de framme i Hebron.

3

31Kriget mellan Sauls ätt och Davids blev långvarigt. Davids ställning stärktes mer och mer, medan Sauls ätt blev allt svagare.

2Under sin tid i Hebron fick David dessa söner: Hans förstfödde var Amnon, som han fick med Achinoam från Jisreel. 3Hans andre son var Kilav, som han fick med Avigajil, änkan efter Naval från Karmel. Den tredje var Absalom, son till Maaka, som var dotter till Talmaj, kungen av Geshur. 4Den fjärde var Adonia, son till Haggit, den femte Shefatja, son till Avital, 5och den sjätte Jitream, som David fick med sin hustru Egla. Dessa söner föddes åt David i Hebron.

Avner går över till David

6Så länge kriget varade mellan Sauls ätt och Davids var Avner den starke mannen på Sauls sida. 7Saul hade haft en bihustru vid namn Rispa, Ajas dotter, och nu förebrådde Ish-Boshet Avner: »Varför har du legat med min fars bihustru?« 8Avner blev upprörd över Ish-Boshets anklagelse: »Jag är ingen judeisk hund! Jag har varit lojal mot din far Sauls familj, hans bröder och vänner och inte utlämnat dig åt David, och så kommer du och går till rätta med mig för ett felsteg med den där kvinnan. 9Gud må straffa mig, nu och framgent, om jag inte förverkligar det som Herren med ed har lovat David: 10att låta kungamakten gå ifrån Sauls ätt och att sätta David på tronen i Israel och Juda, från Dan till Beer Sheva.« 11Ish-Boshet blev rädd och vågade inte svara ett enda ord.

12Avner sände budbärare till David och lät hälsa: »Slut förbund med mig, så skall jag hjälpa dig att vinna hela Israel över på din sida.« — 13»Ja«, sade David, »jag skall sluta förbund med dig, men på ett villkor: du får inte komma inför mina ögon utan att ha med dig Sauls dotter Mikal.« 14Därefter skickade David sändebud till Ish-Boshet, Sauls son, med denna begäran: »Ge mig min hustru Mikal, som jag fick som brud för hundra filisteiska förhudar.« 15Då lät Ish-Boshet hämta henne från hennes man Paltiel, Lajishs son. 16Paltiel följde sin hustru och gick gråtande efter henne hela vägen fram till Bachurim. Där sade Avner: »Gå hem igen!« Och Paltiel vände tillbaka.

17Avner hade talat med de äldste i Israel och sagt: »Ni har länge önskat att få David till kung. 18Nu är det tid att handla, ty så har Herren sagt om honom: Genom min tjänare David skall jag rädda mitt folk Israel från filisteerna och alla andra fiender.« 19Avner talade också med benjaminiterna, och sedan begav han sig till Hebron för att underrätta David om vad Israel och Benjamins stam hade beslutat.

20Med tjugo man i följe kom Avner till David i Hebron, och David tog emot dem med en festmåltid. 21Avner förklarade: »Jag skall se till att hela Israel sluter upp bakom dig, min herre och konung, och ingår förbund med dig. Så får du hela det rike du eftertraktar.« David tog farväl av Avner och lät honom gå därifrån ostörd.

Avner dödas

22Just då var Davids män och Joav på väg hem från ett plundringståg och hade med sig stort byte. Avner var inte längre kvar hos David i Hebron; denne hade låtit honom gå därifrån ostörd. 23När Joav och krigsfolket kom tillbaka berättade man för honom att Avner, Ners son, hade varit hos kungen, som låtit honom gå därifrån ostörd. 24Då gick Joav in till kungen och sade: »Vad är det du har gjort? Här kommer Avner till dig, och du låter honom bara gå härifrån! 25Du känner väl Avner, Ners son: han var här för att vilseleda dig, han ville utforska dina förehavanden och ta reda på vad du håller på med.« 26När Joav hade lämnat David skickade han bud efter Avner och fick honom att återvända när han var vid cisternen i Sira. Detta visste David ingenting om. 27När Avner kom tillbaka till Hebron tog Joav honom avsides invid porten som för att tala förtroligt med honom, men där gav han honom ett dödande hugg i buken och hämnades så sin bror Asael.

28När David fick kännedom om vad som hänt sade han: »Herren vet att skulden för Avners död aldrig kan läggas på mig och mitt kungadöme. 29Hans blod skall komma över Joav och hela hans släkt. Må i Joavs släkt aldrig fattas män med dröppel och spetälska och krymplingar och män som faller för svärd eller svälter ihjäl.« 30Så dräpte Joav och hans bror Avishaj Avner, därför att han hade dödat deras bror Asael i slaget vid Givon.

David sörjer Avner

31David sade åt Joav och alla som var där att riva sönder sina kläder, svepa sig i säckväv och gå framför Avners bår och hålla dödsklagan. Själv gick kung David bakom båren. 32Så begravde de Avner i Hebron, och kungen grät högt vid Avners grav; alla som var där grät.

33Detta är kungens klagosång över Avner:

Måste Avner dö en så neslig död?

34Dina händer var icke bundna,

dina fötter ej slagna i bojor.

Du föll som man faller för ogärningsmän.

Och alla fortsatte att gråta över Avner. 35Sedan försökte de övertala David att äta något medan det ännu var dag, men han svor: »Gud må straffa mig, nu och framgent, om jag äter ens en brödbit innan solen går ner.«

36Detta hans svar blev känt, och folket uppskattade det, liksom allt vad kungen gjorde. 37Nu förstod alla där och i hela Israel att kungen inte låg bakom mordet på Avner, Ners son. 38»Ni skall veta att en hövding och storman i Israel har fallit i dag«, sade kungen till sina män. 39»Själv är jag ännu svag, även om jag är smord till kung, och de där männen, Serujas söner, är för hårda för mig. Men Herren skall vedergälla de onda för deras ondska.«

4

Ish-Boshet dödas

41Budet om att Avner hade dödats i Hebron gjorde Sauls son Ish-Boshet alldeles lamslagen, och alla i Israel blev bestörta. 2Ish-Boshet hade i sin tjänst två män som ledde strövkårer. Den ene hette Baana och den andre Rekav, och de var söner till Rimmon från Beerot och tillhörde Benjamins stam. Beerot brukar ju räknas till Benjamin. 3Invånarna i staden flydde till Gittajim, där de fortfarande lever som invandrare.

4Sauls son Jonatan hade en son som var vanför. Han var fem år gammal när budet kom från Jisreel om Saul och Jonatan. Barnflickan tog honom med sig och flydde, men vid den brådstörtade flykten tappade hon pojken, och han blev halt. Han hette Mefivoshet.

5En dag kom Rekav och Baana, söner till Rimmon från Beerot, till Ish-Boshets hus när det var som hetast och Ish-Boshet låg och sov. 6Dörrvakterskan, som höll på med att rensa vete, hade slumrat till, och så kunde Rekav och hans bror Baana smita in i huset. 7Där inne fann de Ish-Boshet på sängen i sovrummet. De slog ihjäl honom, högg av honom huvudet och tog det med sig. Hela natten vandrade de sedan ner genom Jordandalen. 8De kom till David i Hebron med Ish-Boshets huvud. »Här är Ish-Boshets huvud«, sade de, »sonen till din fiende Saul, som stod dig efter livet. Herre konung, i dag har Herren gett dig hämnd på Saul och hans efterkommande.« 9David svarade Rekav och hans bror Baana, söner till Rimmon från Beerot: »Så sant Herren lever, han som har räddat mig ur alla faror: 10den mannen som underrättade mig om Sauls död och trodde att han kom med goda nyheter, honom grep jag i Siklag och dödade, det var lönen jag gav honom för det glädjebudet. 11Nu har nidingar dräpt en oskyldig man i hans hem, i hans egen säng. Har jag inte då ännu större anledning att kräva ut hämnd för hans blod och utplåna er från jordens yta?« 12På Davids befallning kom så hans män och dödade dem och högg av dem händer och fötter och hängde upp dem vid dammen i Hebron. Men Ish-Boshets huvud lade de i Avners grav i Hebron.