Bibel 2000 (B2000)
22

En lovsång av David

221Detta är den sång som David sjöng till Herren när Herren hade räddat honom från alla hans fiender och från Saul.

2Herre, min klippa, min borg och min räddare,

3min Gud, berget som är min tillflykt,

min sköld och mitt starka värn,

min fristad och mitt skydd,

du som räddar mig undan våldet.

4Till Herren, den högtlovade, ropade jag,

och jag blev räddad från mina fiender.

5Dödens bränningar brusade kring mig,

förödelsens stormflod skrämde mig.

6Dödsrikets snaror omgav mig,

framför mig väntade dödens fällor.

7I min förtvivlan klagade jag för Herren,

ropade jag till min Gud,

och han hörde min röst i sitt tempel,

mitt rop nådde fram till hans öra.

8Då skakade jorden och skälvde,

himlens grundvalar darrade,

vacklade under hans vrede.

9Från hans näsborrar utgick ett rökmoln,

från hans mun förtärande eld.

Han sprutade glöd och brand.

10Himlen vek han undan och steg ner

med töcknet under sina fötter.

11Han red på keruben, han flög,

han svävade fram på vindens vingar.

12Han dolde sig i mörkrets tält,

i molnens fuktiga massor.

13I glansen kring honom

glödde gnistrande bränder.

14Herren dundrade från himlen,

den Högste lät höra sin röst.

15Han sköt sina pilar vida omkring,

han lät blixtarna ljunga.

16Havets bädd kom i dagen

och jordens grundvalar blottades

för Herrens rytande,

för hans vredes stormvind.

17Från höjden fattade han min hand

och drog mig upp ur djupa vatten.

18Han räddade mig från mäktiga fiender,

från motståndare som var starkare än jag.

19De anföll mig på min olyckas dag,

men Herren kom till min hjälp.

20Han förde mig ut i frihet,

han räddade mig, ty han älskar mig.

21Herren lönade min rättfärdighet,

mitt rena och skuldlösa liv,

22ty jag har hållit mig till Herrens vägar

och inte avfallit från min Gud.

23Alla hans bud har jag haft för ögonen

och aldrig överträtt hans lagar.

24Fläckfri var jag inför honom,

jag vaktade mig för att synda.

25Därför lönade Herren min rättfärdighet,

mitt rena liv inför honom.

26Mot den trogne är du trofast,

du är redlig mot den redlige.

27Den rene möter du med renhet,

den svekfulle med list.

28Du upprättar det förnedrade folket,

men de högmodiga kuvar du.

29Du är min lampa, Herre,

min Gud gör mitt mörker till ljus.

30Med Guds hjälp störtar jag fram mot muren,

med dig stormar jag över vallen.

31Guds väg är utan brist,

Herrens ord är utan slagg.

Han är en sköld för alla som flyr till honom.

32Vem är Gud utom Herren,

vem är en klippa utom vår Gud?

33Gud rustar mig med styrka,

så att jag vandrar den rätta vägen.

34Han gör mig snabbfotad som gasellen

och ger mig fotfäste på bergen.

35Han lär mig krigets hantverk,

lär mig att spänna kopparbågen.

36Du gav mig din räddande sköld,

du hörde min bön och min makt blev stor.

37Du gjorde vägen fri framför mig

och gav stadga åt mina steg.

38Jag förföljde mina fiender och hann upp dem,

jag vände inte förrän jag förintat dem.

39Jag krossade dem helt och hållet.

De kunde inte resa sig,

de låg där under mina fötter.

40Du rustade mig med styrka för striden

och tvang angriparna på knä inför mig.

41Mina fiender drev du på flykten,

deras motstånd kunde jag krossa.

42De ropade, men ingen räddare fanns,

de ropade till Herren, men han svarade inte.

43Jag malde dem till stoft,

jag trampade ner dem som smuts på gatan.

44Du räddade mig från folkens angrepp.

Du satte mig till hövding över folken,

okända folkslag blev mina tjänare.

45Främlingar kröp för mig

och lydde min minsta vink.

46Främlingar bleknade

och kom darrande ut ur sina fästen.

47Herren lever! Lovad vare han, min klippa,

och upphöjd min Gud, min räddare,

48han som ger mig hämnd på mina fiender

och lägger folken under mina fötter!

49Du låter mig undkomma fienden,

du rycker mig undan angriparen

och räddar mig från våldsmän.

50Därför tackar jag dig, Herre, bland folken

och lovsjunger ditt namn.

51Stora segrar skänker Herren åt sin konung,

han handlar trofast mot sin smorde,

mot David och hans ätt för evigt.

23

Davids sista ord

231Detta är Davids sista ord.

Så talar David, Jishajs son,

så talar han som den Högste har upphöjt,

han som Jakobs Gud har smort till konung

och som Israels värn håller kär.

2Herrens ande talar genom mig,

hans ord är på min tunga.

3Jakobs Gud har talat,

Israels klippa har sagt mig:

Den styr sitt folk rättvist

som styr det i fruktan för Gud.

4När dagen gryr och solen går upp,

en morgon utan moln,

då spirar gräset efter regnet

i solens strålar.

5Så väl är det ställt med min ätt inför Gud,

med mig har han slutit ett evigt förbund,

vars löften han troget håller.

Min välgång och allt jag har lust till

skall Gud låta spira som gräset.

6Men ogärningsmän är som törnet man kastar:

man tar inte i det med handen,

7bara med redskap av järn eller trä,

och bränner det sedan i elden.

Davids kämpar och deras bedrifter

8Detta är namnen på Davids kämpar:

Jishboshet av Hakmons släkt var den främste av de tre. Han svängde sin stridsyxa över 800 fiender, fällda på en och samma gång. 9Därnäst kom Elasar, son till Dodo av Achoachs släkt; han var en av de tre kämparna. Han var med David vid Pas Dammim, där filisteerna hade samlats till drabbning. Israeliterna drog sig tillbaka, 10men Elasar höll stånd och högg in på filisteerna ända tills hans hand domnade och var som fastvuxen vid svärdet. Herren gav dem en stor seger den dagen, och när hären vände tillbaka och följde Elasar var det bara för att plundra. 11Den siste av de tre var Shamma, Ages son, från Harar. Filisteerna hade en gång samlats vid Lechja, och där fanns det ett fält med ärter. Israeliterna flydde för filisteerna, 12men Shamma fattade posto mitt på fältet och försvarade det och nedgjorde fienderna. Så gav Herren en stor seger.

13En gång i början av skörden gick de tre ner till David i Adullams grotta, samtidigt som en avdelning filisteer var lägrad i Refaimdalen. 14David var då i sitt bergfäste, medan filisteerna hade en förpost vid Betlehem. 15David greps av längtan och sade: »Den som ändå kunde få lite vatten från brunnen vid stadsporten i Betlehem!« 16De tre kämparna tog sig då igenom filisteernas läger, hämtade upp vatten ur brunnen vid Betlehems stadsport och tog med tillbaka till David. Men han vägrade att dricka det och utgöt det som dryckesoffer åt Herren. 17»Herren bevare mig för att göra något sådant«, sade han. »Inte kan jag dricka de mäns blod som har satt sina liv på spel!« Och han ville inte dricka. — Detta var de tre kämparnas bedrifter.

18Avishaj, son till Seruja och bror till Joav, var ledare för de trettio. Han svängde sitt spjut över 300 fällda fiender. Han hade stort anseende bland de trettio; 19han var mer berömd än någon av dem och blev deras anförare. Ändå kunde han inte mäta sig med de tre. 20Benaja, Jojadas son, från Kavseel var en tapper man som utförde stora bragder. Han högg ner de båda sönerna till Ariel från Moab, och det var också han som en snöig dag steg ner i en brunn och dödade ett lejon. 21Vidare fällde han en jättelik egyptisk man. Egyptern var beväpnad med ett spjut, men Benaja gick emot honom med en påk, ryckte från honom spjutet och dödade honom med det. 22Detta var Benajas, Jojadas sons, bedrifter, och han vann stort anseende bland de trettio kämparna 23och var mer berömd än någon av dem. Ändå kunde han inte mäta sig med de tre. David gav honom befälet över sin livvakt.

24Asael, Joavs bror, hörde till de trettio, liksom Elchanan, Dodos son, från Betlehem, 25Shamma från Harod, Elika från Harod, 26Heles från Pelet, Ira, Ickeshs son, från Tekoa, 27Avieser från Anatot, Sibbekaj av Hushas släkt, 28Salmon av Achoachs släkt, Mahraj från Netofa, 29Helev, Baanas son, från Netofa, Ittaj, Rivajs son, från Giva i Benjamin, 30Benaja från Piraton, Hiddaj från Nachale Gaash, 31Avi-Alvon från Arava, Asmavet från Bachurim, 32Eljachba från Shaalvon, Jashen från Gison, Jonatan, 33Shammas son, från Harar, Achiam, Sharars son, från Arar, 34Elifelet, Achasbajs son, från Maaka, Eliam, Achitofels son, från Gilo, 35Hesro från Karmel, Paaraj från Arav, 36Jigal, Natans son, från Sova, Bani av Gads stam, 37Selek från Ammon, Nachraj från Beerot, som var väpnare åt Joav, Serujas son, 38Ira av Jeters släkt och Garev av Jeters släkt 39samt hettiten Uria. Trettiosju man allt som allt.

24

Mönstring och pest

241Herrens vrede blossade åter upp mot israeliterna, och han eggade David mot dem. »Du skall räkna folket i Israel och Juda«, sade han. 2Kungen befallde Joav och hans officerare: »Far runt till alla Israels stammar, från Dan till Beer Sheva, och håll mönstring, så att jag får veta hur mycket folk jag har.« 3Joav svarade kungen: »Må Herren, din Gud, låta dig, herre konung, med egna ögon se hur folket blir hundra gånger större än nu. Men varför vill du tvunget ha en mönstring, herre konung?« 4Joav och befälhavarna måste böja sig för kungens vilja och gav sig av för att verkställa mönstringen.

5De gick över Jordan och började med Aroer och staden nere i dalen och fortsatte sedan mot Gads område och till Jaser. 6Därifrån drog de vidare till Gilead och hettiternas land, mot Kadesh till, och nådde fram till Dan och Ijon. Efter att ha vikit av mot Sidon 7kom de till Tyros fästning och till hiveernas och kanaaneernas städer och drog slutligen söderut till Beer Sheva och den del av Negev som tillhör Juda. 8Då hade de genomkorsat landet i dess helhet och var efter nio månader och tjugo dagar tillbaka i Jerusalem, 9där Joav redovisade resultatet av mönstringen för kungen: Israel kunde ställa upp 800 000 vapenföra män och Juda 500 000.

10Men efteråt förebrådde David sig att han hade låtit räkna folket, och han sade till Herren: »Jag har begått en svår synd. Herre, förlåt din tjänare den orätt han har gjort — det var en stor dårskap.« 11När David steg upp följande morgon hade Herrens ord kommit till profeten Gad, kungens siare: 12»Gå till David och säg till honom: Så säger Herren: Tre ting har jag i beredskap åt dig; välj ett av dem, så skall jag låta det drabba dig.« 13Gad kom till David och frågade: »Vilket föredrar du: att det i tre år blir hungersnöd i ditt land eller att du i tre månader måste vara på flykt undan fienden som förföljer dig eller att det i tre dagar blir pest i ditt land? Tänk noga efter vilket svar jag skall lämna honom som har sänt mig.« 14David svarade: »Jag är i svår vånda. Men låt oss falla i Herrens händer, eftersom hans barmhärtighet är stor; i människors händer vill jag inte falla.«

15Då lät Herren pesten drabba Israel; den varade från morgonen fram till den utsatta tiden. 70 000 israeliter dog, från Dan till Beer Sheva. 16Men då ängeln sträckte ut sin hand mot Jerusalem för att sprida död i staden, ångrade Herren det onda och sade till ängeln som spred död bland folket: »Det är nog! Dra tillbaka din hand!« Herrens ängel var då vid jevusén Aravnas tröskplats. 17När David såg ängeln som dödade folket sade han till Herren: »Det är jag som har syndat. Det är jag, herden, som har gjort orätt. Men dessa mina får, vad har de gjort? Låt straffet drabba mig och min familj.«

David bygger ett altare på Aravnas tröskplats

18Samma dag kom Gad till David och sade: »Gå upp på jevusén Aravnas tröskplats och res ett altare åt Herren!« 19Och David gick, så som Herren hade befallt honom genom Gad. 20När Aravna såg ut och fick se kungen och hans män närma sig gick han ut och hälsade underdånigt 21och frågade: »Varför har min herre och konung kommit till mig?« — »För att köpa tröskplatsen av dig«, svarade David. »Här vill jag bygga ett altare åt Herren, så att den hemsökelse som drabbat folket upphör.« 22Då sade Aravna: »Tag den, min herre och konung, och offra vad du finner för gott. Här är boskap till brännoffret och tröskslädar och ok till bränsle. 23Allt detta ger Aravna åt sin konung.« Och han tillade: »Må du behaga Herren, din Gud.« 24Men kungen sade: »Nej, jag vill köpa det av dig och betala för det. Jag vill inte frambära ett offer till Herren, min Gud, som inte har kostat mig något.« Så köpte David tröskplatsen och boskapen för 50 siklar silver. 25Där byggde han sedan ett altare åt Herren och frambar brännoffer och gemenskapsoffer. Då lyssnade Herren till bönerna för landet, och hemsökelsen som drabbat Israel upphörde.