Bibel 2000 (B2000)
20

Shevas uppror. Joav dödar Amasa

201Nu dök det upp en ondsint man från Benjamins stam, Sheva, Bikris son. Han lät stöta i horn och ropade:

Vi har ingen del i David,

inget gemensamt med Jishajs son.

Vänd hem, alla Israels män!

2Då lämnade alla israeliterna David och slöt sig till Sheva, Bikris son. Men judeerna höll fast vid sin kung och följde honom från Jordan till Jerusalem.

3När David kom hem till Jerusalem lät han stänga in de tio bihustrur som han hade lämnat att se till palatset. Han sörjde för deras uppehälle, men han rörde dem aldrig. De hölls inspärrade till sin död och levde som om de varit änkor.

4David gav nu Amasa befallning att samla krigsfolket i Juda. Han fick tre dagar på sig, sedan skulle han inställa sig hos kungen. 5Amasa började genast båda upp männen i Juda, men det drog ut över den fastställda tiden, 6och då sade David till Avishaj: »Nu blir Sheva, Bikris son, farligare för oss än Absalom var. Ta mina män och sätt efter honom, innan han lägger under sig några befästa städer och gör det besvärligt för oss.« 7Efter Avishaj följde Joavs folk, vidare kereteerna och peleteerna och så alla kämparna. De drog ut från Jerusalem för att förfölja Sheva, Bikris son.

8När de hade hunnit till den stora stenen i Givon mötte de Amasa. Joav höll ett svärd i handen, dolt under kläderna. Men utanpå, i en skida vid höften, hade han ett annat svärd. Han drog det och lät det falla till marken. 9»Hur står det till, min broder«, sade han till Amasa och grep honom med höger hand i skägget för att kyssa honom. 10Amasa var inte på sin vakt mot svärdet som Joav höll i handen, och Joav stötte det i buken på honom, så att inälvorna rann ut på marken. Den stöten räckte: Amasa var död. Joav och hans bror Avishaj fortsatte att förfölja Sheva, Bikris son.

11En av Joavs män stod vid Amasas kropp och ropade: »Den som är Joavs vän och håller på David, han skall följa Joav!« 12Amasa låg mitt på vägen, nersölad av blod. När mannen märkte att soldaterna stannade släpade han undan Amasa från vägen ut på fältet och kastade ett klädesplagg över honom, eftersom alla som såg honom hejdade sig. 13När kroppen flyttats bort från vägen fortsatte alla och följde efter Joav i jakten på Sheva, Bikris son.

Sheva dödas i Avel Bet-Maaka

14Sheva drog från stam till stam genom hela Israel tills han nådde Avel Bet-Maaka; hela hans släkt hade samlats och följt honom. 15Joav och hans folk tågade mot Avel Bet-Maaka och belägrade honom där. De kastade upp en belägringsvall mot staden innanför den yttre muren, och hela hären arbetade på att rasera innermuren. 16Då ropade en klok kvinna inifrån staden: »Hör på, hör på! Säg till Joav att han kommer hit, så att jag får tala med honom.« 17Joav steg fram, och kvinnan frågade: »Är det du som är Joav?« — »Ja«, sade han. »Hör på mig, herre«, bad hon. »Ja, jag hör«, svarade Joav. 18Kvinnan sade: »Förr i världen hette det att man skulle be om råd i Avel. Och sedan var saken avgjord. 19Vi hör till de mest fridsamma och trofasta i Israel, och nu vill du ödelägga denna stad, denna moder i Israel. Varför vill du förgöra Herrens egendom?« 20Joav svarade: »Inte vill jag förgöra och förstöra, långt därifrån! 21Det är i stället så att en man från Efraims bergsbygd, Sheva, Bikris son, har gjort uppror mot kung David. Utlämna honom, bara honom, så drar jag bort från staden.« — »Hans huvud skall kastas ut till dig över muren«, sade kvinnan. 22Sedan gav hon folket detta kloka råd, och de högg huvudet av Sheva, Bikris son, och kastade ut det till Joav. Han lät då stöta i horn, hären upplöstes och var och en gick till sitt. Joav själv återvände till kungen i Jerusalem.

Davids förvaltning

23Joav var överbefälhavare, och Benaja, Jojadas son, förde befälet över kereteerna och peleteerna. 24Adoram förestod tvångsarbetena, Joshafat, Achiluds son, var kansler 25och Sheva kunglig sekreterare. Sadok och Evjatar var präster. 26Också Ira av Jairs ätt var präst hos David.

21

Givoniternas hämnd på Sauls släkt. Rispa sörjer sina söner

211Under Davids regering utbröt en hungersnöd som varade i hela tre år. David rådfrågade Herren, och Herren svarade: »Blodskuld vilar på Saul och hans släkt för de givoniter som han dödade.« 2Då kallade kungen till sig givoniterna. De tillhör inte israeliterna utan är en amoreisk folkspillra. Saul hade i sitt nit för Israel och Juda försökt utrota dem, trots den ed som israeliterna hade svurit. 3Nu frågade David givoniterna: »Vad skall jag göra för er, hur kan jag gottgöra det som skett, så att ni häver förbannelsen över Herrens land?« 4Givoniterna svarade: »Mellan oss och Saul och hans släkt är det inte en fråga om silver och guld och inte heller om att döda en israelit vilken som helst.« David frågade: »Vad vill ni då att jag skall göra?« 5De sade: »Mannen som anställde förödelsen bland oss och som hade planer på att helt utrota oss inom Israels gränser — 6lämna ut sju av den mannens ättlingar så att vi får hugga dem i stycken inför Herren i Givon, på Herrens berg.« David gick med på deras krav, 7men han skonade Sauls sonson Mefivoshet, Jonatans son, eftersom David och Jonatan, Sauls son, hade slutit ett förbund inför Herren. 8Däremot tog han de båda söner som Rispa, Ajas dotter, hade fött åt Saul, nämligen Armoni och Mefivoshet, och vidare de fem söner som Sauls dotter Merav hade fött åt Adriel från Mechola, Barsillajs son. 9Han utlämnade alla dessa åt givoniterna, som högg dem i stycken på berget inför Herren. Alla sju miste livet på en gång; de dödades under de första skördedagarna, i början av kornskörden.

10Rispa, Ajas dotter, bredde ut sitt säcktyg på klippan och stannade där från början av skörden ända till dess regnet från himlen strömmade ner över kropparna. Hon tillät inte himlens fåglar att röra dem om dagen och inte de vilda djuren om natten. 11När David fick reda på hur Rispa, Sauls bihustru, hade handlat 12lät han hämta Sauls och hans son Jonatans ben från Javesh i Gilead. Invånarna där hade rövat bort kropparna från torget i Bet-Shean, där filisteerna hade hängt upp dem efter segern över Saul på Gilboa. 13David hämtade alltså Sauls och Jonatans ben från Javesh, och även benen efter de sönderstyckade samlade man ihop. 14Sauls och hans son Jonatans ben lades i den grav där Kish, Sauls far, låg i Sela i Benjamins land. Allt skedde enligt kungens befallning, och sedan lyssnade Gud till bönerna för landet.

Händelser under krigen mot filisteerna

15Det blev åter krig mellan filisteer och israeliter, och David och hans män drog ner för att strida mot filisteerna. En gång när David var utmattad 16blev han tillfångatagen av Benov, en ättling till Rafa. Han hade en bronslans som vägde fem kilo och bar ett nytt svärd. Benov tänkte döda David, 17men Avishaj, Serujas son, kom till undsättning: han slog ner filistén och dödade honom. Då sade Davids män: »Svär att du aldrig mer drar ut i strid med oss. Du får inte släcka Israels lampa.«

18Efter en tid utkämpades åter en strid med filisteerna vid Gov, och Sibbekaj av Hushas släkt dräpte då Saf, som var av Rafas ätt. 19Ännu en strid utkämpades med filisteerna vid Gov, och Elchanan från Betlehem, Jairs son, dödade då Goljat från Gat, vars spjutskaft var tjockt som en vävbom. 20Ytterligare en strid utkämpades vid Gat. Där deltog en jättelik man med sex fingrar på var hand och sex tår på var fot, sammanlagt tjugofyra; också han var ättling till Rafa. 21Han hånade och utmanade Israel men blev nerhuggen av Jonatan, son till Davids bror Shima. 22Dessa fyra var ättlingar till Rafa i Gat, och de stupade alla för David och hans män.

22

En lovsång av David

221Detta är den sång som David sjöng till Herren när Herren hade räddat honom från alla hans fiender och från Saul.

2Herre, min klippa, min borg och min räddare,

3min Gud, berget som är min tillflykt,

min sköld och mitt starka värn,

min fristad och mitt skydd,

du som räddar mig undan våldet.

4Till Herren, den högtlovade, ropade jag,

och jag blev räddad från mina fiender.

5Dödens bränningar brusade kring mig,

förödelsens stormflod skrämde mig.

6Dödsrikets snaror omgav mig,

framför mig väntade dödens fällor.

7I min förtvivlan klagade jag för Herren,

ropade jag till min Gud,

och han hörde min röst i sitt tempel,

mitt rop nådde fram till hans öra.

8Då skakade jorden och skälvde,

himlens grundvalar darrade,

vacklade under hans vrede.

9Från hans näsborrar utgick ett rökmoln,

från hans mun förtärande eld.

Han sprutade glöd och brand.

10Himlen vek han undan och steg ner

med töcknet under sina fötter.

11Han red på keruben, han flög,

han svävade fram på vindens vingar.

12Han dolde sig i mörkrets tält,

i molnens fuktiga massor.

13I glansen kring honom

glödde gnistrande bränder.

14Herren dundrade från himlen,

den Högste lät höra sin röst.

15Han sköt sina pilar vida omkring,

han lät blixtarna ljunga.

16Havets bädd kom i dagen

och jordens grundvalar blottades

för Herrens rytande,

för hans vredes stormvind.

17Från höjden fattade han min hand

och drog mig upp ur djupa vatten.

18Han räddade mig från mäktiga fiender,

från motståndare som var starkare än jag.

19De anföll mig på min olyckas dag,

men Herren kom till min hjälp.

20Han förde mig ut i frihet,

han räddade mig, ty han älskar mig.

21Herren lönade min rättfärdighet,

mitt rena och skuldlösa liv,

22ty jag har hållit mig till Herrens vägar

och inte avfallit från min Gud.

23Alla hans bud har jag haft för ögonen

och aldrig överträtt hans lagar.

24Fläckfri var jag inför honom,

jag vaktade mig för att synda.

25Därför lönade Herren min rättfärdighet,

mitt rena liv inför honom.

26Mot den trogne är du trofast,

du är redlig mot den redlige.

27Den rene möter du med renhet,

den svekfulle med list.

28Du upprättar det förnedrade folket,

men de högmodiga kuvar du.

29Du är min lampa, Herre,

min Gud gör mitt mörker till ljus.

30Med Guds hjälp störtar jag fram mot muren,

med dig stormar jag över vallen.

31Guds väg är utan brist,

Herrens ord är utan slagg.

Han är en sköld för alla som flyr till honom.

32Vem är Gud utom Herren,

vem är en klippa utom vår Gud?

33Gud rustar mig med styrka,

så att jag vandrar den rätta vägen.

34Han gör mig snabbfotad som gasellen

och ger mig fotfäste på bergen.

35Han lär mig krigets hantverk,

lär mig att spänna kopparbågen.

36Du gav mig din räddande sköld,

du hörde min bön och min makt blev stor.

37Du gjorde vägen fri framför mig

och gav stadga åt mina steg.

38Jag förföljde mina fiender och hann upp dem,

jag vände inte förrän jag förintat dem.

39Jag krossade dem helt och hållet.

De kunde inte resa sig,

de låg där under mina fötter.

40Du rustade mig med styrka för striden

och tvang angriparna på knä inför mig.

41Mina fiender drev du på flykten,

deras motstånd kunde jag krossa.

42De ropade, men ingen räddare fanns,

de ropade till Herren, men han svarade inte.

43Jag malde dem till stoft,

jag trampade ner dem som smuts på gatan.

44Du räddade mig från folkens angrepp.

Du satte mig till hövding över folken,

okända folkslag blev mina tjänare.

45Främlingar kröp för mig

och lydde min minsta vink.

46Främlingar bleknade

och kom darrande ut ur sina fästen.

47Herren lever! Lovad vare han, min klippa,

och upphöjd min Gud, min räddare,

48han som ger mig hämnd på mina fiender

och lägger folken under mina fötter!

49Du låter mig undkomma fienden,

du rycker mig undan angriparen

och räddar mig från våldsmän.

50Därför tackar jag dig, Herre, bland folken

och lovsjunger ditt namn.

51Stora segrar skänker Herren åt sin konung,

han handlar trofast mot sin smorde,

mot David och hans ätt för evigt.