Bibel 2000 (B2000)
19

David sörjer Absalom

191Joav fick veta att kungen grät och klagade över Absalom, 2och för hela hären blev segerns dag till en sorgedag när de hörde att kungen var så förtvivlad över sin son. 3Männen smög in i staden likt soldater som skamset smyger in efter att ha flytt ur striden.

4Kungen hade höljt sitt ansikte och klagade högt: »Absalom, min son! Absalom, min son, min son!« 5Då gick Joav in till honom och sade: »I dag har du fått alla dina män att känna skam, alla dessa som har räddat livet på dig och dina söner och döttrar, dina hustrur och bihustrur. 6Du älskar dem som hatar dig och hatar dem som älskar dig. Du har visat att varken officerare eller soldater har något värde i dina ögon. Jag förstår nu att om Absalom hade varit vid liv, så hade det kvittat dig lika om alla vi andra varit döda. 7Gå nu ut till dina män och få dem på humör igen. Annars kommer inte en enda att vara hos dig i morgon, det svär jag vid Herren. Och den olyckan blir värre än allt ont du varit med om i hela ditt liv.« 8Då reste sig kungen och gick ner och satte sig i porten. Alla fick veta att han satt där och samlades framför honom.

David vänder tillbaka till Jerusalem

Israeliterna hade flytt, var och en hem till sig. 9Runt om i stammarna gick de nu till rätta med varandra: »Det är kungen som har räddat oss undan fienden och befriat oss från filisteerna. Nu har han flytt för Absalom och lämnat landet. 10Men Absalom, som vi smorde till kung över oss, har fallit i striden. Varför nämner då ingen ett ord om att hämta kungen tillbaka?«

11När kung David fick höra vad som sades bland israeliterna lät han skicka bud med prästerna Sadok och Evjatar till de äldste i Juda och fråga: »Varför skall ni vara de sista att hämta kungen tillbaka? 12Ni är ju mina bröder, av samma kött och blod som jag — varför skall ni då vara de sista att hämta kungen tillbaka? 13Och säg till Amasa: Du är ju av mitt kött och blod. Gud må straffa mig, nu och framgent, om inte du hädanefter skall vara min överbefälhavare i stället för Joav.« 14På det sättet fick David alla i Juda på sin sida, och folket skickade bud till honom att komma tillbaka tillsammans med sina män.

15Då vände kungen tillbaka, och när han nådde fram till Jordan hade judeerna kommit till Gilgal för att möta honom och föra honom över floden.

16Benjaminiten Shimi från Bachurim, Geras son, gav sig samtidigt med judeerna hastigt ner för att ta emot kung David, 17och han hade med sig tusen man från Benjamin. Siva, han som tjänade Sauls familj, hade före kungen skyndat ner till Jordan tillsammans med sina femton söner och tjugo tjänare, 18och de gick över vid vadstället för att hjälpa kungens familj över och för att uppfylla alla hans önskningar. Just som kungen själv skulle ta sig över floden kom Shimi, Geras son, och kastade sig ner inför honom 19och bad: »Herre, lägg mig inte till last vad jag har förbrutit. Tänk inte på det onda din tjänare gjorde då du lämnade Jerusalem, glöm det, min konung! 20Jag vet med mig att jag har felat, det är därför jag i dag har kommit som den förste av Josefs ätt för att ta emot min herre och konung.« 21Då ingrep Avishaj, Serujas son: »Förtjänar inte Shimi döden, han har ju förbannat Herrens smorde?« 22Men David svarade: »Vad har ni Serujasöner med det här att göra? Skall ni sätta er upp mot mig? Ingen israelit skall mista livet denna dag, då jag har fått visshet om att jag är Israels kung.« 23Och kungen sade till Shimi: »Du skall icke dö«, och han bekräftade sitt löfte med en ed.

24Sauls sonson Mefivoshet hade också kommit ner för att möta kungen. Hans fötter och skägg var ovårdade, och han hade inte tvättat sina kläder alltifrån den dag då David bröt upp till dess han återvände välbehållen. 25När han nu kom från Jerusalem för att möta kungen sade denne: »Varför följde du inte med mig, Mefivoshet?« — 26»Herre konung, min tjänare bedrog mig«, svarade Mefivoshet. »Jag tänkte sadla min åsna, så att jag kunde följa dig ridande — jag är ju halt. 27Min tjänare har baktalat mig inför min herre konungen. Dock: du är som Guds ängel, gör vad du finner bäst. 28Hela min släkt hade inget annat än döden att vänta av min herre konungen, men du gav mig plats bland dem som äter vid ditt bord. Med vad rätt skulle jag kunna begära något mer av dig?« 29Kungen avbröt honom: »Det räcker! Nu bestämmer jag att du och Siva skall dela ägorna.« 30Mefivoshet svarade: »Han får gärna ta alltsammans, nu när min härskare och konung har kommit välbehållen hem.«

31Barsillaj från Gilead hade kommit ner från Rogelim och följt kungen till Jordan för att ta avsked av honom när han gick över floden. 32Barsillaj var mycket gammal, åttio år. Det var han som hade sörjt för kungens uppehälle i Machanajim; han var nämligen mycket förmögen. 33Kungen sade till honom: »Följ med mig till Jerusalem, så skall jag sörja för dig där.« 34Men han svarade: »Jag är alldeles för gammal för att gå med dig upp till Jerusalem. 35Jag är åttio år nu och kan inte längre skilja på bättre och sämre. Inte känner jag smaken på mat och dryck, och inte heller har jag någon glädje av sångare och sångerskor längre. Varför skulle jag då ligga min herre och konung till last i fortsättningen? 36Jag hade gärna följt med dig över Jordan, men någon belöning skall du inte ge mig. 37Låt mig vända tillbaka, så att jag får dö i min hemstad, där min far och mor ligger begravda. Men här är din tjänare Kimham, låt honom följa med dig, min herre och konung, och gör för honom vad du finner bäst.« — 38»Kimham får följa med mig«, sade kungen. »Och vad du finner bäst skall jag göra för honom. Jag gör vad du än begär av mig.« 39Så gick folket över Jordan. Kungen dröjde kvar och kysste Barsillaj och tog farväl av honom. Barsillaj återvände hem, 40medan kungen for över till Gilgal tillsammans med Kimham.

Hela Judas folk och hälften av Israels hade följt kungen över Jordan. 41Men nu kom alla israeliterna till honom och klagade: »Varför har våra bröder från Juda fått lägga beslag på kungen och hämta över dig hit, dig och din familj och alla dina närmaste män?« 42Då svarade judeerna: »Därför att kungen är en av oss. Vad är det ni retar er på? Har vi låtit kungen försörja oss eller har vi skaffat oss några andra fördelar?« 43Israeliterna svarade: »Vi har tio gånger större del i kungen än ni, och dessutom har vi förstfödslorätten. Ni har ingen anledning att se ner på oss. Det var ju vi som först förde på tal att hämta tillbaka vår kung.« Men judeerna tog till hårdare ord än israeliterna.

20

Shevas uppror. Joav dödar Amasa

201Nu dök det upp en ondsint man från Benjamins stam, Sheva, Bikris son. Han lät stöta i horn och ropade:

Vi har ingen del i David,

inget gemensamt med Jishajs son.

Vänd hem, alla Israels män!

2Då lämnade alla israeliterna David och slöt sig till Sheva, Bikris son. Men judeerna höll fast vid sin kung och följde honom från Jordan till Jerusalem.

3När David kom hem till Jerusalem lät han stänga in de tio bihustrur som han hade lämnat att se till palatset. Han sörjde för deras uppehälle, men han rörde dem aldrig. De hölls inspärrade till sin död och levde som om de varit änkor.

4David gav nu Amasa befallning att samla krigsfolket i Juda. Han fick tre dagar på sig, sedan skulle han inställa sig hos kungen. 5Amasa började genast båda upp männen i Juda, men det drog ut över den fastställda tiden, 6och då sade David till Avishaj: »Nu blir Sheva, Bikris son, farligare för oss än Absalom var. Ta mina män och sätt efter honom, innan han lägger under sig några befästa städer och gör det besvärligt för oss.« 7Efter Avishaj följde Joavs folk, vidare kereteerna och peleteerna och så alla kämparna. De drog ut från Jerusalem för att förfölja Sheva, Bikris son.

8När de hade hunnit till den stora stenen i Givon mötte de Amasa. Joav höll ett svärd i handen, dolt under kläderna. Men utanpå, i en skida vid höften, hade han ett annat svärd. Han drog det och lät det falla till marken. 9»Hur står det till, min broder«, sade han till Amasa och grep honom med höger hand i skägget för att kyssa honom. 10Amasa var inte på sin vakt mot svärdet som Joav höll i handen, och Joav stötte det i buken på honom, så att inälvorna rann ut på marken. Den stöten räckte: Amasa var död. Joav och hans bror Avishaj fortsatte att förfölja Sheva, Bikris son.

11En av Joavs män stod vid Amasas kropp och ropade: »Den som är Joavs vän och håller på David, han skall följa Joav!« 12Amasa låg mitt på vägen, nersölad av blod. När mannen märkte att soldaterna stannade släpade han undan Amasa från vägen ut på fältet och kastade ett klädesplagg över honom, eftersom alla som såg honom hejdade sig. 13När kroppen flyttats bort från vägen fortsatte alla och följde efter Joav i jakten på Sheva, Bikris son.

Sheva dödas i Avel Bet-Maaka

14Sheva drog från stam till stam genom hela Israel tills han nådde Avel Bet-Maaka; hela hans släkt hade samlats och följt honom. 15Joav och hans folk tågade mot Avel Bet-Maaka och belägrade honom där. De kastade upp en belägringsvall mot staden innanför den yttre muren, och hela hären arbetade på att rasera innermuren. 16Då ropade en klok kvinna inifrån staden: »Hör på, hör på! Säg till Joav att han kommer hit, så att jag får tala med honom.« 17Joav steg fram, och kvinnan frågade: »Är det du som är Joav?« — »Ja«, sade han. »Hör på mig, herre«, bad hon. »Ja, jag hör«, svarade Joav. 18Kvinnan sade: »Förr i världen hette det att man skulle be om råd i Avel. Och sedan var saken avgjord. 19Vi hör till de mest fridsamma och trofasta i Israel, och nu vill du ödelägga denna stad, denna moder i Israel. Varför vill du förgöra Herrens egendom?« 20Joav svarade: »Inte vill jag förgöra och förstöra, långt därifrån! 21Det är i stället så att en man från Efraims bergsbygd, Sheva, Bikris son, har gjort uppror mot kung David. Utlämna honom, bara honom, så drar jag bort från staden.« — »Hans huvud skall kastas ut till dig över muren«, sade kvinnan. 22Sedan gav hon folket detta kloka råd, och de högg huvudet av Sheva, Bikris son, och kastade ut det till Joav. Han lät då stöta i horn, hären upplöstes och var och en gick till sitt. Joav själv återvände till kungen i Jerusalem.

Davids förvaltning

23Joav var överbefälhavare, och Benaja, Jojadas son, förde befälet över kereteerna och peleteerna. 24Adoram förestod tvångsarbetena, Joshafat, Achiluds son, var kansler 25och Sheva kunglig sekreterare. Sadok och Evjatar var präster. 26Också Ira av Jairs ätt var präst hos David.

21

Givoniternas hämnd på Sauls släkt. Rispa sörjer sina söner

211Under Davids regering utbröt en hungersnöd som varade i hela tre år. David rådfrågade Herren, och Herren svarade: »Blodskuld vilar på Saul och hans släkt för de givoniter som han dödade.« 2Då kallade kungen till sig givoniterna. De tillhör inte israeliterna utan är en amoreisk folkspillra. Saul hade i sitt nit för Israel och Juda försökt utrota dem, trots den ed som israeliterna hade svurit. 3Nu frågade David givoniterna: »Vad skall jag göra för er, hur kan jag gottgöra det som skett, så att ni häver förbannelsen över Herrens land?« 4Givoniterna svarade: »Mellan oss och Saul och hans släkt är det inte en fråga om silver och guld och inte heller om att döda en israelit vilken som helst.« David frågade: »Vad vill ni då att jag skall göra?« 5De sade: »Mannen som anställde förödelsen bland oss och som hade planer på att helt utrota oss inom Israels gränser — 6lämna ut sju av den mannens ättlingar så att vi får hugga dem i stycken inför Herren i Givon, på Herrens berg.« David gick med på deras krav, 7men han skonade Sauls sonson Mefivoshet, Jonatans son, eftersom David och Jonatan, Sauls son, hade slutit ett förbund inför Herren. 8Däremot tog han de båda söner som Rispa, Ajas dotter, hade fött åt Saul, nämligen Armoni och Mefivoshet, och vidare de fem söner som Sauls dotter Merav hade fött åt Adriel från Mechola, Barsillajs son. 9Han utlämnade alla dessa åt givoniterna, som högg dem i stycken på berget inför Herren. Alla sju miste livet på en gång; de dödades under de första skördedagarna, i början av kornskörden.

10Rispa, Ajas dotter, bredde ut sitt säcktyg på klippan och stannade där från början av skörden ända till dess regnet från himlen strömmade ner över kropparna. Hon tillät inte himlens fåglar att röra dem om dagen och inte de vilda djuren om natten. 11När David fick reda på hur Rispa, Sauls bihustru, hade handlat 12lät han hämta Sauls och hans son Jonatans ben från Javesh i Gilead. Invånarna där hade rövat bort kropparna från torget i Bet-Shean, där filisteerna hade hängt upp dem efter segern över Saul på Gilboa. 13David hämtade alltså Sauls och Jonatans ben från Javesh, och även benen efter de sönderstyckade samlade man ihop. 14Sauls och hans son Jonatans ben lades i den grav där Kish, Sauls far, låg i Sela i Benjamins land. Allt skedde enligt kungens befallning, och sedan lyssnade Gud till bönerna för landet.

Händelser under krigen mot filisteerna

15Det blev åter krig mellan filisteer och israeliter, och David och hans män drog ner för att strida mot filisteerna. En gång när David var utmattad 16blev han tillfångatagen av Benov, en ättling till Rafa. Han hade en bronslans som vägde fem kilo och bar ett nytt svärd. Benov tänkte döda David, 17men Avishaj, Serujas son, kom till undsättning: han slog ner filistén och dödade honom. Då sade Davids män: »Svär att du aldrig mer drar ut i strid med oss. Du får inte släcka Israels lampa.«

18Efter en tid utkämpades åter en strid med filisteerna vid Gov, och Sibbekaj av Hushas släkt dräpte då Saf, som var av Rafas ätt. 19Ännu en strid utkämpades med filisteerna vid Gov, och Elchanan från Betlehem, Jairs son, dödade då Goljat från Gat, vars spjutskaft var tjockt som en vävbom. 20Ytterligare en strid utkämpades vid Gat. Där deltog en jättelik man med sex fingrar på var hand och sex tår på var fot, sammanlagt tjugofyra; också han var ättling till Rafa. 21Han hånade och utmanade Israel men blev nerhuggen av Jonatan, son till Davids bror Shima. 22Dessa fyra var ättlingar till Rafa i Gat, och de stupade alla för David och hans män.