Bibel 2000 (B2000)
19

David sörjer Absalom

191Joav fick veta att kungen grät och klagade över Absalom, 2och för hela hären blev segerns dag till en sorgedag när de hörde att kungen var så förtvivlad över sin son. 3Männen smög in i staden likt soldater som skamset smyger in efter att ha flytt ur striden.

4Kungen hade höljt sitt ansikte och klagade högt: »Absalom, min son! Absalom, min son, min son!« 5Då gick Joav in till honom och sade: »I dag har du fått alla dina män att känna skam, alla dessa som har räddat livet på dig och dina söner och döttrar, dina hustrur och bihustrur. 6Du älskar dem som hatar dig och hatar dem som älskar dig. Du har visat att varken officerare eller soldater har något värde i dina ögon. Jag förstår nu att om Absalom hade varit vid liv, så hade det kvittat dig lika om alla vi andra varit döda. 7Gå nu ut till dina män och få dem på humör igen. Annars kommer inte en enda att vara hos dig i morgon, det svär jag vid Herren. Och den olyckan blir värre än allt ont du varit med om i hela ditt liv.« 8Då reste sig kungen och gick ner och satte sig i porten. Alla fick veta att han satt där och samlades framför honom.

David vänder tillbaka till Jerusalem

Israeliterna hade flytt, var och en hem till sig. 9Runt om i stammarna gick de nu till rätta med varandra: »Det är kungen som har räddat oss undan fienden och befriat oss från filisteerna. Nu har han flytt för Absalom och lämnat landet. 10Men Absalom, som vi smorde till kung över oss, har fallit i striden. Varför nämner då ingen ett ord om att hämta kungen tillbaka?«

11När kung David fick höra vad som sades bland israeliterna lät han skicka bud med prästerna Sadok och Evjatar till de äldste i Juda och fråga: »Varför skall ni vara de sista att hämta kungen tillbaka? 12Ni är ju mina bröder, av samma kött och blod som jag — varför skall ni då vara de sista att hämta kungen tillbaka? 13Och säg till Amasa: Du är ju av mitt kött och blod. Gud må straffa mig, nu och framgent, om inte du hädanefter skall vara min överbefälhavare i stället för Joav.« 14På det sättet fick David alla i Juda på sin sida, och folket skickade bud till honom att komma tillbaka tillsammans med sina män.

15Då vände kungen tillbaka, och när han nådde fram till Jordan hade judeerna kommit till Gilgal för att möta honom och föra honom över floden.

16Benjaminiten Shimi från Bachurim, Geras son, gav sig samtidigt med judeerna hastigt ner för att ta emot kung David, 17och han hade med sig tusen man från Benjamin. Siva, han som tjänade Sauls familj, hade före kungen skyndat ner till Jordan tillsammans med sina femton söner och tjugo tjänare, 18och de gick över vid vadstället för att hjälpa kungens familj över och för att uppfylla alla hans önskningar. Just som kungen själv skulle ta sig över floden kom Shimi, Geras son, och kastade sig ner inför honom 19och bad: »Herre, lägg mig inte till last vad jag har förbrutit. Tänk inte på det onda din tjänare gjorde då du lämnade Jerusalem, glöm det, min konung! 20Jag vet med mig att jag har felat, det är därför jag i dag har kommit som den förste av Josefs ätt för att ta emot min herre och konung.« 21Då ingrep Avishaj, Serujas son: »Förtjänar inte Shimi döden, han har ju förbannat Herrens smorde?« 22Men David svarade: »Vad har ni Serujasöner med det här att göra? Skall ni sätta er upp mot mig? Ingen israelit skall mista livet denna dag, då jag har fått visshet om att jag är Israels kung.« 23Och kungen sade till Shimi: »Du skall icke dö«, och han bekräftade sitt löfte med en ed.

24Sauls sonson Mefivoshet hade också kommit ner för att möta kungen. Hans fötter och skägg var ovårdade, och han hade inte tvättat sina kläder alltifrån den dag då David bröt upp till dess han återvände välbehållen. 25När han nu kom från Jerusalem för att möta kungen sade denne: »Varför följde du inte med mig, Mefivoshet?« — 26»Herre konung, min tjänare bedrog mig«, svarade Mefivoshet. »Jag tänkte sadla min åsna, så att jag kunde följa dig ridande — jag är ju halt. 27Min tjänare har baktalat mig inför min herre konungen. Dock: du är som Guds ängel, gör vad du finner bäst. 28Hela min släkt hade inget annat än döden att vänta av min herre konungen, men du gav mig plats bland dem som äter vid ditt bord. Med vad rätt skulle jag kunna begära något mer av dig?« 29Kungen avbröt honom: »Det räcker! Nu bestämmer jag att du och Siva skall dela ägorna.« 30Mefivoshet svarade: »Han får gärna ta alltsammans, nu när min härskare och konung har kommit välbehållen hem.«

31Barsillaj från Gilead hade kommit ner från Rogelim och följt kungen till Jordan för att ta avsked av honom när han gick över floden. 32Barsillaj var mycket gammal, åttio år. Det var han som hade sörjt för kungens uppehälle i Machanajim; han var nämligen mycket förmögen. 33Kungen sade till honom: »Följ med mig till Jerusalem, så skall jag sörja för dig där.« 34Men han svarade: »Jag är alldeles för gammal för att gå med dig upp till Jerusalem. 35Jag är åttio år nu och kan inte längre skilja på bättre och sämre. Inte känner jag smaken på mat och dryck, och inte heller har jag någon glädje av sångare och sångerskor längre. Varför skulle jag då ligga min herre och konung till last i fortsättningen? 36Jag hade gärna följt med dig över Jordan, men någon belöning skall du inte ge mig. 37Låt mig vända tillbaka, så att jag får dö i min hemstad, där min far och mor ligger begravda. Men här är din tjänare Kimham, låt honom följa med dig, min herre och konung, och gör för honom vad du finner bäst.« — 38»Kimham får följa med mig«, sade kungen. »Och vad du finner bäst skall jag göra för honom. Jag gör vad du än begär av mig.« 39Så gick folket över Jordan. Kungen dröjde kvar och kysste Barsillaj och tog farväl av honom. Barsillaj återvände hem, 40medan kungen for över till Gilgal tillsammans med Kimham.

Hela Judas folk och hälften av Israels hade följt kungen över Jordan. 41Men nu kom alla israeliterna till honom och klagade: »Varför har våra bröder från Juda fått lägga beslag på kungen och hämta över dig hit, dig och din familj och alla dina närmaste män?« 42Då svarade judeerna: »Därför att kungen är en av oss. Vad är det ni retar er på? Har vi låtit kungen försörja oss eller har vi skaffat oss några andra fördelar?« 43Israeliterna svarade: »Vi har tio gånger större del i kungen än ni, och dessutom har vi förstfödslorätten. Ni har ingen anledning att se ner på oss. Det var ju vi som först förde på tal att hämta tillbaka vår kung.« Men judeerna tog till hårdare ord än israeliterna.