Bibel 2000 (B2000)
18

Absalom besegras och dör

181David mönstrade de trupper han hade med sig och utsåg officerare och underofficerare. 2Sedan delade han hären i tre avdelningar, en under Joav, en under Avishaj, son till Seruja och bror till Joav, och en under Ittaj från Gat. »Själv drar jag också ut tillsammans med er«, förklarade kungen, 3men folket sade: »Nej, du får inte gå ut i striden. Om vi flyr är det ingen som bryr sig om det, och om så hälften av oss dör frågar ingen efter det, men du är värd lika mycket som tio tusen av oss. Det är bättre om du är beredd att komma till vår undsättning härifrån staden.« — 4»Jag gör som ni önskar«, sade kungen och ställde sig invid porten, medan hela hären drog ut i enheter om hundra och tusen. 5Kungen befallde Joav, Avishaj och Ittaj: »Ta det varligt med min Absalom.« Och alla hörde hur kungen gav de tre befälhavarna denna order om Absalom.

6Så drog hären ut ur staden för att möta israeliterna, och slaget stod i Efraimskogen. 7Israels här besegrades av Davids män och led ett svårt nederlag: den dagen stupade 20 000 man. 8Striden bredde ut sig över hela området, och skogen krävde den dagen fler liv än svärdet.

9Absalom upptäcktes av Davids män. Han hade kommit ridande på sin mulåsna. När den kom in under en stor terebint fastnade han med huvudet i de täta grenarna. Där blev han hängande mellan himmel och jord medan mulåsnan sprang vidare. 10En av männen fick se honom och rapporterade till Joav att han hade sett Absalom hängande i en terebint. 11Joav frågade mannen: »Om du såg honom, varför slog du inte ihjäl honom på stället? Det skulle jag gärna ha gett dig tio siklar silver och ett bälte för.« 12Mannen svarade: »Om jag så blev erbjuden tusen siklar silver skulle jag inte kunna bära hand på kungens son. Vi hörde ju alla hur kungen sade åt dig och Avishaj och Ittaj: Var rädda om min Absalom. 13Skulle jag då svika honom? Ingenting undgår kungen, och du skulle säkert lämna mig i sticket.« — 14»Jag kan inte stå här och slösa tid på dig«, sade Joav. Han tog med sig tre spjut och stötte dem i bröstet på Absalom, som ännu var vid liv där han hängde i terebinten. 15Sedan kom tio män, Joavs väpnare, och omringade Absalom och stack ihjäl honom.

16Joav lät stöta i horn, och då slutade soldaterna att förfölja israeliterna, eftersom Joav hade gett order om halt. 17Absaloms kropp tog de och slängde i en stor grop i skogen och kastade upp ett väldigt stenröse över honom. Israeliterna flydde, var och en hem till sig.

18Absalom hade medan han levde låtit resa en stod åt sig i Kungadalen. »Jag har ju ingen son som kan föra mitt namn vidare«, sade han. Därför gav han sitt namn åt minnesstenen; ännu i denna dag heter den Absaloms pelare.

David får bud om Absaloms död

19Achimaas, Sadoks son, bad att få springa till kungen med bud om att Herren hade fällt sin dom och räddat honom från hans fiender. 20Men Joav svarade: »I dag får du inte vara budbärare. En annan gång kan du vara det, men inte i dag när kungens son är död.« 21Och Joav sade åt en nubier att bege sig till kungen och tala om vad han hade sett. Nubiern bugade sig för Joav och sprang. 22Men Achimaas envisades: »Det får bli som det vill«, sade han, »låt mig också springa, efter nubiern.« — »Vad skall det tjäna till, min son«, sade Joav, »det kommer ingen att tacka dig för!« — 23»Det får bli som det vill, jag springer i alla fall«, upprepade Achimaas, och Joav lät honom springa. Han tog vägen över Jordanslätten och hann före nubiern.

24David satt inne i porten då vaktposten, som hade gått upp på taket till stadsporten, fick se en ensam man komma springande. 25Han ropade ner och varskodde kungen, som svarade: »Om han är ensam måste det vara en kurir.« Medan budbäraren närmade sig 26upptäckte vaktposten ännu en man som kom springande, och han ropade ner i porten: »Det kommer en till, och han är också ensam.« — »Det är en kurir det också«, sade kungen. 27Posten ropade på nytt: »Jag känner igen den förste på hans sätt att springa, så springer Achimaas, Sadoks son.« — »Det är en bra karl«, svarade kungen, »han kommer med goda nyheter.«

28»Allt väl«, ropade Achimaas till kungen. Sedan föll han ner och hälsade med ansiktet mot marken och fortsatte: »Lovad vare Herren, din Gud, som har prisgivit dem som reste sig mot min herre och konung.« 29Kungen frågade: »Hur har det gått med min Absalom?« Achimaas svarade: »Just då Joav skickade i väg mig var det uppståndelse i lägret, men jag vet inte vad saken gällde.« 30Kungen sade åt honom att gå åt sidan, och han ställde sig att vänta. 31Då kom nubiern. »Jag har goda nyheter åt min herre och konung«, sade han, »i dag har Herren fällt sin dom och gett dig seger över alla som har rest sig mot dig.« 32Kungen frågade: »Hur har det gått med min Absalom?« Nubiern svarade: »Som det gick för honom, så må det gå för alla dina fiender och dem som reser sig mot dig, herre konung.« 33Då blev kungen häftigt upprörd. Han gick upp i kammaren ovanför porten, och han grät och ropade: »Absalom, min son, min son! Absalom, min son! Om jag ändå hade fått dö i stället för dig! Absalom, min son, min son!«