Bibel 2000 (B2000)
17

Absalom förkastar Achitofels råd

171Achitofel sade till Absalom: »Låt mig ta ut 12 000 man och sätta efter David nu i natt 2och överrumpla honom medan han är trött och modlös. Jag skall jaga skräck i honom, och när allt hans folk har flytt dödar jag honom, bara honom. 3Sedan ser jag till att folket söker sig till dig som bruden till sin brudgum. Det är ju bara en enda som du är ute efter att döda, alla de andra kan du lämna i fred.« 4Både Absalom och de äldste i Israel gillade förslaget, 5men Absalom tillkallade dessutom Hushaj från Erek för att höra hans mening.

6Hushaj kom och Absalom berättade vad Achitofel hade föreslagit. »Skall vi göra som han säger?« frågade han. »Om inte, vad tillråder du?« 7Då sade Hushaj: »Det var inte något bra råd Achitofel gav den här gången. 8Du känner själv din far och hans män och vet att de är tappra kämpar och uppretade som en björnhona i vildmarken som förlorat sina ungar. Din far är en erfaren krigare, han övernattar inte bland sina män; 9säkert har han nu gömt sig i en håla eller på något annat ställe. Redan vid första anfallet skulle ryktet spridas att Absaloms folk lidit nederlag. 10Och då skulle också den tappraste, den som har ett lejons mod, darra av rädsla. Hela Israel vet ju att din far är en hjälte med modiga män omkring sig. 11Mitt råd är detta: samla alla israeliter från Dan till Beer Sheva, en skara talrik som havets sand, och gå sedan själv mitt ibland dem. 12Som daggen faller på marken, så skall vi komma över honom var han än finns och skona varken honom eller någon av hans män. 13Om han tar sin tillflykt till en stad skall israeliterna slå ett rep runt den staden och dra ner den i ravinen, så att inte en sten blir kvar.« 14Absalom och alla israeliterna förklarade att det råd som Hushaj från Erek gett var bättre än Achitofels, ty Herren hade beslutat att omintetgöra Achitofels kloka råd och störta Absalom i fördärvet.

David varnas och undkommer Absalom

15Hushaj berättade för prästerna Sadok och Evjatar vilket råd Achitofel hade gett Absalom och Israels äldste och vilket råd han själv hade gett. 16Han uppmanade dem att genast meddela David: »Dröj inte över natten vid flodövergångarna i öknen utan gå över till den andra sidan. Annars är det ute med dig och hela din här.«

17Jonatan och Achimaas höll till vid Rogelkällan, och en tjänsteflicka brukade gå dit med upplysningar som de sedan förde vidare till kung David. De ville inte röja sig genom att gå in i staden. 18Men en pojke fick syn på dem och talade om det för Absalom. Då gav de sig hastigt i väg till Bachurim, till en man där som hade ett hus med en brunn på gården. I den steg de ner. 19Hustrun tog en matta och bredde över brunnen och strödde säd på den så att ingen kunde märka något. 20Absaloms folk kom dit och gick in till kvinnan. »Var är Achimaas och Jonatan?« frågade de, och hon svarade: »De fortsatte förbi dammen.« Männen letade men hittade dem inte utan vände tillbaka till Jerusalem. 21När de hade gått klättrade Achimaas och Jonatan upp ur brunnen och rapporterade för kung David. »Bryt upp och gå genast över floden«, sade de och berättade för honom om Achitofels råd. 22David och hans folk bröt då upp, och i gryningen hade de alla, varenda man, gått över Jordan.

23Då Achitofel såg att man inte följde hans råd sadlade han sin åsna och återvände till sin hemstad. Efter att ha ordnat för sin familj hängde han sig. Så dog han och begravdes i sin fars grav.

24David hade nått fram till Machanajim då Absalom och israeliterna gick över Jordan. 25Till överbefälhavare i stället för Joav hade Absalom satt Amasa; han var son till en ismaelit vid namn Jitra, som hade fått honom med Avigajil, dotter till Jishaj och syster till Joavs mor Seruja. 26Israeliterna och Absalom slog läger i Gilead.

27När David kom till Machanajim möttes han av Shovi, Nachashs son från ammoniternas Rabba, av Makir, Ammiels son från Lo Devar, och av Barsillaj från Rogelim i Gilead. 28De hade fört dit sängar, skålar och lerkärl, vete och korn, mjöl och rostad säd, bönor och linser, 29honung och tjockmjölk, fårkött och ost. Allt detta lämnade de åt David och hans folk att äta, eftersom de förstod att männen hade blivit hungriga, trötta och törstiga i öknen.

18

Absalom besegras och dör

181David mönstrade de trupper han hade med sig och utsåg officerare och underofficerare. 2Sedan delade han hären i tre avdelningar, en under Joav, en under Avishaj, son till Seruja och bror till Joav, och en under Ittaj från Gat. »Själv drar jag också ut tillsammans med er«, förklarade kungen, 3men folket sade: »Nej, du får inte gå ut i striden. Om vi flyr är det ingen som bryr sig om det, och om så hälften av oss dör frågar ingen efter det, men du är värd lika mycket som tio tusen av oss. Det är bättre om du är beredd att komma till vår undsättning härifrån staden.« — 4»Jag gör som ni önskar«, sade kungen och ställde sig invid porten, medan hela hären drog ut i enheter om hundra och tusen. 5Kungen befallde Joav, Avishaj och Ittaj: »Ta det varligt med min Absalom.« Och alla hörde hur kungen gav de tre befälhavarna denna order om Absalom.

6Så drog hären ut ur staden för att möta israeliterna, och slaget stod i Efraimskogen. 7Israels här besegrades av Davids män och led ett svårt nederlag: den dagen stupade 20 000 man. 8Striden bredde ut sig över hela området, och skogen krävde den dagen fler liv än svärdet.

9Absalom upptäcktes av Davids män. Han hade kommit ridande på sin mulåsna. När den kom in under en stor terebint fastnade han med huvudet i de täta grenarna. Där blev han hängande mellan himmel och jord medan mulåsnan sprang vidare. 10En av männen fick se honom och rapporterade till Joav att han hade sett Absalom hängande i en terebint. 11Joav frågade mannen: »Om du såg honom, varför slog du inte ihjäl honom på stället? Det skulle jag gärna ha gett dig tio siklar silver och ett bälte för.« 12Mannen svarade: »Om jag så blev erbjuden tusen siklar silver skulle jag inte kunna bära hand på kungens son. Vi hörde ju alla hur kungen sade åt dig och Avishaj och Ittaj: Var rädda om min Absalom. 13Skulle jag då svika honom? Ingenting undgår kungen, och du skulle säkert lämna mig i sticket.« — 14»Jag kan inte stå här och slösa tid på dig«, sade Joav. Han tog med sig tre spjut och stötte dem i bröstet på Absalom, som ännu var vid liv där han hängde i terebinten. 15Sedan kom tio män, Joavs väpnare, och omringade Absalom och stack ihjäl honom.

16Joav lät stöta i horn, och då slutade soldaterna att förfölja israeliterna, eftersom Joav hade gett order om halt. 17Absaloms kropp tog de och slängde i en stor grop i skogen och kastade upp ett väldigt stenröse över honom. Israeliterna flydde, var och en hem till sig.

18Absalom hade medan han levde låtit resa en stod åt sig i Kungadalen. »Jag har ju ingen son som kan föra mitt namn vidare«, sade han. Därför gav han sitt namn åt minnesstenen; ännu i denna dag heter den Absaloms pelare.

David får bud om Absaloms död

19Achimaas, Sadoks son, bad att få springa till kungen med bud om att Herren hade fällt sin dom och räddat honom från hans fiender. 20Men Joav svarade: »I dag får du inte vara budbärare. En annan gång kan du vara det, men inte i dag när kungens son är död.« 21Och Joav sade åt en nubier att bege sig till kungen och tala om vad han hade sett. Nubiern bugade sig för Joav och sprang. 22Men Achimaas envisades: »Det får bli som det vill«, sade han, »låt mig också springa, efter nubiern.« — »Vad skall det tjäna till, min son«, sade Joav, »det kommer ingen att tacka dig för!« — 23»Det får bli som det vill, jag springer i alla fall«, upprepade Achimaas, och Joav lät honom springa. Han tog vägen över Jordanslätten och hann före nubiern.

24David satt inne i porten då vaktposten, som hade gått upp på taket till stadsporten, fick se en ensam man komma springande. 25Han ropade ner och varskodde kungen, som svarade: »Om han är ensam måste det vara en kurir.« Medan budbäraren närmade sig 26upptäckte vaktposten ännu en man som kom springande, och han ropade ner i porten: »Det kommer en till, och han är också ensam.« — »Det är en kurir det också«, sade kungen. 27Posten ropade på nytt: »Jag känner igen den förste på hans sätt att springa, så springer Achimaas, Sadoks son.« — »Det är en bra karl«, svarade kungen, »han kommer med goda nyheter.«

28»Allt väl«, ropade Achimaas till kungen. Sedan föll han ner och hälsade med ansiktet mot marken och fortsatte: »Lovad vare Herren, din Gud, som har prisgivit dem som reste sig mot min herre och konung.« 29Kungen frågade: »Hur har det gått med min Absalom?« Achimaas svarade: »Just då Joav skickade i väg mig var det uppståndelse i lägret, men jag vet inte vad saken gällde.« 30Kungen sade åt honom att gå åt sidan, och han ställde sig att vänta. 31Då kom nubiern. »Jag har goda nyheter åt min herre och konung«, sade han, »i dag har Herren fällt sin dom och gett dig seger över alla som har rest sig mot dig.« 32Kungen frågade: »Hur har det gått med min Absalom?« Nubiern svarade: »Som det gick för honom, så må det gå för alla dina fiender och dem som reser sig mot dig, herre konung.« 33Då blev kungen häftigt upprörd. Han gick upp i kammaren ovanför porten, och han grät och ropade: »Absalom, min son, min son! Absalom, min son! Om jag ändå hade fått dö i stället för dig! Absalom, min son, min son!«

19

David sörjer Absalom

191Joav fick veta att kungen grät och klagade över Absalom, 2och för hela hären blev segerns dag till en sorgedag när de hörde att kungen var så förtvivlad över sin son. 3Männen smög in i staden likt soldater som skamset smyger in efter att ha flytt ur striden.

4Kungen hade höljt sitt ansikte och klagade högt: »Absalom, min son! Absalom, min son, min son!« 5Då gick Joav in till honom och sade: »I dag har du fått alla dina män att känna skam, alla dessa som har räddat livet på dig och dina söner och döttrar, dina hustrur och bihustrur. 6Du älskar dem som hatar dig och hatar dem som älskar dig. Du har visat att varken officerare eller soldater har något värde i dina ögon. Jag förstår nu att om Absalom hade varit vid liv, så hade det kvittat dig lika om alla vi andra varit döda. 7Gå nu ut till dina män och få dem på humör igen. Annars kommer inte en enda att vara hos dig i morgon, det svär jag vid Herren. Och den olyckan blir värre än allt ont du varit med om i hela ditt liv.« 8Då reste sig kungen och gick ner och satte sig i porten. Alla fick veta att han satt där och samlades framför honom.

David vänder tillbaka till Jerusalem

Israeliterna hade flytt, var och en hem till sig. 9Runt om i stammarna gick de nu till rätta med varandra: »Det är kungen som har räddat oss undan fienden och befriat oss från filisteerna. Nu har han flytt för Absalom och lämnat landet. 10Men Absalom, som vi smorde till kung över oss, har fallit i striden. Varför nämner då ingen ett ord om att hämta kungen tillbaka?«

11När kung David fick höra vad som sades bland israeliterna lät han skicka bud med prästerna Sadok och Evjatar till de äldste i Juda och fråga: »Varför skall ni vara de sista att hämta kungen tillbaka? 12Ni är ju mina bröder, av samma kött och blod som jag — varför skall ni då vara de sista att hämta kungen tillbaka? 13Och säg till Amasa: Du är ju av mitt kött och blod. Gud må straffa mig, nu och framgent, om inte du hädanefter skall vara min överbefälhavare i stället för Joav.« 14På det sättet fick David alla i Juda på sin sida, och folket skickade bud till honom att komma tillbaka tillsammans med sina män.

15Då vände kungen tillbaka, och när han nådde fram till Jordan hade judeerna kommit till Gilgal för att möta honom och föra honom över floden.

16Benjaminiten Shimi från Bachurim, Geras son, gav sig samtidigt med judeerna hastigt ner för att ta emot kung David, 17och han hade med sig tusen man från Benjamin. Siva, han som tjänade Sauls familj, hade före kungen skyndat ner till Jordan tillsammans med sina femton söner och tjugo tjänare, 18och de gick över vid vadstället för att hjälpa kungens familj över och för att uppfylla alla hans önskningar. Just som kungen själv skulle ta sig över floden kom Shimi, Geras son, och kastade sig ner inför honom 19och bad: »Herre, lägg mig inte till last vad jag har förbrutit. Tänk inte på det onda din tjänare gjorde då du lämnade Jerusalem, glöm det, min konung! 20Jag vet med mig att jag har felat, det är därför jag i dag har kommit som den förste av Josefs ätt för att ta emot min herre och konung.« 21Då ingrep Avishaj, Serujas son: »Förtjänar inte Shimi döden, han har ju förbannat Herrens smorde?« 22Men David svarade: »Vad har ni Serujasöner med det här att göra? Skall ni sätta er upp mot mig? Ingen israelit skall mista livet denna dag, då jag har fått visshet om att jag är Israels kung.« 23Och kungen sade till Shimi: »Du skall icke dö«, och han bekräftade sitt löfte med en ed.

24Sauls sonson Mefivoshet hade också kommit ner för att möta kungen. Hans fötter och skägg var ovårdade, och han hade inte tvättat sina kläder alltifrån den dag då David bröt upp till dess han återvände välbehållen. 25När han nu kom från Jerusalem för att möta kungen sade denne: »Varför följde du inte med mig, Mefivoshet?« — 26»Herre konung, min tjänare bedrog mig«, svarade Mefivoshet. »Jag tänkte sadla min åsna, så att jag kunde följa dig ridande — jag är ju halt. 27Min tjänare har baktalat mig inför min herre konungen. Dock: du är som Guds ängel, gör vad du finner bäst. 28Hela min släkt hade inget annat än döden att vänta av min herre konungen, men du gav mig plats bland dem som äter vid ditt bord. Med vad rätt skulle jag kunna begära något mer av dig?« 29Kungen avbröt honom: »Det räcker! Nu bestämmer jag att du och Siva skall dela ägorna.« 30Mefivoshet svarade: »Han får gärna ta alltsammans, nu när min härskare och konung har kommit välbehållen hem.«

31Barsillaj från Gilead hade kommit ner från Rogelim och följt kungen till Jordan för att ta avsked av honom när han gick över floden. 32Barsillaj var mycket gammal, åttio år. Det var han som hade sörjt för kungens uppehälle i Machanajim; han var nämligen mycket förmögen. 33Kungen sade till honom: »Följ med mig till Jerusalem, så skall jag sörja för dig där.« 34Men han svarade: »Jag är alldeles för gammal för att gå med dig upp till Jerusalem. 35Jag är åttio år nu och kan inte längre skilja på bättre och sämre. Inte känner jag smaken på mat och dryck, och inte heller har jag någon glädje av sångare och sångerskor längre. Varför skulle jag då ligga min herre och konung till last i fortsättningen? 36Jag hade gärna följt med dig över Jordan, men någon belöning skall du inte ge mig. 37Låt mig vända tillbaka, så att jag får dö i min hemstad, där min far och mor ligger begravda. Men här är din tjänare Kimham, låt honom följa med dig, min herre och konung, och gör för honom vad du finner bäst.« — 38»Kimham får följa med mig«, sade kungen. »Och vad du finner bäst skall jag göra för honom. Jag gör vad du än begär av mig.« 39Så gick folket över Jordan. Kungen dröjde kvar och kysste Barsillaj och tog farväl av honom. Barsillaj återvände hem, 40medan kungen for över till Gilgal tillsammans med Kimham.

Hela Judas folk och hälften av Israels hade följt kungen över Jordan. 41Men nu kom alla israeliterna till honom och klagade: »Varför har våra bröder från Juda fått lägga beslag på kungen och hämta över dig hit, dig och din familj och alla dina närmaste män?« 42Då svarade judeerna: »Därför att kungen är en av oss. Vad är det ni retar er på? Har vi låtit kungen försörja oss eller har vi skaffat oss några andra fördelar?« 43Israeliterna svarade: »Vi har tio gånger större del i kungen än ni, och dessutom har vi förstfödslorätten. Ni har ingen anledning att se ner på oss. Det var ju vi som först förde på tal att hämta tillbaka vår kung.« Men judeerna tog till hårdare ord än israeliterna.