Bibel 2000 (B2000)
16

161När David hade nått ett stycke bortom bergskrönet kom Siva emot honom, Mefivoshets tjänare. Han hade med sig ett par åsnor lastade med 200 brödkakor, 100 kakor russin, en säck frukt och en lägel vin. 2»Vad skall du göra med allt detta?« frågade kungen, och Siva svarade: »Åsnorna är för kungens familj att rida på, brödet och frukten för manskapet att äta och vinet för dem som blir utmattade i öknen.« 3Kungen frågade: »Och var finns din herre Sauls son?« — »Han är kvar i Jerusalem«, svarade Siva. »Han tänkte att israeliterna nu skulle ge honom tillbaka hans fars kungadöme.« 4Då sade kungen till Siva: »Allt som tillhör Mefivoshet skall nu vara ditt.« Siva sade: »Jag bugar mig underdånigt. Låt mig alltid få röna din välvilja, herre konung!«

5När kung David hade nått Bachurim kom det fram en man av Sauls släkt, Shimi, Geras son. Han for ut i förbannelser 6och kastade sten på David och hans närmaste män, fast David på alla håll var omgiven av både manskapet och sin livvakt. 7Och Shimi skymfade David och ropade: »Ge dig av, din blodfläckade niding! 8Nu tar Herren hämnd för allt blod av Sauls ätt som du spillde när du gjorde dig till kung i hans ställe. Herren har gett kungaväldet åt din son Absalom. Det är dina blodsdåd som har störtat dig i olycka.« 9Då sade Avishaj, Serujas son, till kungen: »Skall den där hunden få stå där och förbanna dig, herre? Jag går bort och hugger huvudet av honom.« 10Men kungen svarade: »Vad har ni Serujasöner med det här att göra? Låt honom förbanna — han gör det på Herrens befallning, vem kan då klandra honom?« 11Och David sade till Avishaj och sina män: »Om min son, mitt eget kött och blod, står mig efter livet, vad kan man då inte vänta av en från Benjamins stam? Låt honom vara och låt honom förbanna mig, när nu Herren har befallt honom att göra det. 12Kanske skall Herren ha förbarmande med mig i mitt elände och vända hans förbannelser i dag till något gott.« 13Så fortsatte David och hans män vägen fram, medan Shimi gick jämsides med honom längs bergskammen. Hela tiden skrek han förbannelser och kastade stenar och jord mot honom. 14Till sist kom kungen med hela sitt följe fram till Ajefim, där de vilade ut.

Absalom i Jerusalem

15Under tiden hade Absalom och israeliterna tågat in i Jerusalem, och Achitofel var med. 16När Davids vän Hushaj från Erek kom till Absalom hälsade han honom: »Leve konungen! Leve konungen!« 17Absalom sade: »Är detta den trohet du visar din vän? Varför har du inte följt med honom?« 18Hushaj svarade: »Nej, den som Herren och folket och alla Israels män har utvalt, honom vill jag tillhöra och hos honom vill jag stanna. 19Och dessutom: vem skulle jag tjäna om inte sonen? Som jag har tjänat din far, så vill jag nu tjäna dig.«

20När Absalom frågade Achitofel till råds om vad han skulle göra 21fick han detta svar: »Du skall ligga med din fars bihustrur, som han lämnat kvar för att se till palatset. Så blir det känt i hela Israel att du har gjort dig förhatlig för din far, och det kommer att stärka modet på dina anhängare.« 22Då slog man upp ett tält åt Absalom på taket, och i hela Israels åsyn gick han in där och låg med sin fars bihustrur.

23På den tiden gällde ett råd av Achitofel lika mycket som ett ord från Gud. Så högt värderades alla hans råd både av David och av Absalom.

17

Absalom förkastar Achitofels råd

171Achitofel sade till Absalom: »Låt mig ta ut 12 000 man och sätta efter David nu i natt 2och överrumpla honom medan han är trött och modlös. Jag skall jaga skräck i honom, och när allt hans folk har flytt dödar jag honom, bara honom. 3Sedan ser jag till att folket söker sig till dig som bruden till sin brudgum. Det är ju bara en enda som du är ute efter att döda, alla de andra kan du lämna i fred.« 4Både Absalom och de äldste i Israel gillade förslaget, 5men Absalom tillkallade dessutom Hushaj från Erek för att höra hans mening.

6Hushaj kom och Absalom berättade vad Achitofel hade föreslagit. »Skall vi göra som han säger?« frågade han. »Om inte, vad tillråder du?« 7Då sade Hushaj: »Det var inte något bra råd Achitofel gav den här gången. 8Du känner själv din far och hans män och vet att de är tappra kämpar och uppretade som en björnhona i vildmarken som förlorat sina ungar. Din far är en erfaren krigare, han övernattar inte bland sina män; 9säkert har han nu gömt sig i en håla eller på något annat ställe. Redan vid första anfallet skulle ryktet spridas att Absaloms folk lidit nederlag. 10Och då skulle också den tappraste, den som har ett lejons mod, darra av rädsla. Hela Israel vet ju att din far är en hjälte med modiga män omkring sig. 11Mitt råd är detta: samla alla israeliter från Dan till Beer Sheva, en skara talrik som havets sand, och gå sedan själv mitt ibland dem. 12Som daggen faller på marken, så skall vi komma över honom var han än finns och skona varken honom eller någon av hans män. 13Om han tar sin tillflykt till en stad skall israeliterna slå ett rep runt den staden och dra ner den i ravinen, så att inte en sten blir kvar.« 14Absalom och alla israeliterna förklarade att det råd som Hushaj från Erek gett var bättre än Achitofels, ty Herren hade beslutat att omintetgöra Achitofels kloka råd och störta Absalom i fördärvet.

David varnas och undkommer Absalom

15Hushaj berättade för prästerna Sadok och Evjatar vilket råd Achitofel hade gett Absalom och Israels äldste och vilket råd han själv hade gett. 16Han uppmanade dem att genast meddela David: »Dröj inte över natten vid flodövergångarna i öknen utan gå över till den andra sidan. Annars är det ute med dig och hela din här.«

17Jonatan och Achimaas höll till vid Rogelkällan, och en tjänsteflicka brukade gå dit med upplysningar som de sedan förde vidare till kung David. De ville inte röja sig genom att gå in i staden. 18Men en pojke fick syn på dem och talade om det för Absalom. Då gav de sig hastigt i väg till Bachurim, till en man där som hade ett hus med en brunn på gården. I den steg de ner. 19Hustrun tog en matta och bredde över brunnen och strödde säd på den så att ingen kunde märka något. 20Absaloms folk kom dit och gick in till kvinnan. »Var är Achimaas och Jonatan?« frågade de, och hon svarade: »De fortsatte förbi dammen.« Männen letade men hittade dem inte utan vände tillbaka till Jerusalem. 21När de hade gått klättrade Achimaas och Jonatan upp ur brunnen och rapporterade för kung David. »Bryt upp och gå genast över floden«, sade de och berättade för honom om Achitofels råd. 22David och hans folk bröt då upp, och i gryningen hade de alla, varenda man, gått över Jordan.

23Då Achitofel såg att man inte följde hans råd sadlade han sin åsna och återvände till sin hemstad. Efter att ha ordnat för sin familj hängde han sig. Så dog han och begravdes i sin fars grav.

24David hade nått fram till Machanajim då Absalom och israeliterna gick över Jordan. 25Till överbefälhavare i stället för Joav hade Absalom satt Amasa; han var son till en ismaelit vid namn Jitra, som hade fått honom med Avigajil, dotter till Jishaj och syster till Joavs mor Seruja. 26Israeliterna och Absalom slog läger i Gilead.

27När David kom till Machanajim möttes han av Shovi, Nachashs son från ammoniternas Rabba, av Makir, Ammiels son från Lo Devar, och av Barsillaj från Rogelim i Gilead. 28De hade fört dit sängar, skålar och lerkärl, vete och korn, mjöl och rostad säd, bönor och linser, 29honung och tjockmjölk, fårkött och ost. Allt detta lämnade de åt David och hans folk att äta, eftersom de förstod att männen hade blivit hungriga, trötta och törstiga i öknen.

18

Absalom besegras och dör

181David mönstrade de trupper han hade med sig och utsåg officerare och underofficerare. 2Sedan delade han hären i tre avdelningar, en under Joav, en under Avishaj, son till Seruja och bror till Joav, och en under Ittaj från Gat. »Själv drar jag också ut tillsammans med er«, förklarade kungen, 3men folket sade: »Nej, du får inte gå ut i striden. Om vi flyr är det ingen som bryr sig om det, och om så hälften av oss dör frågar ingen efter det, men du är värd lika mycket som tio tusen av oss. Det är bättre om du är beredd att komma till vår undsättning härifrån staden.« — 4»Jag gör som ni önskar«, sade kungen och ställde sig invid porten, medan hela hären drog ut i enheter om hundra och tusen. 5Kungen befallde Joav, Avishaj och Ittaj: »Ta det varligt med min Absalom.« Och alla hörde hur kungen gav de tre befälhavarna denna order om Absalom.

6Så drog hären ut ur staden för att möta israeliterna, och slaget stod i Efraimskogen. 7Israels här besegrades av Davids män och led ett svårt nederlag: den dagen stupade 20 000 man. 8Striden bredde ut sig över hela området, och skogen krävde den dagen fler liv än svärdet.

9Absalom upptäcktes av Davids män. Han hade kommit ridande på sin mulåsna. När den kom in under en stor terebint fastnade han med huvudet i de täta grenarna. Där blev han hängande mellan himmel och jord medan mulåsnan sprang vidare. 10En av männen fick se honom och rapporterade till Joav att han hade sett Absalom hängande i en terebint. 11Joav frågade mannen: »Om du såg honom, varför slog du inte ihjäl honom på stället? Det skulle jag gärna ha gett dig tio siklar silver och ett bälte för.« 12Mannen svarade: »Om jag så blev erbjuden tusen siklar silver skulle jag inte kunna bära hand på kungens son. Vi hörde ju alla hur kungen sade åt dig och Avishaj och Ittaj: Var rädda om min Absalom. 13Skulle jag då svika honom? Ingenting undgår kungen, och du skulle säkert lämna mig i sticket.« — 14»Jag kan inte stå här och slösa tid på dig«, sade Joav. Han tog med sig tre spjut och stötte dem i bröstet på Absalom, som ännu var vid liv där han hängde i terebinten. 15Sedan kom tio män, Joavs väpnare, och omringade Absalom och stack ihjäl honom.

16Joav lät stöta i horn, och då slutade soldaterna att förfölja israeliterna, eftersom Joav hade gett order om halt. 17Absaloms kropp tog de och slängde i en stor grop i skogen och kastade upp ett väldigt stenröse över honom. Israeliterna flydde, var och en hem till sig.

18Absalom hade medan han levde låtit resa en stod åt sig i Kungadalen. »Jag har ju ingen son som kan föra mitt namn vidare«, sade han. Därför gav han sitt namn åt minnesstenen; ännu i denna dag heter den Absaloms pelare.

David får bud om Absaloms död

19Achimaas, Sadoks son, bad att få springa till kungen med bud om att Herren hade fällt sin dom och räddat honom från hans fiender. 20Men Joav svarade: »I dag får du inte vara budbärare. En annan gång kan du vara det, men inte i dag när kungens son är död.« 21Och Joav sade åt en nubier att bege sig till kungen och tala om vad han hade sett. Nubiern bugade sig för Joav och sprang. 22Men Achimaas envisades: »Det får bli som det vill«, sade han, »låt mig också springa, efter nubiern.« — »Vad skall det tjäna till, min son«, sade Joav, »det kommer ingen att tacka dig för!« — 23»Det får bli som det vill, jag springer i alla fall«, upprepade Achimaas, och Joav lät honom springa. Han tog vägen över Jordanslätten och hann före nubiern.

24David satt inne i porten då vaktposten, som hade gått upp på taket till stadsporten, fick se en ensam man komma springande. 25Han ropade ner och varskodde kungen, som svarade: »Om han är ensam måste det vara en kurir.« Medan budbäraren närmade sig 26upptäckte vaktposten ännu en man som kom springande, och han ropade ner i porten: »Det kommer en till, och han är också ensam.« — »Det är en kurir det också«, sade kungen. 27Posten ropade på nytt: »Jag känner igen den förste på hans sätt att springa, så springer Achimaas, Sadoks son.« — »Det är en bra karl«, svarade kungen, »han kommer med goda nyheter.«

28»Allt väl«, ropade Achimaas till kungen. Sedan föll han ner och hälsade med ansiktet mot marken och fortsatte: »Lovad vare Herren, din Gud, som har prisgivit dem som reste sig mot min herre och konung.« 29Kungen frågade: »Hur har det gått med min Absalom?« Achimaas svarade: »Just då Joav skickade i väg mig var det uppståndelse i lägret, men jag vet inte vad saken gällde.« 30Kungen sade åt honom att gå åt sidan, och han ställde sig att vänta. 31Då kom nubiern. »Jag har goda nyheter åt min herre och konung«, sade han, »i dag har Herren fällt sin dom och gett dig seger över alla som har rest sig mot dig.« 32Kungen frågade: »Hur har det gått med min Absalom?« Nubiern svarade: »Som det gick för honom, så må det gå för alla dina fiender och dem som reser sig mot dig, herre konung.« 33Då blev kungen häftigt upprörd. Han gick upp i kammaren ovanför porten, och han grät och ropade: »Absalom, min son, min son! Absalom, min son! Om jag ändå hade fått dö i stället för dig! Absalom, min son, min son!«