Bibel 2000 (B2000)
15

Absaloms uppror

151En tid därefter skaffade sig Absalom vagn och hästar, och han höll sig med en eskort på femtio man. 2Tidigt om morgnarna brukade han ställa sig vid vägen till stadsporten. Så snart det kom någon som hade en rättssak att framlägga för kungen ropade Absalom honom till sig och frågade från vilken stad han kom. När mannen svarade att han hörde till den eller den stammen i Israel 3sade Absalom: »Du har rätten på din sida, men hos kungen lär du inte få gehör. 4Om ändå jag vore domare i landet! Då hade var och en som var inblandad i en tvist kunnat komma till mig, så skulle jag ha skaffat honom rätt.« 5Och så snart någon kom och ville falla ner för hans fötter, räckte Absalom fram handen, drog honom till sig och kysste honom. 6Så uppträdde han mot alla i Israel som sökte kungen i något rättsärende, och på det sättet förledde han israeliterna.

7När fyra år hade gått sade Absalom till kungen: »Låt mig få gå till Hebron för att infria ett löfte till Herren. 8När jag bodde i Geshur i Aram lovade jag Herren ett offer, om han lät mig komma tillbaka till Jerusalem.« — 9»Gå du«, sade kungen, och så begav sig Absalom till Hebron. 10Samtidigt skickade han i hemlighet budbärare till alla Israels stammar och lät hälsa att när de hörde hornsignaler skulle de ropa: »Absalom har blivit konung i Hebron!« 11Absalom hade inbjudit 200 män från Jerusalem, som gjorde honom sällskap. De var i god tro och följde med utan att ana vad som var på färde. 12Vid offerfesten skickade han också bud efter Davids rådgivare Achitofel från Gilo, som befann sig i sin hemstad. Så växte sammansvärjningen i styrka, och Absaloms anhängare blev fler och fler.

David lämnar Jerusalem

13Av en budbärare fick David veta att israeliterna hade slutit upp bakom Absalom. 14Kungen sade då till dem som omgav honom i Jerusalem: »Låt oss fly, det är enda räddningen undan Absalom. Skynda er, annars hinner han hit och störtar oss i fördärvet och låter svärdet härja i staden.« 15De svarade honom: »Besluta vad du vill, herre konung, vi är dina lydiga tjänare.« 16Kungen gav sig då i väg med hela sin familj men lämnade tio bihustrur att se till palatset. 17Han bröt alltså upp med sitt folk men stannade vid det bortersta huset. 18Alla hans ämbetsmän passerade förbi honom, liksom alla kereteerna och peleteerna och de 600 från Gat som följt David därifrån. 19Då frågade kungen Ittaj från Gat varför han också gick med. »Vänd om och håll dig till kungen. Du är ju utlänning och har lämnat ditt eget land. 20Nyss kom du hit, skall du då redan behöva flacka omkring med oss? Jag vet ju inte vart jag är på väg. Nej, vänd om och ta med dig dina landsmän. Må Herren vara god och trofast mot dig.« 21Men Ittaj svarade: »Så sant Herren lever och du själv lever, min herre och konung — där du är, där vill också jag vara, i liv och död.« 22Då lät David honom följa med, och Ittaj från Gat anslöt sig med alla sina män och de kvinnor och barn han hade i sitt följe. 23Överallt hördes högljudd klagan.

Kungen gick över Kidronbäcken, och folket tågade förbi honom över Olivberget och ut mot öknen. 24Nu kom också Sadok med alla leviterna, som bar Guds förbundsark. De satte ner arken och lät den stå tills allt folket hade dragit ut från staden. Även Evjatar kom dit. 25Kungen befallde Sadok: »För Guds ark tillbaka till staden! Om Herren är mig nådig får jag komma tillbaka och återse honom och hans boning. 26Men om han förkastar mig får han göra med mig vad han behagar.« 27Och kungen sade till prästen Sadok: »Hör på! Du skall i lugn och ro gå tillbaka till staden. Din son Achimaas och Evjatars son Jonatan, era båda söner, skall följa med er. 28Själv stannar jag kvar vid flodövergångarna i öknen tills jag får ett meddelande från er.«

29Sadok och Evjatar förde tillbaka Guds ark till Jerusalem och stannade där. 30Under tiden gick David gråtande uppför Olivberget, barfota och med huvudet övertäckt. Alla som var med honom höljde också de sina huvuden och grät där de gick.

David på flykt

31När David fick reda på att Achitofel var en av de sammansvurna kring Absalom bad han: »Herre, låt Achitofels råd framstå som dårskap.« 32Uppe på krönet av berget, där man tillber Gud, kom Hushaj från Erek emot David med kläderna sönderrivna och med jord på huvudet. 33David sade: »Om du följer med mig blir du bara till besvär. 34Vänd i stället tillbaka till staden och erbjud Absalom dina tjänster. Säg: Liksom jag förr tjänade din far, så vill jag nu tjäna dig, herre konung. — Då kan du hjälpa mig genom att omintetgöra Achitofels råd. 35Prästerna Sadok och Evjatar har du ju i din närhet; rapportera till dem så fort du hör något från kungens palats. 36De har sina söner hos sig, Sadok har Achimaas och Evjatar har Jonatan; genom dem kan ni underrätta mig om allt vad ni får reda på.« 37Hushaj, Davids vän, återvände alltså till Jerusalem, och Absalom drog in i staden.

16

161När David hade nått ett stycke bortom bergskrönet kom Siva emot honom, Mefivoshets tjänare. Han hade med sig ett par åsnor lastade med 200 brödkakor, 100 kakor russin, en säck frukt och en lägel vin. 2»Vad skall du göra med allt detta?« frågade kungen, och Siva svarade: »Åsnorna är för kungens familj att rida på, brödet och frukten för manskapet att äta och vinet för dem som blir utmattade i öknen.« 3Kungen frågade: »Och var finns din herre Sauls son?« — »Han är kvar i Jerusalem«, svarade Siva. »Han tänkte att israeliterna nu skulle ge honom tillbaka hans fars kungadöme.« 4Då sade kungen till Siva: »Allt som tillhör Mefivoshet skall nu vara ditt.« Siva sade: »Jag bugar mig underdånigt. Låt mig alltid få röna din välvilja, herre konung!«

5När kung David hade nått Bachurim kom det fram en man av Sauls släkt, Shimi, Geras son. Han for ut i förbannelser 6och kastade sten på David och hans närmaste män, fast David på alla håll var omgiven av både manskapet och sin livvakt. 7Och Shimi skymfade David och ropade: »Ge dig av, din blodfläckade niding! 8Nu tar Herren hämnd för allt blod av Sauls ätt som du spillde när du gjorde dig till kung i hans ställe. Herren har gett kungaväldet åt din son Absalom. Det är dina blodsdåd som har störtat dig i olycka.« 9Då sade Avishaj, Serujas son, till kungen: »Skall den där hunden få stå där och förbanna dig, herre? Jag går bort och hugger huvudet av honom.« 10Men kungen svarade: »Vad har ni Serujasöner med det här att göra? Låt honom förbanna — han gör det på Herrens befallning, vem kan då klandra honom?« 11Och David sade till Avishaj och sina män: »Om min son, mitt eget kött och blod, står mig efter livet, vad kan man då inte vänta av en från Benjamins stam? Låt honom vara och låt honom förbanna mig, när nu Herren har befallt honom att göra det. 12Kanske skall Herren ha förbarmande med mig i mitt elände och vända hans förbannelser i dag till något gott.« 13Så fortsatte David och hans män vägen fram, medan Shimi gick jämsides med honom längs bergskammen. Hela tiden skrek han förbannelser och kastade stenar och jord mot honom. 14Till sist kom kungen med hela sitt följe fram till Ajefim, där de vilade ut.

Absalom i Jerusalem

15Under tiden hade Absalom och israeliterna tågat in i Jerusalem, och Achitofel var med. 16När Davids vän Hushaj från Erek kom till Absalom hälsade han honom: »Leve konungen! Leve konungen!« 17Absalom sade: »Är detta den trohet du visar din vän? Varför har du inte följt med honom?« 18Hushaj svarade: »Nej, den som Herren och folket och alla Israels män har utvalt, honom vill jag tillhöra och hos honom vill jag stanna. 19Och dessutom: vem skulle jag tjäna om inte sonen? Som jag har tjänat din far, så vill jag nu tjäna dig.«

20När Absalom frågade Achitofel till råds om vad han skulle göra 21fick han detta svar: »Du skall ligga med din fars bihustrur, som han lämnat kvar för att se till palatset. Så blir det känt i hela Israel att du har gjort dig förhatlig för din far, och det kommer att stärka modet på dina anhängare.« 22Då slog man upp ett tält åt Absalom på taket, och i hela Israels åsyn gick han in där och låg med sin fars bihustrur.

23På den tiden gällde ett råd av Achitofel lika mycket som ett ord från Gud. Så högt värderades alla hans råd både av David och av Absalom.

17

Absalom förkastar Achitofels råd

171Achitofel sade till Absalom: »Låt mig ta ut 12 000 man och sätta efter David nu i natt 2och överrumpla honom medan han är trött och modlös. Jag skall jaga skräck i honom, och när allt hans folk har flytt dödar jag honom, bara honom. 3Sedan ser jag till att folket söker sig till dig som bruden till sin brudgum. Det är ju bara en enda som du är ute efter att döda, alla de andra kan du lämna i fred.« 4Både Absalom och de äldste i Israel gillade förslaget, 5men Absalom tillkallade dessutom Hushaj från Erek för att höra hans mening.

6Hushaj kom och Absalom berättade vad Achitofel hade föreslagit. »Skall vi göra som han säger?« frågade han. »Om inte, vad tillråder du?« 7Då sade Hushaj: »Det var inte något bra råd Achitofel gav den här gången. 8Du känner själv din far och hans män och vet att de är tappra kämpar och uppretade som en björnhona i vildmarken som förlorat sina ungar. Din far är en erfaren krigare, han övernattar inte bland sina män; 9säkert har han nu gömt sig i en håla eller på något annat ställe. Redan vid första anfallet skulle ryktet spridas att Absaloms folk lidit nederlag. 10Och då skulle också den tappraste, den som har ett lejons mod, darra av rädsla. Hela Israel vet ju att din far är en hjälte med modiga män omkring sig. 11Mitt råd är detta: samla alla israeliter från Dan till Beer Sheva, en skara talrik som havets sand, och gå sedan själv mitt ibland dem. 12Som daggen faller på marken, så skall vi komma över honom var han än finns och skona varken honom eller någon av hans män. 13Om han tar sin tillflykt till en stad skall israeliterna slå ett rep runt den staden och dra ner den i ravinen, så att inte en sten blir kvar.« 14Absalom och alla israeliterna förklarade att det råd som Hushaj från Erek gett var bättre än Achitofels, ty Herren hade beslutat att omintetgöra Achitofels kloka råd och störta Absalom i fördärvet.

David varnas och undkommer Absalom

15Hushaj berättade för prästerna Sadok och Evjatar vilket råd Achitofel hade gett Absalom och Israels äldste och vilket råd han själv hade gett. 16Han uppmanade dem att genast meddela David: »Dröj inte över natten vid flodövergångarna i öknen utan gå över till den andra sidan. Annars är det ute med dig och hela din här.«

17Jonatan och Achimaas höll till vid Rogelkällan, och en tjänsteflicka brukade gå dit med upplysningar som de sedan förde vidare till kung David. De ville inte röja sig genom att gå in i staden. 18Men en pojke fick syn på dem och talade om det för Absalom. Då gav de sig hastigt i väg till Bachurim, till en man där som hade ett hus med en brunn på gården. I den steg de ner. 19Hustrun tog en matta och bredde över brunnen och strödde säd på den så att ingen kunde märka något. 20Absaloms folk kom dit och gick in till kvinnan. »Var är Achimaas och Jonatan?« frågade de, och hon svarade: »De fortsatte förbi dammen.« Männen letade men hittade dem inte utan vände tillbaka till Jerusalem. 21När de hade gått klättrade Achimaas och Jonatan upp ur brunnen och rapporterade för kung David. »Bryt upp och gå genast över floden«, sade de och berättade för honom om Achitofels råd. 22David och hans folk bröt då upp, och i gryningen hade de alla, varenda man, gått över Jordan.

23Då Achitofel såg att man inte följde hans råd sadlade han sin åsna och återvände till sin hemstad. Efter att ha ordnat för sin familj hängde han sig. Så dog han och begravdes i sin fars grav.

24David hade nått fram till Machanajim då Absalom och israeliterna gick över Jordan. 25Till överbefälhavare i stället för Joav hade Absalom satt Amasa; han var son till en ismaelit vid namn Jitra, som hade fått honom med Avigajil, dotter till Jishaj och syster till Joavs mor Seruja. 26Israeliterna och Absalom slog läger i Gilead.

27När David kom till Machanajim möttes han av Shovi, Nachashs son från ammoniternas Rabba, av Makir, Ammiels son från Lo Devar, och av Barsillaj från Rogelim i Gilead. 28De hade fört dit sängar, skålar och lerkärl, vete och korn, mjöl och rostad säd, bönor och linser, 29honung och tjockmjölk, fårkött och ost. Allt detta lämnade de åt David och hans folk att äta, eftersom de förstod att männen hade blivit hungriga, trötta och törstiga i öknen.