Bibel 2000 (B2000)
14

141Joav, Serujas son, märkte hur kungen längtade efter Absalom. 2Därför skickade han efter en klok kvinna från Tekoa och sade till henne: »Du skall anlägga sorg. Ta på dig sorgkläder och låt bli att smörja in dig. Det skall se ut som om du hade sörjt en bortgången en lång tid. 3Sedan skall du gå till kungen och säga så här« — och Joav lade nu orden i munnen på henne.

4Kvinnan från Tekoa kom så inför kungen, föll ner och hälsade underdånigt med ansiktet mot marken. »Hjälp mig, konung«, sade hon. 5»Vad vill du?« sade kungen. Hon svarade: »Ack, herre, jag är änka. När min man dog 6hade jag, din tjänarinna, två söner, men en dag kom de ihop sig ute på fälten, och det fanns ingen som kunde gå emellan, utan den ene slog den andre så att han dog. 7Och nu är hela släkten över mig och säger: ’Lämna ut brodermördaren, så att vi får döda honom för att han tog livet av sin bror. Så blir vi av med arvingen.’ De vill släcka den sista gnistan av hopp för mig och beröva min make namn och efterkommande på jorden.«

8Kungen sade till kvinnan: »Gå hem, jag skall ta mig an din sak.« 9Kvinnan från Tekoa sade: »Herre konung, skulden för detta skall vila på mig och min familj, du och din tron skall vara utan skuld.« 10Kungen svarade: »Skicka hit den som ansätter dig, så skall han inte ofreda dig mer.« — 11»Konung, svär då vid Herren, din Gud, att blodshämnaren inte skall få fortsätta dödandet och ta livet av min son«, sade kvinnan. Och han sade: »Så sant Herren lever, inte ett hår skall krökas på din sons huvud.« 12Då sade kvinnan: »Får din tjänarinna säga ännu ett ord till sin herre konungen?« — »Tala du«, sade han, 13och kvinnan sade: »Hur kunde du få i ditt sinne att handla på detta sätt mot Guds folk? Genom det utslag du nu har fällt har du ju dömt dig själv, konung, när du inte låter din förskjutne son återvända. 14Alla skall vi dö. Vi är som vatten som spills ut på marken och inte kan samlas upp igen. Men det är inte Guds vilja och avsikt att den förskjutne skall vara förskjuten från honom för alltid. 15Jag har kommit för att framlägga detta för min herre konungen, därför att folket har skrämt mig. Jag tänkte att om jag bara fick tala med kungen skulle han kanske göra sin tjänarinna till viljes. 16Ja, jag hoppades att kungen skulle lyssna till mig och rädda mig undan den som ville rycka bort både mig och min son från Guds land. 17Kungens ord skall skänka lugn, tänkte jag, min herre och konung är som Guds ängel och kan urskilja vad som är rätt och vad som är fel. Må Herren, din Gud, vara med dig.« 18Kungen sade då till henne: »Jag har en fråga till dig, svara mig nu uppriktigt.« Kvinnan sade: »Tala, min herre och konung«, 19och han frågade: »Har Joav sin hand med i detta?« Hon svarade: »Så sant du lever, min herre och konung, när du talar kan ingen slingra sig undan: din tjänare Joav har skickat mig och själv lagt orden i min mun. 20Han gjorde så för att du inte skulle ana oråd. Men du, herre, är vis som Guds ängel och förstår allt som sker på jorden.«

21Kungen sade nu till Joav: »Jag gör som du vill. Du skall hämta tillbaka min Absalom.« 22Då föll Joav ner med ansiktet mot marken och tackade kungen. »Nu vet jag att jag har din gunst, herre konung«, sade han, »eftersom du uppfyller min önskan.« 23Så gav sig Joav i väg till Geshur och förde hem Absalom till Jerusalem. 24Men kungen sade: »Han skall gå hem till sig och får inte komma inför mina ögon.« Och Absalom gick tillbaka hem och visade sig inte inför kungen.

25I hela Israel fanns ingen som var så beundrad för sitt utseende som Absalom: han var fulländad från huvud till fot. 26När han klippte håret — och det gjorde han en gång varje år, han klippte det för att det blev för tungt — då brukade han väga det, och det vägde tre kilo. 27Absalom fick tre söner och en dotter, som hette Tamar och var mycket vacker.

David tar emot Absalom

28När Absalom hade bott i Jerusalem i två år utan att bli mottagen av kungen 29kallade han till sig Joav för att be honom gå till kungen. Men Joav ville inte komma. Han kallade åter på honom, men Joav ville inte heller nu. 30Då sade Absalom till sitt folk: »Ni ser Joavs åker där borta intill min egen, den som han odlar korn på. Gå och sätt eld på den.« Och de satte eld på åkern. Joavs tjänstefolk kom med sönderrivna kläder och berättade för honom vad Absaloms folk hade gjort. 31Då sökte Joav upp Absalom och frågade honom: »Varför har dina tjänare satt eld på min åker?« 32Absalom svarade: »Jag har ju kallat på dig för att be dig gå till kungen och fråga varför jag skulle komma hem från Geshur. Det hade varit bättre om jag hade stannat där. — Nu måste jag få komma inför kungen! Har jag gjort något brottsligt så får han döda mig.« 33Då gick Joav till kungen och berättade vad Absalom hade sagt. Kungen kallade till sig Absalom, som kom och hälsade underdånigt med ansiktet mot marken. Och kungen kysste honom.

15

Absaloms uppror

151En tid därefter skaffade sig Absalom vagn och hästar, och han höll sig med en eskort på femtio man. 2Tidigt om morgnarna brukade han ställa sig vid vägen till stadsporten. Så snart det kom någon som hade en rättssak att framlägga för kungen ropade Absalom honom till sig och frågade från vilken stad han kom. När mannen svarade att han hörde till den eller den stammen i Israel 3sade Absalom: »Du har rätten på din sida, men hos kungen lär du inte få gehör. 4Om ändå jag vore domare i landet! Då hade var och en som var inblandad i en tvist kunnat komma till mig, så skulle jag ha skaffat honom rätt.« 5Och så snart någon kom och ville falla ner för hans fötter, räckte Absalom fram handen, drog honom till sig och kysste honom. 6Så uppträdde han mot alla i Israel som sökte kungen i något rättsärende, och på det sättet förledde han israeliterna.

7När fyra år hade gått sade Absalom till kungen: »Låt mig få gå till Hebron för att infria ett löfte till Herren. 8När jag bodde i Geshur i Aram lovade jag Herren ett offer, om han lät mig komma tillbaka till Jerusalem.« — 9»Gå du«, sade kungen, och så begav sig Absalom till Hebron. 10Samtidigt skickade han i hemlighet budbärare till alla Israels stammar och lät hälsa att när de hörde hornsignaler skulle de ropa: »Absalom har blivit konung i Hebron!« 11Absalom hade inbjudit 200 män från Jerusalem, som gjorde honom sällskap. De var i god tro och följde med utan att ana vad som var på färde. 12Vid offerfesten skickade han också bud efter Davids rådgivare Achitofel från Gilo, som befann sig i sin hemstad. Så växte sammansvärjningen i styrka, och Absaloms anhängare blev fler och fler.

David lämnar Jerusalem

13Av en budbärare fick David veta att israeliterna hade slutit upp bakom Absalom. 14Kungen sade då till dem som omgav honom i Jerusalem: »Låt oss fly, det är enda räddningen undan Absalom. Skynda er, annars hinner han hit och störtar oss i fördärvet och låter svärdet härja i staden.« 15De svarade honom: »Besluta vad du vill, herre konung, vi är dina lydiga tjänare.« 16Kungen gav sig då i väg med hela sin familj men lämnade tio bihustrur att se till palatset. 17Han bröt alltså upp med sitt folk men stannade vid det bortersta huset. 18Alla hans ämbetsmän passerade förbi honom, liksom alla kereteerna och peleteerna och de 600 från Gat som följt David därifrån. 19Då frågade kungen Ittaj från Gat varför han också gick med. »Vänd om och håll dig till kungen. Du är ju utlänning och har lämnat ditt eget land. 20Nyss kom du hit, skall du då redan behöva flacka omkring med oss? Jag vet ju inte vart jag är på väg. Nej, vänd om och ta med dig dina landsmän. Må Herren vara god och trofast mot dig.« 21Men Ittaj svarade: »Så sant Herren lever och du själv lever, min herre och konung — där du är, där vill också jag vara, i liv och död.« 22Då lät David honom följa med, och Ittaj från Gat anslöt sig med alla sina män och de kvinnor och barn han hade i sitt följe. 23Överallt hördes högljudd klagan.

Kungen gick över Kidronbäcken, och folket tågade förbi honom över Olivberget och ut mot öknen. 24Nu kom också Sadok med alla leviterna, som bar Guds förbundsark. De satte ner arken och lät den stå tills allt folket hade dragit ut från staden. Även Evjatar kom dit. 25Kungen befallde Sadok: »För Guds ark tillbaka till staden! Om Herren är mig nådig får jag komma tillbaka och återse honom och hans boning. 26Men om han förkastar mig får han göra med mig vad han behagar.« 27Och kungen sade till prästen Sadok: »Hör på! Du skall i lugn och ro gå tillbaka till staden. Din son Achimaas och Evjatars son Jonatan, era båda söner, skall följa med er. 28Själv stannar jag kvar vid flodövergångarna i öknen tills jag får ett meddelande från er.«

29Sadok och Evjatar förde tillbaka Guds ark till Jerusalem och stannade där. 30Under tiden gick David gråtande uppför Olivberget, barfota och med huvudet övertäckt. Alla som var med honom höljde också de sina huvuden och grät där de gick.

David på flykt

31När David fick reda på att Achitofel var en av de sammansvurna kring Absalom bad han: »Herre, låt Achitofels råd framstå som dårskap.« 32Uppe på krönet av berget, där man tillber Gud, kom Hushaj från Erek emot David med kläderna sönderrivna och med jord på huvudet. 33David sade: »Om du följer med mig blir du bara till besvär. 34Vänd i stället tillbaka till staden och erbjud Absalom dina tjänster. Säg: Liksom jag förr tjänade din far, så vill jag nu tjäna dig, herre konung. — Då kan du hjälpa mig genom att omintetgöra Achitofels råd. 35Prästerna Sadok och Evjatar har du ju i din närhet; rapportera till dem så fort du hör något från kungens palats. 36De har sina söner hos sig, Sadok har Achimaas och Evjatar har Jonatan; genom dem kan ni underrätta mig om allt vad ni får reda på.« 37Hushaj, Davids vän, återvände alltså till Jerusalem, och Absalom drog in i staden.

16

161När David hade nått ett stycke bortom bergskrönet kom Siva emot honom, Mefivoshets tjänare. Han hade med sig ett par åsnor lastade med 200 brödkakor, 100 kakor russin, en säck frukt och en lägel vin. 2»Vad skall du göra med allt detta?« frågade kungen, och Siva svarade: »Åsnorna är för kungens familj att rida på, brödet och frukten för manskapet att äta och vinet för dem som blir utmattade i öknen.« 3Kungen frågade: »Och var finns din herre Sauls son?« — »Han är kvar i Jerusalem«, svarade Siva. »Han tänkte att israeliterna nu skulle ge honom tillbaka hans fars kungadöme.« 4Då sade kungen till Siva: »Allt som tillhör Mefivoshet skall nu vara ditt.« Siva sade: »Jag bugar mig underdånigt. Låt mig alltid få röna din välvilja, herre konung!«

5När kung David hade nått Bachurim kom det fram en man av Sauls släkt, Shimi, Geras son. Han for ut i förbannelser 6och kastade sten på David och hans närmaste män, fast David på alla håll var omgiven av både manskapet och sin livvakt. 7Och Shimi skymfade David och ropade: »Ge dig av, din blodfläckade niding! 8Nu tar Herren hämnd för allt blod av Sauls ätt som du spillde när du gjorde dig till kung i hans ställe. Herren har gett kungaväldet åt din son Absalom. Det är dina blodsdåd som har störtat dig i olycka.« 9Då sade Avishaj, Serujas son, till kungen: »Skall den där hunden få stå där och förbanna dig, herre? Jag går bort och hugger huvudet av honom.« 10Men kungen svarade: »Vad har ni Serujasöner med det här att göra? Låt honom förbanna — han gör det på Herrens befallning, vem kan då klandra honom?« 11Och David sade till Avishaj och sina män: »Om min son, mitt eget kött och blod, står mig efter livet, vad kan man då inte vänta av en från Benjamins stam? Låt honom vara och låt honom förbanna mig, när nu Herren har befallt honom att göra det. 12Kanske skall Herren ha förbarmande med mig i mitt elände och vända hans förbannelser i dag till något gott.« 13Så fortsatte David och hans män vägen fram, medan Shimi gick jämsides med honom längs bergskammen. Hela tiden skrek han förbannelser och kastade stenar och jord mot honom. 14Till sist kom kungen med hela sitt följe fram till Ajefim, där de vilade ut.

Absalom i Jerusalem

15Under tiden hade Absalom och israeliterna tågat in i Jerusalem, och Achitofel var med. 16När Davids vän Hushaj från Erek kom till Absalom hälsade han honom: »Leve konungen! Leve konungen!« 17Absalom sade: »Är detta den trohet du visar din vän? Varför har du inte följt med honom?« 18Hushaj svarade: »Nej, den som Herren och folket och alla Israels män har utvalt, honom vill jag tillhöra och hos honom vill jag stanna. 19Och dessutom: vem skulle jag tjäna om inte sonen? Som jag har tjänat din far, så vill jag nu tjäna dig.«

20När Absalom frågade Achitofel till råds om vad han skulle göra 21fick han detta svar: »Du skall ligga med din fars bihustrur, som han lämnat kvar för att se till palatset. Så blir det känt i hela Israel att du har gjort dig förhatlig för din far, och det kommer att stärka modet på dina anhängare.« 22Då slog man upp ett tält åt Absalom på taket, och i hela Israels åsyn gick han in där och låg med sin fars bihustrur.

23På den tiden gällde ett råd av Achitofel lika mycket som ett ord från Gud. Så högt värderades alla hans råd både av David och av Absalom.