Bibel 2000 (B2000)
13

Amnon och Tamar

131En tid senare hände följande. Davids son Absalom hade en vacker syster som hette Tamar, och Amnon, en annan av Davids söner, blev förälskad i henne. 2Han sörjde sig sjuk för sin syster Tamars skull: hon var oskuld, och han såg ingen möjlighet att komma henne nära. 3Amnon hade en vän som hette Jonadav, en klok man, son till Davids bror Shima. 4Han frågade Amnon: »Varför är du så nedslagen dag efter dag, min prins? Tala om det för mig!« Amnon svarade: »Jag älskar Tamar, min bror Absaloms syster.« 5Då sade Jonadav: »Lägg dig till sängs och spela sjuk. När så din far kommer och besöker dig skall du be honom att din syster Tamar får komma med mat och tillreda den medan du ser på och själv ge dig den.«

6Så lade sig Amnon till sängs och låtsades vara sjuk. Kungen kom och besökte honom, och Amnon sade: »Låt min syster Tamar komma hit och baka ett par bröd åt mig medan jag ser på, och låt henne sedan själv ge mig dem.« 7David skickade bud hem till Tamar att hon skulle gå till sin bror Amnon och göra i ordning mat åt den sjuke. 8Tamar gick till sin bror Amnons hus, där han låg till sängs. Hon tog deg och knådade den och formade brödkakor medan Amnon såg på, och så gräddade hon dem. 9Men när hon tog brödspaden och lade upp dem ville han inte äta. »Gå ut härifrån allihop«, befallde han. När alla hade gått 10sade han till Tamar: »Bär in bröden i sovkammaren och ge mig dem.« Tamar tog då brödkakorna som hon hade bakat och bar in dem i kammaren till sin bror. 11Men just som hon räckte honom bröden grep han tag i henne och sade: »Kom, syster, ligg med mig!« — 12»Nej, nej, min bror!« ropade hon. »Skända mig inte! Sådant får inte ske i Israel, gör inte något så vettlöst! 13Vart skulle jag ta vägen med min skam? Och du skulle räknas som en niding i hela Israel. Tala med kungen i stället, han går säkert med på att du får mig.« 14Men Amnon ville inte lyssna på henne utan övermannade henne och tog henne med våld.

15Efteråt greps Amnon av en häftig motvilja mot Tamar: hans avsky för henne var starkare än den kärlek han förut hade känt. »Upp med dig och försvinn härifrån«, sade han. 16Hon svarade: »Nej, min bror, om du jagar bort mig gör du något ännu värre än du redan har gjort.« Men han ville inte lyssna på henne 17utan kallade på sin tjänare och sade till honom: »Kasta ut den här kvinnan, så att jag blir av med henne. Och regla dörren efter henne.«

18Tamar bar en fotsid dräkt, som de ogifta kungadöttrarna brukade. Tjänaren förde alltså ut henne och reglade dörren efter henne. 19Och hon strödde jord på huvudet, rev sönder sin fotsida dräkt, lade händerna på huvudet och gick där högljutt klagande. 20Då sade hennes bror Absalom: »Har Amnon varit tillsammans med dig, syster? Han är ju din bror, så tig om detta och lägg det inte på sinnet.« Så bodde Tamar ensam och övergiven hos sin bror Absalom.

21När kung David hörde vad som hade hänt blev han mycket upprörd, men han var alltför fäst vid Amnon, sin förstfödde, för att vilja gå hårt fram mot honom. 22Men Absalom sade inte ett enda ord till Amnon; han hatade Amnon för att han hade våldfört sig på hans syster Tamar.

Absaloms hämnd. Hans landsflykt

23Två år senare hade Absalom fårklippningsfest i Baal Hasor, nära Efraim, och då bjöd han in alla kungasönerna. 24Absalom gick till kungen och sade: »Herre, jag skall ha fårklippning. Konungen och hans folk är välkomna till din tjänare.« — 25»Nej, min son, vi skall inte komma allesammans och bli till besvär för dig«, svarade kungen. Och fastän Absalom försökte övertala honom ville David inte komma utan sade farväl till honom. 26Då sade Absalom: »Om inte du vill, så låt åtminstone min bror Amnon komma.« — »Nej, varför det?« sade kungen, 27men Absalom övertalade honom, och han fick ta med sig Amnon och alla de andra kungasönerna.

Absalom ställde till med en fest värdig en konung. 28Han befallde sina tjänare: »Var beredda när vinet har gjort Amnon upprymd och jag säger: Hugg ner honom! Då skall ni döda honom. Ni har ingenting att frukta, det är jag som ger befallningen. Visa nu ert mod!« 29Tjänarna gjorde med Amnon som Absalom hade befallt. Då rusade alla kungasönerna upp och flydde på sina mulåsnor.

30Medan de ännu var på väg nåddes David av ryktet att Absalom hade slagit ihjäl alla kungasönerna, att inte en enda hade överlevt. 31Kungen steg upp och rev sönder sina kläder. Sedan kastade han sig till marken; omkring honom stod alla hans män med kläderna sönderrivna. 32Då tog Jonadav till orda, sonen till Davids bror Shima: »Tro inte, herre, att de dödade alla kungasönerna. Nej, Amnon ensam är död. Detta har Absalom planerat alltsedan Amnon skändade hans syster Tamar. 33Så fäst dig inte vid ryktet att alla dina söner är döda, herre. Amnon ensam är död.«

34Men Absalom flydde.

Vaktposten fick nu syn på en stor skara som kom nerför berget på vägen från Horonajim. Han rapporterade för kungen: »Det kommer folk utför bergssluttningen bortifrån Horonajim.« 35Då sade Jonadav till kungen: »Där kommer dina söner. Det var som jag sade!« 36I nästa ögonblick kom kungasönerna; de började gråta högt, och även kungen själv och hans män grät häftigt.

37Absalom flydde och kom till Talmaj, Ammichurs son, kungen av Geshur. Men David sörjde sin son dag och natt.

Kvinnan från Tekoa. Absalom får återvända

38Absalom hade alltså flytt till Geshur, och där stannade han i tre år. 39Kung David hade börjat se fram emot en försoning med Absalom; han hade nu kommit över sorgen efter Amnon.

14

141Joav, Serujas son, märkte hur kungen längtade efter Absalom. 2Därför skickade han efter en klok kvinna från Tekoa och sade till henne: »Du skall anlägga sorg. Ta på dig sorgkläder och låt bli att smörja in dig. Det skall se ut som om du hade sörjt en bortgången en lång tid. 3Sedan skall du gå till kungen och säga så här« — och Joav lade nu orden i munnen på henne.

4Kvinnan från Tekoa kom så inför kungen, föll ner och hälsade underdånigt med ansiktet mot marken. »Hjälp mig, konung«, sade hon. 5»Vad vill du?« sade kungen. Hon svarade: »Ack, herre, jag är änka. När min man dog 6hade jag, din tjänarinna, två söner, men en dag kom de ihop sig ute på fälten, och det fanns ingen som kunde gå emellan, utan den ene slog den andre så att han dog. 7Och nu är hela släkten över mig och säger: ’Lämna ut brodermördaren, så att vi får döda honom för att han tog livet av sin bror. Så blir vi av med arvingen.’ De vill släcka den sista gnistan av hopp för mig och beröva min make namn och efterkommande på jorden.«

8Kungen sade till kvinnan: »Gå hem, jag skall ta mig an din sak.« 9Kvinnan från Tekoa sade: »Herre konung, skulden för detta skall vila på mig och min familj, du och din tron skall vara utan skuld.« 10Kungen svarade: »Skicka hit den som ansätter dig, så skall han inte ofreda dig mer.« — 11»Konung, svär då vid Herren, din Gud, att blodshämnaren inte skall få fortsätta dödandet och ta livet av min son«, sade kvinnan. Och han sade: »Så sant Herren lever, inte ett hår skall krökas på din sons huvud.« 12Då sade kvinnan: »Får din tjänarinna säga ännu ett ord till sin herre konungen?« — »Tala du«, sade han, 13och kvinnan sade: »Hur kunde du få i ditt sinne att handla på detta sätt mot Guds folk? Genom det utslag du nu har fällt har du ju dömt dig själv, konung, när du inte låter din förskjutne son återvända. 14Alla skall vi dö. Vi är som vatten som spills ut på marken och inte kan samlas upp igen. Men det är inte Guds vilja och avsikt att den förskjutne skall vara förskjuten från honom för alltid. 15Jag har kommit för att framlägga detta för min herre konungen, därför att folket har skrämt mig. Jag tänkte att om jag bara fick tala med kungen skulle han kanske göra sin tjänarinna till viljes. 16Ja, jag hoppades att kungen skulle lyssna till mig och rädda mig undan den som ville rycka bort både mig och min son från Guds land. 17Kungens ord skall skänka lugn, tänkte jag, min herre och konung är som Guds ängel och kan urskilja vad som är rätt och vad som är fel. Må Herren, din Gud, vara med dig.« 18Kungen sade då till henne: »Jag har en fråga till dig, svara mig nu uppriktigt.« Kvinnan sade: »Tala, min herre och konung«, 19och han frågade: »Har Joav sin hand med i detta?« Hon svarade: »Så sant du lever, min herre och konung, när du talar kan ingen slingra sig undan: din tjänare Joav har skickat mig och själv lagt orden i min mun. 20Han gjorde så för att du inte skulle ana oråd. Men du, herre, är vis som Guds ängel och förstår allt som sker på jorden.«

21Kungen sade nu till Joav: »Jag gör som du vill. Du skall hämta tillbaka min Absalom.« 22Då föll Joav ner med ansiktet mot marken och tackade kungen. »Nu vet jag att jag har din gunst, herre konung«, sade han, »eftersom du uppfyller min önskan.« 23Så gav sig Joav i väg till Geshur och förde hem Absalom till Jerusalem. 24Men kungen sade: »Han skall gå hem till sig och får inte komma inför mina ögon.« Och Absalom gick tillbaka hem och visade sig inte inför kungen.

25I hela Israel fanns ingen som var så beundrad för sitt utseende som Absalom: han var fulländad från huvud till fot. 26När han klippte håret — och det gjorde han en gång varje år, han klippte det för att det blev för tungt — då brukade han väga det, och det vägde tre kilo. 27Absalom fick tre söner och en dotter, som hette Tamar och var mycket vacker.

David tar emot Absalom

28När Absalom hade bott i Jerusalem i två år utan att bli mottagen av kungen 29kallade han till sig Joav för att be honom gå till kungen. Men Joav ville inte komma. Han kallade åter på honom, men Joav ville inte heller nu. 30Då sade Absalom till sitt folk: »Ni ser Joavs åker där borta intill min egen, den som han odlar korn på. Gå och sätt eld på den.« Och de satte eld på åkern. Joavs tjänstefolk kom med sönderrivna kläder och berättade för honom vad Absaloms folk hade gjort. 31Då sökte Joav upp Absalom och frågade honom: »Varför har dina tjänare satt eld på min åker?« 32Absalom svarade: »Jag har ju kallat på dig för att be dig gå till kungen och fråga varför jag skulle komma hem från Geshur. Det hade varit bättre om jag hade stannat där. — Nu måste jag få komma inför kungen! Har jag gjort något brottsligt så får han döda mig.« 33Då gick Joav till kungen och berättade vad Absalom hade sagt. Kungen kallade till sig Absalom, som kom och hälsade underdånigt med ansiktet mot marken. Och kungen kysste honom.

15

Absaloms uppror

151En tid därefter skaffade sig Absalom vagn och hästar, och han höll sig med en eskort på femtio man. 2Tidigt om morgnarna brukade han ställa sig vid vägen till stadsporten. Så snart det kom någon som hade en rättssak att framlägga för kungen ropade Absalom honom till sig och frågade från vilken stad han kom. När mannen svarade att han hörde till den eller den stammen i Israel 3sade Absalom: »Du har rätten på din sida, men hos kungen lär du inte få gehör. 4Om ändå jag vore domare i landet! Då hade var och en som var inblandad i en tvist kunnat komma till mig, så skulle jag ha skaffat honom rätt.« 5Och så snart någon kom och ville falla ner för hans fötter, räckte Absalom fram handen, drog honom till sig och kysste honom. 6Så uppträdde han mot alla i Israel som sökte kungen i något rättsärende, och på det sättet förledde han israeliterna.

7När fyra år hade gått sade Absalom till kungen: »Låt mig få gå till Hebron för att infria ett löfte till Herren. 8När jag bodde i Geshur i Aram lovade jag Herren ett offer, om han lät mig komma tillbaka till Jerusalem.« — 9»Gå du«, sade kungen, och så begav sig Absalom till Hebron. 10Samtidigt skickade han i hemlighet budbärare till alla Israels stammar och lät hälsa att när de hörde hornsignaler skulle de ropa: »Absalom har blivit konung i Hebron!« 11Absalom hade inbjudit 200 män från Jerusalem, som gjorde honom sällskap. De var i god tro och följde med utan att ana vad som var på färde. 12Vid offerfesten skickade han också bud efter Davids rådgivare Achitofel från Gilo, som befann sig i sin hemstad. Så växte sammansvärjningen i styrka, och Absaloms anhängare blev fler och fler.

David lämnar Jerusalem

13Av en budbärare fick David veta att israeliterna hade slutit upp bakom Absalom. 14Kungen sade då till dem som omgav honom i Jerusalem: »Låt oss fly, det är enda räddningen undan Absalom. Skynda er, annars hinner han hit och störtar oss i fördärvet och låter svärdet härja i staden.« 15De svarade honom: »Besluta vad du vill, herre konung, vi är dina lydiga tjänare.« 16Kungen gav sig då i väg med hela sin familj men lämnade tio bihustrur att se till palatset. 17Han bröt alltså upp med sitt folk men stannade vid det bortersta huset. 18Alla hans ämbetsmän passerade förbi honom, liksom alla kereteerna och peleteerna och de 600 från Gat som följt David därifrån. 19Då frågade kungen Ittaj från Gat varför han också gick med. »Vänd om och håll dig till kungen. Du är ju utlänning och har lämnat ditt eget land. 20Nyss kom du hit, skall du då redan behöva flacka omkring med oss? Jag vet ju inte vart jag är på väg. Nej, vänd om och ta med dig dina landsmän. Må Herren vara god och trofast mot dig.« 21Men Ittaj svarade: »Så sant Herren lever och du själv lever, min herre och konung — där du är, där vill också jag vara, i liv och död.« 22Då lät David honom följa med, och Ittaj från Gat anslöt sig med alla sina män och de kvinnor och barn han hade i sitt följe. 23Överallt hördes högljudd klagan.

Kungen gick över Kidronbäcken, och folket tågade förbi honom över Olivberget och ut mot öknen. 24Nu kom också Sadok med alla leviterna, som bar Guds förbundsark. De satte ner arken och lät den stå tills allt folket hade dragit ut från staden. Även Evjatar kom dit. 25Kungen befallde Sadok: »För Guds ark tillbaka till staden! Om Herren är mig nådig får jag komma tillbaka och återse honom och hans boning. 26Men om han förkastar mig får han göra med mig vad han behagar.« 27Och kungen sade till prästen Sadok: »Hör på! Du skall i lugn och ro gå tillbaka till staden. Din son Achimaas och Evjatars son Jonatan, era båda söner, skall följa med er. 28Själv stannar jag kvar vid flodövergångarna i öknen tills jag får ett meddelande från er.«

29Sadok och Evjatar förde tillbaka Guds ark till Jerusalem och stannade där. 30Under tiden gick David gråtande uppför Olivberget, barfota och med huvudet övertäckt. Alla som var med honom höljde också de sina huvuden och grät där de gick.

David på flykt

31När David fick reda på att Achitofel var en av de sammansvurna kring Absalom bad han: »Herre, låt Achitofels råd framstå som dårskap.« 32Uppe på krönet av berget, där man tillber Gud, kom Hushaj från Erek emot David med kläderna sönderrivna och med jord på huvudet. 33David sade: »Om du följer med mig blir du bara till besvär. 34Vänd i stället tillbaka till staden och erbjud Absalom dina tjänster. Säg: Liksom jag förr tjänade din far, så vill jag nu tjäna dig, herre konung. — Då kan du hjälpa mig genom att omintetgöra Achitofels råd. 35Prästerna Sadok och Evjatar har du ju i din närhet; rapportera till dem så fort du hör något från kungens palats. 36De har sina söner hos sig, Sadok har Achimaas och Evjatar har Jonatan; genom dem kan ni underrätta mig om allt vad ni får reda på.« 37Hushaj, Davids vän, återvände alltså till Jerusalem, och Absalom drog in i staden.