Bibel 2000 (B2000)
12

Profeten Natans strafftal

121Herren sände Natan till David, och han gick till honom och sade: »Två män bodde i samma stad, den ene rik och den andre fattig. 2Den rike ägde får och kor i överflöd, 3den fattige ägde ingenting utom ett enda litet lamm, som han hade köpt och fött upp. Det fick växa upp hos honom och hans barn. Det åt av hans bröd och drack ur hans bägare och låg i hans famn. Det var som en dotter för honom. 4En dag fick den rike en gäst, men han ville inte ta något av sina egna djur för att laga till det åt sin gäst utan tog den fattiges lamm och anrättade det.«

5David blev ursinnig och sade till Natan: »Så sant Herren lever: den mannen har förtjänat döden. 6Och lammet skall han ersätta sju gånger om, för att han handlade som han gjorde och var så obarmhärtig.« — 7»Du är den mannen«, sade Natan. »Så säger Herren, Israels Gud: Jag smorde dig till kung över Israel och räddade dig undan Saul. 8Jag gav dig din herres kungadöme och lade din herres hustrur i dina armar; Israel och Juda gav jag åt dig. Och om inte detta hade varit nog skulle jag ha gett dig mer därtill. 9Varför har du då visat förakt för Herren och gjort det som misshagar honom? Hettiten Uria har du dräpt med svärd. Hans hustru har du tagit, och honom själv har du dödat med ammoniternas svärd. 10Nu skall svärdet i all framtid hemsöka din ätt, därför att du föraktade mig och tog hettiten Urias hustru. 11Så säger Herren: Jag skall låta olyckan komma över dig från din egen familj. Inför dina ögon skall jag ta dina hustrur och ge dem åt en annan, och han skall ligga med dem mitt på ljusa dagen. 12Vad du har gjort i lönndom, det skall jag låta ske inför hela Israel i fullt dagsljus.« 13David sade: »Jag har syndat mot Herren.« Natan svarade: »Herren förlåter dig din synd, du skall icke dö. 14Men eftersom du trotsade Herren skall den son som har fötts åt dig dö.« 15Sedan gick Natan hem.

Davids och Batsebas son dör. Salomos födelse

Herren lät en svår sjukdom drabba den son som Urias hustru hade fött åt David. 16David bad till Gud för barnet och höll sträng fasta, och när han kom hem för att sova lade han sig på golvet. 17Hovets äldste försökte få honom att stiga upp från golvet, men han vägrade och ville inte heller äta tillsammans med dem. 18På sjunde dagen dog pojken, men hovfolket vågade inte tala om det för honom. De tänkte: »Om han inte ville lyssna till oss medan pojken ännu var vid liv, hur skall vi då våga tala om att han är död? Han kan göra något förfärligt.« 19När David märkte att de viskade med varandra förstod han vad som hade hänt och frågade dem: »Är pojken död?« De svarade: »Ja, han är död.«

20Då steg David upp från golvet, badade, smorde in sig med olja och bytte kläder. Sedan gick han in i Herrens hus och föll ner och tillbad. När han kom tillbaka hem begärde han fram mat och åt. 21Hans män frågade honom varför han betedde sig så: »Medan pojken ännu levde fastade du och grät. Men nu när han är död stiger du upp och äter!« 22David svarade: »Så länge pojken ännu var vid liv fastade jag och grät, för jag sade mig: Vem vet, kanske Herren har förbarmande med mig och låter pojken leva. 23Men nu när han är död, varför skulle jag fasta då? Jag kan ju ändå inte få honom tillbaka. En gång går jag till honom, men han kommer aldrig åter till mig.«

24David tröstade sin hustru Batseba, han gick till henne och låg med henne. Hon födde en son, och han gav honom namnet Salomo. Herren älskade honom 25och sände ett budskap med profeten Natan, och denne gav pojken för Herrens skull namnet Jedidjah, Herrens älskade.

Rabba i Ammon erövras

26Joav angrep Rabba i Ammon och intog kungastaden. 27»Jag har anfallit Rabba och tagit vattenstaden«, rapporterade han till David. 28»Samla nu den övriga hären och belägra staden och intag den, så att det inte blir jag som gör det och mitt namn som förknippas med den.« 29Då samlade David hela hären och tågade mot Rabba. Han angrep staden och intog den.

30David tog kronan från huvudet på Milkom. Den var av guld och ädla stenar och vägde över 30 kilo. Den sattes nu på Davids huvud. Han förde bort ett ofantligt byte från staden 31och tvingade ut invånarna att arbeta med sågar, järnhackor och järnyxor, och somliga satte han att slå tegel. På samma sätt behandlade han alla ammonitiska städer. Sedan återvände han med hären till Jerusalem.

13

Amnon och Tamar

131En tid senare hände följande. Davids son Absalom hade en vacker syster som hette Tamar, och Amnon, en annan av Davids söner, blev förälskad i henne. 2Han sörjde sig sjuk för sin syster Tamars skull: hon var oskuld, och han såg ingen möjlighet att komma henne nära. 3Amnon hade en vän som hette Jonadav, en klok man, son till Davids bror Shima. 4Han frågade Amnon: »Varför är du så nedslagen dag efter dag, min prins? Tala om det för mig!« Amnon svarade: »Jag älskar Tamar, min bror Absaloms syster.« 5Då sade Jonadav: »Lägg dig till sängs och spela sjuk. När så din far kommer och besöker dig skall du be honom att din syster Tamar får komma med mat och tillreda den medan du ser på och själv ge dig den.«

6Så lade sig Amnon till sängs och låtsades vara sjuk. Kungen kom och besökte honom, och Amnon sade: »Låt min syster Tamar komma hit och baka ett par bröd åt mig medan jag ser på, och låt henne sedan själv ge mig dem.« 7David skickade bud hem till Tamar att hon skulle gå till sin bror Amnon och göra i ordning mat åt den sjuke. 8Tamar gick till sin bror Amnons hus, där han låg till sängs. Hon tog deg och knådade den och formade brödkakor medan Amnon såg på, och så gräddade hon dem. 9Men när hon tog brödspaden och lade upp dem ville han inte äta. »Gå ut härifrån allihop«, befallde han. När alla hade gått 10sade han till Tamar: »Bär in bröden i sovkammaren och ge mig dem.« Tamar tog då brödkakorna som hon hade bakat och bar in dem i kammaren till sin bror. 11Men just som hon räckte honom bröden grep han tag i henne och sade: »Kom, syster, ligg med mig!« — 12»Nej, nej, min bror!« ropade hon. »Skända mig inte! Sådant får inte ske i Israel, gör inte något så vettlöst! 13Vart skulle jag ta vägen med min skam? Och du skulle räknas som en niding i hela Israel. Tala med kungen i stället, han går säkert med på att du får mig.« 14Men Amnon ville inte lyssna på henne utan övermannade henne och tog henne med våld.

15Efteråt greps Amnon av en häftig motvilja mot Tamar: hans avsky för henne var starkare än den kärlek han förut hade känt. »Upp med dig och försvinn härifrån«, sade han. 16Hon svarade: »Nej, min bror, om du jagar bort mig gör du något ännu värre än du redan har gjort.« Men han ville inte lyssna på henne 17utan kallade på sin tjänare och sade till honom: »Kasta ut den här kvinnan, så att jag blir av med henne. Och regla dörren efter henne.«

18Tamar bar en fotsid dräkt, som de ogifta kungadöttrarna brukade. Tjänaren förde alltså ut henne och reglade dörren efter henne. 19Och hon strödde jord på huvudet, rev sönder sin fotsida dräkt, lade händerna på huvudet och gick där högljutt klagande. 20Då sade hennes bror Absalom: »Har Amnon varit tillsammans med dig, syster? Han är ju din bror, så tig om detta och lägg det inte på sinnet.« Så bodde Tamar ensam och övergiven hos sin bror Absalom.

21När kung David hörde vad som hade hänt blev han mycket upprörd, men han var alltför fäst vid Amnon, sin förstfödde, för att vilja gå hårt fram mot honom. 22Men Absalom sade inte ett enda ord till Amnon; han hatade Amnon för att han hade våldfört sig på hans syster Tamar.

Absaloms hämnd. Hans landsflykt

23Två år senare hade Absalom fårklippningsfest i Baal Hasor, nära Efraim, och då bjöd han in alla kungasönerna. 24Absalom gick till kungen och sade: »Herre, jag skall ha fårklippning. Konungen och hans folk är välkomna till din tjänare.« — 25»Nej, min son, vi skall inte komma allesammans och bli till besvär för dig«, svarade kungen. Och fastän Absalom försökte övertala honom ville David inte komma utan sade farväl till honom. 26Då sade Absalom: »Om inte du vill, så låt åtminstone min bror Amnon komma.« — »Nej, varför det?« sade kungen, 27men Absalom övertalade honom, och han fick ta med sig Amnon och alla de andra kungasönerna.

Absalom ställde till med en fest värdig en konung. 28Han befallde sina tjänare: »Var beredda när vinet har gjort Amnon upprymd och jag säger: Hugg ner honom! Då skall ni döda honom. Ni har ingenting att frukta, det är jag som ger befallningen. Visa nu ert mod!« 29Tjänarna gjorde med Amnon som Absalom hade befallt. Då rusade alla kungasönerna upp och flydde på sina mulåsnor.

30Medan de ännu var på väg nåddes David av ryktet att Absalom hade slagit ihjäl alla kungasönerna, att inte en enda hade överlevt. 31Kungen steg upp och rev sönder sina kläder. Sedan kastade han sig till marken; omkring honom stod alla hans män med kläderna sönderrivna. 32Då tog Jonadav till orda, sonen till Davids bror Shima: »Tro inte, herre, att de dödade alla kungasönerna. Nej, Amnon ensam är död. Detta har Absalom planerat alltsedan Amnon skändade hans syster Tamar. 33Så fäst dig inte vid ryktet att alla dina söner är döda, herre. Amnon ensam är död.«

34Men Absalom flydde.

Vaktposten fick nu syn på en stor skara som kom nerför berget på vägen från Horonajim. Han rapporterade för kungen: »Det kommer folk utför bergssluttningen bortifrån Horonajim.« 35Då sade Jonadav till kungen: »Där kommer dina söner. Det var som jag sade!« 36I nästa ögonblick kom kungasönerna; de började gråta högt, och även kungen själv och hans män grät häftigt.

37Absalom flydde och kom till Talmaj, Ammichurs son, kungen av Geshur. Men David sörjde sin son dag och natt.

Kvinnan från Tekoa. Absalom får återvända

38Absalom hade alltså flytt till Geshur, och där stannade han i tre år. 39Kung David hade börjat se fram emot en försoning med Absalom; han hade nu kommit över sorgen efter Amnon.

14

141Joav, Serujas son, märkte hur kungen längtade efter Absalom. 2Därför skickade han efter en klok kvinna från Tekoa och sade till henne: »Du skall anlägga sorg. Ta på dig sorgkläder och låt bli att smörja in dig. Det skall se ut som om du hade sörjt en bortgången en lång tid. 3Sedan skall du gå till kungen och säga så här« — och Joav lade nu orden i munnen på henne.

4Kvinnan från Tekoa kom så inför kungen, föll ner och hälsade underdånigt med ansiktet mot marken. »Hjälp mig, konung«, sade hon. 5»Vad vill du?« sade kungen. Hon svarade: »Ack, herre, jag är änka. När min man dog 6hade jag, din tjänarinna, två söner, men en dag kom de ihop sig ute på fälten, och det fanns ingen som kunde gå emellan, utan den ene slog den andre så att han dog. 7Och nu är hela släkten över mig och säger: ’Lämna ut brodermördaren, så att vi får döda honom för att han tog livet av sin bror. Så blir vi av med arvingen.’ De vill släcka den sista gnistan av hopp för mig och beröva min make namn och efterkommande på jorden.«

8Kungen sade till kvinnan: »Gå hem, jag skall ta mig an din sak.« 9Kvinnan från Tekoa sade: »Herre konung, skulden för detta skall vila på mig och min familj, du och din tron skall vara utan skuld.« 10Kungen svarade: »Skicka hit den som ansätter dig, så skall han inte ofreda dig mer.« — 11»Konung, svär då vid Herren, din Gud, att blodshämnaren inte skall få fortsätta dödandet och ta livet av min son«, sade kvinnan. Och han sade: »Så sant Herren lever, inte ett hår skall krökas på din sons huvud.« 12Då sade kvinnan: »Får din tjänarinna säga ännu ett ord till sin herre konungen?« — »Tala du«, sade han, 13och kvinnan sade: »Hur kunde du få i ditt sinne att handla på detta sätt mot Guds folk? Genom det utslag du nu har fällt har du ju dömt dig själv, konung, när du inte låter din förskjutne son återvända. 14Alla skall vi dö. Vi är som vatten som spills ut på marken och inte kan samlas upp igen. Men det är inte Guds vilja och avsikt att den förskjutne skall vara förskjuten från honom för alltid. 15Jag har kommit för att framlägga detta för min herre konungen, därför att folket har skrämt mig. Jag tänkte att om jag bara fick tala med kungen skulle han kanske göra sin tjänarinna till viljes. 16Ja, jag hoppades att kungen skulle lyssna till mig och rädda mig undan den som ville rycka bort både mig och min son från Guds land. 17Kungens ord skall skänka lugn, tänkte jag, min herre och konung är som Guds ängel och kan urskilja vad som är rätt och vad som är fel. Må Herren, din Gud, vara med dig.« 18Kungen sade då till henne: »Jag har en fråga till dig, svara mig nu uppriktigt.« Kvinnan sade: »Tala, min herre och konung«, 19och han frågade: »Har Joav sin hand med i detta?« Hon svarade: »Så sant du lever, min herre och konung, när du talar kan ingen slingra sig undan: din tjänare Joav har skickat mig och själv lagt orden i min mun. 20Han gjorde så för att du inte skulle ana oråd. Men du, herre, är vis som Guds ängel och förstår allt som sker på jorden.«

21Kungen sade nu till Joav: »Jag gör som du vill. Du skall hämta tillbaka min Absalom.« 22Då föll Joav ner med ansiktet mot marken och tackade kungen. »Nu vet jag att jag har din gunst, herre konung«, sade han, »eftersom du uppfyller min önskan.« 23Så gav sig Joav i väg till Geshur och förde hem Absalom till Jerusalem. 24Men kungen sade: »Han skall gå hem till sig och får inte komma inför mina ögon.« Och Absalom gick tillbaka hem och visade sig inte inför kungen.

25I hela Israel fanns ingen som var så beundrad för sitt utseende som Absalom: han var fulländad från huvud till fot. 26När han klippte håret — och det gjorde han en gång varje år, han klippte det för att det blev för tungt — då brukade han väga det, och det vägde tre kilo. 27Absalom fick tre söner och en dotter, som hette Tamar och var mycket vacker.

David tar emot Absalom

28När Absalom hade bott i Jerusalem i två år utan att bli mottagen av kungen 29kallade han till sig Joav för att be honom gå till kungen. Men Joav ville inte komma. Han kallade åter på honom, men Joav ville inte heller nu. 30Då sade Absalom till sitt folk: »Ni ser Joavs åker där borta intill min egen, den som han odlar korn på. Gå och sätt eld på den.« Och de satte eld på åkern. Joavs tjänstefolk kom med sönderrivna kläder och berättade för honom vad Absaloms folk hade gjort. 31Då sökte Joav upp Absalom och frågade honom: »Varför har dina tjänare satt eld på min åker?« 32Absalom svarade: »Jag har ju kallat på dig för att be dig gå till kungen och fråga varför jag skulle komma hem från Geshur. Det hade varit bättre om jag hade stannat där. — Nu måste jag få komma inför kungen! Har jag gjort något brottsligt så får han döda mig.« 33Då gick Joav till kungen och berättade vad Absalom hade sagt. Kungen kallade till sig Absalom, som kom och hälsade underdånigt med ansiktet mot marken. Och kungen kysste honom.