Bibel 2000 (B2000)
10

Seger över ammoniter och arameer

101En tid därefter dog kungen av Ammon och efterträddes av sin son Hanun. 2Då sade David: »Jag vill visa Hanun samma vänskap som hans far Nachash visade mig.« Han skickade därför några av sina män till Hanun för att beklaga faderns bortgång. Men då Davids män kom till Ammon 3sade de ammonitiska furstarna till sin herre Hanun: »Du tror väl inte att det är för att hedra din far som David har skickat sändebud att beklaga sorgen? Nej, säkert är det för att spionera på staden och utforska den, så att han sedan kan förstöra den.« 4Då grep Hanun Davids sändebud och lät raka av dem halva skägget och klippa av halva deras dräkt, upp till baken; sedan fick de gå. 5När David hörde om detta skickade han folk att möta dem, eftersom de hade blivit så grovt skymfade, och lät hälsa: »Stanna i Jeriko och kom inte tillbaka förrän skägget har växt ut på er igen!«

6Ammoniterna förstod att de hade dragit över sig Davids hat. De sände därför bud och lejde 20 000 fotsoldater från de arameiska rikena Bet-Rechov och Sova, 1 000 man av kungen av Maaka och 12 000 man från Tov. 7När David fick reda på detta sände han ut Joav med hela hären, alla kämparna. 8Ammoniterna ordnade sig till strid vid stadsporten, medan arameerna från Sova och Rechov, från Tov och Maaka stod för sig ute på öppna fältet. 9Då Joav märkte att han hade fiender både framför sig och i ryggen valde han ut de bästa krigarna i Israel och ställde upp dem mot arameerna. 10Resten av hären anförtrodde han åt sin bror Avishaj, som ställde upp dem mot ammoniterna. 11Och Joav sade: »Om arameerna får övertaget skall du undsätta mig, och om ammoniterna får övertaget så kommer jag till din undsättning. 12Fatta mod! Låt oss kämpa tappert för vårt folk och för vår Guds städer. Utgången ligger i Herrens hand.«

13Joav och hans styrka angrep nu arameerna och jagade dem på flykten. 14När ammoniterna såg att arameerna flydde, flydde de för Avishaj och drog sig in i staden. Joav avbröt fälttåget mot ammoniterna och återvände till Jerusalem.

15Då arameerna fann sig besegrade av Israel samlade de sina styrkor. 16Hadadeser bådade upp de arameer som bodde på andra sidan Eufrat, och de kom till Helam under ledning av Shovak, Hadadesers överbefälhavare. 17När David fick bud om detta samlade han israeliterna, gick över Jordan och nådde Helam. Arameerna ställde upp sig och öppnade strid med David. 18Men de drevs på flykten, och David kunde tillintetgöra besättningarna på 700 stridsvagnar samt 40 000 ryttare. Deras överbefälhavare Shovak blev också nerhuggen och dog på slagfältet. 19När Hadadesers alla lydkungar insåg att de var besegrade slöt de fred med israeliterna och gav sig under dem. Arameerna vågade sedan aldrig mer undsätta ammoniterna.

11

David och Batseba

111Vid årsskiftet, den tid då kungar drar i fält, sände David ut Joav med hans män och hela Israel, och de skövlade ammoniternas land och belägrade Rabba. Men David själv stannade i Jerusalem.

2En dag när David hade stigit upp efter sin middagsvila och gick omkring uppe på taket till sitt palats fick han därifrån se en kvinna som badade. Hon var mycket vacker. 3David förhörde sig om vem hon var och fick veta att det var Batseba, dotter till Eliam och hustru till hettiten Uria. 4Då skickade David några män för att hämta henne, hon kom till honom, och han låg med henne fast hennes reningstid ännu varade. Sedan återvände hon hem. 5Hon blev havande, och hon meddelade David: »Jag väntar barn.«

6Då sände David order till Joav: »Skicka hit hettiten Uria!« Joav skickade i väg Uria, 7och när han kom frågade David hur det var med Joav och med hären och hur det gick i kriget. 8Sedan sade David: »Gå nu hem och tvätta dammet av fötterna!« Då Uria lämnade palatset lät kungen skicka en gåva efter honom. 9Men Uria gick inte hem utan lade sig att sova vid ingången till palatset bland kungens tjänare. 10När David fick reda på att han inte hade gått hem frågade han honom: »Du har ju varit borta länge, varför går du inte hem?« 11Uria svarade: »Arken och Israel och Juda är i fält. Min herre Joav och kungens män har sitt läger ute i det fria. Skulle då jag gå hem och äta och dricka och ligga med min hustru? Nej, så sant du lever, aldrig att jag skulle göra så!« 12Då sade David till honom: »Stanna här i dag, så kan du gå i morgon.« Och Uria stannade i Jerusalem den dagen. Dagen därpå 13bjöd David honom till sitt bord och åt med honom och drack honom full. På kvällen gick Uria och lade sig bland kungens tjänare; hem gick han inte.

14Nästa morgon skrev David ett brev till Joav och sände det med Uria. 15Han skrev: »Ställ Uria i första ledet, där striden är hetast, och dra er sedan undan från honom, så att han blir träffad och stupar.« 16Joav, som belägrade Rabba, ställde Uria på en plats där han visste att motståndarna var starka. 17Stadens försvarare gjorde ett utfall och angrep Joav, och flera i Davids här stupade. Också hettiten Uria dog. 18Joav skickade rapport till David om stridens förlopp 19och sade till kuriren: »När du har redogjort för striden 20kan det hända att kungen är uppbragt och frågar: Varför gick ni så nära staden och sökte strid? Förstod ni inte att de skulle skjuta uppifrån murkrönet? 21Vem var det som dödade Avimelek, Jerubbeshets son, om inte en kvinna som kastade ner en kvarnsten på honom från muren i Teves, så att han dog? Varför gick ni så nära muren? — Då skall du säga: Också din tjänare hettiten Uria är död.«

22Kuriren gav sig i väg, och när han kom till David framförde han Joavs budskap. 23»De var starkare än vi«, berättade han, »och de gjorde ett utfall mot oss, men vi drev dem tillbaka till stadsporten. 24Då sköt bågskyttarna på oss uppe från murkrönet, och flera av dina soldater stupade. Också din tjänare hettiten Uria är död.« 25David sade åt kuriren att han skulle hälsa Joav att inte ta illa vid sig av det som hänt. »Än den ene, än den andre blir svärdets byte. Joav skall fullfölja belägringen av staden och jämna den med marken. Säg åt honom att vara vid gott mod.«

26När Urias hustru fick veta att Uria var död höll hon dödsklagan över sin man. 27Efter sorgetidens slut tog David henne hem till sig. Hon blev hans hustru, och hon födde honom en son. Men det som David hade gjort misshagade Herren.

12

Profeten Natans strafftal

121Herren sände Natan till David, och han gick till honom och sade: »Två män bodde i samma stad, den ene rik och den andre fattig. 2Den rike ägde får och kor i överflöd, 3den fattige ägde ingenting utom ett enda litet lamm, som han hade köpt och fött upp. Det fick växa upp hos honom och hans barn. Det åt av hans bröd och drack ur hans bägare och låg i hans famn. Det var som en dotter för honom. 4En dag fick den rike en gäst, men han ville inte ta något av sina egna djur för att laga till det åt sin gäst utan tog den fattiges lamm och anrättade det.«

5David blev ursinnig och sade till Natan: »Så sant Herren lever: den mannen har förtjänat döden. 6Och lammet skall han ersätta sju gånger om, för att han handlade som han gjorde och var så obarmhärtig.« — 7»Du är den mannen«, sade Natan. »Så säger Herren, Israels Gud: Jag smorde dig till kung över Israel och räddade dig undan Saul. 8Jag gav dig din herres kungadöme och lade din herres hustrur i dina armar; Israel och Juda gav jag åt dig. Och om inte detta hade varit nog skulle jag ha gett dig mer därtill. 9Varför har du då visat förakt för Herren och gjort det som misshagar honom? Hettiten Uria har du dräpt med svärd. Hans hustru har du tagit, och honom själv har du dödat med ammoniternas svärd. 10Nu skall svärdet i all framtid hemsöka din ätt, därför att du föraktade mig och tog hettiten Urias hustru. 11Så säger Herren: Jag skall låta olyckan komma över dig från din egen familj. Inför dina ögon skall jag ta dina hustrur och ge dem åt en annan, och han skall ligga med dem mitt på ljusa dagen. 12Vad du har gjort i lönndom, det skall jag låta ske inför hela Israel i fullt dagsljus.« 13David sade: »Jag har syndat mot Herren.« Natan svarade: »Herren förlåter dig din synd, du skall icke dö. 14Men eftersom du trotsade Herren skall den son som har fötts åt dig dö.« 15Sedan gick Natan hem.

Davids och Batsebas son dör. Salomos födelse

Herren lät en svår sjukdom drabba den son som Urias hustru hade fött åt David. 16David bad till Gud för barnet och höll sträng fasta, och när han kom hem för att sova lade han sig på golvet. 17Hovets äldste försökte få honom att stiga upp från golvet, men han vägrade och ville inte heller äta tillsammans med dem. 18På sjunde dagen dog pojken, men hovfolket vågade inte tala om det för honom. De tänkte: »Om han inte ville lyssna till oss medan pojken ännu var vid liv, hur skall vi då våga tala om att han är död? Han kan göra något förfärligt.« 19När David märkte att de viskade med varandra förstod han vad som hade hänt och frågade dem: »Är pojken död?« De svarade: »Ja, han är död.«

20Då steg David upp från golvet, badade, smorde in sig med olja och bytte kläder. Sedan gick han in i Herrens hus och föll ner och tillbad. När han kom tillbaka hem begärde han fram mat och åt. 21Hans män frågade honom varför han betedde sig så: »Medan pojken ännu levde fastade du och grät. Men nu när han är död stiger du upp och äter!« 22David svarade: »Så länge pojken ännu var vid liv fastade jag och grät, för jag sade mig: Vem vet, kanske Herren har förbarmande med mig och låter pojken leva. 23Men nu när han är död, varför skulle jag fasta då? Jag kan ju ändå inte få honom tillbaka. En gång går jag till honom, men han kommer aldrig åter till mig.«

24David tröstade sin hustru Batseba, han gick till henne och låg med henne. Hon födde en son, och han gav honom namnet Salomo. Herren älskade honom 25och sände ett budskap med profeten Natan, och denne gav pojken för Herrens skull namnet Jedidjah, Herrens älskade.

Rabba i Ammon erövras

26Joav angrep Rabba i Ammon och intog kungastaden. 27»Jag har anfallit Rabba och tagit vattenstaden«, rapporterade han till David. 28»Samla nu den övriga hären och belägra staden och intag den, så att det inte blir jag som gör det och mitt namn som förknippas med den.« 29Då samlade David hela hären och tågade mot Rabba. Han angrep staden och intog den.

30David tog kronan från huvudet på Milkom. Den var av guld och ädla stenar och vägde över 30 kilo. Den sattes nu på Davids huvud. Han förde bort ett ofantligt byte från staden 31och tvingade ut invånarna att arbeta med sågar, järnhackor och järnyxor, och somliga satte han att slå tegel. På samma sätt behandlade han alla ammonitiska städer. Sedan återvände han med hären till Jerusalem.