Bibel 2000 (B2000)
1

David får bud om Sauls död

11När Saul var död och David hade återvänt till Siklag efter segern över amalekiterna och varit där två dagar, 2kom på tredje dagen en man från Sauls här, som hade rivit sönder sina kläder och strött jord på huvudet. När han kom fram till David kastade han sig till marken och hälsade underdånigt. 3»Varifrån kommer du?« frågade David. Han svarade: »Från den israelitiska hären, jag kom undan.« — 4»Vad har hänt?« frågade David. »Berätta!« — »Soldaterna har tagit till flykten«, sade han, »och många har stupat. Saul och hans son Jonatan är också döda.« — 5»Hur vet du att Saul och Jonatan är döda?« frågade David den unge mannen. 6Han svarade: »Jag hade hamnat på Gilboaberget, och där stod Saul stödd på sitt spjut, och fiendens vagnar och ryttare kom allt närmare. 7Han vände sig om, och när han fick se mig ropade han på mig, och jag svarade. 8Han frågade vem jag var, och jag sade att jag var amalekit. 9’Kom hit och ge mig nådastöten’, sade han. ’Ännu är jag vid liv, men jag känner redan dödsfrossan.’ 10Då gick jag fram och gav honom nådastöten, för jag förstod att han inte skulle överleva. Jag tog diademet från hans huvud och en ring som han hade om armen, och dem lämnar jag nu till dig, herre.« 11Då grep David tag i sina kläder och rev sönder dem, och detsamma gjorde alla omkring honom. 12De klagade och grät och fastade till kvällen i sorg över Saul och hans son Jonatan och över Herrens folk Israel, över alla dem som fallit i striden.

13»Varifrån är du?« frågade David mannen som hade berättat. Han svarade att han var son till en amalekitisk invandrare. 14»Hur vågade du lyfta din hand och förgöra Herrens smorde?« frågade David. 15»Kom hit och hugg ner honom«, ropade han till en av sina män, och mannen slog ihjäl honom. 16David sade: »Du bär själv skulden till din död. Du vittnade själv emot dig då du sade: Jag har dödat Herrens smorde.«

Davids klagosång över Saul och Jonatan

17David uppstämde denna klagosång över Saul och hans son Jonatan 18och föreskrev att Judas folk skulle lära sig den. Den är nedtecknad i Den redliges bok:

19Din stolthet, Israel, ligger slagen på höjderna.

Se, dina hjältar har fallit!

20Förkunna det inte i Gat,

låt det inte bli känt på Ashkelons gator —

filisteernas döttrar skulle jubla,

de oomskurnas kvinnor dansa av fröjd.

21Må dagg icke falla på er, Gilboas höjder,

må regn icke fukta er, dödens berg,

ty fläckad ligger där hjältarnas sköld,

Sauls sköld, ej glänsande mer av olja.

22Aldrig törstade Jonatans pil

förgäves efter fiendens blod.

Aldrig vände Sauls svärd

hungrigt tillbaka från hjältarnas kött.

23Saul och Jonatan, de älskade, kära,

i livet och döden förenade,

snabbare än örnar, starkare än lejon.

24Israels döttrar, gråt över Saul!

Han klädde er skönt i purpur och prakt,

han prydde er dräkt med smycken av guld.

25Se, dina hjältar har fallit i striden!

Jonatan ligger slagen på höjderna.

26Jag sörjer dig, min broder Jonatan,

du var mig mycket kär,

din kärlek mer för mig än kvinnors.

27Se, dina hjältar har fallit,

dina vapen har krossats!

2

David blir kung över Juda

21Efter en tid frågade David Herren: »Skall jag dra upp till någon av städerna i Juda?« Herren svarade: »Ja.« David frågade: »Till vilken?« — »Till Hebron«, svarade Herren. 2David begav sig dit och med honom hans båda hustrur, Achinoam från Jisreel och Avigajil, änkan efter Naval från Karmel. 3Han tog också med sig sina män, var och en med sin familj, och de slog sig ner i städerna runt Hebron. 4Då kom männen i Juda dit och smorde David till kung över Juda.

När David fick höra att folket i Javesh i Gilead hade begravt Saul 5skickade han bud till dem och lät hälsa: »Må Herren välsigna er som har visat trohet mot er herre Saul och begravt honom. 6Må nu Herren visa er kärlek och trofasthet. Även jag vill belöna er för vad ni har gjort. 7Var modiga och tappra. Er herre Saul är död, men Juda har smort mig till sin kung.«

David i krig med Sauls ätt. Hans söner i Hebron

8Men Avner, Ners son, som var Sauls överbefälhavare, hade tagit med Sauls son Ish-Boshet till Machanajim 9och utropat honom till kung över Gilead, Asher, Jisreel, Efraim, Benjamin, ja, över hela Israel. 10Ish-Boshet, Sauls son, var fyrtio år då han blev kung över Israel, och han regerade i två år. Men Juda höll fast vid David, 11och han var kung över Juda i Hebron i sju år och sex månader.

12Avner, Ners son, tågade med Sauls son Ish-Boshets män från Machanajim till Givon, 13medan Joav, Serujas son, drog ut med Davids män. De möttes vid dammen i Givon och gjorde halt på var sin sida om den. 14Avner sade till Joav: »Vi låter några unga krigare utkämpa envig medan vi ser på.« Joav samtyckte, 15och tolv krigare ställde upp för Benjamins stam och Ish-Boshet, mot tolv av Davids män. 16Var och en högg tag i sin motståndares huvud och rände svärdet i sidan på honom, och så föll de allesammans. Denna plats i Givon kallas sedan dess Svärdseggarnas åker.

17Det blev en förbittrad strid den dagen, och Avner och israeliterna blev besegrade av Davids män. 18Joav, Avishaj och Asael, Serujas tre söner, var med i striden. Asael, som var snabb som en gasell på fälten, 19förföljde Avner utan att vika av åt något håll. 20Då vände sig Avner och ropade: »Asael, är det du?« — »Ja«, svarade Asael. 21»Spring åt något annat håll«, fortsatte Avner. »Ge dig på någon av de yngre och ta hans rustning.« Men Asael ville inte låta honom vara, 22och då upprepade Avner: »Sluta följa efter mig, annars slår jag ihjäl dig. Och hur skulle jag då kunna se din bror Joav i ögonen?« 23Men Asael fortsatte att förfölja honom. Då stötte Avner spjutet i buken på honom, så att det trängde ut genom ryggen, och Asael föll och dog på stället. Alla hejdade sig när de kom till platsen där han hade stupat. 24Men Joav och Avishaj satte efter Avner, och i solnedgången kom de fram till Ammahöjden öster om Giach, på vägen till Givons öken.

25Här samlades benjaminiterna i en enda flock bakom Avner uppe på höjden. 26Avner ropade till Joav: »Skall slaktandet aldrig ta slut? Förstår du inte vilket elände det leder till? Skall du aldrig få ditt folk att sluta förfölja sina bröder?« 27Joav svarade: »Så sant Gud lever, hade du inte sagt det där skulle de ha fortsatt att jaga sina bröder ända till morgonen.« 28Så lät han stöta i horn, och hela hären gjorde halt; de slutade förfölja israeliterna, och striden upphörde.

29Avner och hans män tågade genom Jordandalen hela natten, gick över floden och fortsatte sedan under förmiddagen fram till Machanajim. 30När Joav hade slutat förfölja Avner och samlade sitt folk visade det sig att nitton av Davids män saknades förutom Asael. 31Davids män hade nedgjort 360 benjaminiter och anhängare till Avner. 32De förde med sig Asael och begravde honom i hans fars grav i Betlehem. Sedan marscherade Joav och hans män hela natten, och när dagen grydde var de framme i Hebron.