Bibel 2000 (B2000)
8

Judas Mackabaios och hans första framgångar

81Judas, som kallades Mackabaios, och hans män smög sig obemärkt in i byarna och värvade anhängare bland sina stamfränder. De tog med alla som hade förblivit judendomen trogna och samlade på så vis ungefär 6 000 man. 2De bönföll Herren att vända sin blick till folket som led under allas förtryck, att ta sig an templet som hade besudlats av de gudlösa, 3att förbarma sig över staden som höll på att förödas och jämnas med marken och höra när de mördades blod ropade till honom, 4att minnas hur brottslingar hade dräpt oskyldiga spädbarn och hur hans eget namn hade hädats och att visa sin avsky för ondskan.

5När nu Mackabaios hade en styrka samlad var det omöjligt för hedningarna att stå emot honom, ty Herrens vrede hade förbytts i barmhärtighet. 6När man minst väntade det kom han till städer och byar och stack dem i brand. Han besatte strategiska punkter genom att driva bort manstarka fiendestyrkor från dem, 7och för sådana anfall tog han oftast nätterna till hjälp. Ryktet om hans skicklighet spred sig åt alla håll.

Nikanors anfall och nederlag

8När Filippos märkte att mannens ställning gradvis förbättrades och att han allt oftare nådde framgångar genom lyckosamma företag, skrev han till Ptolemaios, ståthållaren över Koilesyrien och Fenikien, och bad honom komma kungens sak till hjälp. 9Ptolemaios utsåg Nikanor, Patroklos son, som räknades till de främsta bland kungens vänner, gav honom befälet över inte mindre än 20 000 man av alla möjliga hedniska folkslag och sände honom att utrota hela befolkningen i Judeen. Vid dennes sida ställde han Gorgias, en officer med lång erfarenhet av krigföring.

10Nikanor avtalade med kungen att betala krigsskulden till romarna, som uppgick till 2 000 talenter, genom att sälja judiska krigsfångar. 11Han skickade genast ut en inbjudan till invånarna i kuststäderna att komma och köpa judiska slavar, som han lovade att sälja till ett pris av en talent för 90 stycken, utan att ana att allhärskarens rättvisa skulle följa honom i hälarna.

12När Judas nåddes av budskapet om Nikanors framryckning och meddelade sina män att hären var i antågande, 13avvek de räddhågade, som inte litade på Guds rättvisa, och flydde åt alla håll. 14De andra sålde allt som fanns kvar, och de vände sig till Herren i gemensam bön om att bli räddade från den gudlöse Nikanor, som hade sålt dem redan före drabbningen — 15om inte för sin egen skull, så för de förbund som Herren hade slutit med deras fäder, och därför att folket hade fått bära hans höga och heliga namn.

16Sedan samlade Mackabaios sitt folk, som uppgick till 6 000 man, och manade dem att inte tappa fattningen inför fienderna och inte skrämmas av att det var sådana massor av hedningar som marscherade mot dem med brottsliga avsikter, utan kämpa tappert 17och se för sig fiendernas rättsvidriga övergrepp mot den heliga platsen, den grymma och förnedrande behandlingen av staden och upplösningen av de fäderneärvda sedvänjorna. 18»De förlitar sig på vapen och djärva bedrifter«, sade han, »men vi förlitar oss på Gud, allhärskaren, som med en enda åtbörd kan tillintetgöra våra angripare, ja, hela världen.«

19Han påminde dem också om hur deras fäder i sin tid hade blivit hjälpta: hur 185 000 fiender hade förintats på Sanheribs tid, 20och hur striden i Babylonien med galaterna hade förlöpt, då de måste gå till verket med en styrka om bara 8 000 man tillsammans med 4 000 makedonier. Makedonierna stod handfallna, men de 8 000 förintade de 120 000 fienderna, tack vare den hjälp de fick från himlen, och tog rikt byte.

21Sedan han med sina ord hade ingett dem mod, så att de stod beredda att dö för lagen och fosterlandet, formerade han hären i fyra avdelningar. 22Han gav sina bröder befälet över var sin avdelning: Simon, Josef och Jonatan fick 1 500 man var under sig, 23likaså Elasar. Efter att ha läst högt ur den heliga boken gav han dem fältropet »Med Guds hjälp«, tog själv befälet i främsta linjen och gick till anfall mot Nikanor.

24Eftersom allhärskaren kämpade på deras sida kunde de hugga ner över 9 000 fiender, såra och lemlästa större delen av Nikanors här och slå hela styrkan på flykten. 25De lade beslag på pengarna som köpmännen hade fört dit för att köpa dem själva med, och de förföljde fienderna ett gott stycke men vände tillbaka när tiden blev för knapp. 26Det var nämligen dagen före sabbaten, och därför kunde de inte fortsätta förföljandet länge. 27Men sedan de hade samlat upp vapnen från fienderna och dragit av dem rustningarna firade de sabbat under jublande tacksägelser och lovsånger till Herren, som hade räddat dem och bestämt att de den dagen skulle få ett första prov på hans barmhärtighet.

28Efter sabbaten delade de ut en del av bytet till tortyrens offer, till änkorna och till de faderlösa barnen. Återstoden fördelade de mellan sig själva och sina barn. 29Sedan detta var gjort bad de alla tillsammans om skydd och bönföll den barmhärtige Herren att låta sig försonas fullständigt med sina tjänare.

Strider mot Timotheos och Bakchides

30Sedan drabbade de samman med Timotheos och Bakchides folk, dödade över 20 000 av dem och erövrade ett antal befästa städer med mycket höga murar. När de fördelade sitt stora byte gav de lika stora andelar åt tortyroffren, de faderlösa, änkorna och de gamla som de gav åt sig själva. 31De samlade upp fiendernas vapen och lagrade omsorgsfullt alltsammans på lämpliga platser, men det övriga bytet förde de till Jerusalem. 32Befälhavaren för Timotheos rytteri dödade de; det var en genomfördärvad människa som hade gjort judarna mycket ont.

33När de höll segerfest i huvudstaden brände de inne dem som hade satt eld på de heliga portarna, bland dem Kallisthenes, sedan de alla hade stuckit sig undan i ett litet hus. Så fick de den rätta lönen för sitt trots mot Herren.

Nikanors flykt

34Men ärkeskurken Nikanor, som hade lockat dit de tusen köpmännen för att sälja judarna till dem, 35var nu med Herrens hjälp förödmjukad av dem som han själv ansåg obetydligast av alla. Han måste lägga av sin praktfulla dräkt och ensam, på förrymda slavars vis, ta sig fram genom inlandet. Med tanke på härens undergång kunde han skatta sig mer än lycklig att han alls kom fram till Antiochia. 36Och han, som hade åtagit sig att täcka hela krigsskulden till romarna genom att sälja fångarna från Jerusalem, måste nu rapportera att judarna hade en försvarare och att de därmed var osårbara, därför att de följde de lagar som han hade stiftat.

9

Antiochos Epifanes undergång

91Vid denna tid hade Antiochos anträtt ett oordnat återtåg från Persien. 2Han hade nämligen trängt in i staden Persepolis i avsikt att plundra templet och sedan behålla kontrollen över staden. Detta ledde till oroligheter, och folkmassorna grep till vapen för att försvara sig. Invånarna lyckades jaga Antiochos på flykten, så att han snöpligen måste marschera hem igen.

3När han var i närheten av Ekbatana nåddes han av budet om hur det hade gått med Nikanor och med Timotheos styrkor. 4Detta gjorde honom rasande, och han fann för gott att låta judarna betala också för den skada han tillfogats av dem som drev honom på flykten. Han gav alltså sin kusk order att köra utan uppehåll ända fram till resans mål.

Himlens dom var sannerligen med på den färden. Kungen sade nämligen i sitt övermod: »Jag skall göra Jerusalem till en massgrav för judarna så snart jag kommer dit.« 5Men Israels Gud, den Herre som övervakar allt, tillfogade honom en osynlig och oläklig skada. I samma ögonblick som kungen uttalade dessa ord drabbades han av en obotlig smärta i buken och häftiga invärtes plågor, 6ett fullständigt rättvist straff för den som hade pinat andra invärtes på så många raffinerade sätt. 7Ändå dämpade han inte alls sitt fräcka trots. Tvärtom var han ännu mer uppfylld av övermod, han lågade av raseri mot judarna och befallde att farten skulle ökas ytterligare. Medan nu vagnen susade fram föll han plötsligt av, och i det våldsamma fallet blev varenda lem i kroppen rådbråkad.

8Han som nyss, i en inbilskhet som gick över alla mänskliga mått, hade tyckt sig kunna befalla över havets vågor och tänkt att han skulle väga de höga bergen på våg, han var nu slagen till marken och bars på bår som ett för alla synligt bevis på Guds makt. 9Ur den gudlöses ögon krälade maskar fram, och hans kött föll sönder under smärtor och kval medan han ännu levde, så att stanken gjorde hans bortruttnande till en plåga för hela hären. 10Kort förut hade han tyckt sig nå upp till stjärnorna på himlen; nu förmådde ingen bära honom för den outhärdliga stankens skull.

Antiochos böjer sig för Guds makt

11När han låg där fullständigt krossad började han pruta av betydligt på sitt övermod och komma till insikt, medan han utan ett ögonblicks lindring pinades av smärtan från Guds gisselslag. 12Ur stånd att ens stå ut med sin egen stank sade han: »Det är rätt och riktigt att böja sig för Gud och inte tro sig vara hans jämlike, när man är dödlig.« 13Och den uslingen vände sig med böner och löften till den Härskare från vilken han inte mer skulle möta något förbarmande. Han lovade 14att proklamera frihet för den heliga staden, som hade varit målet för hans ilfärd och som han tänkt jämna med marken och förvandla till en massgrav. 15Judarna, som han hade föresatt sig att inte ens unna någon begravning utan velat kasta ut tillsammans med deras späda barn att ätas av fåglar och vilda djur, skulle nu allesammans göras till athenarnas jämlikar. 16Det heliga templet, som han förut hade plundrat, lovade han att pryda med de skönaste gåvor, alla de heliga föremålen skulle han ersätta flera gånger om, och utgifterna för offren skulle han betala med egna medel. 17Dessutom ville han själv bli jude och resa till varenda plats där människor bodde för att förkunna Guds makt.

18Men då plågorna på intet sätt lindrades — ty Guds dom hade drabbat honom rättvist — gav han upp allt hopp för egen del och skickade judarna det brev som återges nedan. Det hade formen av en böneskrift och lydde så:

19»Konungen och fältherren Antiochos hälsar varmt sina medborgare, de hedervärda judarna, och önskar dem lycka och välgång. 20Om ni och era barn är friska och det går som ni önskar med era angelägenheter, tackar jag Gud av fullaste hjärta, med mitt hopp ställt till himlen. 21Själv ligger jag däremot sjuk och erinrar mig med rörelse den respekt och välvilja som jag fått möta från er sida.

Då jag efter mitt uppbrott från Persien har ådragit mig en besvärlig sjukdom, har jag funnit det nödvändigt att tänka på allas gemensamma säkerhet. 22Jag betraktar ingalunda mitt läge som förtvivlat utan hyser tvärtom de bästa förhoppningar om att tillfriskna från sjukdomen. 23Emellertid fäster jag avseende vid att min far vid de tillfällen då han drog i fält och gick mot de övre provinserna utpekade en efterträdare, 24för att folket i landet skulle veta åt vem regeringen hade anförtrotts, och inga oroligheter skulle uppstå om något oförutsett inträffade eller en dålig nyhet anlände. 25Vidare beaktar jag att de styrande i grannländerna och vid rikets gränser följer händelseutvecklingen med spänd förväntan inför utgången.

Jag proklamerar alltså att kungavärdigheten skall tillhöra min son Antiochos, som jag åtskilliga gånger har föreställt för de flesta av er och anförtrott åt er åtanke i samband med att jag avmarscherat till de övre satrapierna. Jag har tillställt honom bifogade skrivelse. 26Jag uppmanar och ber er nu att i trogen hågkomst av det goda jag gjort er både allmänt och enskilt bevara samma välvilliga hållning mot min son som ni nu intar gentemot mig. 27Jag är övertygad om att han kommer att fullfölja min milda och humana politik och därmed komma i det bästa förhållande till er.«

28Så slutade denne mördare och hädare sitt liv: han måste utstå lika förfärliga plågor som han hade utsatt andra för och fick den ömkligaste död bland bergen i främmande land. 29Filippos, som hade delat hans liv från ungdomen, förde hem hans kropp men lämnade därefter landet av rädsla för Antiochos son och begav sig till Ptolemaios Filometor i Egypten.

10

Templet renas och återinvigs

101Med Herrens bistånd lyckades Mackabaios och hans män få kontroll över templet och staden. 2De altaren som hade uppförts på torget av främlingarna förstörde de, likaså deras helgedomar, 3och efter att ha renat templet byggde de ett nytt altare där. De slog eld med stenar och använde denna eld när de nu efter två års uppehåll frambar offer. De tände också rökelse och lampor och lade fram skådebröden.

4När detta var färdigt kastade de sig framstupa och bönföll Herren att aldrig mer låta dem råka i sådana olyckor utan tukta dem med mildhet, om de någon gång skulle komma att synda, och inte utlämna dem åt gudsförsmädande och barbariska hedningar.

5Den dag då utlänningarna hade skändat templet blev också dagen för templets rening: den tjugofemte i samma månad, dvs. månaden kislev. 6De höll en glad högtid i åtta dagar liksom vid lövhyddefesten, och de mindes hur de nyss hade tillbringat den högtiden i bergen och grottorna som vilda djur. 7De tog alltså lövprydda stavar, grönskande grenar och palmkvistar i händerna och frambar lovsånger till honom som hade fört tempelreningen till dess lyckliga fullbordan. 8Och efter ett gemensamt beslut genom omröstning förordnade de att hela det judiska folket varje år skulle fira dessa dagar.

Antiochos V Eupator börjar regera

9Antiochos med tillnamnet Epifanes hade alltså slutat sitt liv på det sätt som omtalats. 10Jag skall nu redogöra för det som rör Antiochos Eupator, den gudlöse mannens son, varvid jag gör ett sammandrag av de olyckor som följde med hans krig.

11När han hade tillträtt regeringen utnämnde han en man vid namn Lysias till minister och Protarchos till ståthållare i Koilesyrien och Fenikien. 12Ptolemaios Makron, som varit ett föredöme i sin strävan att behandla judarna rättvist efter den orätt de förut fått lida och som försökt bevara ett fredligt förhållande till dem, 13hade nämligen av denna orsak blivit anklagad inför Eupator av kungens vänner. Ständigt fick han höra att han var en förrädare, därför att han hade lämnat sin post på Cypern, som Filometor hade anförtrott honom, gått över till Antiochos Epifanes och inte kunnat förvalta sitt höga ämbete med heder. Därför begick han självmord genom att ta gift.

Judas Mackabaios besegrar idumeerna

14Gorgias, som fick det lokala befälet, höll en här av värvade trupper och förde ett ständigt krig mot judarna. 15Samtidigt trakasserades judarna av idumeerna, som behärskade några välbelägna fästningar. De enrollerade dem som hade flytt från Jerusalem och gav sig in i det långdragna kriget.

16Mackabaios män anropade Gud och bad honom att stå på deras sida i striden. Sedan marscherade de ut mot idumeernas befästa städer, 17som de bemäktigade sig efter våldsamma anfall. De drev undan alla som kämpade på murarna och högg ner dem som kom i deras väg. Inte mindre än 20 000 man blev dödade. 18Minst 9 000 flydde emellertid till två mycket kraftiga torn, där det fanns all tänkbar utrustning för en belägring. 19Då Mackabaios närvaro var trängande nödvändig på andra platser lämnade han kvar Simon och Josef, och därtill Sackaios med hans folk, i allt en tillräcklig styrka för tornens belägring, och gav sig själv i väg.

20Men Simons män föll offer för sin snikenhet och tog emot mutor av några bland de instängda; för 70 000 drachmer lät de ett antal personer slippa ut. 21När Mackabaios fick rapport om det inträffade samlade han folkets ledare och anklagade Simons män för att ha sålt sina bröder för pengar och skadat dem genom att släppa deras fiender fria. 22De hade alltså begått förräderi, och han lät avrätta dem. Sedan erövrade han genast de båda tornen. 23Hans vapen hade överallt lyckan med sig, och han dödade mer än 20 000 man i de båda fästningarna.

Timotheos besegras och dödas

24Timotheos, som en gång förut hade blivit besegrad av judarna, bådade upp en väldig legohär och samlade dessutom ihop en stor kavalleristyrka från Asien. Han kom nu marscherande för att låta sina trupper besätta Judeen. 25När han närmade sig vände sig Mackabaios och hans män till Gud med bön om skydd: de strödde jord över sina huvuden, fäste säcktyg om höfterna, 26föll ner på fundamentet framför altaret och bad Gud att vara dem nådig och bli deras fienders fiende och deras motståndares motståndare, som det heter i lagen. 27Efter att ha slutat sin bön tog de vapnen och ryckte fram ett gott stycke från staden. När de kom i fiendernas närhet gjorde de halt.

28Just när dagen grydde gick båda härarna samtidigt till anfall. Den ena hade sin förtröstan på Herren som garanti för framgång och ärorik seger, medan den andra bara lät sig ledas av sitt raseri i striden. 29Under den hårda kamp som följde visade sig en syn från himlen för motståndarna. Fem ståtliga män på hästar med guldbroderat remtyg ställde sig i spetsen för judarna. 30Två av dem tog Mackabaios mellan sig och skyddade honom med sina vapen, så att han bevarades oskadd, men motståndarna överöste de med pilar och blixtar, som bländade och förvirrade dem, så att de skingrades i full panik. 3120 500 man blev dödade, och dessutom 600 ryttare.

32Timotheos själv flydde till en befäst stad som hette Geser. Den hade en stark garnison under befäl av Chaireas. 33Mackabaios män omringade villigt fästningen och belägrade den i fyra dagar. 34De inneslutna, som litade på att platsen var ointaglig, hädade grovt och utslungade gudlösa skymfer. 35Men när den femte dagen grydde var tjugo unga män på Mackabaios sida så upphetsade av vrede över hädelserna att de gick till anfall mot muren med manligt mod och vilddjurs raseri, och de högg ner var och en som de stötte på. 36Andra utnyttjade den avledande manövern till att klättra upp på samma vis och angripa de inneslutna. De satte eld på tornen, tände bål och brände hädarna levande. Ytterligare en grupp högg sönder portarna och släppte in resten av hären, så att de snabbt kunde besätta staden. 37Timotheos, som hade gömt sig i en brunn, dödade de, likaså hans bror Chaireas och Apollofanes.

38Efter att ha uträttat detta prisade de Herren med hymner och tacksägelser för hans stora välgärningar mot Israel och för segern han skänkt dem.