Bibel 2000 (B2000)
9

Antiochos Epifanes undergång

91Vid denna tid hade Antiochos anträtt ett oordnat återtåg från Persien. 2Han hade nämligen trängt in i staden Persepolis i avsikt att plundra templet och sedan behålla kontrollen över staden. Detta ledde till oroligheter, och folkmassorna grep till vapen för att försvara sig. Invånarna lyckades jaga Antiochos på flykten, så att han snöpligen måste marschera hem igen.

3När han var i närheten av Ekbatana nåddes han av budet om hur det hade gått med Nikanor och med Timotheos styrkor. 4Detta gjorde honom rasande, och han fann för gott att låta judarna betala också för den skada han tillfogats av dem som drev honom på flykten. Han gav alltså sin kusk order att köra utan uppehåll ända fram till resans mål.

Himlens dom var sannerligen med på den färden. Kungen sade nämligen i sitt övermod: »Jag skall göra Jerusalem till en massgrav för judarna så snart jag kommer dit.« 5Men Israels Gud, den Herre som övervakar allt, tillfogade honom en osynlig och oläklig skada. I samma ögonblick som kungen uttalade dessa ord drabbades han av en obotlig smärta i buken och häftiga invärtes plågor, 6ett fullständigt rättvist straff för den som hade pinat andra invärtes på så många raffinerade sätt. 7Ändå dämpade han inte alls sitt fräcka trots. Tvärtom var han ännu mer uppfylld av övermod, han lågade av raseri mot judarna och befallde att farten skulle ökas ytterligare. Medan nu vagnen susade fram föll han plötsligt av, och i det våldsamma fallet blev varenda lem i kroppen rådbråkad.

8Han som nyss, i en inbilskhet som gick över alla mänskliga mått, hade tyckt sig kunna befalla över havets vågor och tänkt att han skulle väga de höga bergen på våg, han var nu slagen till marken och bars på bår som ett för alla synligt bevis på Guds makt. 9Ur den gudlöses ögon krälade maskar fram, och hans kött föll sönder under smärtor och kval medan han ännu levde, så att stanken gjorde hans bortruttnande till en plåga för hela hären. 10Kort förut hade han tyckt sig nå upp till stjärnorna på himlen; nu förmådde ingen bära honom för den outhärdliga stankens skull.

Antiochos böjer sig för Guds makt

11När han låg där fullständigt krossad började han pruta av betydligt på sitt övermod och komma till insikt, medan han utan ett ögonblicks lindring pinades av smärtan från Guds gisselslag. 12Ur stånd att ens stå ut med sin egen stank sade han: »Det är rätt och riktigt att böja sig för Gud och inte tro sig vara hans jämlike, när man är dödlig.« 13Och den uslingen vände sig med böner och löften till den Härskare från vilken han inte mer skulle möta något förbarmande. Han lovade 14att proklamera frihet för den heliga staden, som hade varit målet för hans ilfärd och som han tänkt jämna med marken och förvandla till en massgrav. 15Judarna, som han hade föresatt sig att inte ens unna någon begravning utan velat kasta ut tillsammans med deras späda barn att ätas av fåglar och vilda djur, skulle nu allesammans göras till athenarnas jämlikar. 16Det heliga templet, som han förut hade plundrat, lovade han att pryda med de skönaste gåvor, alla de heliga föremålen skulle han ersätta flera gånger om, och utgifterna för offren skulle han betala med egna medel. 17Dessutom ville han själv bli jude och resa till varenda plats där människor bodde för att förkunna Guds makt.

18Men då plågorna på intet sätt lindrades — ty Guds dom hade drabbat honom rättvist — gav han upp allt hopp för egen del och skickade judarna det brev som återges nedan. Det hade formen av en böneskrift och lydde så:

19»Konungen och fältherren Antiochos hälsar varmt sina medborgare, de hedervärda judarna, och önskar dem lycka och välgång. 20Om ni och era barn är friska och det går som ni önskar med era angelägenheter, tackar jag Gud av fullaste hjärta, med mitt hopp ställt till himlen. 21Själv ligger jag däremot sjuk och erinrar mig med rörelse den respekt och välvilja som jag fått möta från er sida.

Då jag efter mitt uppbrott från Persien har ådragit mig en besvärlig sjukdom, har jag funnit det nödvändigt att tänka på allas gemensamma säkerhet. 22Jag betraktar ingalunda mitt läge som förtvivlat utan hyser tvärtom de bästa förhoppningar om att tillfriskna från sjukdomen. 23Emellertid fäster jag avseende vid att min far vid de tillfällen då han drog i fält och gick mot de övre provinserna utpekade en efterträdare, 24för att folket i landet skulle veta åt vem regeringen hade anförtrotts, och inga oroligheter skulle uppstå om något oförutsett inträffade eller en dålig nyhet anlände. 25Vidare beaktar jag att de styrande i grannländerna och vid rikets gränser följer händelseutvecklingen med spänd förväntan inför utgången.

Jag proklamerar alltså att kungavärdigheten skall tillhöra min son Antiochos, som jag åtskilliga gånger har föreställt för de flesta av er och anförtrott åt er åtanke i samband med att jag avmarscherat till de övre satrapierna. Jag har tillställt honom bifogade skrivelse. 26Jag uppmanar och ber er nu att i trogen hågkomst av det goda jag gjort er både allmänt och enskilt bevara samma välvilliga hållning mot min son som ni nu intar gentemot mig. 27Jag är övertygad om att han kommer att fullfölja min milda och humana politik och därmed komma i det bästa förhållande till er.«

28Så slutade denne mördare och hädare sitt liv: han måste utstå lika förfärliga plågor som han hade utsatt andra för och fick den ömkligaste död bland bergen i främmande land. 29Filippos, som hade delat hans liv från ungdomen, förde hem hans kropp men lämnade därefter landet av rädsla för Antiochos son och begav sig till Ptolemaios Filometor i Egypten.