Bibel 2000 (B2000)
7

Sju bröder lider martyrdöden med sin mor

71Det inträffade också att sju bröder blev gripna tillsammans med sin mor. Kungen försökte tvinga dem att äta av det förbjudna svinköttet genom att låta misshandla dem med spö och piska. 2En av dem talade för dem alla och sade: »Vad skall du förhöra oss om? Vad vill du ha reda på? Vi är ju beredda att dö hellre än bryta mot våra fäders lagar.«

3Kungen blev rasande och befallde sina män att sätta halster och kittlar över elden. 4De blev strax glödheta. Han befallde då att man skulle skära ut tungan på den som hade fört ordet, skalpera honom och stympa honom, medan bröderna och modern såg på. 5När han var fullständigt lemlästad men ännu vid liv gav kungen order om att han skulle läggas på elden och stekas. Medan stanken från halstret spred sig runt omkring uppmanade bröderna och modern varandra att tappert gå i döden. 6»Herren Gud ser detta«, sade de, »och vi kan vara förvissade om att han förbarmar sig över oss, så som Mose har sagt i sin sång med den oförfärade anklagelsen, där det heter: Och han skall förbarma sig över sina tjänare.«

7Sedan den förste hade lämnat livet på detta sätt tog de fram den andre till samma förnedrande behandling. De slet av honom håret och huvudsvålen och frågade: »Tänker du äta innan din kropp stympas lem för lem?« 8Han svarade på fädernas språk: »Aldrig.« Så fick också han gå igenom resten av tortyren liksom den förste. 9I dödsögonblicket sade han: »Du, din usling, skiljer oss från detta livet, men världens konung skall låta oss uppstå igen till evigt liv, ty vi dör för hans lag.«

10Därefter blev den tredje utsatt för deras behandling. När de ville skära av honom tungan räckte han genast ut den, sträckte oförfärat fram händerna 11och yttrade dessa tappra ord: »Detta har jag fått som gåva av himlen; för hans lagars skull avstår jag det gärna, och av honom hoppas jag få det tillbaka igen.« 12Både kungen själv och hans män måste häpna över den unge mannens själsstyrka och likgiltighet för plågorna.

13Sedan han hade lämnat livet torterade och misshandlade de den fjärde på samma vis. 14Då slutet närmade sig sade han: »När man skiljs från livet bland människorna är det gott att kunna sätta sitt hopp till Guds löften om att han skall låta oss uppstå igen. Men för dig blir det ingen uppståndelse till liv.«

15Turen kom nu till den femte. När de förde fram honom och började misshandla honom 16såg han på kungen och sade: »Du har makt bland människor, fastän du är dödlig, och därför kan du göra vad du vill. Men tro inte att vårt folk är övergivet av Gud. 17Om du framhärdar skall du få uppleva hur han i sin väldiga kraft plågar dig och dina efterkommande.«

18Efter honom tog de den sjätte, och när han höll på att dö sade han: »Låt dig inte bedras av skenet! Det är vårt eget fel att vi måste lida på detta sätt, ty vi har syndat mot vår Gud. Det som har skett är förundransvärt. 19Men tro inte att du kan slippa undan straff när du har gett dig i strid med Gud.«

20En särskild beundran och ett gott eftermäle förtjänar modern, som såg sju söner dödas under loppet av en enda dag och modigt uthärdade det, därför att hon hoppades på Herren. 21Fylld av tapperhet uppmuntrade hon var och en av dem på fädernas språk, och hon styrkte sitt kvinnliga hjärta med manligt mod. 22»Jag vet inte hur ni blev till i min kropp«, sade hon till dem, »och det var inte jag som skänkte er liv och ande. Det var inte jag som fogade samman de ämnen som var och en av er är uppbyggd av. 23Det är världens skapare som formar människan när hon blir till och som planerar alltings tillblivelse. Alltså skall han i sin barmhärtighet ge er anden och livet tillbaka, därför att ni nu offrar er själva för hans lag.«

24Antiochos trodde att kvinnan brast i respekt för honom och tyckte att det hon sade lät som hån. Då nu den yngste ännu var kvar nöjde han sig inte med förmanande ord utan förband sig också med ed att göra honom rik och lycklig, uppta honom bland vännerna och anförtro honom höga ämbeten om han bara ville överge sina fäders seder. 25Men när han inte visade något som helst intresse kallade kungen fram modern och uppmanade henne att ge den unge mannen ett råd som kunde rädda honom.

26Efter lång övertalning åtog hon sig att försöka påverka sin son 27och lutade sig mot honom, men det hon sade på fädernas språk var ett hån mot den grymme tyrannen: »Min son, var barmhärtig mot mig! Jag har burit dig i min kropp i nio månader, ammat dig under tre år, fött upp dig och sörjt för dina behov tills du nått den ålder du har nu. 28Jag ber dig, mitt barn: lyft blicken och se ut över himmel och jord och allt vad de rymmer, och tänk på att Gud skapade detta ur intet och att hela människosläktet kommer till på samma vis. 29Var inte rädd för denne bödel, utan visa dig värdig dina bröder och gå villigt i döden, så skall jag genom Guds nåd få dig tillbaka tillsammans med dina bröder!«

30I samma ögonblick som hon slutade tala sade pojken: »Vad väntar ni på? Jag lyder inte konungens påbud — lagens bud lyder jag, den lag som våra fäder fick genom Mose. 31Men du som har funnit på så många sätt att plåga hebreerna, du kommer inte att slippa undan Guds hand. 32Vi lider ju för våra synders skull, 33och om nu vår levande Herre för en kort tid har vänt sig mot oss i vrede för att tukta och fostra oss kommer han att låta sig försonas igen med sina tjänare. 34Men du, ditt gudlösa kräk, den uslaste av människor, du skall inte blåsa upp dig med tomma inbillningar och berusa dig med lösa förhoppningar. Ty det är himlens söner du bär hand på, 35och ännu har du inte flytt undan den dom som fälls av Gud, allhärskaren som ser allting. 36Våra bröder som fick utstå en kort pina har nu upplevt förverkligandet av Guds löfte om evigt liv, men du skall få lida det rättvisa straffet för ditt övermod vid Guds dom. 37Jag offrar nu liksom mina bröder kropp och själ för fädernas lagar, och jag ber till Gud att han snart skall bli nådig mot folket men att du under prövningar och gisselslag skall tvingas erkänna honom som den ende Guden. 38Jag ber att allhärskarens vrede, som med rätta har kommit över hela vår stam, skall hejda sig efter det som skett med mig och mina bröder.«

39Kungen blev rasande och lät i sin vrede över det bitande hånet behandla pojken värre än de andra. 40Så lämnade även han livet obefläckad och i fast tro på Herren. 41Efter sönerna dog till sist också modern.

42Därmed är det nog sagt om offermåltiderna och de omänskliga övergreppen.

8

Judas Mackabaios och hans första framgångar

81Judas, som kallades Mackabaios, och hans män smög sig obemärkt in i byarna och värvade anhängare bland sina stamfränder. De tog med alla som hade förblivit judendomen trogna och samlade på så vis ungefär 6 000 man. 2De bönföll Herren att vända sin blick till folket som led under allas förtryck, att ta sig an templet som hade besudlats av de gudlösa, 3att förbarma sig över staden som höll på att förödas och jämnas med marken och höra när de mördades blod ropade till honom, 4att minnas hur brottslingar hade dräpt oskyldiga spädbarn och hur hans eget namn hade hädats och att visa sin avsky för ondskan.

5När nu Mackabaios hade en styrka samlad var det omöjligt för hedningarna att stå emot honom, ty Herrens vrede hade förbytts i barmhärtighet. 6När man minst väntade det kom han till städer och byar och stack dem i brand. Han besatte strategiska punkter genom att driva bort manstarka fiendestyrkor från dem, 7och för sådana anfall tog han oftast nätterna till hjälp. Ryktet om hans skicklighet spred sig åt alla håll.

Nikanors anfall och nederlag

8När Filippos märkte att mannens ställning gradvis förbättrades och att han allt oftare nådde framgångar genom lyckosamma företag, skrev han till Ptolemaios, ståthållaren över Koilesyrien och Fenikien, och bad honom komma kungens sak till hjälp. 9Ptolemaios utsåg Nikanor, Patroklos son, som räknades till de främsta bland kungens vänner, gav honom befälet över inte mindre än 20 000 man av alla möjliga hedniska folkslag och sände honom att utrota hela befolkningen i Judeen. Vid dennes sida ställde han Gorgias, en officer med lång erfarenhet av krigföring.

10Nikanor avtalade med kungen att betala krigsskulden till romarna, som uppgick till 2 000 talenter, genom att sälja judiska krigsfångar. 11Han skickade genast ut en inbjudan till invånarna i kuststäderna att komma och köpa judiska slavar, som han lovade att sälja till ett pris av en talent för 90 stycken, utan att ana att allhärskarens rättvisa skulle följa honom i hälarna.

12När Judas nåddes av budskapet om Nikanors framryckning och meddelade sina män att hären var i antågande, 13avvek de räddhågade, som inte litade på Guds rättvisa, och flydde åt alla håll. 14De andra sålde allt som fanns kvar, och de vände sig till Herren i gemensam bön om att bli räddade från den gudlöse Nikanor, som hade sålt dem redan före drabbningen — 15om inte för sin egen skull, så för de förbund som Herren hade slutit med deras fäder, och därför att folket hade fått bära hans höga och heliga namn.

16Sedan samlade Mackabaios sitt folk, som uppgick till 6 000 man, och manade dem att inte tappa fattningen inför fienderna och inte skrämmas av att det var sådana massor av hedningar som marscherade mot dem med brottsliga avsikter, utan kämpa tappert 17och se för sig fiendernas rättsvidriga övergrepp mot den heliga platsen, den grymma och förnedrande behandlingen av staden och upplösningen av de fäderneärvda sedvänjorna. 18»De förlitar sig på vapen och djärva bedrifter«, sade han, »men vi förlitar oss på Gud, allhärskaren, som med en enda åtbörd kan tillintetgöra våra angripare, ja, hela världen.«

19Han påminde dem också om hur deras fäder i sin tid hade blivit hjälpta: hur 185 000 fiender hade förintats på Sanheribs tid, 20och hur striden i Babylonien med galaterna hade förlöpt, då de måste gå till verket med en styrka om bara 8 000 man tillsammans med 4 000 makedonier. Makedonierna stod handfallna, men de 8 000 förintade de 120 000 fienderna, tack vare den hjälp de fick från himlen, och tog rikt byte.

21Sedan han med sina ord hade ingett dem mod, så att de stod beredda att dö för lagen och fosterlandet, formerade han hären i fyra avdelningar. 22Han gav sina bröder befälet över var sin avdelning: Simon, Josef och Jonatan fick 1 500 man var under sig, 23likaså Elasar. Efter att ha läst högt ur den heliga boken gav han dem fältropet »Med Guds hjälp«, tog själv befälet i främsta linjen och gick till anfall mot Nikanor.

24Eftersom allhärskaren kämpade på deras sida kunde de hugga ner över 9 000 fiender, såra och lemlästa större delen av Nikanors här och slå hela styrkan på flykten. 25De lade beslag på pengarna som köpmännen hade fört dit för att köpa dem själva med, och de förföljde fienderna ett gott stycke men vände tillbaka när tiden blev för knapp. 26Det var nämligen dagen före sabbaten, och därför kunde de inte fortsätta förföljandet länge. 27Men sedan de hade samlat upp vapnen från fienderna och dragit av dem rustningarna firade de sabbat under jublande tacksägelser och lovsånger till Herren, som hade räddat dem och bestämt att de den dagen skulle få ett första prov på hans barmhärtighet.

28Efter sabbaten delade de ut en del av bytet till tortyrens offer, till änkorna och till de faderlösa barnen. Återstoden fördelade de mellan sig själva och sina barn. 29Sedan detta var gjort bad de alla tillsammans om skydd och bönföll den barmhärtige Herren att låta sig försonas fullständigt med sina tjänare.

Strider mot Timotheos och Bakchides

30Sedan drabbade de samman med Timotheos och Bakchides folk, dödade över 20 000 av dem och erövrade ett antal befästa städer med mycket höga murar. När de fördelade sitt stora byte gav de lika stora andelar åt tortyroffren, de faderlösa, änkorna och de gamla som de gav åt sig själva. 31De samlade upp fiendernas vapen och lagrade omsorgsfullt alltsammans på lämpliga platser, men det övriga bytet förde de till Jerusalem. 32Befälhavaren för Timotheos rytteri dödade de; det var en genomfördärvad människa som hade gjort judarna mycket ont.

33När de höll segerfest i huvudstaden brände de inne dem som hade satt eld på de heliga portarna, bland dem Kallisthenes, sedan de alla hade stuckit sig undan i ett litet hus. Så fick de den rätta lönen för sitt trots mot Herren.

Nikanors flykt

34Men ärkeskurken Nikanor, som hade lockat dit de tusen köpmännen för att sälja judarna till dem, 35var nu med Herrens hjälp förödmjukad av dem som han själv ansåg obetydligast av alla. Han måste lägga av sin praktfulla dräkt och ensam, på förrymda slavars vis, ta sig fram genom inlandet. Med tanke på härens undergång kunde han skatta sig mer än lycklig att han alls kom fram till Antiochia. 36Och han, som hade åtagit sig att täcka hela krigsskulden till romarna genom att sälja fångarna från Jerusalem, måste nu rapportera att judarna hade en försvarare och att de därmed var osårbara, därför att de följde de lagar som han hade stiftat.

9

Antiochos Epifanes undergång

91Vid denna tid hade Antiochos anträtt ett oordnat återtåg från Persien. 2Han hade nämligen trängt in i staden Persepolis i avsikt att plundra templet och sedan behålla kontrollen över staden. Detta ledde till oroligheter, och folkmassorna grep till vapen för att försvara sig. Invånarna lyckades jaga Antiochos på flykten, så att han snöpligen måste marschera hem igen.

3När han var i närheten av Ekbatana nåddes han av budet om hur det hade gått med Nikanor och med Timotheos styrkor. 4Detta gjorde honom rasande, och han fann för gott att låta judarna betala också för den skada han tillfogats av dem som drev honom på flykten. Han gav alltså sin kusk order att köra utan uppehåll ända fram till resans mål.

Himlens dom var sannerligen med på den färden. Kungen sade nämligen i sitt övermod: »Jag skall göra Jerusalem till en massgrav för judarna så snart jag kommer dit.« 5Men Israels Gud, den Herre som övervakar allt, tillfogade honom en osynlig och oläklig skada. I samma ögonblick som kungen uttalade dessa ord drabbades han av en obotlig smärta i buken och häftiga invärtes plågor, 6ett fullständigt rättvist straff för den som hade pinat andra invärtes på så många raffinerade sätt. 7Ändå dämpade han inte alls sitt fräcka trots. Tvärtom var han ännu mer uppfylld av övermod, han lågade av raseri mot judarna och befallde att farten skulle ökas ytterligare. Medan nu vagnen susade fram föll han plötsligt av, och i det våldsamma fallet blev varenda lem i kroppen rådbråkad.

8Han som nyss, i en inbilskhet som gick över alla mänskliga mått, hade tyckt sig kunna befalla över havets vågor och tänkt att han skulle väga de höga bergen på våg, han var nu slagen till marken och bars på bår som ett för alla synligt bevis på Guds makt. 9Ur den gudlöses ögon krälade maskar fram, och hans kött föll sönder under smärtor och kval medan han ännu levde, så att stanken gjorde hans bortruttnande till en plåga för hela hären. 10Kort förut hade han tyckt sig nå upp till stjärnorna på himlen; nu förmådde ingen bära honom för den outhärdliga stankens skull.

Antiochos böjer sig för Guds makt

11När han låg där fullständigt krossad började han pruta av betydligt på sitt övermod och komma till insikt, medan han utan ett ögonblicks lindring pinades av smärtan från Guds gisselslag. 12Ur stånd att ens stå ut med sin egen stank sade han: »Det är rätt och riktigt att böja sig för Gud och inte tro sig vara hans jämlike, när man är dödlig.« 13Och den uslingen vände sig med böner och löften till den Härskare från vilken han inte mer skulle möta något förbarmande. Han lovade 14att proklamera frihet för den heliga staden, som hade varit målet för hans ilfärd och som han tänkt jämna med marken och förvandla till en massgrav. 15Judarna, som han hade föresatt sig att inte ens unna någon begravning utan velat kasta ut tillsammans med deras späda barn att ätas av fåglar och vilda djur, skulle nu allesammans göras till athenarnas jämlikar. 16Det heliga templet, som han förut hade plundrat, lovade han att pryda med de skönaste gåvor, alla de heliga föremålen skulle han ersätta flera gånger om, och utgifterna för offren skulle han betala med egna medel. 17Dessutom ville han själv bli jude och resa till varenda plats där människor bodde för att förkunna Guds makt.

18Men då plågorna på intet sätt lindrades — ty Guds dom hade drabbat honom rättvist — gav han upp allt hopp för egen del och skickade judarna det brev som återges nedan. Det hade formen av en böneskrift och lydde så:

19»Konungen och fältherren Antiochos hälsar varmt sina medborgare, de hedervärda judarna, och önskar dem lycka och välgång. 20Om ni och era barn är friska och det går som ni önskar med era angelägenheter, tackar jag Gud av fullaste hjärta, med mitt hopp ställt till himlen. 21Själv ligger jag däremot sjuk och erinrar mig med rörelse den respekt och välvilja som jag fått möta från er sida.

Då jag efter mitt uppbrott från Persien har ådragit mig en besvärlig sjukdom, har jag funnit det nödvändigt att tänka på allas gemensamma säkerhet. 22Jag betraktar ingalunda mitt läge som förtvivlat utan hyser tvärtom de bästa förhoppningar om att tillfriskna från sjukdomen. 23Emellertid fäster jag avseende vid att min far vid de tillfällen då han drog i fält och gick mot de övre provinserna utpekade en efterträdare, 24för att folket i landet skulle veta åt vem regeringen hade anförtrotts, och inga oroligheter skulle uppstå om något oförutsett inträffade eller en dålig nyhet anlände. 25Vidare beaktar jag att de styrande i grannländerna och vid rikets gränser följer händelseutvecklingen med spänd förväntan inför utgången.

Jag proklamerar alltså att kungavärdigheten skall tillhöra min son Antiochos, som jag åtskilliga gånger har föreställt för de flesta av er och anförtrott åt er åtanke i samband med att jag avmarscherat till de övre satrapierna. Jag har tillställt honom bifogade skrivelse. 26Jag uppmanar och ber er nu att i trogen hågkomst av det goda jag gjort er både allmänt och enskilt bevara samma välvilliga hållning mot min son som ni nu intar gentemot mig. 27Jag är övertygad om att han kommer att fullfölja min milda och humana politik och därmed komma i det bästa förhållande till er.«

28Så slutade denne mördare och hädare sitt liv: han måste utstå lika förfärliga plågor som han hade utsatt andra för och fick den ömkligaste död bland bergen i främmande land. 29Filippos, som hade delat hans liv från ungdomen, förde hem hans kropp men lämnade därefter landet av rädsla för Antiochos son och begav sig till Ptolemaios Filometor i Egypten.