Bibel 2000 (B2000)
6

Religionsförföljelsen börjar

61En kort tid senare skickade kungen ut athenaren Geron för att tvinga judarna till avfall från fädernas lag, så att de inte längre skulle låta Guds lag styra sina liv. 2Han skulle också vanhelga templet i Jerusalem och viga det åt den olympiske Zeus, likaså templet på Gerisimberget åt Zeus, främlingsbeskyddaren — det var ju främlingar som bodde på platsen.

3Ondskans anstormning var svår och påfrestande på alla sätt. 4Hedningarna fyllde templet med vilda fester, förlustade sig med hetärer, låg med kvinnor inne på det heliga området och förde dit ting som inte får finnas där. 5Altaret var fullt av otillåtna offer som lagarna strängt förbjuder. 6Man kunde inte hålla sabbat eller fira fädernas högtider eller ens bekänna sig som jude. 7Folket fördes varje månad på kungens födelsedag med brutalt våld till fester där de måste äta offerdjurens inälvor, och när Dionysosfesten inföll tvingades de att gå i processionen till Dionysos ära med murgrönskrans på huvudet. 8Ett beslut fattades också, på Ptolemaios initiativ, att de grekiska städerna i grannskapet skulle vidta samma åtgärder mot judarna och tvinga dem till likadana offerfester; 9alla som inte godvilligt gick över till de grekiska sederna skulle dödas.

Man kunde inte undgå att se det elände som rådde. 10Två kvinnor fängslades därför att de hade låtit omskära sina pojkar; man hängde de späda barnen vid deras bröst, förde kvinnorna runt staden till allmänt beskådande och störtade slutligen ner dem från muren. 11Några andra judar, som hade samlats i de närbelägna grottorna för att i hemlighet fira den sjunde dagen, blev angivna för Filippos. Allesammans brändes till döds, eftersom de fann det orätt att försvara sig på grund av dagens höghet och helgd.

Guds avsikt med olyckorna

12Jag vill uppmana alla som får denna bok i sin hand att inte bli modfällda av olyckorna utan i stället tänka på att bestraffningen syftar till vårt folks fostran, inte till dess undergång. 13Det är ju också tecken på en stor nåd att de som syndar inte får hållas en lång tid utan genast möter sina straff. 14När det gäller andra folk väntar Härskaren tåligt, för att till sist straffa dem då de rågat sina synders mått. Men med oss har han bestämt att det skall vara annorlunda, 15för att våra synder inte skall nå den yttersta gränsen innan han utmäter straffet. 16Därför tar han aldrig ifrån oss sin barmhärtighet, och även om han tuktar sitt folk med någon olycka överger han det inte. 17Detta vill jag ha sagt som en påminnelse; efter denna korta utvikning återvänder jag nu till berättelsen.

Elasars martyrdöd

18En av de mest framstående skriftlärda var Elasar, en man i hög ålder med ädla anletsdrag. Honom tvingade man att öppna munnen för att äta svinkött. 19-20Men eftersom han föredrog en ärofull död framför ett liv i skam spottade han ut köttet och gick självmant fram till tortyrpålen. Den vägen måste alla gå som hade mod nog att värja sig mot sådant som man inte får smaka ens för att rädda livet.

21De som var förordnade att tjänstgöra vid den lagvidriga offermåltiden kände emellertid Elasar sedan gammalt. Därför tog de honom avsides och uppmanade honom att skaffa sådant kött som han fick äta och som han själv hade låtit laga till och låtsas som om det var offerköttet han åt av, så som kungen hade förordnat. 22Gjorde han detta skulle han undgå att avrättas; med tanke på deras långa vänskap ville de visa skonsamhet.

23Men Elasar visade en klarsyn värdig hans år, hans ålders auktoritet, hans grå hår som vittnade om ärofulla mödor, hans levnadssätt som varit föredömligt ända från barndomen, och mer än så: värdig den heliga lag som är skapad av Gud. I den andan gav han sitt svar genom att be dem sända honom till dödsriket utan vidare dröjsmål. 24»Det anstår inte min ålder«, sade han, »att delta i ett bedrägeri som skulle få många ungdomar att tro att den nittioårige Elasar gått över till hedendomen. 25De skulle lockas på villovägar av mitt hyckleri och mitt begär att få leva en försvinnande liten tid till, och själv skulle jag få min ålderdom fläckad och besudlad. 26Ty även om jag för ögonblicket slipper undan det straff som människor kan utdela kommer jag aldrig att kunna fly undan allhärskarens hand, vare sig jag lever eller dör. 27Därför vill jag nu modigt skiljas från livet, så att jag visar mig värdig min höga ålder 28och ger de unga ett ädelt exempel på hur man villigt och med ädelt sinne dör en skön död för den höga och heliga lagen.«

Med de orden gick han direkt fram till tortyrpålen, 29och den välvilja som bödlarna nyss hade visat slog om till grymhet, ty det som han nu hade sagt var ren dårskap för dem. 30Redan döende under slagen stönade han fram: »Herren, som äger den heliga kunskapen, vet att jag kunnat slippa undan döden i stället för att nu bli piskad och känna dessa förfärliga plågor i min kropp, men han vet också att min själ i gudsfruktan utstår detta med glädje.« 31På detta sätt lämnade han livet och gav med sin död inte bara de unga utan hela folkets flertal ett ädelt exempel att följa och ett hjältedåd att minnas.

7

Sju bröder lider martyrdöden med sin mor

71Det inträffade också att sju bröder blev gripna tillsammans med sin mor. Kungen försökte tvinga dem att äta av det förbjudna svinköttet genom att låta misshandla dem med spö och piska. 2En av dem talade för dem alla och sade: »Vad skall du förhöra oss om? Vad vill du ha reda på? Vi är ju beredda att dö hellre än bryta mot våra fäders lagar.«

3Kungen blev rasande och befallde sina män att sätta halster och kittlar över elden. 4De blev strax glödheta. Han befallde då att man skulle skära ut tungan på den som hade fört ordet, skalpera honom och stympa honom, medan bröderna och modern såg på. 5När han var fullständigt lemlästad men ännu vid liv gav kungen order om att han skulle läggas på elden och stekas. Medan stanken från halstret spred sig runt omkring uppmanade bröderna och modern varandra att tappert gå i döden. 6»Herren Gud ser detta«, sade de, »och vi kan vara förvissade om att han förbarmar sig över oss, så som Mose har sagt i sin sång med den oförfärade anklagelsen, där det heter: Och han skall förbarma sig över sina tjänare.«

7Sedan den förste hade lämnat livet på detta sätt tog de fram den andre till samma förnedrande behandling. De slet av honom håret och huvudsvålen och frågade: »Tänker du äta innan din kropp stympas lem för lem?« 8Han svarade på fädernas språk: »Aldrig.« Så fick också han gå igenom resten av tortyren liksom den förste. 9I dödsögonblicket sade han: »Du, din usling, skiljer oss från detta livet, men världens konung skall låta oss uppstå igen till evigt liv, ty vi dör för hans lag.«

10Därefter blev den tredje utsatt för deras behandling. När de ville skära av honom tungan räckte han genast ut den, sträckte oförfärat fram händerna 11och yttrade dessa tappra ord: »Detta har jag fått som gåva av himlen; för hans lagars skull avstår jag det gärna, och av honom hoppas jag få det tillbaka igen.« 12Både kungen själv och hans män måste häpna över den unge mannens själsstyrka och likgiltighet för plågorna.

13Sedan han hade lämnat livet torterade och misshandlade de den fjärde på samma vis. 14Då slutet närmade sig sade han: »När man skiljs från livet bland människorna är det gott att kunna sätta sitt hopp till Guds löften om att han skall låta oss uppstå igen. Men för dig blir det ingen uppståndelse till liv.«

15Turen kom nu till den femte. När de förde fram honom och började misshandla honom 16såg han på kungen och sade: »Du har makt bland människor, fastän du är dödlig, och därför kan du göra vad du vill. Men tro inte att vårt folk är övergivet av Gud. 17Om du framhärdar skall du få uppleva hur han i sin väldiga kraft plågar dig och dina efterkommande.«

18Efter honom tog de den sjätte, och när han höll på att dö sade han: »Låt dig inte bedras av skenet! Det är vårt eget fel att vi måste lida på detta sätt, ty vi har syndat mot vår Gud. Det som har skett är förundransvärt. 19Men tro inte att du kan slippa undan straff när du har gett dig i strid med Gud.«

20En särskild beundran och ett gott eftermäle förtjänar modern, som såg sju söner dödas under loppet av en enda dag och modigt uthärdade det, därför att hon hoppades på Herren. 21Fylld av tapperhet uppmuntrade hon var och en av dem på fädernas språk, och hon styrkte sitt kvinnliga hjärta med manligt mod. 22»Jag vet inte hur ni blev till i min kropp«, sade hon till dem, »och det var inte jag som skänkte er liv och ande. Det var inte jag som fogade samman de ämnen som var och en av er är uppbyggd av. 23Det är världens skapare som formar människan när hon blir till och som planerar alltings tillblivelse. Alltså skall han i sin barmhärtighet ge er anden och livet tillbaka, därför att ni nu offrar er själva för hans lag.«

24Antiochos trodde att kvinnan brast i respekt för honom och tyckte att det hon sade lät som hån. Då nu den yngste ännu var kvar nöjde han sig inte med förmanande ord utan förband sig också med ed att göra honom rik och lycklig, uppta honom bland vännerna och anförtro honom höga ämbeten om han bara ville överge sina fäders seder. 25Men när han inte visade något som helst intresse kallade kungen fram modern och uppmanade henne att ge den unge mannen ett råd som kunde rädda honom.

26Efter lång övertalning åtog hon sig att försöka påverka sin son 27och lutade sig mot honom, men det hon sade på fädernas språk var ett hån mot den grymme tyrannen: »Min son, var barmhärtig mot mig! Jag har burit dig i min kropp i nio månader, ammat dig under tre år, fött upp dig och sörjt för dina behov tills du nått den ålder du har nu. 28Jag ber dig, mitt barn: lyft blicken och se ut över himmel och jord och allt vad de rymmer, och tänk på att Gud skapade detta ur intet och att hela människosläktet kommer till på samma vis. 29Var inte rädd för denne bödel, utan visa dig värdig dina bröder och gå villigt i döden, så skall jag genom Guds nåd få dig tillbaka tillsammans med dina bröder!«

30I samma ögonblick som hon slutade tala sade pojken: »Vad väntar ni på? Jag lyder inte konungens påbud — lagens bud lyder jag, den lag som våra fäder fick genom Mose. 31Men du som har funnit på så många sätt att plåga hebreerna, du kommer inte att slippa undan Guds hand. 32Vi lider ju för våra synders skull, 33och om nu vår levande Herre för en kort tid har vänt sig mot oss i vrede för att tukta och fostra oss kommer han att låta sig försonas igen med sina tjänare. 34Men du, ditt gudlösa kräk, den uslaste av människor, du skall inte blåsa upp dig med tomma inbillningar och berusa dig med lösa förhoppningar. Ty det är himlens söner du bär hand på, 35och ännu har du inte flytt undan den dom som fälls av Gud, allhärskaren som ser allting. 36Våra bröder som fick utstå en kort pina har nu upplevt förverkligandet av Guds löfte om evigt liv, men du skall få lida det rättvisa straffet för ditt övermod vid Guds dom. 37Jag offrar nu liksom mina bröder kropp och själ för fädernas lagar, och jag ber till Gud att han snart skall bli nådig mot folket men att du under prövningar och gisselslag skall tvingas erkänna honom som den ende Guden. 38Jag ber att allhärskarens vrede, som med rätta har kommit över hela vår stam, skall hejda sig efter det som skett med mig och mina bröder.«

39Kungen blev rasande och lät i sin vrede över det bitande hånet behandla pojken värre än de andra. 40Så lämnade även han livet obefläckad och i fast tro på Herren. 41Efter sönerna dog till sist också modern.

42Därmed är det nog sagt om offermåltiderna och de omänskliga övergreppen.

8

Judas Mackabaios och hans första framgångar

81Judas, som kallades Mackabaios, och hans män smög sig obemärkt in i byarna och värvade anhängare bland sina stamfränder. De tog med alla som hade förblivit judendomen trogna och samlade på så vis ungefär 6 000 man. 2De bönföll Herren att vända sin blick till folket som led under allas förtryck, att ta sig an templet som hade besudlats av de gudlösa, 3att förbarma sig över staden som höll på att förödas och jämnas med marken och höra när de mördades blod ropade till honom, 4att minnas hur brottslingar hade dräpt oskyldiga spädbarn och hur hans eget namn hade hädats och att visa sin avsky för ondskan.

5När nu Mackabaios hade en styrka samlad var det omöjligt för hedningarna att stå emot honom, ty Herrens vrede hade förbytts i barmhärtighet. 6När man minst väntade det kom han till städer och byar och stack dem i brand. Han besatte strategiska punkter genom att driva bort manstarka fiendestyrkor från dem, 7och för sådana anfall tog han oftast nätterna till hjälp. Ryktet om hans skicklighet spred sig åt alla håll.

Nikanors anfall och nederlag

8När Filippos märkte att mannens ställning gradvis förbättrades och att han allt oftare nådde framgångar genom lyckosamma företag, skrev han till Ptolemaios, ståthållaren över Koilesyrien och Fenikien, och bad honom komma kungens sak till hjälp. 9Ptolemaios utsåg Nikanor, Patroklos son, som räknades till de främsta bland kungens vänner, gav honom befälet över inte mindre än 20 000 man av alla möjliga hedniska folkslag och sände honom att utrota hela befolkningen i Judeen. Vid dennes sida ställde han Gorgias, en officer med lång erfarenhet av krigföring.

10Nikanor avtalade med kungen att betala krigsskulden till romarna, som uppgick till 2 000 talenter, genom att sälja judiska krigsfångar. 11Han skickade genast ut en inbjudan till invånarna i kuststäderna att komma och köpa judiska slavar, som han lovade att sälja till ett pris av en talent för 90 stycken, utan att ana att allhärskarens rättvisa skulle följa honom i hälarna.

12När Judas nåddes av budskapet om Nikanors framryckning och meddelade sina män att hären var i antågande, 13avvek de räddhågade, som inte litade på Guds rättvisa, och flydde åt alla håll. 14De andra sålde allt som fanns kvar, och de vände sig till Herren i gemensam bön om att bli räddade från den gudlöse Nikanor, som hade sålt dem redan före drabbningen — 15om inte för sin egen skull, så för de förbund som Herren hade slutit med deras fäder, och därför att folket hade fått bära hans höga och heliga namn.

16Sedan samlade Mackabaios sitt folk, som uppgick till 6 000 man, och manade dem att inte tappa fattningen inför fienderna och inte skrämmas av att det var sådana massor av hedningar som marscherade mot dem med brottsliga avsikter, utan kämpa tappert 17och se för sig fiendernas rättsvidriga övergrepp mot den heliga platsen, den grymma och förnedrande behandlingen av staden och upplösningen av de fäderneärvda sedvänjorna. 18»De förlitar sig på vapen och djärva bedrifter«, sade han, »men vi förlitar oss på Gud, allhärskaren, som med en enda åtbörd kan tillintetgöra våra angripare, ja, hela världen.«

19Han påminde dem också om hur deras fäder i sin tid hade blivit hjälpta: hur 185 000 fiender hade förintats på Sanheribs tid, 20och hur striden i Babylonien med galaterna hade förlöpt, då de måste gå till verket med en styrka om bara 8 000 man tillsammans med 4 000 makedonier. Makedonierna stod handfallna, men de 8 000 förintade de 120 000 fienderna, tack vare den hjälp de fick från himlen, och tog rikt byte.

21Sedan han med sina ord hade ingett dem mod, så att de stod beredda att dö för lagen och fosterlandet, formerade han hären i fyra avdelningar. 22Han gav sina bröder befälet över var sin avdelning: Simon, Josef och Jonatan fick 1 500 man var under sig, 23likaså Elasar. Efter att ha läst högt ur den heliga boken gav han dem fältropet »Med Guds hjälp«, tog själv befälet i främsta linjen och gick till anfall mot Nikanor.

24Eftersom allhärskaren kämpade på deras sida kunde de hugga ner över 9 000 fiender, såra och lemlästa större delen av Nikanors här och slå hela styrkan på flykten. 25De lade beslag på pengarna som köpmännen hade fört dit för att köpa dem själva med, och de förföljde fienderna ett gott stycke men vände tillbaka när tiden blev för knapp. 26Det var nämligen dagen före sabbaten, och därför kunde de inte fortsätta förföljandet länge. 27Men sedan de hade samlat upp vapnen från fienderna och dragit av dem rustningarna firade de sabbat under jublande tacksägelser och lovsånger till Herren, som hade räddat dem och bestämt att de den dagen skulle få ett första prov på hans barmhärtighet.

28Efter sabbaten delade de ut en del av bytet till tortyrens offer, till änkorna och till de faderlösa barnen. Återstoden fördelade de mellan sig själva och sina barn. 29Sedan detta var gjort bad de alla tillsammans om skydd och bönföll den barmhärtige Herren att låta sig försonas fullständigt med sina tjänare.

Strider mot Timotheos och Bakchides

30Sedan drabbade de samman med Timotheos och Bakchides folk, dödade över 20 000 av dem och erövrade ett antal befästa städer med mycket höga murar. När de fördelade sitt stora byte gav de lika stora andelar åt tortyroffren, de faderlösa, änkorna och de gamla som de gav åt sig själva. 31De samlade upp fiendernas vapen och lagrade omsorgsfullt alltsammans på lämpliga platser, men det övriga bytet förde de till Jerusalem. 32Befälhavaren för Timotheos rytteri dödade de; det var en genomfördärvad människa som hade gjort judarna mycket ont.

33När de höll segerfest i huvudstaden brände de inne dem som hade satt eld på de heliga portarna, bland dem Kallisthenes, sedan de alla hade stuckit sig undan i ett litet hus. Så fick de den rätta lönen för sitt trots mot Herren.

Nikanors flykt

34Men ärkeskurken Nikanor, som hade lockat dit de tusen köpmännen för att sälja judarna till dem, 35var nu med Herrens hjälp förödmjukad av dem som han själv ansåg obetydligast av alla. Han måste lägga av sin praktfulla dräkt och ensam, på förrymda slavars vis, ta sig fram genom inlandet. Med tanke på härens undergång kunde han skatta sig mer än lycklig att han alls kom fram till Antiochia. 36Och han, som hade åtagit sig att täcka hela krigsskulden till romarna genom att sälja fångarna från Jerusalem, måste nu rapportera att judarna hade en försvarare och att de därmed var osårbara, därför att de följde de lagar som han hade stiftat.