Bibel 2000 (B2000)
5

Jasons undergång

51Vid denna tid gav sig Antiochos ut på sitt andra fälttåg mot Egypten. 2Då visade sig syner över hela staden i nästan fyrtio dagars tid: man såg ryttare i guldstickade mantlar spränga fram genom luften och stridsberedda trupper i kolonn vid kolonn; 3svärd drogs, skvadroner formerade sig, framryckningar och anfall gjordes från ömse sidor, sköldar skakades. Man såg skogar av spjut, flygande pilar, framblixtrande guldprydnader och rustningar av alla slag. 4Alla bad att denna uppenbarelse skulle vara ett lyckligt varsel.

5Men det kom ut ett falskt rykte om att Antiochos hade avlidit. I det läget samlade Jason inte mindre än 1 000 man och gjorde ett överraskande anfall på staden. När trupperna på muren hade trängts undan och staden slutligen var så gott som erövrad flydde Menelaos till borgen, 6och Jason satte i gång ett skoningslöst blodbad på sina egna landsmän. Han tänkte inte på att vapenlycka mot stamfränder är den största olycka, utan inbillade sig att det var fiender han triumferade över och inte sitt eget folk. 7Men regeringsmakten lyckades han inte gripa, utan han skördade bara vanheder av hela företaget och måste återvända till Ammon som flykting.

8Till sist tog hans liv en bedrövlig vändning. Han blev angiven för Aretas, arabernas härskare, och måste fly från stad till stad, förföljd och hatad av alla för sin trolöshet mot lagarna och avskydd som sitt lands och sitt folks bödel. På sin vinddrivna färd fördes han till Egypten, 9och därifrån tog han sjövägen till Sparta, där han tänkte åberopa sin släktskap för att finna skydd. Denne man som hade drivit så många i landsflykt dog nu själv långt från sitt eget land; 10han som hade låtit kasta ut så många döda utan begravning, han lämnades själv obegråten och fick ingen form av sorgehögtid och ingen plats i sina fäders grav.

Antiochos härjar Jerusalem

11När budskapet om det som hade inträffat nådde kungen fick han intrycket att det var uppror i Judeen. Han bröt upp från Egypten i vilt raseri och lät sina trupper besätta staden. 12Soldaterna fick order att bruka vapnen skoningslöst mot alla som kom i deras väg och att hugga ner dem som försökte fly upp i husen. 13Och de dödade unga och gamla, de mördade kvinnor och barn, de slaktade flickor och spädbarn. 14På den korta tiden av tre dagar skördades 80 000 offer; 40 000 dödades i massakern och lika många såldes som slavar.

15Men kungen nöjde sig inte med detta utan understod sig också att gå in i det tempel som är heligast på hela jorden. Han fördes dit in av Menelaos, som redan förut hade förrått lagen och fosterlandet. 16Med sina orena händer grep han de heliga föremålen, och gåvorna som andra kungar hade låtit ställa upp för att öka platsens glans och ryktbarhet rafsade han ihop med sina smutsiga fingrar.

17Antiochos fick nu mycket höga tankar om sig själv. Han fattade inte att det var för deras synder som Härskaren för en kort tid vredgades på stadens invånare, och att det var därför den heliga platsen prisgivits. 18Om de inte redan förut hade varit tyngda av så många synder skulle det ha gått likadant för Antiochos som för Heliodoros, då kung Seleukos hade skickat honom för att undersöka skattkammaren. Han skulle omedelbart ha hejdats med piskslag i sitt fräcka företag, så snart han trängde in. 19Men Herren hade inte utvalt folket för den heliga platsens skull, utan platsen för folkets skull. 20Därför fick även själva platsen vara med om de olyckor som drabbade folket, för att sedan också få del av Guds välgärningar; den övergavs av allhärskaren när han var vred men blev återupprättad i strålande glans så snart den store konungen hade blivit försonad.

Apollonios i Jerusalem

21Sedan Antiochos sålunda hade fört bort 1 800 talenter ur templet drog han sig snabbt tillbaka till Antiochia. I sitt övermod trodde han sig nu om att kunna gå på havet och segla på land — så gränslös var hans självöverskattning. 22Han lämnade också kvar kommendanter som skulle plåga folket: i Jerusalem Filippos, som var frygier till börden och till karaktären en värre barbar än den som gav honom ämbetet, 23och på Gerisimberget Andronikos. Därtill kom Menelaos, som förtryckte sina landsmän värre än någon av de andra.

I sin fientlighet mot judarna 24skickade så kungen Apollonios, de mysiska truppernas befälhavare, i spetsen för en krigshär om 22 000 man med order att mörda alla män i vapenför ålder och sälja kvinnorna och de minderåriga. 25Vid sin ankomst till Jerusalem spelade mannen fredligt sinnad och väntade tills den heliga sabbatsdagen kom. Eftersom han då fann judarna overksamma kommenderade han sitt folk till mönstring, 26och när invånarna kom ut för att se på lät han massakrera allesammans. Sedan stormade han in i staden med de beväpnade trupperna och dödade en mängd människor där.

27Men Judas, som kallades Mackabaios, tog med sig ett tiotal andra och drog sig undan till ödemarken. Han och hans följeslagare levde sedan i bergen som vilda djur, och de livnärde sig hela tiden på växter för att inte bli delaktiga i den rådande orenheten.

6

Religionsförföljelsen börjar

61En kort tid senare skickade kungen ut athenaren Geron för att tvinga judarna till avfall från fädernas lag, så att de inte längre skulle låta Guds lag styra sina liv. 2Han skulle också vanhelga templet i Jerusalem och viga det åt den olympiske Zeus, likaså templet på Gerisimberget åt Zeus, främlingsbeskyddaren — det var ju främlingar som bodde på platsen.

3Ondskans anstormning var svår och påfrestande på alla sätt. 4Hedningarna fyllde templet med vilda fester, förlustade sig med hetärer, låg med kvinnor inne på det heliga området och förde dit ting som inte får finnas där. 5Altaret var fullt av otillåtna offer som lagarna strängt förbjuder. 6Man kunde inte hålla sabbat eller fira fädernas högtider eller ens bekänna sig som jude. 7Folket fördes varje månad på kungens födelsedag med brutalt våld till fester där de måste äta offerdjurens inälvor, och när Dionysosfesten inföll tvingades de att gå i processionen till Dionysos ära med murgrönskrans på huvudet. 8Ett beslut fattades också, på Ptolemaios initiativ, att de grekiska städerna i grannskapet skulle vidta samma åtgärder mot judarna och tvinga dem till likadana offerfester; 9alla som inte godvilligt gick över till de grekiska sederna skulle dödas.

Man kunde inte undgå att se det elände som rådde. 10Två kvinnor fängslades därför att de hade låtit omskära sina pojkar; man hängde de späda barnen vid deras bröst, förde kvinnorna runt staden till allmänt beskådande och störtade slutligen ner dem från muren. 11Några andra judar, som hade samlats i de närbelägna grottorna för att i hemlighet fira den sjunde dagen, blev angivna för Filippos. Allesammans brändes till döds, eftersom de fann det orätt att försvara sig på grund av dagens höghet och helgd.

Guds avsikt med olyckorna

12Jag vill uppmana alla som får denna bok i sin hand att inte bli modfällda av olyckorna utan i stället tänka på att bestraffningen syftar till vårt folks fostran, inte till dess undergång. 13Det är ju också tecken på en stor nåd att de som syndar inte får hållas en lång tid utan genast möter sina straff. 14När det gäller andra folk väntar Härskaren tåligt, för att till sist straffa dem då de rågat sina synders mått. Men med oss har han bestämt att det skall vara annorlunda, 15för att våra synder inte skall nå den yttersta gränsen innan han utmäter straffet. 16Därför tar han aldrig ifrån oss sin barmhärtighet, och även om han tuktar sitt folk med någon olycka överger han det inte. 17Detta vill jag ha sagt som en påminnelse; efter denna korta utvikning återvänder jag nu till berättelsen.

Elasars martyrdöd

18En av de mest framstående skriftlärda var Elasar, en man i hög ålder med ädla anletsdrag. Honom tvingade man att öppna munnen för att äta svinkött. 19-20Men eftersom han föredrog en ärofull död framför ett liv i skam spottade han ut köttet och gick självmant fram till tortyrpålen. Den vägen måste alla gå som hade mod nog att värja sig mot sådant som man inte får smaka ens för att rädda livet.

21De som var förordnade att tjänstgöra vid den lagvidriga offermåltiden kände emellertid Elasar sedan gammalt. Därför tog de honom avsides och uppmanade honom att skaffa sådant kött som han fick äta och som han själv hade låtit laga till och låtsas som om det var offerköttet han åt av, så som kungen hade förordnat. 22Gjorde han detta skulle han undgå att avrättas; med tanke på deras långa vänskap ville de visa skonsamhet.

23Men Elasar visade en klarsyn värdig hans år, hans ålders auktoritet, hans grå hår som vittnade om ärofulla mödor, hans levnadssätt som varit föredömligt ända från barndomen, och mer än så: värdig den heliga lag som är skapad av Gud. I den andan gav han sitt svar genom att be dem sända honom till dödsriket utan vidare dröjsmål. 24»Det anstår inte min ålder«, sade han, »att delta i ett bedrägeri som skulle få många ungdomar att tro att den nittioårige Elasar gått över till hedendomen. 25De skulle lockas på villovägar av mitt hyckleri och mitt begär att få leva en försvinnande liten tid till, och själv skulle jag få min ålderdom fläckad och besudlad. 26Ty även om jag för ögonblicket slipper undan det straff som människor kan utdela kommer jag aldrig att kunna fly undan allhärskarens hand, vare sig jag lever eller dör. 27Därför vill jag nu modigt skiljas från livet, så att jag visar mig värdig min höga ålder 28och ger de unga ett ädelt exempel på hur man villigt och med ädelt sinne dör en skön död för den höga och heliga lagen.«

Med de orden gick han direkt fram till tortyrpålen, 29och den välvilja som bödlarna nyss hade visat slog om till grymhet, ty det som han nu hade sagt var ren dårskap för dem. 30Redan döende under slagen stönade han fram: »Herren, som äger den heliga kunskapen, vet att jag kunnat slippa undan döden i stället för att nu bli piskad och känna dessa förfärliga plågor i min kropp, men han vet också att min själ i gudsfruktan utstår detta med glädje.« 31På detta sätt lämnade han livet och gav med sin död inte bara de unga utan hela folkets flertal ett ädelt exempel att följa och ett hjältedåd att minnas.

7

Sju bröder lider martyrdöden med sin mor

71Det inträffade också att sju bröder blev gripna tillsammans med sin mor. Kungen försökte tvinga dem att äta av det förbjudna svinköttet genom att låta misshandla dem med spö och piska. 2En av dem talade för dem alla och sade: »Vad skall du förhöra oss om? Vad vill du ha reda på? Vi är ju beredda att dö hellre än bryta mot våra fäders lagar.«

3Kungen blev rasande och befallde sina män att sätta halster och kittlar över elden. 4De blev strax glödheta. Han befallde då att man skulle skära ut tungan på den som hade fört ordet, skalpera honom och stympa honom, medan bröderna och modern såg på. 5När han var fullständigt lemlästad men ännu vid liv gav kungen order om att han skulle läggas på elden och stekas. Medan stanken från halstret spred sig runt omkring uppmanade bröderna och modern varandra att tappert gå i döden. 6»Herren Gud ser detta«, sade de, »och vi kan vara förvissade om att han förbarmar sig över oss, så som Mose har sagt i sin sång med den oförfärade anklagelsen, där det heter: Och han skall förbarma sig över sina tjänare.«

7Sedan den förste hade lämnat livet på detta sätt tog de fram den andre till samma förnedrande behandling. De slet av honom håret och huvudsvålen och frågade: »Tänker du äta innan din kropp stympas lem för lem?« 8Han svarade på fädernas språk: »Aldrig.« Så fick också han gå igenom resten av tortyren liksom den förste. 9I dödsögonblicket sade han: »Du, din usling, skiljer oss från detta livet, men världens konung skall låta oss uppstå igen till evigt liv, ty vi dör för hans lag.«

10Därefter blev den tredje utsatt för deras behandling. När de ville skära av honom tungan räckte han genast ut den, sträckte oförfärat fram händerna 11och yttrade dessa tappra ord: »Detta har jag fått som gåva av himlen; för hans lagars skull avstår jag det gärna, och av honom hoppas jag få det tillbaka igen.« 12Både kungen själv och hans män måste häpna över den unge mannens själsstyrka och likgiltighet för plågorna.

13Sedan han hade lämnat livet torterade och misshandlade de den fjärde på samma vis. 14Då slutet närmade sig sade han: »När man skiljs från livet bland människorna är det gott att kunna sätta sitt hopp till Guds löften om att han skall låta oss uppstå igen. Men för dig blir det ingen uppståndelse till liv.«

15Turen kom nu till den femte. När de förde fram honom och började misshandla honom 16såg han på kungen och sade: »Du har makt bland människor, fastän du är dödlig, och därför kan du göra vad du vill. Men tro inte att vårt folk är övergivet av Gud. 17Om du framhärdar skall du få uppleva hur han i sin väldiga kraft plågar dig och dina efterkommande.«

18Efter honom tog de den sjätte, och när han höll på att dö sade han: »Låt dig inte bedras av skenet! Det är vårt eget fel att vi måste lida på detta sätt, ty vi har syndat mot vår Gud. Det som har skett är förundransvärt. 19Men tro inte att du kan slippa undan straff när du har gett dig i strid med Gud.«

20En särskild beundran och ett gott eftermäle förtjänar modern, som såg sju söner dödas under loppet av en enda dag och modigt uthärdade det, därför att hon hoppades på Herren. 21Fylld av tapperhet uppmuntrade hon var och en av dem på fädernas språk, och hon styrkte sitt kvinnliga hjärta med manligt mod. 22»Jag vet inte hur ni blev till i min kropp«, sade hon till dem, »och det var inte jag som skänkte er liv och ande. Det var inte jag som fogade samman de ämnen som var och en av er är uppbyggd av. 23Det är världens skapare som formar människan när hon blir till och som planerar alltings tillblivelse. Alltså skall han i sin barmhärtighet ge er anden och livet tillbaka, därför att ni nu offrar er själva för hans lag.«

24Antiochos trodde att kvinnan brast i respekt för honom och tyckte att det hon sade lät som hån. Då nu den yngste ännu var kvar nöjde han sig inte med förmanande ord utan förband sig också med ed att göra honom rik och lycklig, uppta honom bland vännerna och anförtro honom höga ämbeten om han bara ville överge sina fäders seder. 25Men när han inte visade något som helst intresse kallade kungen fram modern och uppmanade henne att ge den unge mannen ett råd som kunde rädda honom.

26Efter lång övertalning åtog hon sig att försöka påverka sin son 27och lutade sig mot honom, men det hon sade på fädernas språk var ett hån mot den grymme tyrannen: »Min son, var barmhärtig mot mig! Jag har burit dig i min kropp i nio månader, ammat dig under tre år, fött upp dig och sörjt för dina behov tills du nått den ålder du har nu. 28Jag ber dig, mitt barn: lyft blicken och se ut över himmel och jord och allt vad de rymmer, och tänk på att Gud skapade detta ur intet och att hela människosläktet kommer till på samma vis. 29Var inte rädd för denne bödel, utan visa dig värdig dina bröder och gå villigt i döden, så skall jag genom Guds nåd få dig tillbaka tillsammans med dina bröder!«

30I samma ögonblick som hon slutade tala sade pojken: »Vad väntar ni på? Jag lyder inte konungens påbud — lagens bud lyder jag, den lag som våra fäder fick genom Mose. 31Men du som har funnit på så många sätt att plåga hebreerna, du kommer inte att slippa undan Guds hand. 32Vi lider ju för våra synders skull, 33och om nu vår levande Herre för en kort tid har vänt sig mot oss i vrede för att tukta och fostra oss kommer han att låta sig försonas igen med sina tjänare. 34Men du, ditt gudlösa kräk, den uslaste av människor, du skall inte blåsa upp dig med tomma inbillningar och berusa dig med lösa förhoppningar. Ty det är himlens söner du bär hand på, 35och ännu har du inte flytt undan den dom som fälls av Gud, allhärskaren som ser allting. 36Våra bröder som fick utstå en kort pina har nu upplevt förverkligandet av Guds löfte om evigt liv, men du skall få lida det rättvisa straffet för ditt övermod vid Guds dom. 37Jag offrar nu liksom mina bröder kropp och själ för fädernas lagar, och jag ber till Gud att han snart skall bli nådig mot folket men att du under prövningar och gisselslag skall tvingas erkänna honom som den ende Guden. 38Jag ber att allhärskarens vrede, som med rätta har kommit över hela vår stam, skall hejda sig efter det som skett med mig och mina bröder.«

39Kungen blev rasande och lät i sin vrede över det bitande hånet behandla pojken värre än de andra. 40Så lämnade även han livet obefläckad och i fast tro på Herren. 41Efter sönerna dog till sist också modern.

42Därmed är det nog sagt om offermåltiderna och de omänskliga övergreppen.