Bibel 2000 (B2000)
4

Simon förtalar Onias

41Den förut nämnde Simon, som hade förrått tempelskatten och sitt fosterland, började nu förtala Onias och påstod att det var han som hade förgripit sig på Heliodoros och arrangerat misshandeln. 2Denne stadens välgörare, som var sina landsmäns beskyddare och lagens ivrige förkämpe, understod han sig att beskylla för stämplingar mot kungamakten. 3Fiendskapen gick så långt att en man som hade Simons förtroende till och med begick mord. 4När Onias förstod hur farlig tvisten var och att Simons ondska underblåstes av Apollonios, Menestheus son, som var ståthållare över Koilesyrien och Fenikien, 5reste han till kungen, inte för att anklaga sina landsmän, utan för att främja folkets bästa ur både allmän och enskild synvinkel. 6Han insåg nämligen att det utan kungens ingripande omöjligt kunde bli fredliga förhållanden igen och att Simons vanvett inte skulle upphöra.

Översteprästen Jason inför grekiska seder

7När Antiochos, som fått tillnamnet Epifanes, hade tillträtt regeringen efter Seleukos bortgång lyckades Onias bror Jason skaffa sig översteprästämbetet genom mutor; 8i en böneskrift lovade han kungen 360 talenter silver och dessutom 80 talenter ur en annan inkomstkälla. 9Därtill utfäste han sig att betala ytterligare 150 talenter om kungen ville ge honom tillstånd att utan någons inblandning bygga en idrottsanläggning och skapa en ungdomsorganisation och att registrera invånarna i Jerusalem som medborgare i Antiochia.

10Sedan Jason hade fått kungens samtycke och därmed kunnat ta makten införde han genast förändringar efter grekiskt mönster i sina stamfränders levnadssätt. 11Han satte inget värde på de förmåner som kungen nådigt hade tillförsäkrat judarna efter hänvändelse från Johannes, fadern till den Eupolemos som sändes till Rom för att sluta fördrag om vänskap och bistånd. I stället avskaffade han den lagliga samhällsordningen och införde nya, lagstridiga sedvänjor. 12Han fann nöje i att placera idrottsanläggningen nedanför själva borgklippan och göra sig till ledare för eliten av den manliga ungdomen, som nu fick bära hermeshatten.

13När nu den gudlöse Jason, den falske översteprästen, överskred alla anständighetens gränser, ledde det till en sådan entusiasm för allt grekiskt och en sådan spridning av de utländska sedvänjorna 14att prästerna inte längre brydde sig om sin tjänstgöring vid altaret. I förakt för templet och utan tanke på offren intresserade de sig bara för att få del av de lagstridiga gratisförmånerna på arenan, så snart gonggongen kallade. 15Det som för fäderna varit ärofullt betraktade de som värdelöst, men de grekiska utmärkelserna fann de åtråvärda. 16Därför kom också ett hårt öde att drabba dem, och just dessa människor, för vilkas levnadssätt de visade ett så lidelsefullt intresse och som de ville likna i allt, blev deras fiender och plågoandar. 17Ty att trotsa de gudomliga lagarna är ingen liten sak — det kommer att framgå klart av fortsättningen.

18När man i kungens närvaro skulle hålla idrottstävlingarna i Tyros, som återkommer vart fjärde år, 19skickade uslingen Jason dit några representanter för de antiochenska medborgarna i Jerusalem och anförtrodde dem 300 silverdrachmer, avsedda för offret till Herakles. Men ombuden bad att få slippa använda pengarna till offer, eftersom det skulle vara anstötligt, och i stället utnyttja dem för något annat ändamål. 20Så långt det berodde på avsändaren gavs alltså summan till offret åt Herakles, men tack vare ombuden lämnades den som bidrag till galärbyggena.

21När Apollonios, Menestheus son, skickades till Egypten med anledning av kung Filometors tronbestigningsfest fick Antiochos klart för sig att Filometor inte längre var vänligt sinnad mot hans regim. Han började därför vidta säkerhetsåtgärder på sin sida. När han för det ändamålet kom till Joppe besökte han också Jerusalem. 22Han fick ett storslaget mottagande av Jason och folket i staden, dit han fördes in i fackeltåg och under hyllningsrop. Sedan förlade han sina trupper till Fenikien.

Menelaos tränger undan Jason

23Efter tre års tid skickade Jason Menelaos, den tidigare omtalade Simons bror, för att överlämna avgifterna till kungen och för att få till stånd beslut i vissa betydelsefulla ärenden. 24Men när Menelaos blev föreställd för kungen smickrade han honom under det att han uppträdde som en betydande person, och genom att överbjuda Jason med 300 talenter silver lyckades han få översteprästämbetet överfört på sig själv. 25Han kom till Jerusalem med den kungliga fullmakten men i avsaknad av allt som kunnat göra honom värdig att vara överstepräst och uppfylld av en grym härskares lidelser och ett vilddjurs raseri.

26Jason, som hade intrigerat bort sin egen bror och därpå själv fallit offer för en annans intriger, drevs nu i landsflykt till Ammon. 27Menelaos behöll däremot sitt grepp om ämbetet, men av pengarna som han hade lovat kungen betalade han inte ut någonting, 28trots att krav framfördes av Sostratos, kommendanten i borgen — det var nämligen han som bar ansvaret för skatteindrivningen. Båda blev därför kallade till kungen. 29Menelaos lämnade kvar sin bror Lysimachos som ställföreträdande överstepräst, medan Sostratos överlät sin tjänst på Krates, som förde befälet över de cypriotiska trupperna.

Mordet på Onias

30I detta läge utbröt uppror i Tarsos och Mallos, därför att dessa städer hade skänkts bort som gåva åt kungens konkubin Antiochis. 31Kungen kom omedelbart till platsen för att återställa ordningen efter att ha lämnat kvar Andronikos, en av rikets förnämsta män, som sin ställföreträdare.

32Menelaos tyckte sig nu ha fått ett lämpligt tillfälle. Han lade beslag på några guldföremål som tillhörde templet och skänkte dem till Andronikos; några andra hade han redan sålt till Tyros och städerna däromkring. 33När Onias hade fått säker kunskap om vad som hänt uttalade han sitt fördömande från den fridlysta plats i Dafne nära Antiochia dit han tagit sin tillflykt. 34Detta föranledde Menelaos att ta Andronikos i enrum och uppmana honom att ta hand om Onias.

När Andronikos kom till Onias tog han bedrägeri till hjälp. Sedan han blivit mottagen erbjöd han under edliga försäkringar sin vänskap, och fastän han möttes med misstänksamhet lyckades han övertala Onias att lämna den fridlysta platsen. Då mördade han honom på stället, utan hänsyn till lag och rätt. 35Inte bara judar utan också många medlemmar av andra folk blev upprörda över detta och tog illa vid sig av att mannen så orättfärdigt bragts om livet.

36När kungen återvände från Kilikien kom judarna i staden med klagomål över att Onias hade dödats mot all rätt, och även grekerna delade deras förbittring över dådet. 37Antiochos greps djupt av sorg och medkänsla och begrät den avlidnes redlighet och moraliska resning. 38Så flammade han upp i vrede, berövade omedelbart Andronikos hans purpurmantel och lät slita sönder hans skjorta och föra omkring honom i hela staden. Precis på platsen för det gudlösa dådet mot Onias lät han avrätta den besudlade mannen, som sålunda fick sitt rättvisa straff av Herren.

Upplopp i Jerusalem

39I Jerusalem förgrep sig Lysimachos flera gånger på templet, med Menelaos samtycke. När ryktet om detta trängde ut samlades folket i protest mot Lysimachos, som redan hade förskingrat en mängd guldföremål. 40Då massorna hetsade upp sig och fylldes av raseri delade Lysimachos ut vapen åt omkring 3 000 man och inledde själv våldsamheterna. Befälet fördes av en man som hette Auranos; han hade uppnått hög ålder men också nått en hög grad av dårskap.

41När folket såg att Lysimachos till råga på allt gick till anfall mot dem grep de stenar och grova vedträn eller tog händerna fulla av askan som låg på marken och slungade alltsammans om vartannat mot Lysimachos folk. 42På så sätt sårade de många, och några blev till och med dödade. Hela styrkan drevs på flykten, och helgerånaren själv slog de ihjäl vid skattkammaren.

43Med anledning av dessa händelser öppnades en process mot Menelaos. 44De tre män som rådet hade sänt ut förde sin talan inför kungen, sedan han kommit till Tyros. 45Menelaos sak var redan förlorad när han lovade Ptolemaios, Dorymenes son, en stor summa pengar för att han skulle påverka kungen. 46Ptolemaios tog då med sig kungen till en pelargång, liksom för att låta honom svalka sig, och fick honom att ändra mening. 47Kungen frikände Menelaos, upphovet till allt det onda som skett, men hans olyckliga anklagare, som skulle ha friats från all skuld till och med inför en domstol av skyter, dem dömde han till döden. 48Utan uppskov fick de lida sitt orättfärdiga straff, dessa stadens, folkets och de heliga föremålens försvarare. 49Denna ogärning väckte en sådan förbittring även i Tyros att några av invånarna på ett storslaget sätt bekostade allt som behövdes för begravningen.

50Men Menelaos kunde till följd av de mäktigas snikenhet bli kvar i ämbetet och framhärda i sin ondska som en bakslug fiende till sina landsmän.

5

Jasons undergång

51Vid denna tid gav sig Antiochos ut på sitt andra fälttåg mot Egypten. 2Då visade sig syner över hela staden i nästan fyrtio dagars tid: man såg ryttare i guldstickade mantlar spränga fram genom luften och stridsberedda trupper i kolonn vid kolonn; 3svärd drogs, skvadroner formerade sig, framryckningar och anfall gjordes från ömse sidor, sköldar skakades. Man såg skogar av spjut, flygande pilar, framblixtrande guldprydnader och rustningar av alla slag. 4Alla bad att denna uppenbarelse skulle vara ett lyckligt varsel.

5Men det kom ut ett falskt rykte om att Antiochos hade avlidit. I det läget samlade Jason inte mindre än 1 000 man och gjorde ett överraskande anfall på staden. När trupperna på muren hade trängts undan och staden slutligen var så gott som erövrad flydde Menelaos till borgen, 6och Jason satte i gång ett skoningslöst blodbad på sina egna landsmän. Han tänkte inte på att vapenlycka mot stamfränder är den största olycka, utan inbillade sig att det var fiender han triumferade över och inte sitt eget folk. 7Men regeringsmakten lyckades han inte gripa, utan han skördade bara vanheder av hela företaget och måste återvända till Ammon som flykting.

8Till sist tog hans liv en bedrövlig vändning. Han blev angiven för Aretas, arabernas härskare, och måste fly från stad till stad, förföljd och hatad av alla för sin trolöshet mot lagarna och avskydd som sitt lands och sitt folks bödel. På sin vinddrivna färd fördes han till Egypten, 9och därifrån tog han sjövägen till Sparta, där han tänkte åberopa sin släktskap för att finna skydd. Denne man som hade drivit så många i landsflykt dog nu själv långt från sitt eget land; 10han som hade låtit kasta ut så många döda utan begravning, han lämnades själv obegråten och fick ingen form av sorgehögtid och ingen plats i sina fäders grav.

Antiochos härjar Jerusalem

11När budskapet om det som hade inträffat nådde kungen fick han intrycket att det var uppror i Judeen. Han bröt upp från Egypten i vilt raseri och lät sina trupper besätta staden. 12Soldaterna fick order att bruka vapnen skoningslöst mot alla som kom i deras väg och att hugga ner dem som försökte fly upp i husen. 13Och de dödade unga och gamla, de mördade kvinnor och barn, de slaktade flickor och spädbarn. 14På den korta tiden av tre dagar skördades 80 000 offer; 40 000 dödades i massakern och lika många såldes som slavar.

15Men kungen nöjde sig inte med detta utan understod sig också att gå in i det tempel som är heligast på hela jorden. Han fördes dit in av Menelaos, som redan förut hade förrått lagen och fosterlandet. 16Med sina orena händer grep han de heliga föremålen, och gåvorna som andra kungar hade låtit ställa upp för att öka platsens glans och ryktbarhet rafsade han ihop med sina smutsiga fingrar.

17Antiochos fick nu mycket höga tankar om sig själv. Han fattade inte att det var för deras synder som Härskaren för en kort tid vredgades på stadens invånare, och att det var därför den heliga platsen prisgivits. 18Om de inte redan förut hade varit tyngda av så många synder skulle det ha gått likadant för Antiochos som för Heliodoros, då kung Seleukos hade skickat honom för att undersöka skattkammaren. Han skulle omedelbart ha hejdats med piskslag i sitt fräcka företag, så snart han trängde in. 19Men Herren hade inte utvalt folket för den heliga platsens skull, utan platsen för folkets skull. 20Därför fick även själva platsen vara med om de olyckor som drabbade folket, för att sedan också få del av Guds välgärningar; den övergavs av allhärskaren när han var vred men blev återupprättad i strålande glans så snart den store konungen hade blivit försonad.

Apollonios i Jerusalem

21Sedan Antiochos sålunda hade fört bort 1 800 talenter ur templet drog han sig snabbt tillbaka till Antiochia. I sitt övermod trodde han sig nu om att kunna gå på havet och segla på land — så gränslös var hans självöverskattning. 22Han lämnade också kvar kommendanter som skulle plåga folket: i Jerusalem Filippos, som var frygier till börden och till karaktären en värre barbar än den som gav honom ämbetet, 23och på Gerisimberget Andronikos. Därtill kom Menelaos, som förtryckte sina landsmän värre än någon av de andra.

I sin fientlighet mot judarna 24skickade så kungen Apollonios, de mysiska truppernas befälhavare, i spetsen för en krigshär om 22 000 man med order att mörda alla män i vapenför ålder och sälja kvinnorna och de minderåriga. 25Vid sin ankomst till Jerusalem spelade mannen fredligt sinnad och väntade tills den heliga sabbatsdagen kom. Eftersom han då fann judarna overksamma kommenderade han sitt folk till mönstring, 26och när invånarna kom ut för att se på lät han massakrera allesammans. Sedan stormade han in i staden med de beväpnade trupperna och dödade en mängd människor där.

27Men Judas, som kallades Mackabaios, tog med sig ett tiotal andra och drog sig undan till ödemarken. Han och hans följeslagare levde sedan i bergen som vilda djur, och de livnärde sig hela tiden på växter för att inte bli delaktiga i den rådande orenheten.

6

Religionsförföljelsen börjar

61En kort tid senare skickade kungen ut athenaren Geron för att tvinga judarna till avfall från fädernas lag, så att de inte längre skulle låta Guds lag styra sina liv. 2Han skulle också vanhelga templet i Jerusalem och viga det åt den olympiske Zeus, likaså templet på Gerisimberget åt Zeus, främlingsbeskyddaren — det var ju främlingar som bodde på platsen.

3Ondskans anstormning var svår och påfrestande på alla sätt. 4Hedningarna fyllde templet med vilda fester, förlustade sig med hetärer, låg med kvinnor inne på det heliga området och förde dit ting som inte får finnas där. 5Altaret var fullt av otillåtna offer som lagarna strängt förbjuder. 6Man kunde inte hålla sabbat eller fira fädernas högtider eller ens bekänna sig som jude. 7Folket fördes varje månad på kungens födelsedag med brutalt våld till fester där de måste äta offerdjurens inälvor, och när Dionysosfesten inföll tvingades de att gå i processionen till Dionysos ära med murgrönskrans på huvudet. 8Ett beslut fattades också, på Ptolemaios initiativ, att de grekiska städerna i grannskapet skulle vidta samma åtgärder mot judarna och tvinga dem till likadana offerfester; 9alla som inte godvilligt gick över till de grekiska sederna skulle dödas.

Man kunde inte undgå att se det elände som rådde. 10Två kvinnor fängslades därför att de hade låtit omskära sina pojkar; man hängde de späda barnen vid deras bröst, förde kvinnorna runt staden till allmänt beskådande och störtade slutligen ner dem från muren. 11Några andra judar, som hade samlats i de närbelägna grottorna för att i hemlighet fira den sjunde dagen, blev angivna för Filippos. Allesammans brändes till döds, eftersom de fann det orätt att försvara sig på grund av dagens höghet och helgd.

Guds avsikt med olyckorna

12Jag vill uppmana alla som får denna bok i sin hand att inte bli modfällda av olyckorna utan i stället tänka på att bestraffningen syftar till vårt folks fostran, inte till dess undergång. 13Det är ju också tecken på en stor nåd att de som syndar inte får hållas en lång tid utan genast möter sina straff. 14När det gäller andra folk väntar Härskaren tåligt, för att till sist straffa dem då de rågat sina synders mått. Men med oss har han bestämt att det skall vara annorlunda, 15för att våra synder inte skall nå den yttersta gränsen innan han utmäter straffet. 16Därför tar han aldrig ifrån oss sin barmhärtighet, och även om han tuktar sitt folk med någon olycka överger han det inte. 17Detta vill jag ha sagt som en påminnelse; efter denna korta utvikning återvänder jag nu till berättelsen.

Elasars martyrdöd

18En av de mest framstående skriftlärda var Elasar, en man i hög ålder med ädla anletsdrag. Honom tvingade man att öppna munnen för att äta svinkött. 19-20Men eftersom han föredrog en ärofull död framför ett liv i skam spottade han ut köttet och gick självmant fram till tortyrpålen. Den vägen måste alla gå som hade mod nog att värja sig mot sådant som man inte får smaka ens för att rädda livet.

21De som var förordnade att tjänstgöra vid den lagvidriga offermåltiden kände emellertid Elasar sedan gammalt. Därför tog de honom avsides och uppmanade honom att skaffa sådant kött som han fick äta och som han själv hade låtit laga till och låtsas som om det var offerköttet han åt av, så som kungen hade förordnat. 22Gjorde han detta skulle han undgå att avrättas; med tanke på deras långa vänskap ville de visa skonsamhet.

23Men Elasar visade en klarsyn värdig hans år, hans ålders auktoritet, hans grå hår som vittnade om ärofulla mödor, hans levnadssätt som varit föredömligt ända från barndomen, och mer än så: värdig den heliga lag som är skapad av Gud. I den andan gav han sitt svar genom att be dem sända honom till dödsriket utan vidare dröjsmål. 24»Det anstår inte min ålder«, sade han, »att delta i ett bedrägeri som skulle få många ungdomar att tro att den nittioårige Elasar gått över till hedendomen. 25De skulle lockas på villovägar av mitt hyckleri och mitt begär att få leva en försvinnande liten tid till, och själv skulle jag få min ålderdom fläckad och besudlad. 26Ty även om jag för ögonblicket slipper undan det straff som människor kan utdela kommer jag aldrig att kunna fly undan allhärskarens hand, vare sig jag lever eller dör. 27Därför vill jag nu modigt skiljas från livet, så att jag visar mig värdig min höga ålder 28och ger de unga ett ädelt exempel på hur man villigt och med ädelt sinne dör en skön död för den höga och heliga lagen.«

Med de orden gick han direkt fram till tortyrpålen, 29och den välvilja som bödlarna nyss hade visat slog om till grymhet, ty det som han nu hade sagt var ren dårskap för dem. 30Redan döende under slagen stönade han fram: »Herren, som äger den heliga kunskapen, vet att jag kunnat slippa undan döden i stället för att nu bli piskad och känna dessa förfärliga plågor i min kropp, men han vet också att min själ i gudsfruktan utstår detta med glädje.« 31På detta sätt lämnade han livet och gav med sin död inte bara de unga utan hela folkets flertal ett ädelt exempel att följa och ett hjältedåd att minnas.