Bibel 2000 (B2000)
3

Simon förråder tempelskatten

31På den tiden då den heliga stadens invånare levde i djupaste fred och den mest berömvärda laglydnad rådde tack vare översteprästen Onias fromhet och rättrådighet, 2brukade även kungarna hedra den heliga platsen och sända dyrbara gåvor till templets förskönande. 3Kung Seleukos av Asien betalade rentav alla kostnader för offertjänsten med egna medel.

4Men en man av släkten Bilga vid namn Simon, som hade blivit utnämnd till tempelföreståndare, blev oense med översteprästen om hur handeln i staden skulle regleras. 5Då han inte kunde göra sig gällande mot Onias vände han sig till Apollonios, Thraseas son, som då var ståthållare över Koilesyrien och Fenikien. 6För honom uppgav han att skattkammaren i Jerusalem gömde en obeskrivlig mängd rikedomar; där fanns så mycket pengar att de inte kunde räknas, och de var inte reserverade för offertjänsten utan skulle mycket väl kunna komma under kungens kontroll.

7När Apollonios sedan sammanträffade med kungen rapporterade han om rikedomarna som beskrivits för honom. Kungen utsåg då sin minister Heliodoros och sände i väg honom med uppdraget att få de omtalade pengarna utlämnade.

8Heliodoros gav sig genast ut på resan, med det påstådda syftet att besöka städerna i Koilesyrien och Fenikien, men i verkligheten för att genomföra kungens planer. 9Sedan han kommit fram till Jerusalem, där han blev vänligt mottagen av översteprästen och hela staden, redogjorde han för de informationer som Simon lämnat och avslöjade orsaken till att han själv hade kommit. Sedan frågade han om förhållandena verkligen var sådana som det sagts.

10Översteprästen klargjorde då att det rörde sig om depositioner som tillhörde änkor och faderlösa barn, 11till en del också Hyrkanos, Tobias son, en mycket inflytelserik man. Det förhöll sig alltså inte så som den gudlöse Simon lögnaktigt påstått. Hela beloppet uppgick till 400 talenter silver och 200 talenter guld, 12och det var fullständigt otänkbart att begå en oförrätt mot dem som satt sin lit till platsens helgd och till det över hela världen berömda templets okränkbara höghet. 13Men Heliodoros hänvisade till kungens instruktioner och vidhöll att tillgångarna under alla omständigheter måste beslagtas för kungens räkning. 14Han bestämde en dag och beredde sig att gå in i templet för att företa en undersökning.

Gud räddar sitt tempel

I hela staden rådde stark oro. 15Prästerna kastade sig ner framför altaret i sina ämbetskläder, ropade till himlen och bad honom som stiftat lagen om anförtrott gods att låta dessa depositioner få förbli orörda för ägarnas räkning. 16Det var hjärtslitande att se översteprästen: hans ansiktsuttryck och blekhet förrådde vilken ångest han kände. 17Mannen skalv i hela kroppen av fasa, så att alla kunde se hur han led i sitt hjärta. 18Från husen rusade männen ut i stora skaror, och allt folket samlades till bön på grund av den vanära som hotade den heliga platsen. 19Kvinnorna skockades på alla gator, klädda i säcktygsskynken som knutits ihop under brösten, medan de unga flickorna, som inte fick lämna husen, sprang till portarna och murarna eller lutade sig ut genom fönstren, 20och alla stämde in i böneropen med händerna sträckta mot himlen. 21Det var ömkansvärt att se alla människorna som låg framstupa om varandra och översteprästen som stod där i ångestfull väntan.

22Medan nu folket bönföll Herren och allhärskaren att låta den deponerade egendomen få förbli orörd och säkert tryggad för ägarnas räkning, 23gick Heliodoros att fullfölja sitt beslut. 24Men i samma ögonblick som han nådde skattkammaren med sitt väpnade följe sände härskaren över alla andar och makter en överväldigande uppenbarelse, så att alla de som haft djärvheten att följa med blev skrämda av Guds kraft och stod där vanmäktiga och hjälplösa. 25En häst med en skräckinjagande ryttare visade sig för dem; hästen, som var prydd med det skönaste remtyg, störtade fram mot Heliodoros och attackerade honom med framhovarna. Och mannen som red hästen bar en rustning av guld.

26Dessutom visade sig för honom två unga män av oerhörd styrka och strålande skönhet, iförda praktfulla kläder. De ställde sig på var sin sida och började piska honom med en oavbruten ström av slag. 27När han plötsligt föll till marken och sjönk ner i det djupaste mörker kunde de kringstående släpa undan honom och lägga honom på en bår. 28Han som nyss hade gått in i denna skattkammare med stort följe och omgiven av sin livvakt bars nu bort, utan att ha haft någon hjälp av sina vapen när han så tydligt fick känna av Guds makt. 29Där låg Heliodoros, fälld till marken av den gudomliga kraften, oförmögen att tala och utan allt hopp om räddning, 30medan folket prisade Herren för att han på ett så märkligt sätt hade förhärligat sitt tempel. Och helgedomen, som för en kort stund sedan hade varit full av skräck och förvirring, genljöd nu av glädje och jubel, sedan Herren hade uppenbarat sig i sin allmakt.

Helgerånaren erkänner Guds makt

31Men några av Heliodoros förtrogna skyndade sig att be Onias åkalla den Högste för att rädda livet på den olycklige som höll på att dra sitt sista andetag. 32Eftersom översteprästen oroade sig för att kungen kunde få uppfattningen att Heliodoros fallit offer för något övergrepp från judarnas sida, bar han fram ett offer för mannens räddning. 33Medan han förrättade försoningsoffret visade sig samma unga män på nytt för Heliodoros, klädda i samma dräkter som förut. De ställde sig framför honom och sade: »Du är skyldig översteprästen Onias stor tacksamhet, ty det är för hans skull som Herren har benådat dig till livet. 34Du har tuktats med piskslag från himlen, låt nu alla få höra om Guds väldiga kraft!« Därefter försvann de.

35Heliodoros offrade och avlade storslagna löften till Herren, som hade låtit honom behålla livet. Sedan tog han vördnadsfullt avsked av Onias och tågade tillbaka till kungen med sina trupper. 36Inför alla vittnade han om de storverk som han med egna ögon sett den högste Guden utföra.

37När kungen frågade Heliodoros vem som kunde vara lämplig att skickas ut på en andra resa till Jerusalem svarade han: 38»Om du har någon fiende eller någon som stämplar mot din regim skall du skicka honom dit. Då får du honom tillbaka genompryglad, om han alls kommer undan med livet, ty den platsen omges sannerligen av en gudomlig kraft. 39Han som har sin boning i himlen övervakar och skyddar själv den platsen, och den som kommer dit i ont uppsåt piskar han till döds.«

40Så gick det till när skattkammaren räddades undan Heliodoros.

4

Simon förtalar Onias

41Den förut nämnde Simon, som hade förrått tempelskatten och sitt fosterland, började nu förtala Onias och påstod att det var han som hade förgripit sig på Heliodoros och arrangerat misshandeln. 2Denne stadens välgörare, som var sina landsmäns beskyddare och lagens ivrige förkämpe, understod han sig att beskylla för stämplingar mot kungamakten. 3Fiendskapen gick så långt att en man som hade Simons förtroende till och med begick mord. 4När Onias förstod hur farlig tvisten var och att Simons ondska underblåstes av Apollonios, Menestheus son, som var ståthållare över Koilesyrien och Fenikien, 5reste han till kungen, inte för att anklaga sina landsmän, utan för att främja folkets bästa ur både allmän och enskild synvinkel. 6Han insåg nämligen att det utan kungens ingripande omöjligt kunde bli fredliga förhållanden igen och att Simons vanvett inte skulle upphöra.

Översteprästen Jason inför grekiska seder

7När Antiochos, som fått tillnamnet Epifanes, hade tillträtt regeringen efter Seleukos bortgång lyckades Onias bror Jason skaffa sig översteprästämbetet genom mutor; 8i en böneskrift lovade han kungen 360 talenter silver och dessutom 80 talenter ur en annan inkomstkälla. 9Därtill utfäste han sig att betala ytterligare 150 talenter om kungen ville ge honom tillstånd att utan någons inblandning bygga en idrottsanläggning och skapa en ungdomsorganisation och att registrera invånarna i Jerusalem som medborgare i Antiochia.

10Sedan Jason hade fått kungens samtycke och därmed kunnat ta makten införde han genast förändringar efter grekiskt mönster i sina stamfränders levnadssätt. 11Han satte inget värde på de förmåner som kungen nådigt hade tillförsäkrat judarna efter hänvändelse från Johannes, fadern till den Eupolemos som sändes till Rom för att sluta fördrag om vänskap och bistånd. I stället avskaffade han den lagliga samhällsordningen och införde nya, lagstridiga sedvänjor. 12Han fann nöje i att placera idrottsanläggningen nedanför själva borgklippan och göra sig till ledare för eliten av den manliga ungdomen, som nu fick bära hermeshatten.

13När nu den gudlöse Jason, den falske översteprästen, överskred alla anständighetens gränser, ledde det till en sådan entusiasm för allt grekiskt och en sådan spridning av de utländska sedvänjorna 14att prästerna inte längre brydde sig om sin tjänstgöring vid altaret. I förakt för templet och utan tanke på offren intresserade de sig bara för att få del av de lagstridiga gratisförmånerna på arenan, så snart gonggongen kallade. 15Det som för fäderna varit ärofullt betraktade de som värdelöst, men de grekiska utmärkelserna fann de åtråvärda. 16Därför kom också ett hårt öde att drabba dem, och just dessa människor, för vilkas levnadssätt de visade ett så lidelsefullt intresse och som de ville likna i allt, blev deras fiender och plågoandar. 17Ty att trotsa de gudomliga lagarna är ingen liten sak — det kommer att framgå klart av fortsättningen.

18När man i kungens närvaro skulle hålla idrottstävlingarna i Tyros, som återkommer vart fjärde år, 19skickade uslingen Jason dit några representanter för de antiochenska medborgarna i Jerusalem och anförtrodde dem 300 silverdrachmer, avsedda för offret till Herakles. Men ombuden bad att få slippa använda pengarna till offer, eftersom det skulle vara anstötligt, och i stället utnyttja dem för något annat ändamål. 20Så långt det berodde på avsändaren gavs alltså summan till offret åt Herakles, men tack vare ombuden lämnades den som bidrag till galärbyggena.

21När Apollonios, Menestheus son, skickades till Egypten med anledning av kung Filometors tronbestigningsfest fick Antiochos klart för sig att Filometor inte längre var vänligt sinnad mot hans regim. Han började därför vidta säkerhetsåtgärder på sin sida. När han för det ändamålet kom till Joppe besökte han också Jerusalem. 22Han fick ett storslaget mottagande av Jason och folket i staden, dit han fördes in i fackeltåg och under hyllningsrop. Sedan förlade han sina trupper till Fenikien.

Menelaos tränger undan Jason

23Efter tre års tid skickade Jason Menelaos, den tidigare omtalade Simons bror, för att överlämna avgifterna till kungen och för att få till stånd beslut i vissa betydelsefulla ärenden. 24Men när Menelaos blev föreställd för kungen smickrade han honom under det att han uppträdde som en betydande person, och genom att överbjuda Jason med 300 talenter silver lyckades han få översteprästämbetet överfört på sig själv. 25Han kom till Jerusalem med den kungliga fullmakten men i avsaknad av allt som kunnat göra honom värdig att vara överstepräst och uppfylld av en grym härskares lidelser och ett vilddjurs raseri.

26Jason, som hade intrigerat bort sin egen bror och därpå själv fallit offer för en annans intriger, drevs nu i landsflykt till Ammon. 27Menelaos behöll däremot sitt grepp om ämbetet, men av pengarna som han hade lovat kungen betalade han inte ut någonting, 28trots att krav framfördes av Sostratos, kommendanten i borgen — det var nämligen han som bar ansvaret för skatteindrivningen. Båda blev därför kallade till kungen. 29Menelaos lämnade kvar sin bror Lysimachos som ställföreträdande överstepräst, medan Sostratos överlät sin tjänst på Krates, som förde befälet över de cypriotiska trupperna.

Mordet på Onias

30I detta läge utbröt uppror i Tarsos och Mallos, därför att dessa städer hade skänkts bort som gåva åt kungens konkubin Antiochis. 31Kungen kom omedelbart till platsen för att återställa ordningen efter att ha lämnat kvar Andronikos, en av rikets förnämsta män, som sin ställföreträdare.

32Menelaos tyckte sig nu ha fått ett lämpligt tillfälle. Han lade beslag på några guldföremål som tillhörde templet och skänkte dem till Andronikos; några andra hade han redan sålt till Tyros och städerna däromkring. 33När Onias hade fått säker kunskap om vad som hänt uttalade han sitt fördömande från den fridlysta plats i Dafne nära Antiochia dit han tagit sin tillflykt. 34Detta föranledde Menelaos att ta Andronikos i enrum och uppmana honom att ta hand om Onias.

När Andronikos kom till Onias tog han bedrägeri till hjälp. Sedan han blivit mottagen erbjöd han under edliga försäkringar sin vänskap, och fastän han möttes med misstänksamhet lyckades han övertala Onias att lämna den fridlysta platsen. Då mördade han honom på stället, utan hänsyn till lag och rätt. 35Inte bara judar utan också många medlemmar av andra folk blev upprörda över detta och tog illa vid sig av att mannen så orättfärdigt bragts om livet.

36När kungen återvände från Kilikien kom judarna i staden med klagomål över att Onias hade dödats mot all rätt, och även grekerna delade deras förbittring över dådet. 37Antiochos greps djupt av sorg och medkänsla och begrät den avlidnes redlighet och moraliska resning. 38Så flammade han upp i vrede, berövade omedelbart Andronikos hans purpurmantel och lät slita sönder hans skjorta och föra omkring honom i hela staden. Precis på platsen för det gudlösa dådet mot Onias lät han avrätta den besudlade mannen, som sålunda fick sitt rättvisa straff av Herren.

Upplopp i Jerusalem

39I Jerusalem förgrep sig Lysimachos flera gånger på templet, med Menelaos samtycke. När ryktet om detta trängde ut samlades folket i protest mot Lysimachos, som redan hade förskingrat en mängd guldföremål. 40Då massorna hetsade upp sig och fylldes av raseri delade Lysimachos ut vapen åt omkring 3 000 man och inledde själv våldsamheterna. Befälet fördes av en man som hette Auranos; han hade uppnått hög ålder men också nått en hög grad av dårskap.

41När folket såg att Lysimachos till råga på allt gick till anfall mot dem grep de stenar och grova vedträn eller tog händerna fulla av askan som låg på marken och slungade alltsammans om vartannat mot Lysimachos folk. 42På så sätt sårade de många, och några blev till och med dödade. Hela styrkan drevs på flykten, och helgerånaren själv slog de ihjäl vid skattkammaren.

43Med anledning av dessa händelser öppnades en process mot Menelaos. 44De tre män som rådet hade sänt ut förde sin talan inför kungen, sedan han kommit till Tyros. 45Menelaos sak var redan förlorad när han lovade Ptolemaios, Dorymenes son, en stor summa pengar för att han skulle påverka kungen. 46Ptolemaios tog då med sig kungen till en pelargång, liksom för att låta honom svalka sig, och fick honom att ändra mening. 47Kungen frikände Menelaos, upphovet till allt det onda som skett, men hans olyckliga anklagare, som skulle ha friats från all skuld till och med inför en domstol av skyter, dem dömde han till döden. 48Utan uppskov fick de lida sitt orättfärdiga straff, dessa stadens, folkets och de heliga föremålens försvarare. 49Denna ogärning väckte en sådan förbittring även i Tyros att några av invånarna på ett storslaget sätt bekostade allt som behövdes för begravningen.

50Men Menelaos kunde till följd av de mäktigas snikenhet bli kvar i ämbetet och framhärda i sin ondska som en bakslug fiende till sina landsmän.

5

Jasons undergång

51Vid denna tid gav sig Antiochos ut på sitt andra fälttåg mot Egypten. 2Då visade sig syner över hela staden i nästan fyrtio dagars tid: man såg ryttare i guldstickade mantlar spränga fram genom luften och stridsberedda trupper i kolonn vid kolonn; 3svärd drogs, skvadroner formerade sig, framryckningar och anfall gjordes från ömse sidor, sköldar skakades. Man såg skogar av spjut, flygande pilar, framblixtrande guldprydnader och rustningar av alla slag. 4Alla bad att denna uppenbarelse skulle vara ett lyckligt varsel.

5Men det kom ut ett falskt rykte om att Antiochos hade avlidit. I det läget samlade Jason inte mindre än 1 000 man och gjorde ett överraskande anfall på staden. När trupperna på muren hade trängts undan och staden slutligen var så gott som erövrad flydde Menelaos till borgen, 6och Jason satte i gång ett skoningslöst blodbad på sina egna landsmän. Han tänkte inte på att vapenlycka mot stamfränder är den största olycka, utan inbillade sig att det var fiender han triumferade över och inte sitt eget folk. 7Men regeringsmakten lyckades han inte gripa, utan han skördade bara vanheder av hela företaget och måste återvända till Ammon som flykting.

8Till sist tog hans liv en bedrövlig vändning. Han blev angiven för Aretas, arabernas härskare, och måste fly från stad till stad, förföljd och hatad av alla för sin trolöshet mot lagarna och avskydd som sitt lands och sitt folks bödel. På sin vinddrivna färd fördes han till Egypten, 9och därifrån tog han sjövägen till Sparta, där han tänkte åberopa sin släktskap för att finna skydd. Denne man som hade drivit så många i landsflykt dog nu själv långt från sitt eget land; 10han som hade låtit kasta ut så många döda utan begravning, han lämnades själv obegråten och fick ingen form av sorgehögtid och ingen plats i sina fäders grav.

Antiochos härjar Jerusalem

11När budskapet om det som hade inträffat nådde kungen fick han intrycket att det var uppror i Judeen. Han bröt upp från Egypten i vilt raseri och lät sina trupper besätta staden. 12Soldaterna fick order att bruka vapnen skoningslöst mot alla som kom i deras väg och att hugga ner dem som försökte fly upp i husen. 13Och de dödade unga och gamla, de mördade kvinnor och barn, de slaktade flickor och spädbarn. 14På den korta tiden av tre dagar skördades 80 000 offer; 40 000 dödades i massakern och lika många såldes som slavar.

15Men kungen nöjde sig inte med detta utan understod sig också att gå in i det tempel som är heligast på hela jorden. Han fördes dit in av Menelaos, som redan förut hade förrått lagen och fosterlandet. 16Med sina orena händer grep han de heliga föremålen, och gåvorna som andra kungar hade låtit ställa upp för att öka platsens glans och ryktbarhet rafsade han ihop med sina smutsiga fingrar.

17Antiochos fick nu mycket höga tankar om sig själv. Han fattade inte att det var för deras synder som Härskaren för en kort tid vredgades på stadens invånare, och att det var därför den heliga platsen prisgivits. 18Om de inte redan förut hade varit tyngda av så många synder skulle det ha gått likadant för Antiochos som för Heliodoros, då kung Seleukos hade skickat honom för att undersöka skattkammaren. Han skulle omedelbart ha hejdats med piskslag i sitt fräcka företag, så snart han trängde in. 19Men Herren hade inte utvalt folket för den heliga platsens skull, utan platsen för folkets skull. 20Därför fick även själva platsen vara med om de olyckor som drabbade folket, för att sedan också få del av Guds välgärningar; den övergavs av allhärskaren när han var vred men blev återupprättad i strålande glans så snart den store konungen hade blivit försonad.

Apollonios i Jerusalem

21Sedan Antiochos sålunda hade fört bort 1 800 talenter ur templet drog han sig snabbt tillbaka till Antiochia. I sitt övermod trodde han sig nu om att kunna gå på havet och segla på land — så gränslös var hans självöverskattning. 22Han lämnade också kvar kommendanter som skulle plåga folket: i Jerusalem Filippos, som var frygier till börden och till karaktären en värre barbar än den som gav honom ämbetet, 23och på Gerisimberget Andronikos. Därtill kom Menelaos, som förtryckte sina landsmän värre än någon av de andra.

I sin fientlighet mot judarna 24skickade så kungen Apollonios, de mysiska truppernas befälhavare, i spetsen för en krigshär om 22 000 man med order att mörda alla män i vapenför ålder och sälja kvinnorna och de minderåriga. 25Vid sin ankomst till Jerusalem spelade mannen fredligt sinnad och väntade tills den heliga sabbatsdagen kom. Eftersom han då fann judarna overksamma kommenderade han sitt folk till mönstring, 26och när invånarna kom ut för att se på lät han massakrera allesammans. Sedan stormade han in i staden med de beväpnade trupperna och dödade en mängd människor där.

27Men Judas, som kallades Mackabaios, tog med sig ett tiotal andra och drog sig undan till ödemarken. Han och hans följeslagare levde sedan i bergen som vilda djur, och de livnärde sig hela tiden på växter för att inte bli delaktiga i den rådande orenheten.