Bibel 2000 (B2000)
2

21Dokumenten visar att det var profeten Jeremia som befallde de förvisade att gömma undan en del av elden, så som ovan har berättats. 2De beskriver också hur profeten överlämnade lagen åt dem som skulle föras bort. Han inskärpte att de inte fick glömma Herrens bud och inte låta sig vilseföras när de fick se gudabilder av guld och silver med praktfull utsmyckning. 3Också med andra liknande ord förmanade han dem att alltid bevara lagen i sitt hjärta.

4Det stod också antecknat hur profeten efter en uppenbarelse befallde att tältet och arken skulle bäras efter honom, och hur han gick ut till det berg som Mose besteg för att få se Guds eget land. 5När Jeremia kom dit fann han ett utrymme i en grotta; han lät bära in tältet, arken och rökelsealtaret och spärrade sedan ingången. 6Några av dem som hade varit med honom gick för att märka ut vägen, men de kunde inte finna den. 7Då Jeremia fick veta detta tillrättavisade han dem. »Platsen skall vara okänd«, sade han, »till dess Gud åter samlar folket och låter barmhärtigheten komma. 8Då skall Herren låta dessa ting komma i dagen, och Herrens härlighet skall visa sig i molnet, liksom den uppenbarades på Moses tid och när Salomo bad att templet skulle helgas på ett överväldigande sätt.« 9Där berättades också hur den vise Salomo bar fram invigningsoffret vid templets fullbordan. 10Liksom Mose bad till Herren och eld kom ner från himlen och förbrände offergåvorna, så bad också Salomo, och elden kom ner och förtärde brännoffren. ( 11Mose sade att syndoffret förbrändes därför att man inte hade ätit det.) 12På samma sätt firade också Salomo de åtta högtidsdagarna.

13I skrifterna och anteckningarna om Nehemja gavs också redogörelser för allt detta, och även för hur han upprättade ett arkiv där han samlade böckerna om kungarna och profeterna, Davids psalmer och kungliga brev angående gåvor till templet. 14På samma sätt samlade också Judas för vår räkning de skrifter som skingrats till följd av det senaste kriget, och de finns nu hos oss. 15Om ni behöver dem, så skicka hit folk att hämta dem till er.

16Vi skriver sålunda till er inför firandet av templets rening och uppmanar er att fira dessa festdagar. 17Gud har räddat hela sitt folk och gett arvlandet åt oss alla, liksom kungaväldet, prästämbetet och heligheten, 18så som han hade lovat i lagen. Och till honom står vårt hopp: han skall snart visa oss barmhärtighet och samla oss från jordens alla länder till den heliga platsen, ty han har räddat oss ur stora olyckor och låtit platsen renas.

FÖRETAL OM BOKENS TILLKOMST (2:19–32)

19Om Judas Mackabaios och hans bröder, om det höga templets rening och altarets invigning, 20om krigen mot Antiochos Epifanes och hans son Eupator, 21och om de himmelska uppenbarelser som visade sig för de tappra kämparna i striden för judendomen, så att de kunde erövra hela landet, fast de var få, och driva ut de utländska horderna, 22återta det över hela världen berömda templet, befria staden och rädda lagarna undan en hotande upplösning, tack vare den nåd som Herren i sin stora godhet bevisade dem — 23om allt detta har Jason från Kyrene skrivit fem böcker, som jag här skall försöka sammanfatta i en enda. 24Jag har nämligen insett hur oöverskådlig hans långa skrift är och vilka svårigheter stoffets rikedom vållar dem som vill göra sig förtrogna med vad som berättas i verket, 25och jag har därför föresatt mig att underhålla dem som tycker om att läsa, underlätta för dem som gärna vill återuppliva det lästa i minnet och vara till nytta för alla som får boken i sin hand.

26För mig som har åtagit mig mödan med detta sammandrag blir uppgiften inte lätt utan innebär både svett och nattvak, 27på samma sätt som det kräver ansträngning när man ordnar en fest och försöker göra det behagligt för andra. Ändå skall jag gärna stå ut med denna möda, därför att många kommer att tacka mig. 28Den detaljerade framställningen av enskilda händelser betraktar jag som den ursprunglige författarens sak, och själv bemödar jag mig om de stora linjerna i mitt sammandrag. 29Den som bygger ett nytt hus måste ju tänka på hela konstruktionen, men den som åtar sig arbetet med målningar och inbrända dekorationer behöver bara se till vad utsmyckningen kräver. Så finner jag också att det är i mitt fall. 30Att fördjupa sig i ämnet, göra långa utläggningar och syssla utförligt med enskildheter är den egentlige historieskrivarens sak, 31medan den som utför en bearbetning kan tillåtas att göra framställningen kortfattad och att avstå från en uttömmande behandling av ämnet.

32Jag skall nu gripa mig an med berättelsen utan att lägga något mer till det som redan har sagts. Det vore ju befängt att dra ut på bokens inledning när man förkortar själva boken.

3

Simon förråder tempelskatten

31På den tiden då den heliga stadens invånare levde i djupaste fred och den mest berömvärda laglydnad rådde tack vare översteprästen Onias fromhet och rättrådighet, 2brukade även kungarna hedra den heliga platsen och sända dyrbara gåvor till templets förskönande. 3Kung Seleukos av Asien betalade rentav alla kostnader för offertjänsten med egna medel.

4Men en man av släkten Bilga vid namn Simon, som hade blivit utnämnd till tempelföreståndare, blev oense med översteprästen om hur handeln i staden skulle regleras. 5Då han inte kunde göra sig gällande mot Onias vände han sig till Apollonios, Thraseas son, som då var ståthållare över Koilesyrien och Fenikien. 6För honom uppgav han att skattkammaren i Jerusalem gömde en obeskrivlig mängd rikedomar; där fanns så mycket pengar att de inte kunde räknas, och de var inte reserverade för offertjänsten utan skulle mycket väl kunna komma under kungens kontroll.

7När Apollonios sedan sammanträffade med kungen rapporterade han om rikedomarna som beskrivits för honom. Kungen utsåg då sin minister Heliodoros och sände i väg honom med uppdraget att få de omtalade pengarna utlämnade.

8Heliodoros gav sig genast ut på resan, med det påstådda syftet att besöka städerna i Koilesyrien och Fenikien, men i verkligheten för att genomföra kungens planer. 9Sedan han kommit fram till Jerusalem, där han blev vänligt mottagen av översteprästen och hela staden, redogjorde han för de informationer som Simon lämnat och avslöjade orsaken till att han själv hade kommit. Sedan frågade han om förhållandena verkligen var sådana som det sagts.

10Översteprästen klargjorde då att det rörde sig om depositioner som tillhörde änkor och faderlösa barn, 11till en del också Hyrkanos, Tobias son, en mycket inflytelserik man. Det förhöll sig alltså inte så som den gudlöse Simon lögnaktigt påstått. Hela beloppet uppgick till 400 talenter silver och 200 talenter guld, 12och det var fullständigt otänkbart att begå en oförrätt mot dem som satt sin lit till platsens helgd och till det över hela världen berömda templets okränkbara höghet. 13Men Heliodoros hänvisade till kungens instruktioner och vidhöll att tillgångarna under alla omständigheter måste beslagtas för kungens räkning. 14Han bestämde en dag och beredde sig att gå in i templet för att företa en undersökning.

Gud räddar sitt tempel

I hela staden rådde stark oro. 15Prästerna kastade sig ner framför altaret i sina ämbetskläder, ropade till himlen och bad honom som stiftat lagen om anförtrott gods att låta dessa depositioner få förbli orörda för ägarnas räkning. 16Det var hjärtslitande att se översteprästen: hans ansiktsuttryck och blekhet förrådde vilken ångest han kände. 17Mannen skalv i hela kroppen av fasa, så att alla kunde se hur han led i sitt hjärta. 18Från husen rusade männen ut i stora skaror, och allt folket samlades till bön på grund av den vanära som hotade den heliga platsen. 19Kvinnorna skockades på alla gator, klädda i säcktygsskynken som knutits ihop under brösten, medan de unga flickorna, som inte fick lämna husen, sprang till portarna och murarna eller lutade sig ut genom fönstren, 20och alla stämde in i böneropen med händerna sträckta mot himlen. 21Det var ömkansvärt att se alla människorna som låg framstupa om varandra och översteprästen som stod där i ångestfull väntan.

22Medan nu folket bönföll Herren och allhärskaren att låta den deponerade egendomen få förbli orörd och säkert tryggad för ägarnas räkning, 23gick Heliodoros att fullfölja sitt beslut. 24Men i samma ögonblick som han nådde skattkammaren med sitt väpnade följe sände härskaren över alla andar och makter en överväldigande uppenbarelse, så att alla de som haft djärvheten att följa med blev skrämda av Guds kraft och stod där vanmäktiga och hjälplösa. 25En häst med en skräckinjagande ryttare visade sig för dem; hästen, som var prydd med det skönaste remtyg, störtade fram mot Heliodoros och attackerade honom med framhovarna. Och mannen som red hästen bar en rustning av guld.

26Dessutom visade sig för honom två unga män av oerhörd styrka och strålande skönhet, iförda praktfulla kläder. De ställde sig på var sin sida och började piska honom med en oavbruten ström av slag. 27När han plötsligt föll till marken och sjönk ner i det djupaste mörker kunde de kringstående släpa undan honom och lägga honom på en bår. 28Han som nyss hade gått in i denna skattkammare med stort följe och omgiven av sin livvakt bars nu bort, utan att ha haft någon hjälp av sina vapen när han så tydligt fick känna av Guds makt. 29Där låg Heliodoros, fälld till marken av den gudomliga kraften, oförmögen att tala och utan allt hopp om räddning, 30medan folket prisade Herren för att han på ett så märkligt sätt hade förhärligat sitt tempel. Och helgedomen, som för en kort stund sedan hade varit full av skräck och förvirring, genljöd nu av glädje och jubel, sedan Herren hade uppenbarat sig i sin allmakt.

Helgerånaren erkänner Guds makt

31Men några av Heliodoros förtrogna skyndade sig att be Onias åkalla den Högste för att rädda livet på den olycklige som höll på att dra sitt sista andetag. 32Eftersom översteprästen oroade sig för att kungen kunde få uppfattningen att Heliodoros fallit offer för något övergrepp från judarnas sida, bar han fram ett offer för mannens räddning. 33Medan han förrättade försoningsoffret visade sig samma unga män på nytt för Heliodoros, klädda i samma dräkter som förut. De ställde sig framför honom och sade: »Du är skyldig översteprästen Onias stor tacksamhet, ty det är för hans skull som Herren har benådat dig till livet. 34Du har tuktats med piskslag från himlen, låt nu alla få höra om Guds väldiga kraft!« Därefter försvann de.

35Heliodoros offrade och avlade storslagna löften till Herren, som hade låtit honom behålla livet. Sedan tog han vördnadsfullt avsked av Onias och tågade tillbaka till kungen med sina trupper. 36Inför alla vittnade han om de storverk som han med egna ögon sett den högste Guden utföra.

37När kungen frågade Heliodoros vem som kunde vara lämplig att skickas ut på en andra resa till Jerusalem svarade han: 38»Om du har någon fiende eller någon som stämplar mot din regim skall du skicka honom dit. Då får du honom tillbaka genompryglad, om han alls kommer undan med livet, ty den platsen omges sannerligen av en gudomlig kraft. 39Han som har sin boning i himlen övervakar och skyddar själv den platsen, och den som kommer dit i ont uppsåt piskar han till döds.«

40Så gick det till när skattkammaren räddades undan Heliodoros.

4

Simon förtalar Onias

41Den förut nämnde Simon, som hade förrått tempelskatten och sitt fosterland, började nu förtala Onias och påstod att det var han som hade förgripit sig på Heliodoros och arrangerat misshandeln. 2Denne stadens välgörare, som var sina landsmäns beskyddare och lagens ivrige förkämpe, understod han sig att beskylla för stämplingar mot kungamakten. 3Fiendskapen gick så långt att en man som hade Simons förtroende till och med begick mord. 4När Onias förstod hur farlig tvisten var och att Simons ondska underblåstes av Apollonios, Menestheus son, som var ståthållare över Koilesyrien och Fenikien, 5reste han till kungen, inte för att anklaga sina landsmän, utan för att främja folkets bästa ur både allmän och enskild synvinkel. 6Han insåg nämligen att det utan kungens ingripande omöjligt kunde bli fredliga förhållanden igen och att Simons vanvett inte skulle upphöra.

Översteprästen Jason inför grekiska seder

7När Antiochos, som fått tillnamnet Epifanes, hade tillträtt regeringen efter Seleukos bortgång lyckades Onias bror Jason skaffa sig översteprästämbetet genom mutor; 8i en böneskrift lovade han kungen 360 talenter silver och dessutom 80 talenter ur en annan inkomstkälla. 9Därtill utfäste han sig att betala ytterligare 150 talenter om kungen ville ge honom tillstånd att utan någons inblandning bygga en idrottsanläggning och skapa en ungdomsorganisation och att registrera invånarna i Jerusalem som medborgare i Antiochia.

10Sedan Jason hade fått kungens samtycke och därmed kunnat ta makten införde han genast förändringar efter grekiskt mönster i sina stamfränders levnadssätt. 11Han satte inget värde på de förmåner som kungen nådigt hade tillförsäkrat judarna efter hänvändelse från Johannes, fadern till den Eupolemos som sändes till Rom för att sluta fördrag om vänskap och bistånd. I stället avskaffade han den lagliga samhällsordningen och införde nya, lagstridiga sedvänjor. 12Han fann nöje i att placera idrottsanläggningen nedanför själva borgklippan och göra sig till ledare för eliten av den manliga ungdomen, som nu fick bära hermeshatten.

13När nu den gudlöse Jason, den falske översteprästen, överskred alla anständighetens gränser, ledde det till en sådan entusiasm för allt grekiskt och en sådan spridning av de utländska sedvänjorna 14att prästerna inte längre brydde sig om sin tjänstgöring vid altaret. I förakt för templet och utan tanke på offren intresserade de sig bara för att få del av de lagstridiga gratisförmånerna på arenan, så snart gonggongen kallade. 15Det som för fäderna varit ärofullt betraktade de som värdelöst, men de grekiska utmärkelserna fann de åtråvärda. 16Därför kom också ett hårt öde att drabba dem, och just dessa människor, för vilkas levnadssätt de visade ett så lidelsefullt intresse och som de ville likna i allt, blev deras fiender och plågoandar. 17Ty att trotsa de gudomliga lagarna är ingen liten sak — det kommer att framgå klart av fortsättningen.

18När man i kungens närvaro skulle hålla idrottstävlingarna i Tyros, som återkommer vart fjärde år, 19skickade uslingen Jason dit några representanter för de antiochenska medborgarna i Jerusalem och anförtrodde dem 300 silverdrachmer, avsedda för offret till Herakles. Men ombuden bad att få slippa använda pengarna till offer, eftersom det skulle vara anstötligt, och i stället utnyttja dem för något annat ändamål. 20Så långt det berodde på avsändaren gavs alltså summan till offret åt Herakles, men tack vare ombuden lämnades den som bidrag till galärbyggena.

21När Apollonios, Menestheus son, skickades till Egypten med anledning av kung Filometors tronbestigningsfest fick Antiochos klart för sig att Filometor inte längre var vänligt sinnad mot hans regim. Han började därför vidta säkerhetsåtgärder på sin sida. När han för det ändamålet kom till Joppe besökte han också Jerusalem. 22Han fick ett storslaget mottagande av Jason och folket i staden, dit han fördes in i fackeltåg och under hyllningsrop. Sedan förlade han sina trupper till Fenikien.

Menelaos tränger undan Jason

23Efter tre års tid skickade Jason Menelaos, den tidigare omtalade Simons bror, för att överlämna avgifterna till kungen och för att få till stånd beslut i vissa betydelsefulla ärenden. 24Men när Menelaos blev föreställd för kungen smickrade han honom under det att han uppträdde som en betydande person, och genom att överbjuda Jason med 300 talenter silver lyckades han få översteprästämbetet överfört på sig själv. 25Han kom till Jerusalem med den kungliga fullmakten men i avsaknad av allt som kunnat göra honom värdig att vara överstepräst och uppfylld av en grym härskares lidelser och ett vilddjurs raseri.

26Jason, som hade intrigerat bort sin egen bror och därpå själv fallit offer för en annans intriger, drevs nu i landsflykt till Ammon. 27Menelaos behöll däremot sitt grepp om ämbetet, men av pengarna som han hade lovat kungen betalade han inte ut någonting, 28trots att krav framfördes av Sostratos, kommendanten i borgen — det var nämligen han som bar ansvaret för skatteindrivningen. Båda blev därför kallade till kungen. 29Menelaos lämnade kvar sin bror Lysimachos som ställföreträdande överstepräst, medan Sostratos överlät sin tjänst på Krates, som förde befälet över de cypriotiska trupperna.

Mordet på Onias

30I detta läge utbröt uppror i Tarsos och Mallos, därför att dessa städer hade skänkts bort som gåva åt kungens konkubin Antiochis. 31Kungen kom omedelbart till platsen för att återställa ordningen efter att ha lämnat kvar Andronikos, en av rikets förnämsta män, som sin ställföreträdare.

32Menelaos tyckte sig nu ha fått ett lämpligt tillfälle. Han lade beslag på några guldföremål som tillhörde templet och skänkte dem till Andronikos; några andra hade han redan sålt till Tyros och städerna däromkring. 33När Onias hade fått säker kunskap om vad som hänt uttalade han sitt fördömande från den fridlysta plats i Dafne nära Antiochia dit han tagit sin tillflykt. 34Detta föranledde Menelaos att ta Andronikos i enrum och uppmana honom att ta hand om Onias.

När Andronikos kom till Onias tog han bedrägeri till hjälp. Sedan han blivit mottagen erbjöd han under edliga försäkringar sin vänskap, och fastän han möttes med misstänksamhet lyckades han övertala Onias att lämna den fridlysta platsen. Då mördade han honom på stället, utan hänsyn till lag och rätt. 35Inte bara judar utan också många medlemmar av andra folk blev upprörda över detta och tog illa vid sig av att mannen så orättfärdigt bragts om livet.

36När kungen återvände från Kilikien kom judarna i staden med klagomål över att Onias hade dödats mot all rätt, och även grekerna delade deras förbittring över dådet. 37Antiochos greps djupt av sorg och medkänsla och begrät den avlidnes redlighet och moraliska resning. 38Så flammade han upp i vrede, berövade omedelbart Andronikos hans purpurmantel och lät slita sönder hans skjorta och föra omkring honom i hela staden. Precis på platsen för det gudlösa dådet mot Onias lät han avrätta den besudlade mannen, som sålunda fick sitt rättvisa straff av Herren.

Upplopp i Jerusalem

39I Jerusalem förgrep sig Lysimachos flera gånger på templet, med Menelaos samtycke. När ryktet om detta trängde ut samlades folket i protest mot Lysimachos, som redan hade förskingrat en mängd guldföremål. 40Då massorna hetsade upp sig och fylldes av raseri delade Lysimachos ut vapen åt omkring 3 000 man och inledde själv våldsamheterna. Befälet fördes av en man som hette Auranos; han hade uppnått hög ålder men också nått en hög grad av dårskap.

41När folket såg att Lysimachos till råga på allt gick till anfall mot dem grep de stenar och grova vedträn eller tog händerna fulla av askan som låg på marken och slungade alltsammans om vartannat mot Lysimachos folk. 42På så sätt sårade de många, och några blev till och med dödade. Hela styrkan drevs på flykten, och helgerånaren själv slog de ihjäl vid skattkammaren.

43Med anledning av dessa händelser öppnades en process mot Menelaos. 44De tre män som rådet hade sänt ut förde sin talan inför kungen, sedan han kommit till Tyros. 45Menelaos sak var redan förlorad när han lovade Ptolemaios, Dorymenes son, en stor summa pengar för att han skulle påverka kungen. 46Ptolemaios tog då med sig kungen till en pelargång, liksom för att låta honom svalka sig, och fick honom att ändra mening. 47Kungen frikände Menelaos, upphovet till allt det onda som skett, men hans olyckliga anklagare, som skulle ha friats från all skuld till och med inför en domstol av skyter, dem dömde han till döden. 48Utan uppskov fick de lida sitt orättfärdiga straff, dessa stadens, folkets och de heliga föremålens försvarare. 49Denna ogärning väckte en sådan förbittring även i Tyros att några av invånarna på ett storslaget sätt bekostade allt som behövdes för begravningen.

50Men Menelaos kunde till följd av de mäktigas snikenhet bli kvar i ämbetet och framhärda i sin ondska som en bakslug fiende till sina landsmän.