Bibel 2000 (B2000)
1

FÖLJESKRIVELSER TILL BOKEN (1:1–2:18)

Ett brev om tempelinvigningsfesten

11Judarna i Jerusalem och i Judeen hälsar sina judiska bröder i Egypten och önskar er fred och välgång. 2Må Gud vara god mot er och minnas det förbund han slöt med sina trogna tjänare Abraham, Isak och Jakob. 3Må han ge er alla ett gudfruktigt sinnelag, så att ni gör hans vilja helhjärtat och villigt, 4må han öppna era hjärtan för sin lag och sina bud. Må han skapa fred 5och höra era böner, må han stilla sin vrede mot er och inte överge er i nödens tid.

6Vi är nu samlade här till förbön för er. 7Under kung Demetrios regering, år 169, skrev vi judar till er i den överväldigande nöd som vi var drabbade av under de åren, sedan Jason och hans anhängare svikit det heliga landet och riket. 8De brände ner porten och utgöt oskyldigt blod, men vi bad till Herren och blev bönhörda. Vi bar fram slaktoffer och matoffer, tände lamporna och lade fram bröden. 9Nu uppmanar vi er att fira den lövhyddefest som hålls i månaden kislev.

10Skrivet år 188.

Ett brev om tempelinvigningsfestens bakgrund

Invånarna i Jerusalem och Judeen, de äldstes råd och Judas hälsar Aristoboulos, kung Ptolemaios lärare, av de smorda prästernas ätt, samt judarna i Egypten och önskar er välgång.

11Eftersom vi räddats ur stora faror av Gud kommer vi till honom med stora tacksägelser, redo till strid mot kungen om så skulle krävas. 12Ty Gud själv jagade bort dem som hade samlats till strid mot den heliga staden.

13När härskaren kom till Persien, följd av en här som tycktes oövervinnelig, blev de nerhuggna i Nanaias tempel, sedan de överlistats av gudinnans prästerskap. 14Antiochos kom till platsen med sitt följe av vänner under förevändning att fira bröllop med gudinnan, detta för att kunna lägga beslag på de stora rikedomarna som en hemgift. 15Prästerna lade fram skatterna, och Antiochos gick med några få följeslagare in på helgedomens område. Men så snart han hade gått in i templet stängde prästerna det, 16öppnade lönnluckan i kassettaket och vräkte ner stenar, som drabbade härskaren med åskans kraft. Kropparna höggs i stycken, och de avhuggna huvudena kastades ut till folket utanför. 17Lovad i allt vare vår Gud, som prisgav helgerånarna!

18När vi nu skall fira templets rening den tjugofemte kislev har vi ansett det lämpligt att underrätta er, för att också ni skall kunna fira dessa dagar som en lövhyddefest och som en fest för den eld man fann då Nehemja bar fram offer, sedan han hade byggt upp templet och altaret.

19När våra fäder skulle föras bort till Persien tog nämligen den tidens fromma präster i hemlighet eld från altaret och placerade den i ett hålrum nere i en uttorkad brunn, där de gömde den på ett sådant sätt att ingen skulle kunna finna stället. 20Men sedan många år hade gått blev enligt Guds vilja Nehemja utsänd av den persiske kungen. Han uppdrog åt ättlingarna till de präster som hade gömt elden att hämta den. 21De kom tillbaka och bedyrade att de inte kunde finna någon eld utan bara en tjock vätska. Då befallde han dem att ösa upp och komma dit med en del av den. När allt som behövdes för offret hade staplats upp befallde Nehemja prästerna att stänka vätskan över veden och det som låg på den. 22De gjorde så, och en stund förflöt. Då lyste solen fram genom molntäcket, som dittills hade skymt den, och till allas häpnad flammade det upp en stor eld. 23Medan offret förbrändes bad prästerna en bön, som alla de närvarande deltog i. Jonatan ledde bönen; de andra stämde in, och med dem Nehemja. 24Bönen löd så:

»Herre, Herre Gud, alltings skapare, du fruktansvärde, starke, rättfärdige, barmhärtige, du som ensam är konung, du som ensam är god, 25som ensam sörjer för alla, som ensam är rättfärdig, allhärskare och evig, du som räddar Israel ur allt ont och som har utvalt våra fäder och helgat dem! 26Ta emot detta offer för hela ditt folk Israel, bevara din egendom och helga den! 27Samla dem av oss som är skingrade, befria dem som lever i slaveri bland hedningarna! Vänd din blick till dem som är föraktade och utstötta, och låt hedningarna känna att du är vår Gud! 28Straffa dem som i övermod förtrycker och misshandlar oss! 29Plantera ditt folk på din heliga plats, så som Mose sade!«

30Sedan sjöng prästerna lovsångerna. 31Men när offergåvorna hade förbränts befallde Nehemja att det som fanns kvar av vätskan skulle hällas över några stora stenar. 32När detta skedde slog det upp en låga, men den slocknade när skenet från altaret träffade den.

33Då saken blev allmänt känd berättade man också för kungen i Persien att vätskan hade kommit i dagen på den plats där de bortförda prästerna gömt elden, och att Nehemja och hans män sedan hade använt den för att rena offergåvorna. 34När kungen hade undersökt saken lät han inhägna platsen och förklarade den helig. 35Han delade också ut stora summor åt dem han ville visa sin välvilja.

36Nehemja och hans män kallade ämnet nefthar, vilket betyder rening, men de flesta kallar det nafta.

2

21Dokumenten visar att det var profeten Jeremia som befallde de förvisade att gömma undan en del av elden, så som ovan har berättats. 2De beskriver också hur profeten överlämnade lagen åt dem som skulle föras bort. Han inskärpte att de inte fick glömma Herrens bud och inte låta sig vilseföras när de fick se gudabilder av guld och silver med praktfull utsmyckning. 3Också med andra liknande ord förmanade han dem att alltid bevara lagen i sitt hjärta.

4Det stod också antecknat hur profeten efter en uppenbarelse befallde att tältet och arken skulle bäras efter honom, och hur han gick ut till det berg som Mose besteg för att få se Guds eget land. 5När Jeremia kom dit fann han ett utrymme i en grotta; han lät bära in tältet, arken och rökelsealtaret och spärrade sedan ingången. 6Några av dem som hade varit med honom gick för att märka ut vägen, men de kunde inte finna den. 7Då Jeremia fick veta detta tillrättavisade han dem. »Platsen skall vara okänd«, sade han, »till dess Gud åter samlar folket och låter barmhärtigheten komma. 8Då skall Herren låta dessa ting komma i dagen, och Herrens härlighet skall visa sig i molnet, liksom den uppenbarades på Moses tid och när Salomo bad att templet skulle helgas på ett överväldigande sätt.« 9Där berättades också hur den vise Salomo bar fram invigningsoffret vid templets fullbordan. 10Liksom Mose bad till Herren och eld kom ner från himlen och förbrände offergåvorna, så bad också Salomo, och elden kom ner och förtärde brännoffren. ( 11Mose sade att syndoffret förbrändes därför att man inte hade ätit det.) 12På samma sätt firade också Salomo de åtta högtidsdagarna.

13I skrifterna och anteckningarna om Nehemja gavs också redogörelser för allt detta, och även för hur han upprättade ett arkiv där han samlade böckerna om kungarna och profeterna, Davids psalmer och kungliga brev angående gåvor till templet. 14På samma sätt samlade också Judas för vår räkning de skrifter som skingrats till följd av det senaste kriget, och de finns nu hos oss. 15Om ni behöver dem, så skicka hit folk att hämta dem till er.

16Vi skriver sålunda till er inför firandet av templets rening och uppmanar er att fira dessa festdagar. 17Gud har räddat hela sitt folk och gett arvlandet åt oss alla, liksom kungaväldet, prästämbetet och heligheten, 18så som han hade lovat i lagen. Och till honom står vårt hopp: han skall snart visa oss barmhärtighet och samla oss från jordens alla länder till den heliga platsen, ty han har räddat oss ur stora olyckor och låtit platsen renas.

FÖRETAL OM BOKENS TILLKOMST (2:19–32)

19Om Judas Mackabaios och hans bröder, om det höga templets rening och altarets invigning, 20om krigen mot Antiochos Epifanes och hans son Eupator, 21och om de himmelska uppenbarelser som visade sig för de tappra kämparna i striden för judendomen, så att de kunde erövra hela landet, fast de var få, och driva ut de utländska horderna, 22återta det över hela världen berömda templet, befria staden och rädda lagarna undan en hotande upplösning, tack vare den nåd som Herren i sin stora godhet bevisade dem — 23om allt detta har Jason från Kyrene skrivit fem böcker, som jag här skall försöka sammanfatta i en enda. 24Jag har nämligen insett hur oöverskådlig hans långa skrift är och vilka svårigheter stoffets rikedom vållar dem som vill göra sig förtrogna med vad som berättas i verket, 25och jag har därför föresatt mig att underhålla dem som tycker om att läsa, underlätta för dem som gärna vill återuppliva det lästa i minnet och vara till nytta för alla som får boken i sin hand.

26För mig som har åtagit mig mödan med detta sammandrag blir uppgiften inte lätt utan innebär både svett och nattvak, 27på samma sätt som det kräver ansträngning när man ordnar en fest och försöker göra det behagligt för andra. Ändå skall jag gärna stå ut med denna möda, därför att många kommer att tacka mig. 28Den detaljerade framställningen av enskilda händelser betraktar jag som den ursprunglige författarens sak, och själv bemödar jag mig om de stora linjerna i mitt sammandrag. 29Den som bygger ett nytt hus måste ju tänka på hela konstruktionen, men den som åtar sig arbetet med målningar och inbrända dekorationer behöver bara se till vad utsmyckningen kräver. Så finner jag också att det är i mitt fall. 30Att fördjupa sig i ämnet, göra långa utläggningar och syssla utförligt med enskildheter är den egentlige historieskrivarens sak, 31medan den som utför en bearbetning kan tillåtas att göra framställningen kortfattad och att avstå från en uttömmande behandling av ämnet.

32Jag skall nu gripa mig an med berättelsen utan att lägga något mer till det som redan har sagts. Det vore ju befängt att dra ut på bokens inledning när man förkortar själva boken.

3

Simon förråder tempelskatten

31På den tiden då den heliga stadens invånare levde i djupaste fred och den mest berömvärda laglydnad rådde tack vare översteprästen Onias fromhet och rättrådighet, 2brukade även kungarna hedra den heliga platsen och sända dyrbara gåvor till templets förskönande. 3Kung Seleukos av Asien betalade rentav alla kostnader för offertjänsten med egna medel.

4Men en man av släkten Bilga vid namn Simon, som hade blivit utnämnd till tempelföreståndare, blev oense med översteprästen om hur handeln i staden skulle regleras. 5Då han inte kunde göra sig gällande mot Onias vände han sig till Apollonios, Thraseas son, som då var ståthållare över Koilesyrien och Fenikien. 6För honom uppgav han att skattkammaren i Jerusalem gömde en obeskrivlig mängd rikedomar; där fanns så mycket pengar att de inte kunde räknas, och de var inte reserverade för offertjänsten utan skulle mycket väl kunna komma under kungens kontroll.

7När Apollonios sedan sammanträffade med kungen rapporterade han om rikedomarna som beskrivits för honom. Kungen utsåg då sin minister Heliodoros och sände i väg honom med uppdraget att få de omtalade pengarna utlämnade.

8Heliodoros gav sig genast ut på resan, med det påstådda syftet att besöka städerna i Koilesyrien och Fenikien, men i verkligheten för att genomföra kungens planer. 9Sedan han kommit fram till Jerusalem, där han blev vänligt mottagen av översteprästen och hela staden, redogjorde han för de informationer som Simon lämnat och avslöjade orsaken till att han själv hade kommit. Sedan frågade han om förhållandena verkligen var sådana som det sagts.

10Översteprästen klargjorde då att det rörde sig om depositioner som tillhörde änkor och faderlösa barn, 11till en del också Hyrkanos, Tobias son, en mycket inflytelserik man. Det förhöll sig alltså inte så som den gudlöse Simon lögnaktigt påstått. Hela beloppet uppgick till 400 talenter silver och 200 talenter guld, 12och det var fullständigt otänkbart att begå en oförrätt mot dem som satt sin lit till platsens helgd och till det över hela världen berömda templets okränkbara höghet. 13Men Heliodoros hänvisade till kungens instruktioner och vidhöll att tillgångarna under alla omständigheter måste beslagtas för kungens räkning. 14Han bestämde en dag och beredde sig att gå in i templet för att företa en undersökning.

Gud räddar sitt tempel

I hela staden rådde stark oro. 15Prästerna kastade sig ner framför altaret i sina ämbetskläder, ropade till himlen och bad honom som stiftat lagen om anförtrott gods att låta dessa depositioner få förbli orörda för ägarnas räkning. 16Det var hjärtslitande att se översteprästen: hans ansiktsuttryck och blekhet förrådde vilken ångest han kände. 17Mannen skalv i hela kroppen av fasa, så att alla kunde se hur han led i sitt hjärta. 18Från husen rusade männen ut i stora skaror, och allt folket samlades till bön på grund av den vanära som hotade den heliga platsen. 19Kvinnorna skockades på alla gator, klädda i säcktygsskynken som knutits ihop under brösten, medan de unga flickorna, som inte fick lämna husen, sprang till portarna och murarna eller lutade sig ut genom fönstren, 20och alla stämde in i böneropen med händerna sträckta mot himlen. 21Det var ömkansvärt att se alla människorna som låg framstupa om varandra och översteprästen som stod där i ångestfull väntan.

22Medan nu folket bönföll Herren och allhärskaren att låta den deponerade egendomen få förbli orörd och säkert tryggad för ägarnas räkning, 23gick Heliodoros att fullfölja sitt beslut. 24Men i samma ögonblick som han nådde skattkammaren med sitt väpnade följe sände härskaren över alla andar och makter en överväldigande uppenbarelse, så att alla de som haft djärvheten att följa med blev skrämda av Guds kraft och stod där vanmäktiga och hjälplösa. 25En häst med en skräckinjagande ryttare visade sig för dem; hästen, som var prydd med det skönaste remtyg, störtade fram mot Heliodoros och attackerade honom med framhovarna. Och mannen som red hästen bar en rustning av guld.

26Dessutom visade sig för honom två unga män av oerhörd styrka och strålande skönhet, iförda praktfulla kläder. De ställde sig på var sin sida och började piska honom med en oavbruten ström av slag. 27När han plötsligt föll till marken och sjönk ner i det djupaste mörker kunde de kringstående släpa undan honom och lägga honom på en bår. 28Han som nyss hade gått in i denna skattkammare med stort följe och omgiven av sin livvakt bars nu bort, utan att ha haft någon hjälp av sina vapen när han så tydligt fick känna av Guds makt. 29Där låg Heliodoros, fälld till marken av den gudomliga kraften, oförmögen att tala och utan allt hopp om räddning, 30medan folket prisade Herren för att han på ett så märkligt sätt hade förhärligat sitt tempel. Och helgedomen, som för en kort stund sedan hade varit full av skräck och förvirring, genljöd nu av glädje och jubel, sedan Herren hade uppenbarat sig i sin allmakt.

Helgerånaren erkänner Guds makt

31Men några av Heliodoros förtrogna skyndade sig att be Onias åkalla den Högste för att rädda livet på den olycklige som höll på att dra sitt sista andetag. 32Eftersom översteprästen oroade sig för att kungen kunde få uppfattningen att Heliodoros fallit offer för något övergrepp från judarnas sida, bar han fram ett offer för mannens räddning. 33Medan han förrättade försoningsoffret visade sig samma unga män på nytt för Heliodoros, klädda i samma dräkter som förut. De ställde sig framför honom och sade: »Du är skyldig översteprästen Onias stor tacksamhet, ty det är för hans skull som Herren har benådat dig till livet. 34Du har tuktats med piskslag från himlen, låt nu alla få höra om Guds väldiga kraft!« Därefter försvann de.

35Heliodoros offrade och avlade storslagna löften till Herren, som hade låtit honom behålla livet. Sedan tog han vördnadsfullt avsked av Onias och tågade tillbaka till kungen med sina trupper. 36Inför alla vittnade han om de storverk som han med egna ögon sett den högste Guden utföra.

37När kungen frågade Heliodoros vem som kunde vara lämplig att skickas ut på en andra resa till Jerusalem svarade han: 38»Om du har någon fiende eller någon som stämplar mot din regim skall du skicka honom dit. Då får du honom tillbaka genompryglad, om han alls kommer undan med livet, ty den platsen omges sannerligen av en gudomlig kraft. 39Han som har sin boning i himlen övervakar och skyddar själv den platsen, och den som kommer dit i ont uppsåt piskar han till döds.«

40Så gick det till när skattkammaren räddades undan Heliodoros.