Bibel 2000 (B2000)
13

Menelaos död

131År 149 fick Judas män bud om att Antiochos Eupator ryckte fram mot Judeen med starka trupper. 2Han hade med sig sin förmyndare och minister Lysias, och de åtföljdes av var sin grekisk här om 110 000 man infanteri, 5 300 ryttare, 22 elefanter och 300 lievagnar.

3Menelaos anslöt sig också till dem, och grovt hycklande uppmuntrade han Antiochos, inte för att rädda fosterlandet utan därför att han trodde sig kunna få det högsta ämbetet. 4Men konungarnas konung väckte Antiochos vrede mot missdådaren, och när Lysias klargjorde att det var denne som bar skulden för alla olyckorna befallde kungen att man, som seden är i landet, skulle föra honom till Beroia för att avrättas.

5Där finns nämligen ett 25 meter högt torn, fyllt med aska och försett med en cirkelrund konstruktion, som från alla håll sluttar brant ner mot askan. 6Dit upp för man den som har gjort sig skyldig till helgerån eller förövat någon annan särskilt svår ogärning, och så störtar man ner honom till att omkomma. 7På det sättet fann nu lagöverträdaren Menelaos sin död och fick inte ens komma i jorden. 8Det var fullständigt rättvist, ty han hade syndat så många gånger när det gällde altaret, vars eld och aska var heliga, och därför fick han också dö i aska.

Striden vid Modein

9Men kungen, vars tänkesätt hade blivit fullständigt barbariskt, kom nu för att låta judarna genomgå det allra värsta av vad som hade hänt dem under hans fars tid. 10När Judas fick meddelande om detta uppmanade han folket att dag och natt bönfalla Herren att komma dem till hjälp nu om någonsin, 11då man höll på att ta ifrån dem lagen, fosterlandet och det heliga templet, och att inte låta folket, som så nyss hade fått en kort tids lindring, falla i de hädande hedningarnas våld. 12Alla gjorde gemensamt så: under tre dagar åkallade de utan uppehåll den barmhärtige Herren, gråtande, fastande och utsträckta på marken. Därefter talade Judas uppmuntrande till dem och befallde dem att göra sig marschberedda.

13Vid en enskild överläggning med de äldste kom han till beslutet att de skulle marschera ut och med Guds hjälp nå ett avgörande innan kungens här hann falla in i Judeen och bemäktiga sig staden. 14Han överlät åt världens skapare att fälla utslaget och manade sitt folk att tappert kämpa till sista andetaget för lagen, templet, staden, fosterlandet och samhällsordningen. Sedan lät han sin här slå läger i närheten av Modein.

15Efter att ha gett sitt folk fältropet »Seger från Gud!« anföll han på natten kungens högkvarter med en utvald styrka av de tappraste unga männen. Han dödade ungefär 2 000 man i lägret och dessutom den förnämsta elefanten med dess förare. 16Till slut fyllde de hela lägret med skräck och förvirring och drog sig tillbaka efter framgångsrik strid 17först när dagen började gry. Detta kunde ske därför att Herren hjälpte och beskyddade honom.

Vapenstillestånd i Jerusalem

18När kungen hade fått detta prov på judarnas oförvägenhet försökte han komma åt de befästa platserna med hjälp av krigslister. 19Han ryckte fram mot Bet-Sur, som var en fast stödjepunkt för judarna, men drevs undan, besegrades och led nederlag. 20Judas skickade in förnödenheter till de inneslutna. 21Rodokos, som hörde till den judiska hären, förrådde hemligheterna för fienden; han blev uppspårad, gripen och inspärrad. 22Kungen förhandlade på nytt med folket i Bet-Sur, gav och fick försäkringar om fred, avtågade, 23anföll Judas män och blev besegrad. Han fick meddelande om att Filippos, som lämnats kvar att sköta regeringsärendena i Antiochia, hade blivit alldeles galen. Han blev förskräckt, kallade till sig judarna, gav efter för dem och bekräftade med ed ett fördrag på helt rättvisa villkor. Efter uppgörelsen frambar han ett offer, hedrade templet och visade frikostighet mot den heliga platsen.

24Han tog vänligt avsked av Mackabaios, lämnade kvar Hegemonides som befälhavare i distriktet mellan Ptolemais och Gerra 25och begav sig till Ptolemais. Invånarna där visade missnöje med fördraget — de var nämligen oerhört upprörda och ville få bestämmelserna upphävda. 26Lysias gick upp på tribunen och försvarade saken så gott han kunde, övertalade dem, blidkade dem och stämde dem till välvilja. Sedan återvände han till Antiochia.

Så gick det till med kungens framryckning och återtåg.

14

Demetrios I och Alkimos

141Tre år senare fick Judas män bud om att Demetrios, Seleukos son, hade seglat in i Tripolis hamn med en flotta och en stark här 2och gjort sig till herre över landet efter att ha undanröjt Antiochos och hans förmyndare Lysias.

3En man vid namn Alkimos, som förut hade varit överstepräst men av eget val hade besudlat sig under oenighetens tid, insåg nu att han saknade varje möjlighet att rädda sin ställning eller vidare få tillträde till det heliga altaret. 4Han infann sig år 151 hos kung Demetrios medförande en guldkrans och ett palmblad som gåva till honom, och dessutom några av de sedvanliga olivkvistarna från templet. Den dagen förhöll han sig overksam. 5Men han fick ett tillfälle som gynnade hans vanvettiga syften när Demetrios kallade honom till ett rådssammanträde och frågade honom hur stämningen var bland judarna och vad de hade för planer. Då svarade han:

6»De judar som kallas hasiderna och som leds av Judas Mackabaios för ett ständigt krig. De ställer till med oroligheter och tillåter inte att det blir stabila förhållanden i riket. 7Därför har jag nu kommit hit, och fast jag har berövats den värdighet som jag har ärftlig rätt till — jag syftar på översteprästämbetet — 8drivs jag först och främst av uppriktig omtanke om kungens intressen, men i andra hand också av hänsyn till mina landsmän, ty hela vårt folk får lida avsevärt för dessa människors dårskap. 9Jag ber nu dig, min konung, att skaffa dig kännedom om alla detaljer i denna sak och sedan vidta åtgärder för vårt land och vårt hårt ansatta folk med den nådiga välvilja som du hyser för alla människor. 10Ty så länge Judas är i livet kan det omöjligt bli fredliga förhållanden.«

11När Alkimos hade uttalat sig på det sättet var det så mycket lättare för de övriga av kungens vänner, som var fientligt inställda till Judas, att hetsa upp Demetrios. 12Denne valde genast ut Nikanor, som hade varit chef för elefantkåren men nu utnämndes till befälhavare i Judeen, och skickade i väg honom 13med skriftliga order att röja Judas själv ur vägen och skingra hans folk samt att ge Alkimos ämbetet som överstepräst vid det höga templet.

14De hedningar i Judeen som befann sig på flykt för Judas anslöt sig till Nikanor i stora skaror, eftersom de trodde att judarnas motgångar och olyckor skulle innebära framgångar för dem själva.

Förhandlingar med Nikanor

15När Judas folk fick höra att Nikanor ryckte fram och att hedningarna gick till anfall strödde de jord över sig och åkallade honom som har samlat sitt folk för att det skall bestå i evighet och som alltid uppenbarar sig för att värna sin egendom. 16På sin anförares order marscherade de genast därifrån, och de nådde kontakt med fienden vid byn Dessau.

17Men Judas bror Simon hade redan varit i strid med Nikanor, och eftersom motståndarna uppenbarat sig oväntat hade han lidit en tillfällig motgång. 18Trots detta drog sig Nikanor för att låta det gå till en blodig uppgörelse, ty han hörde talas om vilket hjältemod som fanns hos Judas män och hur tappert de kämpade för sitt fosterland. 19Därför skickade han Poseidonios, Theodotos och Mattathias för att träffa en fredsöverenskommelse.

20Frågan övervägdes noga; anföraren dryftade den med trupperna, och då det visade sig råda allmän enighet godkände de fördraget. 21Man kom överens om en dag då ledarna skulle mötas för enskild överläggning. En vagn körde fram från vardera sidan, stolar ställdes ut 22och Judas posterade beväpnade män på lämpliga platser, där de skulle stå beredda om fienderna plötsligt försökte begå något illdåd. Och överläggningen genomfördes i vederbörlig ordning.

23Sedan vistades Nikanor i Jerusalem utan att företa sig något olämpligt; tvärtom skickade han bort de skaror av folk som hade samlats hos honom. 24Han hade hela tiden Judas i sin närhet och höll mycket av honom. 25Han uppmanade honom att gifta sig och skaffa sig barn. Judas gifte sig, slog sig till ro och njöt av livet.

Nikanor bryter med Judas

26Men Alkimos, som lade märke till vänskapen mellan de båda männen, tog med sig handlingarna rörande det ingångna fördraget till Demetrios och gjorde gällande att Nikanor varit illojal mot kungamakten: han hade nämligen utsett Judas, som stämplade mot riket, till att få en plats bland kungens vänner.

27Kungen blev rasande och lät sig hetsas av den ondskefulle mannens förtal, så att han skrev ett brev till Nikanor där han uttryckte sitt missnöje med fördraget och befallde honom att snarast skicka Mackabaios som fånge till Antiochia. 28Nikanor blev bestört när han nåddes av detta budskap och illa till mods över att behöva svika avtalet utan att den andre hade gjort något orätt. 29Men eftersom det var omöjligt att handla mot kungens vilja avvaktade han ett lämpligt tillfälle att utföra befallningen med list.

30Mackabaios märkte emellertid att Nikanor bemötte honom kyligare och var ohövligare mot honom än han vant sig vid, och han förstod att det kyliga bemötandet ingalunda bådade gott. Han samlade därför ett betydande antal av sina män och höll sig undan för Nikanor.

31När denne fick klart för sig att han hade blivit ordentligt överlistad av Judas gick han till det höga och heliga templet, där prästerna höll på att frambära de offer som hör till gudstjänsten, och befallde dem att utlämna mannen. 32Men de svor på att de inte visste var den efterspanade fanns. 33Då sträckte Nikanor ut sin högra hand mot templet, svor en ed och sade: »Om ni inte utlämnar Judas åt mig som fånge skall jag jämna denna Guds helgedom med marken, riva ner altaret och uppföra ett praktfullt tempel åt Dionysos på platsen.« 34Med de orden gick han sin väg. Men prästerna sträckte sina händer mot himlen och åkallade honom som alltid strider för vårt folk. De sade: 35»Herre, fastän du inte behöver någonting har du själv bestämt att ett tempel för din närvaro skall finnas bland oss. 36Du helige herre över allt heligt, bevara nu detta hus, som så nyss har blivit renat, så att det förblir obesudlat för evigt!«

Rasis död

37En man vid namn Rasis, som tillhörde de äldste i Jerusalem, blev angiven för Nikanor. Han var sina landsmäns vän och hade mycket gott rykte; hans godhet hade gett honom ärenamnet »judarnas far«. 38Tidigare, under oenighetens tid, hade han fällt utslag i frågor om judendomen och oavlåtligt satsat kropp och själ för dess sak. 39Då nu Nikanor ville ge ett otvetydigt prov på sin fiendskap mot judarna skickade han mer än 500 soldater för att gripa honom, 40ty han trodde att han skulle skada dem genom att gripa denne man.

41Snart var trupperna nära att erövra tornet: de försökte spränga gårdsporten och ropade på eld för att antända dörrarna. Då Rasis nu var helt omringad riktade han svärdet mot sig själv, 42ty han ville hellre dö en tapper död än falla i missdådarnas händer och bli förödmjukad på ett sätt som inte anstod hans tapperhet. 43Men i stridens brådska träffade stöten inte rätt, och då soldaterna redan trängde in genom dörrarna sprang han utan fruktan upp på muren och kastade sig hjältemodigt ner mitt bland soldaterna. 44De vek hastigt undan, så att det bildades ett tomrum, och han föll mitt på den tomma platsen. 45Men han reste sig i våldsam upphetsning, ännu vid liv fast blodet rann i strömmar och han var svårt sårad, rusade genom soldathopen och ställde sig på en brant klippa. 46Redan fullständigt förblödd drog han ut sina inälvor, grep dem med båda händerna och slungade dem mot soldaterna. Han åkallade den Härskare som råder över liv och ande och bad att en gång få tillbaka det han nu miste, och på det sättet skildes han från livet.

15

Nikanors övermod

151Nikanor fick rapport om att Judas män höll till i Samarien, och han bestämde sig för att anfalla dem på vilodagen, då det kunde ske helt riskfritt. 2Men de judar som hade tvingats att följa med honom sade: »Döda dem för all del inte på detta råa och barbariska sätt, utan visa vördnad för den dag som har ärats och helgats mer än de andra av den allseende Guden!« 3Ärkeskurken frågade då: »Finns han i himlen, härskaren som har förordnat att man skall fira sabbatsdagen?« — 4»Ja«, förklarade de, »den levande Herren själv som härskar i himlen har befallt att den sjunde dagen skall hållas helig.« 5Då sade han: »Men jag är härskare på jorden, och jag ger order om att vapnen skall brukas och kungens uppdrag utföras.«

Att genomföra sin ondskefulla föresats var han emellertid inte i stånd till.

Judas uppmuntrar till strid

6I sitt skrävlande övermod var Nikanor fast besluten att resa ett monument åt sig själv som segrare över hela Judas här. 7Men Mackabaios vacklade inte ett ögonblick i sin tillförsikt utan var full av hopp om att Herren skulle ta sig an hans sak. 8Han uppmanade sitt folk att inte tappa modet inför hedningarnas framryckning utan tänka på hur de hade fått hjälp från himlen förr och se fram mot den seger som allhärskaren också nu skulle skänka dem. 9Han uppmuntrade dem med ord ur lagen och profeterna, påminde dem om de strider som de redan hade utkämpat och ökade på så sätt deras stridslust.

10Sedan han hade väckt deras mod gav han sina order och skildrade samtidigt för dem hedningarnas trolöshet och deras brott mot givna eder. 11Han rustade var och en av dem, inte bara med skyddande sköldar och lansar, utan framför allt genom att uppmuntra dem med välvalda ord. Slutligen lät han dem höra en dröm som förtjänade tilltro, och därmed gjorde han dem alla överdådigt glada till mods.

12Detta var innehållet i Judas drömsyn: den förre översteprästen Onias, en god och fin man, försynt i sitt uppträdande och vänlig i sitt sätt, som kunde lägga sina ord väl och som ända från barndomen hade vinnlagt sig om ett i alla avseenden rättskaffens liv — han stod med utsträckta händer och bad för hela det judiska samhället. 13Därpå visade sig en märklig man med vitt hår och ädelt utseende, präglad av en underlig, överväldigande auktoritet. 14Och Onias sade: »Denne man, som är sina bröders vän och flitigt ber för folket och den heliga staden, är Jeremia, Guds profet.« 15Då räckte Jeremia fram högra handen för att ge Judas ett svärd av guld och överlämnade det med följande ord: 16»Ta emot detta heliga svärd! Det är en Guds gåva, och med det skall du krossa dina motståndare.«

Nikanor besegras

17Uppmuntrade av Judas välfunna ord, som hade förmågan att sporra till tapperhet och göra ynglingar till män, beslöt de att inte slå läger utan gå till anfall med friskt mod och nå ett avgörande genom att djärvt hugga in på fienden. De tänkte på att staden, religionen och templet svävade i fara, 18ty ängslan för hustrur och barn, för bröder och släktingar kom i andra hand för dem, och deras oro gällde först och främst det helgade templet.

19Också de som hade lämnats kvar i staden kände stor ångest och var fulla av oro för anfallet ute på öppna fältet.

20Alla väntade nu på det förestående avgörandet; fienden hade redan koncentrerat sina styrkor och ställt upp hären i slagordning, elefanterna hade förts till en lämplig position och kavalleriet ordnats på flyglarna. 21När Mackabaios såg truppmassorna som marscherat upp, såg deras uppbåd av alla slags vapen och elefanternas raseri, lyfte han sina händer mot himlen och åkallade Herren, som kan göra under. Han visste ju att det inte beror på vapen, utan att Herren förlänar segern åt den som enligt hans domslut förtjänar den. 22Och han bad med följande ord: »Du vår härskare, när Hiskia var kung i Juda rike sände du ut din ängel, och han dödade nära 185 000 man i Sanheribs läger. 23Du som råder i himlen, sänd också nu en god ängel att gå före oss och sprida skräck och fasa! 24Låt din starka arm slå ner dem som under hädelser närmar sig ditt heliga folk!« Så löd bönen.

25Nikanors folk ryckte fram under trumpetstötar och stridsrop, 26men Judas män tog upp striden med fienderna under åkallan och böner. 27De kämpade med sina händer men åkallade Gud i sina hjärtan och fällde inte mindre än 35 000 man, jublande glada över att Gud hade uppenbarat sig för dem.

Triumfen firas

28När de i hög stämning lämnade slagfältet efter slutfört värv fick de se Nikanor ligga stupad i sin rustning. 29Då blev det rop och uppståndelse, och de prisade Härskaren på fädernas språk. 30Den man som på allt sätt, med kropp och själ, hade kämpat i främsta ledet för sina landsmän, och som hade bevarat ungdomstidens tillgivenhet för stamfränderna, gav order om att Nikanors huvud skulle huggas av, liksom hans hand och arm, och föras till Jerusalem.

31När Judas kom dit kallade han samman sina stamfränder och lät prästerna ställa sig framför altaret. Sedan skickade han efter folket på borgen 32och visade upp den eländige Nikanors huvud, och likaså hädarens hand, som han hade sträckt ut mot allhärskarens heliga boning när han uttalade sina skrävlande ord. 33Han lät skära ut den gudlöse Nikanors tunga och förklarade att han skulle ge den bit för bit åt fåglarna, medan tecknet på att hans vanvett hade fått sitt straff skulle hängas upp mitt emot templet. 34Och alla prisade Herren som hade uppenbarat sig; de ropade mot himlen: »Välsignad är han som har bevarat sin heliga plats obefläckad!« 35Därefter lät Judas fästa upp Nikanors huvud på borgen, ett tydligt bevis på Herrens hjälp, som alla kunde se.

36Efter en allmän omröstning förordnade de samfällt att denna dag aldrig skulle få gå obemärkt förbi: den trettonde dagen i den tolfte månaden, som heter adar på arameiska, dagen före Mordokajs dag, skulle firas som märkesdag.

Författarens avslutning

37Så gick det med Nikanor. Då staden alltsedan den tiden har varit i hebreernas hand avslutar jag min framställning här. 38Är den välskriven och skickligt disponerad, är detta vad jag önskade; är den däremot slätstruken och medelmåttig, var det allt jag kunde åstadkomma. 39Oblandat vin är skadligt att dricka, och likaså vatten; men liksom vin blandat med vatten rentav blir en välsmakande dryck, så beror det också på framställningskonsten om de som får skriften i sin hand skall läsa den med välbehag. Och därmed slutar jag.