Bibel 2000 (B2000)
14

Demetrios I och Alkimos

141Tre år senare fick Judas män bud om att Demetrios, Seleukos son, hade seglat in i Tripolis hamn med en flotta och en stark här 2och gjort sig till herre över landet efter att ha undanröjt Antiochos och hans förmyndare Lysias.

3En man vid namn Alkimos, som förut hade varit överstepräst men av eget val hade besudlat sig under oenighetens tid, insåg nu att han saknade varje möjlighet att rädda sin ställning eller vidare få tillträde till det heliga altaret. 4Han infann sig år 151 hos kung Demetrios medförande en guldkrans och ett palmblad som gåva till honom, och dessutom några av de sedvanliga olivkvistarna från templet. Den dagen förhöll han sig overksam. 5Men han fick ett tillfälle som gynnade hans vanvettiga syften när Demetrios kallade honom till ett rådssammanträde och frågade honom hur stämningen var bland judarna och vad de hade för planer. Då svarade han:

6»De judar som kallas hasiderna och som leds av Judas Mackabaios för ett ständigt krig. De ställer till med oroligheter och tillåter inte att det blir stabila förhållanden i riket. 7Därför har jag nu kommit hit, och fast jag har berövats den värdighet som jag har ärftlig rätt till — jag syftar på översteprästämbetet — 8drivs jag först och främst av uppriktig omtanke om kungens intressen, men i andra hand också av hänsyn till mina landsmän, ty hela vårt folk får lida avsevärt för dessa människors dårskap. 9Jag ber nu dig, min konung, att skaffa dig kännedom om alla detaljer i denna sak och sedan vidta åtgärder för vårt land och vårt hårt ansatta folk med den nådiga välvilja som du hyser för alla människor. 10Ty så länge Judas är i livet kan det omöjligt bli fredliga förhållanden.«

11När Alkimos hade uttalat sig på det sättet var det så mycket lättare för de övriga av kungens vänner, som var fientligt inställda till Judas, att hetsa upp Demetrios. 12Denne valde genast ut Nikanor, som hade varit chef för elefantkåren men nu utnämndes till befälhavare i Judeen, och skickade i väg honom 13med skriftliga order att röja Judas själv ur vägen och skingra hans folk samt att ge Alkimos ämbetet som överstepräst vid det höga templet.

14De hedningar i Judeen som befann sig på flykt för Judas anslöt sig till Nikanor i stora skaror, eftersom de trodde att judarnas motgångar och olyckor skulle innebära framgångar för dem själva.

Förhandlingar med Nikanor

15När Judas folk fick höra att Nikanor ryckte fram och att hedningarna gick till anfall strödde de jord över sig och åkallade honom som har samlat sitt folk för att det skall bestå i evighet och som alltid uppenbarar sig för att värna sin egendom. 16På sin anförares order marscherade de genast därifrån, och de nådde kontakt med fienden vid byn Dessau.

17Men Judas bror Simon hade redan varit i strid med Nikanor, och eftersom motståndarna uppenbarat sig oväntat hade han lidit en tillfällig motgång. 18Trots detta drog sig Nikanor för att låta det gå till en blodig uppgörelse, ty han hörde talas om vilket hjältemod som fanns hos Judas män och hur tappert de kämpade för sitt fosterland. 19Därför skickade han Poseidonios, Theodotos och Mattathias för att träffa en fredsöverenskommelse.

20Frågan övervägdes noga; anföraren dryftade den med trupperna, och då det visade sig råda allmän enighet godkände de fördraget. 21Man kom överens om en dag då ledarna skulle mötas för enskild överläggning. En vagn körde fram från vardera sidan, stolar ställdes ut 22och Judas posterade beväpnade män på lämpliga platser, där de skulle stå beredda om fienderna plötsligt försökte begå något illdåd. Och överläggningen genomfördes i vederbörlig ordning.

23Sedan vistades Nikanor i Jerusalem utan att företa sig något olämpligt; tvärtom skickade han bort de skaror av folk som hade samlats hos honom. 24Han hade hela tiden Judas i sin närhet och höll mycket av honom. 25Han uppmanade honom att gifta sig och skaffa sig barn. Judas gifte sig, slog sig till ro och njöt av livet.

Nikanor bryter med Judas

26Men Alkimos, som lade märke till vänskapen mellan de båda männen, tog med sig handlingarna rörande det ingångna fördraget till Demetrios och gjorde gällande att Nikanor varit illojal mot kungamakten: han hade nämligen utsett Judas, som stämplade mot riket, till att få en plats bland kungens vänner.

27Kungen blev rasande och lät sig hetsas av den ondskefulle mannens förtal, så att han skrev ett brev till Nikanor där han uttryckte sitt missnöje med fördraget och befallde honom att snarast skicka Mackabaios som fånge till Antiochia. 28Nikanor blev bestört när han nåddes av detta budskap och illa till mods över att behöva svika avtalet utan att den andre hade gjort något orätt. 29Men eftersom det var omöjligt att handla mot kungens vilja avvaktade han ett lämpligt tillfälle att utföra befallningen med list.

30Mackabaios märkte emellertid att Nikanor bemötte honom kyligare och var ohövligare mot honom än han vant sig vid, och han förstod att det kyliga bemötandet ingalunda bådade gott. Han samlade därför ett betydande antal av sina män och höll sig undan för Nikanor.

31När denne fick klart för sig att han hade blivit ordentligt överlistad av Judas gick han till det höga och heliga templet, där prästerna höll på att frambära de offer som hör till gudstjänsten, och befallde dem att utlämna mannen. 32Men de svor på att de inte visste var den efterspanade fanns. 33Då sträckte Nikanor ut sin högra hand mot templet, svor en ed och sade: »Om ni inte utlämnar Judas åt mig som fånge skall jag jämna denna Guds helgedom med marken, riva ner altaret och uppföra ett praktfullt tempel åt Dionysos på platsen.« 34Med de orden gick han sin väg. Men prästerna sträckte sina händer mot himlen och åkallade honom som alltid strider för vårt folk. De sade: 35»Herre, fastän du inte behöver någonting har du själv bestämt att ett tempel för din närvaro skall finnas bland oss. 36Du helige herre över allt heligt, bevara nu detta hus, som så nyss har blivit renat, så att det förblir obesudlat för evigt!«

Rasis död

37En man vid namn Rasis, som tillhörde de äldste i Jerusalem, blev angiven för Nikanor. Han var sina landsmäns vän och hade mycket gott rykte; hans godhet hade gett honom ärenamnet »judarnas far«. 38Tidigare, under oenighetens tid, hade han fällt utslag i frågor om judendomen och oavlåtligt satsat kropp och själ för dess sak. 39Då nu Nikanor ville ge ett otvetydigt prov på sin fiendskap mot judarna skickade han mer än 500 soldater för att gripa honom, 40ty han trodde att han skulle skada dem genom att gripa denne man.

41Snart var trupperna nära att erövra tornet: de försökte spränga gårdsporten och ropade på eld för att antända dörrarna. Då Rasis nu var helt omringad riktade han svärdet mot sig själv, 42ty han ville hellre dö en tapper död än falla i missdådarnas händer och bli förödmjukad på ett sätt som inte anstod hans tapperhet. 43Men i stridens brådska träffade stöten inte rätt, och då soldaterna redan trängde in genom dörrarna sprang han utan fruktan upp på muren och kastade sig hjältemodigt ner mitt bland soldaterna. 44De vek hastigt undan, så att det bildades ett tomrum, och han föll mitt på den tomma platsen. 45Men han reste sig i våldsam upphetsning, ännu vid liv fast blodet rann i strömmar och han var svårt sårad, rusade genom soldathopen och ställde sig på en brant klippa. 46Redan fullständigt förblödd drog han ut sina inälvor, grep dem med båda händerna och slungade dem mot soldaterna. Han åkallade den Härskare som råder över liv och ande och bad att en gång få tillbaka det han nu miste, och på det sättet skildes han från livet.