Bibel 2000 (B2000)
12

Massmordet i Joppe och Judas vedergällningsaktion

121Sedan dessa överenskommelser hade ingåtts for Lysias tillbaka till kungen, och folket återgick till sitt jordbruk. 2Men några av de lokala befälhavarna lät dem inte njuta av lugnet och ägna sig åt fredliga värv; det var Timotheos och Apollonios, Gennaios son, Hieronymos och Demofon samt Nikanor, chefen för de cypriotiska trupperna.

3I Joppe begick invånarna ett gudlöst illdåd. De inbjöd judarna i staden att med hustrur och barn komma ombord på fartyg som de ställde till förfogande. Detta gjordes utan antydan till fiendskap 4och efter ett samfällt beslut av stadens medborgare. Judarna antog inbjudan utan att ana oråd och i tron att de andra var inställda på att hålla fred. Men efter att ha fört ut dem på öppna havet kastade man dem överbord, inte mindre än 200 personer.

5När Judas fick meddelande om det omänskliga dåd som hade förövats mot hans landsmän kallade han samman sina män, 6åkallade Gud, den rättfärdige domaren, och angrep sina bröders mördare. Han satte eld på hamnen om natten, brände fartygen och högg ner dem som hade sökt tillflykt där. 7Men då själva staden var tillbommad drog han sig sedan tillbaka i avsikt att komma igen och göra slut på hela befolkningen i Joppe.

8Därefter fick han underrättelse om att folket i Jamnia tänkte handla på samma sätt mot de judar som slagit sig ner där. 9Då gjorde han ett nattligt angrepp även på Jamnias invånare och satte eld på hamnen och skeppen, så att eldskenet syntes ända till Jerusalem, fyra och en halv mil därifrån.

Fälttåget i Gilead

10När de hade hunnit knappt två kilometer därifrån under sin marsch mot Timotheos blev Judas anfallen av araber, inte mindre än 5 000 man till fots och 500 ryttare. 11Efter en häftig strid, som med Guds hjälp blev framgångsrik för Judas män, var nomaderna besegrade och bad Judas om fred. De lovade både att komma med boskap och att hjälpa judarna på andra sätt. 12Judas, som räknade med att de kunde bli till verklig nytta i många sammanhang, gick med på att hålla fred med dem, och efter att ha tagit emot hans försäkran om detta drog de sig tillbaka till sina tält.

13Judas anföll också en stad som var befäst med jordvallar och skyddad av murar runt om och som hade invånare av alla möjliga folkslag. Den hette Kaspin. 14De inneslutna, som litade på sina starka murar och sina livsmedelsförråd, uppträdde mycket utmanande mot Judas män, hånade dem och förde ett hädiskt och gudlöst tal. 15Men Judas män åkallade världens store härskare, som på Josuas tid vräkte omkull Jerikos murar utan hjälp av vare sig murbräckor eller kastmaskiner, och rusade så i vilt raseri till angrepp mot muren. 16De erövrade staden, ty så var Guds vilja, och anställde ett otroligt blodbad, så att den närbelägna sjön, som var 400 meter tvärs över, tycktes fylld med blod som runnit ut i den.

Timotheos besegras

17Därifrån kom de efter en marsch på fjorton mil till de så kallade tobianska judarna i Charax. 18Timotheos stötte de inte på där i trakten, eftersom han hade gett sig i väg med oförrättat ärende, men på en plats hade han lämnat kvar en välskyddad garnison. 19Två av Mackabaios officerare, Dositheos och Sosipatros, gjorde då en räd mot fästningen och dödade dem som Timotheos hade lämnat där, över 10 000 man.

20Mackabaios formerade därefter sin här i kompanier, avdelade officerare att föra befälet över dem och marscherade mot Timotheos, som hade 120 000 man infanteri och 2 500 ryttare till sitt förfogande. 21När Timotheos fick underrättelse om att Judas närmade sig skickade han i förväg bort kvinnor och barn och den övriga trossen till staden Karnion — det är en svårbelägrad och otillgänglig plats eftersom alla tillfartsvägarna är trånga.

22Fienderna greps av skräck så snart Judas kompani visade sig i spetsen för hären, och de skrämdes av att se den allseende Guden uppenbara sig. De tog till flykten och rusade om varandra, så att många blev skadade av sina egna kamrater och fick djupa sticksår av svärden. 23Judas förföljde dem energiskt och högg ner missdådarna; ungefär 30 000 man blev dödade. 24Timotheos själv föll i händerna på Dositheos och Sosipatros folk, men med listig övertalningskonst bad han dem att släppa honom oskadd, därför att föräldrar eller bröder till många av dem var i hans våld, och det kunde hända att de råkade illa ut. 25Sedan han efter lång övertalning hade fått dem att tro på hans försäkran att dessa personer skulle skickas välbehållna tillbaka, gav de honom fri för att deras bröder skulle bli räddade.

26Judas marscherade sedan mot Karnion och atargatistemplet och dödade där 25 000 människor. 27Efter att ha besegrat och tillintetgjort dem ryckte han också fram mot Efron, en väl befäst stad med en stor befolkning av olika nationaliteter. Starka unga män hade ställts upp framför murarna och försvarade sig hårdnackat; dessutom fanns där stora förråd av krigsmaskiner och kastvapen. 28Men judarna åkallade den härskare som våldsamt bryter fiendens kraft och kunde så bemäktiga sig staden, där de nedgjorde ungefär 25 000 av invånarna.

29Efter uppbrottet därifrån gick de mot Skythopolis, som ligger elva mil från Jerusalem. 30De judar som bodde där intygade emellertid att stadens invånare hade visat dem välvilja och uppträtt vänligt mot dem under olyckans dagar. 31Judas och hans män tackade dem för detta och uppmanade dem att också i framtiden leva i vänskap med det judiska folket. Sedan återvände de till Jerusalem, eftersom veckohögtiden var nära förestående.

Striden mot Gorgias i Idumeen

32Efter pingsten, som högtiden kallas, marscherade de mot Gorgias, befälhavaren i Idumeen. 33Han drog i fält med 3 000 man infanteri och 400 ryttare. 34Vid sammandrabbningen stupade några få av judarna. 35En ryttare vid namn Dositheos, en stark karl som hörde till Bakenors folk, grep tag i Gorgias kappa, höll honom fast och drog honom med sig av alla krafter i avsikt att ta den skurken levande till fånga. Men en av de thrakiska ryttarna angrep honom och högg av honom armen, och Gorgias lyckades fly till Marisa.

36Då Esdris män nu var utmattade av den långdragna kampen vände sig Judas till Herren och bad honom uppenbara sig som deras bundsförvant och ledare i striden. 37Han tog upp stridsropet och psalmerna på fädernas språk, högg överraskande in på Gorgias män och drev dem på flykten.

Offret för de dödas synder

38Judas ledde sedan hären till staden Adullam, och eftersom den sjunde dagen gick in renade de sig på sedvanligt sätt och firade sabbaten där. 39Men följande dag, då det hade blivit hög tid att ta hand om de fallnas kroppar, gick Judas män ut för att göra detta och föra dem till vila hos deras släktingar i fädernas gravar.

40Då fann de att varenda en av de döda under sina kläder hade kultföremål som tillhörde avgudarna i Jamnia, sådant som lagen förbjuder judarna att befatta sig med. Alla förstod att detta var anledningen till att de hade stupat, 41och de prisade Herren, den rättfärdige domaren som drar fram det dolda i ljuset, 42och uppsände ödmjuka böner om att den begångna synden skulle utplånas fullständigt. Och den hjältemodige Judas manade folket att hålla sig fria från synd, när de nu med egna ögon hade sett vad de stupades synd hade lett till.

43Genom att ordna en insamling som var och en fick bidra till kunde han skicka ungefär 2 000 silverdrachmer till Jerusalem för att låta frambära ett syndoffer. Han handlade riktigt och klokt, ty han hade uppståndelsen i tankarna; 44om han inte hade väntat sig att de stupade skulle uppstå hade det varit överflödigt och meningslöst att be för döda människor. 45Dessutom tänkte han på att en härlig belöning väntar dem som avlider i tron på Gud. Helig och from var hans omtanke! Därför ordnade han försoningsoffret för de döda, så att de skulle befrias från sin synd.

13

Menelaos död

131År 149 fick Judas män bud om att Antiochos Eupator ryckte fram mot Judeen med starka trupper. 2Han hade med sig sin förmyndare och minister Lysias, och de åtföljdes av var sin grekisk här om 110 000 man infanteri, 5 300 ryttare, 22 elefanter och 300 lievagnar.

3Menelaos anslöt sig också till dem, och grovt hycklande uppmuntrade han Antiochos, inte för att rädda fosterlandet utan därför att han trodde sig kunna få det högsta ämbetet. 4Men konungarnas konung väckte Antiochos vrede mot missdådaren, och när Lysias klargjorde att det var denne som bar skulden för alla olyckorna befallde kungen att man, som seden är i landet, skulle föra honom till Beroia för att avrättas.

5Där finns nämligen ett 25 meter högt torn, fyllt med aska och försett med en cirkelrund konstruktion, som från alla håll sluttar brant ner mot askan. 6Dit upp för man den som har gjort sig skyldig till helgerån eller förövat någon annan särskilt svår ogärning, och så störtar man ner honom till att omkomma. 7På det sättet fann nu lagöverträdaren Menelaos sin död och fick inte ens komma i jorden. 8Det var fullständigt rättvist, ty han hade syndat så många gånger när det gällde altaret, vars eld och aska var heliga, och därför fick han också dö i aska.

Striden vid Modein

9Men kungen, vars tänkesätt hade blivit fullständigt barbariskt, kom nu för att låta judarna genomgå det allra värsta av vad som hade hänt dem under hans fars tid. 10När Judas fick meddelande om detta uppmanade han folket att dag och natt bönfalla Herren att komma dem till hjälp nu om någonsin, 11då man höll på att ta ifrån dem lagen, fosterlandet och det heliga templet, och att inte låta folket, som så nyss hade fått en kort tids lindring, falla i de hädande hedningarnas våld. 12Alla gjorde gemensamt så: under tre dagar åkallade de utan uppehåll den barmhärtige Herren, gråtande, fastande och utsträckta på marken. Därefter talade Judas uppmuntrande till dem och befallde dem att göra sig marschberedda.

13Vid en enskild överläggning med de äldste kom han till beslutet att de skulle marschera ut och med Guds hjälp nå ett avgörande innan kungens här hann falla in i Judeen och bemäktiga sig staden. 14Han överlät åt världens skapare att fälla utslaget och manade sitt folk att tappert kämpa till sista andetaget för lagen, templet, staden, fosterlandet och samhällsordningen. Sedan lät han sin här slå läger i närheten av Modein.

15Efter att ha gett sitt folk fältropet »Seger från Gud!« anföll han på natten kungens högkvarter med en utvald styrka av de tappraste unga männen. Han dödade ungefär 2 000 man i lägret och dessutom den förnämsta elefanten med dess förare. 16Till slut fyllde de hela lägret med skräck och förvirring och drog sig tillbaka efter framgångsrik strid 17först när dagen började gry. Detta kunde ske därför att Herren hjälpte och beskyddade honom.

Vapenstillestånd i Jerusalem

18När kungen hade fått detta prov på judarnas oförvägenhet försökte han komma åt de befästa platserna med hjälp av krigslister. 19Han ryckte fram mot Bet-Sur, som var en fast stödjepunkt för judarna, men drevs undan, besegrades och led nederlag. 20Judas skickade in förnödenheter till de inneslutna. 21Rodokos, som hörde till den judiska hären, förrådde hemligheterna för fienden; han blev uppspårad, gripen och inspärrad. 22Kungen förhandlade på nytt med folket i Bet-Sur, gav och fick försäkringar om fred, avtågade, 23anföll Judas män och blev besegrad. Han fick meddelande om att Filippos, som lämnats kvar att sköta regeringsärendena i Antiochia, hade blivit alldeles galen. Han blev förskräckt, kallade till sig judarna, gav efter för dem och bekräftade med ed ett fördrag på helt rättvisa villkor. Efter uppgörelsen frambar han ett offer, hedrade templet och visade frikostighet mot den heliga platsen.

24Han tog vänligt avsked av Mackabaios, lämnade kvar Hegemonides som befälhavare i distriktet mellan Ptolemais och Gerra 25och begav sig till Ptolemais. Invånarna där visade missnöje med fördraget — de var nämligen oerhört upprörda och ville få bestämmelserna upphävda. 26Lysias gick upp på tribunen och försvarade saken så gott han kunde, övertalade dem, blidkade dem och stämde dem till välvilja. Sedan återvände han till Antiochia.

Så gick det till med kungens framryckning och återtåg.

14

Demetrios I och Alkimos

141Tre år senare fick Judas män bud om att Demetrios, Seleukos son, hade seglat in i Tripolis hamn med en flotta och en stark här 2och gjort sig till herre över landet efter att ha undanröjt Antiochos och hans förmyndare Lysias.

3En man vid namn Alkimos, som förut hade varit överstepräst men av eget val hade besudlat sig under oenighetens tid, insåg nu att han saknade varje möjlighet att rädda sin ställning eller vidare få tillträde till det heliga altaret. 4Han infann sig år 151 hos kung Demetrios medförande en guldkrans och ett palmblad som gåva till honom, och dessutom några av de sedvanliga olivkvistarna från templet. Den dagen förhöll han sig overksam. 5Men han fick ett tillfälle som gynnade hans vanvettiga syften när Demetrios kallade honom till ett rådssammanträde och frågade honom hur stämningen var bland judarna och vad de hade för planer. Då svarade han:

6»De judar som kallas hasiderna och som leds av Judas Mackabaios för ett ständigt krig. De ställer till med oroligheter och tillåter inte att det blir stabila förhållanden i riket. 7Därför har jag nu kommit hit, och fast jag har berövats den värdighet som jag har ärftlig rätt till — jag syftar på översteprästämbetet — 8drivs jag först och främst av uppriktig omtanke om kungens intressen, men i andra hand också av hänsyn till mina landsmän, ty hela vårt folk får lida avsevärt för dessa människors dårskap. 9Jag ber nu dig, min konung, att skaffa dig kännedom om alla detaljer i denna sak och sedan vidta åtgärder för vårt land och vårt hårt ansatta folk med den nådiga välvilja som du hyser för alla människor. 10Ty så länge Judas är i livet kan det omöjligt bli fredliga förhållanden.«

11När Alkimos hade uttalat sig på det sättet var det så mycket lättare för de övriga av kungens vänner, som var fientligt inställda till Judas, att hetsa upp Demetrios. 12Denne valde genast ut Nikanor, som hade varit chef för elefantkåren men nu utnämndes till befälhavare i Judeen, och skickade i väg honom 13med skriftliga order att röja Judas själv ur vägen och skingra hans folk samt att ge Alkimos ämbetet som överstepräst vid det höga templet.

14De hedningar i Judeen som befann sig på flykt för Judas anslöt sig till Nikanor i stora skaror, eftersom de trodde att judarnas motgångar och olyckor skulle innebära framgångar för dem själva.

Förhandlingar med Nikanor

15När Judas folk fick höra att Nikanor ryckte fram och att hedningarna gick till anfall strödde de jord över sig och åkallade honom som har samlat sitt folk för att det skall bestå i evighet och som alltid uppenbarar sig för att värna sin egendom. 16På sin anförares order marscherade de genast därifrån, och de nådde kontakt med fienden vid byn Dessau.

17Men Judas bror Simon hade redan varit i strid med Nikanor, och eftersom motståndarna uppenbarat sig oväntat hade han lidit en tillfällig motgång. 18Trots detta drog sig Nikanor för att låta det gå till en blodig uppgörelse, ty han hörde talas om vilket hjältemod som fanns hos Judas män och hur tappert de kämpade för sitt fosterland. 19Därför skickade han Poseidonios, Theodotos och Mattathias för att träffa en fredsöverenskommelse.

20Frågan övervägdes noga; anföraren dryftade den med trupperna, och då det visade sig råda allmän enighet godkände de fördraget. 21Man kom överens om en dag då ledarna skulle mötas för enskild överläggning. En vagn körde fram från vardera sidan, stolar ställdes ut 22och Judas posterade beväpnade män på lämpliga platser, där de skulle stå beredda om fienderna plötsligt försökte begå något illdåd. Och överläggningen genomfördes i vederbörlig ordning.

23Sedan vistades Nikanor i Jerusalem utan att företa sig något olämpligt; tvärtom skickade han bort de skaror av folk som hade samlats hos honom. 24Han hade hela tiden Judas i sin närhet och höll mycket av honom. 25Han uppmanade honom att gifta sig och skaffa sig barn. Judas gifte sig, slog sig till ro och njöt av livet.

Nikanor bryter med Judas

26Men Alkimos, som lade märke till vänskapen mellan de båda männen, tog med sig handlingarna rörande det ingångna fördraget till Demetrios och gjorde gällande att Nikanor varit illojal mot kungamakten: han hade nämligen utsett Judas, som stämplade mot riket, till att få en plats bland kungens vänner.

27Kungen blev rasande och lät sig hetsas av den ondskefulle mannens förtal, så att han skrev ett brev till Nikanor där han uttryckte sitt missnöje med fördraget och befallde honom att snarast skicka Mackabaios som fånge till Antiochia. 28Nikanor blev bestört när han nåddes av detta budskap och illa till mods över att behöva svika avtalet utan att den andre hade gjort något orätt. 29Men eftersom det var omöjligt att handla mot kungens vilja avvaktade han ett lämpligt tillfälle att utföra befallningen med list.

30Mackabaios märkte emellertid att Nikanor bemötte honom kyligare och var ohövligare mot honom än han vant sig vid, och han förstod att det kyliga bemötandet ingalunda bådade gott. Han samlade därför ett betydande antal av sina män och höll sig undan för Nikanor.

31När denne fick klart för sig att han hade blivit ordentligt överlistad av Judas gick han till det höga och heliga templet, där prästerna höll på att frambära de offer som hör till gudstjänsten, och befallde dem att utlämna mannen. 32Men de svor på att de inte visste var den efterspanade fanns. 33Då sträckte Nikanor ut sin högra hand mot templet, svor en ed och sade: »Om ni inte utlämnar Judas åt mig som fånge skall jag jämna denna Guds helgedom med marken, riva ner altaret och uppföra ett praktfullt tempel åt Dionysos på platsen.« 34Med de orden gick han sin väg. Men prästerna sträckte sina händer mot himlen och åkallade honom som alltid strider för vårt folk. De sade: 35»Herre, fastän du inte behöver någonting har du själv bestämt att ett tempel för din närvaro skall finnas bland oss. 36Du helige herre över allt heligt, bevara nu detta hus, som så nyss har blivit renat, så att det förblir obesudlat för evigt!«

Rasis död

37En man vid namn Rasis, som tillhörde de äldste i Jerusalem, blev angiven för Nikanor. Han var sina landsmäns vän och hade mycket gott rykte; hans godhet hade gett honom ärenamnet »judarnas far«. 38Tidigare, under oenighetens tid, hade han fällt utslag i frågor om judendomen och oavlåtligt satsat kropp och själ för dess sak. 39Då nu Nikanor ville ge ett otvetydigt prov på sin fiendskap mot judarna skickade han mer än 500 soldater för att gripa honom, 40ty han trodde att han skulle skada dem genom att gripa denne man.

41Snart var trupperna nära att erövra tornet: de försökte spränga gårdsporten och ropade på eld för att antända dörrarna. Då Rasis nu var helt omringad riktade han svärdet mot sig själv, 42ty han ville hellre dö en tapper död än falla i missdådarnas händer och bli förödmjukad på ett sätt som inte anstod hans tapperhet. 43Men i stridens brådska träffade stöten inte rätt, och då soldaterna redan trängde in genom dörrarna sprang han utan fruktan upp på muren och kastade sig hjältemodigt ner mitt bland soldaterna. 44De vek hastigt undan, så att det bildades ett tomrum, och han föll mitt på den tomma platsen. 45Men han reste sig i våldsam upphetsning, ännu vid liv fast blodet rann i strömmar och han var svårt sårad, rusade genom soldathopen och ställde sig på en brant klippa. 46Redan fullständigt förblödd drog han ut sina inälvor, grep dem med båda händerna och slungade dem mot soldaterna. Han åkallade den Härskare som råder över liv och ande och bad att en gång få tillbaka det han nu miste, och på det sättet skildes han från livet.