Bibel 2000 (B2000)
11

Segern över Lysias

111Lysias, ministern som också var kungens förmyndare och frände, hade blivit mycket uppbragt över det som inträffat. På helt kort tid 2hade han bådat upp omkring 80 000 man, därtill allt sitt kavalleri, och ryckte fram mot judarna. Han avsåg att befolka Jerusalem med greker, 3göra templet skattskyldigt, liksom andra folks kultplatser, och bjuda ut översteprästämbetet för ett år i sänder. 4Åt Guds kraft ägnade han inte en tanke eftersom han förletts till övermod av sitt infanteri, som kunde räknas i tiotusental, sina tusentals ryttare och sina åttio elefanter. 5När han trängt in i Judeen marscherade han mot Bet-Sur, en välbefäst plats som ligger ungefär tre mil från Jerusalem, och utsatte denna stad för häftiga angrepp.

6När Mackabaios och hans män underrättades om att Lysias belägrade deras fästningar vände de sig tillsammans med hela folket under klagan och gråt till Herren och bad honom sända en god ängel till Israels räddning. 7Mackabaios själv beväpnade sig först av alla, och han uppmanade de andra att med honom trotsa faran för att komma sina bröder till hjälp. Och de bröt villigt upp, alla som en man.

8Medan de ännu var i närheten av Jerusalem uppenbarade sig en ryttare i spetsen för deras tåg; han bar vit dräkt och svingade gyllene vapen. 9Då prisade de alla på en gång den barmhärtige Guden, och de blev så styrkta i sina själar att de var beredda att gå lös på vad som helst, inte bara människor utan de värsta vilddjur och murar av järn. 10Så ryckte de fram i full stridsberedskap med sin himmelske vapenbroder, som Herren i sin barmhärtighet hade sänt dem. 11De störtade sig över fienderna som lejon och fällde 11 000 av dem, därtill 1 600 ryttare, och tvingade alla de övriga att fly. 12De flesta av dessa undkom sårade och utan vapen, och även Lysias själv kunde rädda sig bara genom en neslig flykt.

Vapenstillestånd och förhandlingar

13Men Lysias saknade inte förstånd, och när han för sig själv tänkte igenom det nederlag som han hade råkat ut för insåg han att hebreerna var oövervinneliga, eftersom den väldige Guden kämpade på deras sida. Därför sände han bud till dem 14och lyckades övertala dem till en uppgörelse på rättvisa villkor. Han övertygade dem också om att han kunde tvinga kungen att bli deras vän. 15Mackabaios gick med på allt som Lysias föreslog, med folkets bästa för ögonen, ty alla önskemål om judarna som han själv skriftligen framfört till Lysias hade beviljats av kungen.

16Judarna hade nämligen fått ett brev med följande lydelse från Lysias:

»Lysias hälsar det judiska folket. 17Era representanter Johannes och Absalom har överlämnat nedan återgivna skrivelse och framfört era önskemål i de angelägenheter som där anges. 18Allt som behövde hänskjutas till kungen har jag framlagt för honom. Det som faller inom min kompetens har jag beviljat. 19Om ni står fast vid er lojala hållning gentemot kungamakten skall jag även i fortsättningen söka utverka fördelar för er. 20Beträffande detaljerna har jag beordrat såväl de ovannämnda personerna som mina egna representanter att överlägga med er. 21Med önskan om allt gott.

Skrivet den tjugofjärde dagen i den korinthiske Zeus månad år 148.«

22Kungens brev lydde så:

»Kung Antiochos hälsar sin broder Lysias. 23Sedan vår fader upptagits till gudarna har det varit vår önskan att rikets undersåtar skall kunna ostört ägna sig åt sina egna angelägenheter. 24Vi har nu hört att judarna inte är införstådda med vår faders försök att införa grekiska seder utan föredrar sitt eget levnadssätt och begär tillstånd att följa sina seder och lagar. 25Då vi önskar att även detta folk skall få leva under ostörda förhållanden, förordnar vi härmed att templet skall återställas till dem och att de skall få forma sin livsföring enligt sina förfäders skick och bruk. 26Vi förväntar oss alltså att du skickar dem försäkringar om fred och vänskap, för att de med kännedom om vår inställning skall kunna vara väl till mods och med glädje ägna sig åt sina egna angelägenheter.«

27Till folket skrev kungen detta brev:

»Kung Antiochos hälsar de äldstes råd och alla övriga judar. 28Om det går er väl motsvarar det vår önskan; själva befinner vi oss också väl. 29Menelaos har underrättat oss om att ni önskar återvända hem och ägna er åt era egna angelägenheter. 30De som sålunda återvänder före den trettionde xanthikos tillförsäkras härmed följande rättighet: 31judarna får fritt följa sina egna dietföreskrifter och lagar, liksom de förut gjort. Ingen av dem skall heller på något sätt få svårigheter på grund av tidigare förseelser. 32Jag har också skickat Menelaos med uppgift att ge er lugnande besked. 33Med önskan om allt gott.

Skrivet den femtonde xanthikos år 148.«

34Också romarna skrev till dem; deras brev lydde på följande sätt:

»Quintus Memmius och Titus Manius, romarnas sändebud, hälsar det judiska folket. 35De förmåner som kungens frände Lysias har beviljat er är också vi införstådda med. 36De frågor som han beslutat underställa kungen bör ni diskutera och sedan omedelbart skicka bud till oss, så att vi kan framlägga saken på ett sätt som är till fördel för er. Vi är nämligen på väg till Antiochia. 37Skicka alltså med det snaraste några personer som kan underrätta oss om vilken hållning ni intar. 38Med välgångsönskan.

Skrivet den femtonde xanthikos år 148.«

12

Massmordet i Joppe och Judas vedergällningsaktion

121Sedan dessa överenskommelser hade ingåtts for Lysias tillbaka till kungen, och folket återgick till sitt jordbruk. 2Men några av de lokala befälhavarna lät dem inte njuta av lugnet och ägna sig åt fredliga värv; det var Timotheos och Apollonios, Gennaios son, Hieronymos och Demofon samt Nikanor, chefen för de cypriotiska trupperna.

3I Joppe begick invånarna ett gudlöst illdåd. De inbjöd judarna i staden att med hustrur och barn komma ombord på fartyg som de ställde till förfogande. Detta gjordes utan antydan till fiendskap 4och efter ett samfällt beslut av stadens medborgare. Judarna antog inbjudan utan att ana oråd och i tron att de andra var inställda på att hålla fred. Men efter att ha fört ut dem på öppna havet kastade man dem överbord, inte mindre än 200 personer.

5När Judas fick meddelande om det omänskliga dåd som hade förövats mot hans landsmän kallade han samman sina män, 6åkallade Gud, den rättfärdige domaren, och angrep sina bröders mördare. Han satte eld på hamnen om natten, brände fartygen och högg ner dem som hade sökt tillflykt där. 7Men då själva staden var tillbommad drog han sig sedan tillbaka i avsikt att komma igen och göra slut på hela befolkningen i Joppe.

8Därefter fick han underrättelse om att folket i Jamnia tänkte handla på samma sätt mot de judar som slagit sig ner där. 9Då gjorde han ett nattligt angrepp även på Jamnias invånare och satte eld på hamnen och skeppen, så att eldskenet syntes ända till Jerusalem, fyra och en halv mil därifrån.

Fälttåget i Gilead

10När de hade hunnit knappt två kilometer därifrån under sin marsch mot Timotheos blev Judas anfallen av araber, inte mindre än 5 000 man till fots och 500 ryttare. 11Efter en häftig strid, som med Guds hjälp blev framgångsrik för Judas män, var nomaderna besegrade och bad Judas om fred. De lovade både att komma med boskap och att hjälpa judarna på andra sätt. 12Judas, som räknade med att de kunde bli till verklig nytta i många sammanhang, gick med på att hålla fred med dem, och efter att ha tagit emot hans försäkran om detta drog de sig tillbaka till sina tält.

13Judas anföll också en stad som var befäst med jordvallar och skyddad av murar runt om och som hade invånare av alla möjliga folkslag. Den hette Kaspin. 14De inneslutna, som litade på sina starka murar och sina livsmedelsförråd, uppträdde mycket utmanande mot Judas män, hånade dem och förde ett hädiskt och gudlöst tal. 15Men Judas män åkallade världens store härskare, som på Josuas tid vräkte omkull Jerikos murar utan hjälp av vare sig murbräckor eller kastmaskiner, och rusade så i vilt raseri till angrepp mot muren. 16De erövrade staden, ty så var Guds vilja, och anställde ett otroligt blodbad, så att den närbelägna sjön, som var 400 meter tvärs över, tycktes fylld med blod som runnit ut i den.

Timotheos besegras

17Därifrån kom de efter en marsch på fjorton mil till de så kallade tobianska judarna i Charax. 18Timotheos stötte de inte på där i trakten, eftersom han hade gett sig i väg med oförrättat ärende, men på en plats hade han lämnat kvar en välskyddad garnison. 19Två av Mackabaios officerare, Dositheos och Sosipatros, gjorde då en räd mot fästningen och dödade dem som Timotheos hade lämnat där, över 10 000 man.

20Mackabaios formerade därefter sin här i kompanier, avdelade officerare att föra befälet över dem och marscherade mot Timotheos, som hade 120 000 man infanteri och 2 500 ryttare till sitt förfogande. 21När Timotheos fick underrättelse om att Judas närmade sig skickade han i förväg bort kvinnor och barn och den övriga trossen till staden Karnion — det är en svårbelägrad och otillgänglig plats eftersom alla tillfartsvägarna är trånga.

22Fienderna greps av skräck så snart Judas kompani visade sig i spetsen för hären, och de skrämdes av att se den allseende Guden uppenbara sig. De tog till flykten och rusade om varandra, så att många blev skadade av sina egna kamrater och fick djupa sticksår av svärden. 23Judas förföljde dem energiskt och högg ner missdådarna; ungefär 30 000 man blev dödade. 24Timotheos själv föll i händerna på Dositheos och Sosipatros folk, men med listig övertalningskonst bad han dem att släppa honom oskadd, därför att föräldrar eller bröder till många av dem var i hans våld, och det kunde hända att de råkade illa ut. 25Sedan han efter lång övertalning hade fått dem att tro på hans försäkran att dessa personer skulle skickas välbehållna tillbaka, gav de honom fri för att deras bröder skulle bli räddade.

26Judas marscherade sedan mot Karnion och atargatistemplet och dödade där 25 000 människor. 27Efter att ha besegrat och tillintetgjort dem ryckte han också fram mot Efron, en väl befäst stad med en stor befolkning av olika nationaliteter. Starka unga män hade ställts upp framför murarna och försvarade sig hårdnackat; dessutom fanns där stora förråd av krigsmaskiner och kastvapen. 28Men judarna åkallade den härskare som våldsamt bryter fiendens kraft och kunde så bemäktiga sig staden, där de nedgjorde ungefär 25 000 av invånarna.

29Efter uppbrottet därifrån gick de mot Skythopolis, som ligger elva mil från Jerusalem. 30De judar som bodde där intygade emellertid att stadens invånare hade visat dem välvilja och uppträtt vänligt mot dem under olyckans dagar. 31Judas och hans män tackade dem för detta och uppmanade dem att också i framtiden leva i vänskap med det judiska folket. Sedan återvände de till Jerusalem, eftersom veckohögtiden var nära förestående.

Striden mot Gorgias i Idumeen

32Efter pingsten, som högtiden kallas, marscherade de mot Gorgias, befälhavaren i Idumeen. 33Han drog i fält med 3 000 man infanteri och 400 ryttare. 34Vid sammandrabbningen stupade några få av judarna. 35En ryttare vid namn Dositheos, en stark karl som hörde till Bakenors folk, grep tag i Gorgias kappa, höll honom fast och drog honom med sig av alla krafter i avsikt att ta den skurken levande till fånga. Men en av de thrakiska ryttarna angrep honom och högg av honom armen, och Gorgias lyckades fly till Marisa.

36Då Esdris män nu var utmattade av den långdragna kampen vände sig Judas till Herren och bad honom uppenbara sig som deras bundsförvant och ledare i striden. 37Han tog upp stridsropet och psalmerna på fädernas språk, högg överraskande in på Gorgias män och drev dem på flykten.

Offret för de dödas synder

38Judas ledde sedan hären till staden Adullam, och eftersom den sjunde dagen gick in renade de sig på sedvanligt sätt och firade sabbaten där. 39Men följande dag, då det hade blivit hög tid att ta hand om de fallnas kroppar, gick Judas män ut för att göra detta och föra dem till vila hos deras släktingar i fädernas gravar.

40Då fann de att varenda en av de döda under sina kläder hade kultföremål som tillhörde avgudarna i Jamnia, sådant som lagen förbjuder judarna att befatta sig med. Alla förstod att detta var anledningen till att de hade stupat, 41och de prisade Herren, den rättfärdige domaren som drar fram det dolda i ljuset, 42och uppsände ödmjuka böner om att den begångna synden skulle utplånas fullständigt. Och den hjältemodige Judas manade folket att hålla sig fria från synd, när de nu med egna ögon hade sett vad de stupades synd hade lett till.

43Genom att ordna en insamling som var och en fick bidra till kunde han skicka ungefär 2 000 silverdrachmer till Jerusalem för att låta frambära ett syndoffer. Han handlade riktigt och klokt, ty han hade uppståndelsen i tankarna; 44om han inte hade väntat sig att de stupade skulle uppstå hade det varit överflödigt och meningslöst att be för döda människor. 45Dessutom tänkte han på att en härlig belöning väntar dem som avlider i tron på Gud. Helig och from var hans omtanke! Därför ordnade han försoningsoffret för de döda, så att de skulle befrias från sin synd.

13

Menelaos död

131År 149 fick Judas män bud om att Antiochos Eupator ryckte fram mot Judeen med starka trupper. 2Han hade med sig sin förmyndare och minister Lysias, och de åtföljdes av var sin grekisk här om 110 000 man infanteri, 5 300 ryttare, 22 elefanter och 300 lievagnar.

3Menelaos anslöt sig också till dem, och grovt hycklande uppmuntrade han Antiochos, inte för att rädda fosterlandet utan därför att han trodde sig kunna få det högsta ämbetet. 4Men konungarnas konung väckte Antiochos vrede mot missdådaren, och när Lysias klargjorde att det var denne som bar skulden för alla olyckorna befallde kungen att man, som seden är i landet, skulle föra honom till Beroia för att avrättas.

5Där finns nämligen ett 25 meter högt torn, fyllt med aska och försett med en cirkelrund konstruktion, som från alla håll sluttar brant ner mot askan. 6Dit upp för man den som har gjort sig skyldig till helgerån eller förövat någon annan särskilt svår ogärning, och så störtar man ner honom till att omkomma. 7På det sättet fann nu lagöverträdaren Menelaos sin död och fick inte ens komma i jorden. 8Det var fullständigt rättvist, ty han hade syndat så många gånger när det gällde altaret, vars eld och aska var heliga, och därför fick han också dö i aska.

Striden vid Modein

9Men kungen, vars tänkesätt hade blivit fullständigt barbariskt, kom nu för att låta judarna genomgå det allra värsta av vad som hade hänt dem under hans fars tid. 10När Judas fick meddelande om detta uppmanade han folket att dag och natt bönfalla Herren att komma dem till hjälp nu om någonsin, 11då man höll på att ta ifrån dem lagen, fosterlandet och det heliga templet, och att inte låta folket, som så nyss hade fått en kort tids lindring, falla i de hädande hedningarnas våld. 12Alla gjorde gemensamt så: under tre dagar åkallade de utan uppehåll den barmhärtige Herren, gråtande, fastande och utsträckta på marken. Därefter talade Judas uppmuntrande till dem och befallde dem att göra sig marschberedda.

13Vid en enskild överläggning med de äldste kom han till beslutet att de skulle marschera ut och med Guds hjälp nå ett avgörande innan kungens här hann falla in i Judeen och bemäktiga sig staden. 14Han överlät åt världens skapare att fälla utslaget och manade sitt folk att tappert kämpa till sista andetaget för lagen, templet, staden, fosterlandet och samhällsordningen. Sedan lät han sin här slå läger i närheten av Modein.

15Efter att ha gett sitt folk fältropet »Seger från Gud!« anföll han på natten kungens högkvarter med en utvald styrka av de tappraste unga männen. Han dödade ungefär 2 000 man i lägret och dessutom den förnämsta elefanten med dess förare. 16Till slut fyllde de hela lägret med skräck och förvirring och drog sig tillbaka efter framgångsrik strid 17först när dagen började gry. Detta kunde ske därför att Herren hjälpte och beskyddade honom.

Vapenstillestånd i Jerusalem

18När kungen hade fått detta prov på judarnas oförvägenhet försökte han komma åt de befästa platserna med hjälp av krigslister. 19Han ryckte fram mot Bet-Sur, som var en fast stödjepunkt för judarna, men drevs undan, besegrades och led nederlag. 20Judas skickade in förnödenheter till de inneslutna. 21Rodokos, som hörde till den judiska hären, förrådde hemligheterna för fienden; han blev uppspårad, gripen och inspärrad. 22Kungen förhandlade på nytt med folket i Bet-Sur, gav och fick försäkringar om fred, avtågade, 23anföll Judas män och blev besegrad. Han fick meddelande om att Filippos, som lämnats kvar att sköta regeringsärendena i Antiochia, hade blivit alldeles galen. Han blev förskräckt, kallade till sig judarna, gav efter för dem och bekräftade med ed ett fördrag på helt rättvisa villkor. Efter uppgörelsen frambar han ett offer, hedrade templet och visade frikostighet mot den heliga platsen.

24Han tog vänligt avsked av Mackabaios, lämnade kvar Hegemonides som befälhavare i distriktet mellan Ptolemais och Gerra 25och begav sig till Ptolemais. Invånarna där visade missnöje med fördraget — de var nämligen oerhört upprörda och ville få bestämmelserna upphävda. 26Lysias gick upp på tribunen och försvarade saken så gott han kunde, övertalade dem, blidkade dem och stämde dem till välvilja. Sedan återvände han till Antiochia.

Så gick det till med kungens framryckning och återtåg.