Bibel 2000 (B2000)
12

Massmordet i Joppe och Judas vedergällningsaktion

121Sedan dessa överenskommelser hade ingåtts for Lysias tillbaka till kungen, och folket återgick till sitt jordbruk. 2Men några av de lokala befälhavarna lät dem inte njuta av lugnet och ägna sig åt fredliga värv; det var Timotheos och Apollonios, Gennaios son, Hieronymos och Demofon samt Nikanor, chefen för de cypriotiska trupperna.

3I Joppe begick invånarna ett gudlöst illdåd. De inbjöd judarna i staden att med hustrur och barn komma ombord på fartyg som de ställde till förfogande. Detta gjordes utan antydan till fiendskap 4och efter ett samfällt beslut av stadens medborgare. Judarna antog inbjudan utan att ana oråd och i tron att de andra var inställda på att hålla fred. Men efter att ha fört ut dem på öppna havet kastade man dem överbord, inte mindre än 200 personer.

5När Judas fick meddelande om det omänskliga dåd som hade förövats mot hans landsmän kallade han samman sina män, 6åkallade Gud, den rättfärdige domaren, och angrep sina bröders mördare. Han satte eld på hamnen om natten, brände fartygen och högg ner dem som hade sökt tillflykt där. 7Men då själva staden var tillbommad drog han sig sedan tillbaka i avsikt att komma igen och göra slut på hela befolkningen i Joppe.

8Därefter fick han underrättelse om att folket i Jamnia tänkte handla på samma sätt mot de judar som slagit sig ner där. 9Då gjorde han ett nattligt angrepp även på Jamnias invånare och satte eld på hamnen och skeppen, så att eldskenet syntes ända till Jerusalem, fyra och en halv mil därifrån.

Fälttåget i Gilead

10När de hade hunnit knappt två kilometer därifrån under sin marsch mot Timotheos blev Judas anfallen av araber, inte mindre än 5 000 man till fots och 500 ryttare. 11Efter en häftig strid, som med Guds hjälp blev framgångsrik för Judas män, var nomaderna besegrade och bad Judas om fred. De lovade både att komma med boskap och att hjälpa judarna på andra sätt. 12Judas, som räknade med att de kunde bli till verklig nytta i många sammanhang, gick med på att hålla fred med dem, och efter att ha tagit emot hans försäkran om detta drog de sig tillbaka till sina tält.

13Judas anföll också en stad som var befäst med jordvallar och skyddad av murar runt om och som hade invånare av alla möjliga folkslag. Den hette Kaspin. 14De inneslutna, som litade på sina starka murar och sina livsmedelsförråd, uppträdde mycket utmanande mot Judas män, hånade dem och förde ett hädiskt och gudlöst tal. 15Men Judas män åkallade världens store härskare, som på Josuas tid vräkte omkull Jerikos murar utan hjälp av vare sig murbräckor eller kastmaskiner, och rusade så i vilt raseri till angrepp mot muren. 16De erövrade staden, ty så var Guds vilja, och anställde ett otroligt blodbad, så att den närbelägna sjön, som var 400 meter tvärs över, tycktes fylld med blod som runnit ut i den.

Timotheos besegras

17Därifrån kom de efter en marsch på fjorton mil till de så kallade tobianska judarna i Charax. 18Timotheos stötte de inte på där i trakten, eftersom han hade gett sig i väg med oförrättat ärende, men på en plats hade han lämnat kvar en välskyddad garnison. 19Två av Mackabaios officerare, Dositheos och Sosipatros, gjorde då en räd mot fästningen och dödade dem som Timotheos hade lämnat där, över 10 000 man.

20Mackabaios formerade därefter sin här i kompanier, avdelade officerare att föra befälet över dem och marscherade mot Timotheos, som hade 120 000 man infanteri och 2 500 ryttare till sitt förfogande. 21När Timotheos fick underrättelse om att Judas närmade sig skickade han i förväg bort kvinnor och barn och den övriga trossen till staden Karnion — det är en svårbelägrad och otillgänglig plats eftersom alla tillfartsvägarna är trånga.

22Fienderna greps av skräck så snart Judas kompani visade sig i spetsen för hären, och de skrämdes av att se den allseende Guden uppenbara sig. De tog till flykten och rusade om varandra, så att många blev skadade av sina egna kamrater och fick djupa sticksår av svärden. 23Judas förföljde dem energiskt och högg ner missdådarna; ungefär 30 000 man blev dödade. 24Timotheos själv föll i händerna på Dositheos och Sosipatros folk, men med listig övertalningskonst bad han dem att släppa honom oskadd, därför att föräldrar eller bröder till många av dem var i hans våld, och det kunde hända att de råkade illa ut. 25Sedan han efter lång övertalning hade fått dem att tro på hans försäkran att dessa personer skulle skickas välbehållna tillbaka, gav de honom fri för att deras bröder skulle bli räddade.

26Judas marscherade sedan mot Karnion och atargatistemplet och dödade där 25 000 människor. 27Efter att ha besegrat och tillintetgjort dem ryckte han också fram mot Efron, en väl befäst stad med en stor befolkning av olika nationaliteter. Starka unga män hade ställts upp framför murarna och försvarade sig hårdnackat; dessutom fanns där stora förråd av krigsmaskiner och kastvapen. 28Men judarna åkallade den härskare som våldsamt bryter fiendens kraft och kunde så bemäktiga sig staden, där de nedgjorde ungefär 25 000 av invånarna.

29Efter uppbrottet därifrån gick de mot Skythopolis, som ligger elva mil från Jerusalem. 30De judar som bodde där intygade emellertid att stadens invånare hade visat dem välvilja och uppträtt vänligt mot dem under olyckans dagar. 31Judas och hans män tackade dem för detta och uppmanade dem att också i framtiden leva i vänskap med det judiska folket. Sedan återvände de till Jerusalem, eftersom veckohögtiden var nära förestående.

Striden mot Gorgias i Idumeen

32Efter pingsten, som högtiden kallas, marscherade de mot Gorgias, befälhavaren i Idumeen. 33Han drog i fält med 3 000 man infanteri och 400 ryttare. 34Vid sammandrabbningen stupade några få av judarna. 35En ryttare vid namn Dositheos, en stark karl som hörde till Bakenors folk, grep tag i Gorgias kappa, höll honom fast och drog honom med sig av alla krafter i avsikt att ta den skurken levande till fånga. Men en av de thrakiska ryttarna angrep honom och högg av honom armen, och Gorgias lyckades fly till Marisa.

36Då Esdris män nu var utmattade av den långdragna kampen vände sig Judas till Herren och bad honom uppenbara sig som deras bundsförvant och ledare i striden. 37Han tog upp stridsropet och psalmerna på fädernas språk, högg överraskande in på Gorgias män och drev dem på flykten.

Offret för de dödas synder

38Judas ledde sedan hären till staden Adullam, och eftersom den sjunde dagen gick in renade de sig på sedvanligt sätt och firade sabbaten där. 39Men följande dag, då det hade blivit hög tid att ta hand om de fallnas kroppar, gick Judas män ut för att göra detta och föra dem till vila hos deras släktingar i fädernas gravar.

40Då fann de att varenda en av de döda under sina kläder hade kultföremål som tillhörde avgudarna i Jamnia, sådant som lagen förbjuder judarna att befatta sig med. Alla förstod att detta var anledningen till att de hade stupat, 41och de prisade Herren, den rättfärdige domaren som drar fram det dolda i ljuset, 42och uppsände ödmjuka böner om att den begångna synden skulle utplånas fullständigt. Och den hjältemodige Judas manade folket att hålla sig fria från synd, när de nu med egna ögon hade sett vad de stupades synd hade lett till.

43Genom att ordna en insamling som var och en fick bidra till kunde han skicka ungefär 2 000 silverdrachmer till Jerusalem för att låta frambära ett syndoffer. Han handlade riktigt och klokt, ty han hade uppståndelsen i tankarna; 44om han inte hade väntat sig att de stupade skulle uppstå hade det varit överflödigt och meningslöst att be för döda människor. 45Dessutom tänkte han på att en härlig belöning väntar dem som avlider i tron på Gud. Helig och from var hans omtanke! Därför ordnade han försoningsoffret för de döda, så att de skulle befrias från sin synd.