Bibel 2000 (B2000)
10

Templet renas och återinvigs

101Med Herrens bistånd lyckades Mackabaios och hans män få kontroll över templet och staden. 2De altaren som hade uppförts på torget av främlingarna förstörde de, likaså deras helgedomar, 3och efter att ha renat templet byggde de ett nytt altare där. De slog eld med stenar och använde denna eld när de nu efter två års uppehåll frambar offer. De tände också rökelse och lampor och lade fram skådebröden.

4När detta var färdigt kastade de sig framstupa och bönföll Herren att aldrig mer låta dem råka i sådana olyckor utan tukta dem med mildhet, om de någon gång skulle komma att synda, och inte utlämna dem åt gudsförsmädande och barbariska hedningar.

5Den dag då utlänningarna hade skändat templet blev också dagen för templets rening: den tjugofemte i samma månad, dvs. månaden kislev. 6De höll en glad högtid i åtta dagar liksom vid lövhyddefesten, och de mindes hur de nyss hade tillbringat den högtiden i bergen och grottorna som vilda djur. 7De tog alltså lövprydda stavar, grönskande grenar och palmkvistar i händerna och frambar lovsånger till honom som hade fört tempelreningen till dess lyckliga fullbordan. 8Och efter ett gemensamt beslut genom omröstning förordnade de att hela det judiska folket varje år skulle fira dessa dagar.

Antiochos V Eupator börjar regera

9Antiochos med tillnamnet Epifanes hade alltså slutat sitt liv på det sätt som omtalats. 10Jag skall nu redogöra för det som rör Antiochos Eupator, den gudlöse mannens son, varvid jag gör ett sammandrag av de olyckor som följde med hans krig.

11När han hade tillträtt regeringen utnämnde han en man vid namn Lysias till minister och Protarchos till ståthållare i Koilesyrien och Fenikien. 12Ptolemaios Makron, som varit ett föredöme i sin strävan att behandla judarna rättvist efter den orätt de förut fått lida och som försökt bevara ett fredligt förhållande till dem, 13hade nämligen av denna orsak blivit anklagad inför Eupator av kungens vänner. Ständigt fick han höra att han var en förrädare, därför att han hade lämnat sin post på Cypern, som Filometor hade anförtrott honom, gått över till Antiochos Epifanes och inte kunnat förvalta sitt höga ämbete med heder. Därför begick han självmord genom att ta gift.

Judas Mackabaios besegrar idumeerna

14Gorgias, som fick det lokala befälet, höll en här av värvade trupper och förde ett ständigt krig mot judarna. 15Samtidigt trakasserades judarna av idumeerna, som behärskade några välbelägna fästningar. De enrollerade dem som hade flytt från Jerusalem och gav sig in i det långdragna kriget.

16Mackabaios män anropade Gud och bad honom att stå på deras sida i striden. Sedan marscherade de ut mot idumeernas befästa städer, 17som de bemäktigade sig efter våldsamma anfall. De drev undan alla som kämpade på murarna och högg ner dem som kom i deras väg. Inte mindre än 20 000 man blev dödade. 18Minst 9 000 flydde emellertid till två mycket kraftiga torn, där det fanns all tänkbar utrustning för en belägring. 19Då Mackabaios närvaro var trängande nödvändig på andra platser lämnade han kvar Simon och Josef, och därtill Sackaios med hans folk, i allt en tillräcklig styrka för tornens belägring, och gav sig själv i väg.

20Men Simons män föll offer för sin snikenhet och tog emot mutor av några bland de instängda; för 70 000 drachmer lät de ett antal personer slippa ut. 21När Mackabaios fick rapport om det inträffade samlade han folkets ledare och anklagade Simons män för att ha sålt sina bröder för pengar och skadat dem genom att släppa deras fiender fria. 22De hade alltså begått förräderi, och han lät avrätta dem. Sedan erövrade han genast de båda tornen. 23Hans vapen hade överallt lyckan med sig, och han dödade mer än 20 000 man i de båda fästningarna.

Timotheos besegras och dödas

24Timotheos, som en gång förut hade blivit besegrad av judarna, bådade upp en väldig legohär och samlade dessutom ihop en stor kavalleristyrka från Asien. Han kom nu marscherande för att låta sina trupper besätta Judeen. 25När han närmade sig vände sig Mackabaios och hans män till Gud med bön om skydd: de strödde jord över sina huvuden, fäste säcktyg om höfterna, 26föll ner på fundamentet framför altaret och bad Gud att vara dem nådig och bli deras fienders fiende och deras motståndares motståndare, som det heter i lagen. 27Efter att ha slutat sin bön tog de vapnen och ryckte fram ett gott stycke från staden. När de kom i fiendernas närhet gjorde de halt.

28Just när dagen grydde gick båda härarna samtidigt till anfall. Den ena hade sin förtröstan på Herren som garanti för framgång och ärorik seger, medan den andra bara lät sig ledas av sitt raseri i striden. 29Under den hårda kamp som följde visade sig en syn från himlen för motståndarna. Fem ståtliga män på hästar med guldbroderat remtyg ställde sig i spetsen för judarna. 30Två av dem tog Mackabaios mellan sig och skyddade honom med sina vapen, så att han bevarades oskadd, men motståndarna överöste de med pilar och blixtar, som bländade och förvirrade dem, så att de skingrades i full panik. 3120 500 man blev dödade, och dessutom 600 ryttare.

32Timotheos själv flydde till en befäst stad som hette Geser. Den hade en stark garnison under befäl av Chaireas. 33Mackabaios män omringade villigt fästningen och belägrade den i fyra dagar. 34De inneslutna, som litade på att platsen var ointaglig, hädade grovt och utslungade gudlösa skymfer. 35Men när den femte dagen grydde var tjugo unga män på Mackabaios sida så upphetsade av vrede över hädelserna att de gick till anfall mot muren med manligt mod och vilddjurs raseri, och de högg ner var och en som de stötte på. 36Andra utnyttjade den avledande manövern till att klättra upp på samma vis och angripa de inneslutna. De satte eld på tornen, tände bål och brände hädarna levande. Ytterligare en grupp högg sönder portarna och släppte in resten av hären, så att de snabbt kunde besätta staden. 37Timotheos, som hade gömt sig i en brunn, dödade de, likaså hans bror Chaireas och Apollofanes.

38Efter att ha uträttat detta prisade de Herren med hymner och tacksägelser för hans stora välgärningar mot Israel och för segern han skänkt dem.

11

Segern över Lysias

111Lysias, ministern som också var kungens förmyndare och frände, hade blivit mycket uppbragt över det som inträffat. På helt kort tid 2hade han bådat upp omkring 80 000 man, därtill allt sitt kavalleri, och ryckte fram mot judarna. Han avsåg att befolka Jerusalem med greker, 3göra templet skattskyldigt, liksom andra folks kultplatser, och bjuda ut översteprästämbetet för ett år i sänder. 4Åt Guds kraft ägnade han inte en tanke eftersom han förletts till övermod av sitt infanteri, som kunde räknas i tiotusental, sina tusentals ryttare och sina åttio elefanter. 5När han trängt in i Judeen marscherade han mot Bet-Sur, en välbefäst plats som ligger ungefär tre mil från Jerusalem, och utsatte denna stad för häftiga angrepp.

6När Mackabaios och hans män underrättades om att Lysias belägrade deras fästningar vände de sig tillsammans med hela folket under klagan och gråt till Herren och bad honom sända en god ängel till Israels räddning. 7Mackabaios själv beväpnade sig först av alla, och han uppmanade de andra att med honom trotsa faran för att komma sina bröder till hjälp. Och de bröt villigt upp, alla som en man.

8Medan de ännu var i närheten av Jerusalem uppenbarade sig en ryttare i spetsen för deras tåg; han bar vit dräkt och svingade gyllene vapen. 9Då prisade de alla på en gång den barmhärtige Guden, och de blev så styrkta i sina själar att de var beredda att gå lös på vad som helst, inte bara människor utan de värsta vilddjur och murar av järn. 10Så ryckte de fram i full stridsberedskap med sin himmelske vapenbroder, som Herren i sin barmhärtighet hade sänt dem. 11De störtade sig över fienderna som lejon och fällde 11 000 av dem, därtill 1 600 ryttare, och tvingade alla de övriga att fly. 12De flesta av dessa undkom sårade och utan vapen, och även Lysias själv kunde rädda sig bara genom en neslig flykt.

Vapenstillestånd och förhandlingar

13Men Lysias saknade inte förstånd, och när han för sig själv tänkte igenom det nederlag som han hade råkat ut för insåg han att hebreerna var oövervinneliga, eftersom den väldige Guden kämpade på deras sida. Därför sände han bud till dem 14och lyckades övertala dem till en uppgörelse på rättvisa villkor. Han övertygade dem också om att han kunde tvinga kungen att bli deras vän. 15Mackabaios gick med på allt som Lysias föreslog, med folkets bästa för ögonen, ty alla önskemål om judarna som han själv skriftligen framfört till Lysias hade beviljats av kungen.

16Judarna hade nämligen fått ett brev med följande lydelse från Lysias:

»Lysias hälsar det judiska folket. 17Era representanter Johannes och Absalom har överlämnat nedan återgivna skrivelse och framfört era önskemål i de angelägenheter som där anges. 18Allt som behövde hänskjutas till kungen har jag framlagt för honom. Det som faller inom min kompetens har jag beviljat. 19Om ni står fast vid er lojala hållning gentemot kungamakten skall jag även i fortsättningen söka utverka fördelar för er. 20Beträffande detaljerna har jag beordrat såväl de ovannämnda personerna som mina egna representanter att överlägga med er. 21Med önskan om allt gott.

Skrivet den tjugofjärde dagen i den korinthiske Zeus månad år 148.«

22Kungens brev lydde så:

»Kung Antiochos hälsar sin broder Lysias. 23Sedan vår fader upptagits till gudarna har det varit vår önskan att rikets undersåtar skall kunna ostört ägna sig åt sina egna angelägenheter. 24Vi har nu hört att judarna inte är införstådda med vår faders försök att införa grekiska seder utan föredrar sitt eget levnadssätt och begär tillstånd att följa sina seder och lagar. 25Då vi önskar att även detta folk skall få leva under ostörda förhållanden, förordnar vi härmed att templet skall återställas till dem och att de skall få forma sin livsföring enligt sina förfäders skick och bruk. 26Vi förväntar oss alltså att du skickar dem försäkringar om fred och vänskap, för att de med kännedom om vår inställning skall kunna vara väl till mods och med glädje ägna sig åt sina egna angelägenheter.«

27Till folket skrev kungen detta brev:

»Kung Antiochos hälsar de äldstes råd och alla övriga judar. 28Om det går er väl motsvarar det vår önskan; själva befinner vi oss också väl. 29Menelaos har underrättat oss om att ni önskar återvända hem och ägna er åt era egna angelägenheter. 30De som sålunda återvänder före den trettionde xanthikos tillförsäkras härmed följande rättighet: 31judarna får fritt följa sina egna dietföreskrifter och lagar, liksom de förut gjort. Ingen av dem skall heller på något sätt få svårigheter på grund av tidigare förseelser. 32Jag har också skickat Menelaos med uppgift att ge er lugnande besked. 33Med önskan om allt gott.

Skrivet den femtonde xanthikos år 148.«

34Också romarna skrev till dem; deras brev lydde på följande sätt:

»Quintus Memmius och Titus Manius, romarnas sändebud, hälsar det judiska folket. 35De förmåner som kungens frände Lysias har beviljat er är också vi införstådda med. 36De frågor som han beslutat underställa kungen bör ni diskutera och sedan omedelbart skicka bud till oss, så att vi kan framlägga saken på ett sätt som är till fördel för er. Vi är nämligen på väg till Antiochia. 37Skicka alltså med det snaraste några personer som kan underrätta oss om vilken hållning ni intar. 38Med välgångsönskan.

Skrivet den femtonde xanthikos år 148.«

12

Massmordet i Joppe och Judas vedergällningsaktion

121Sedan dessa överenskommelser hade ingåtts for Lysias tillbaka till kungen, och folket återgick till sitt jordbruk. 2Men några av de lokala befälhavarna lät dem inte njuta av lugnet och ägna sig åt fredliga värv; det var Timotheos och Apollonios, Gennaios son, Hieronymos och Demofon samt Nikanor, chefen för de cypriotiska trupperna.

3I Joppe begick invånarna ett gudlöst illdåd. De inbjöd judarna i staden att med hustrur och barn komma ombord på fartyg som de ställde till förfogande. Detta gjordes utan antydan till fiendskap 4och efter ett samfällt beslut av stadens medborgare. Judarna antog inbjudan utan att ana oråd och i tron att de andra var inställda på att hålla fred. Men efter att ha fört ut dem på öppna havet kastade man dem överbord, inte mindre än 200 personer.

5När Judas fick meddelande om det omänskliga dåd som hade förövats mot hans landsmän kallade han samman sina män, 6åkallade Gud, den rättfärdige domaren, och angrep sina bröders mördare. Han satte eld på hamnen om natten, brände fartygen och högg ner dem som hade sökt tillflykt där. 7Men då själva staden var tillbommad drog han sig sedan tillbaka i avsikt att komma igen och göra slut på hela befolkningen i Joppe.

8Därefter fick han underrättelse om att folket i Jamnia tänkte handla på samma sätt mot de judar som slagit sig ner där. 9Då gjorde han ett nattligt angrepp även på Jamnias invånare och satte eld på hamnen och skeppen, så att eldskenet syntes ända till Jerusalem, fyra och en halv mil därifrån.

Fälttåget i Gilead

10När de hade hunnit knappt två kilometer därifrån under sin marsch mot Timotheos blev Judas anfallen av araber, inte mindre än 5 000 man till fots och 500 ryttare. 11Efter en häftig strid, som med Guds hjälp blev framgångsrik för Judas män, var nomaderna besegrade och bad Judas om fred. De lovade både att komma med boskap och att hjälpa judarna på andra sätt. 12Judas, som räknade med att de kunde bli till verklig nytta i många sammanhang, gick med på att hålla fred med dem, och efter att ha tagit emot hans försäkran om detta drog de sig tillbaka till sina tält.

13Judas anföll också en stad som var befäst med jordvallar och skyddad av murar runt om och som hade invånare av alla möjliga folkslag. Den hette Kaspin. 14De inneslutna, som litade på sina starka murar och sina livsmedelsförråd, uppträdde mycket utmanande mot Judas män, hånade dem och förde ett hädiskt och gudlöst tal. 15Men Judas män åkallade världens store härskare, som på Josuas tid vräkte omkull Jerikos murar utan hjälp av vare sig murbräckor eller kastmaskiner, och rusade så i vilt raseri till angrepp mot muren. 16De erövrade staden, ty så var Guds vilja, och anställde ett otroligt blodbad, så att den närbelägna sjön, som var 400 meter tvärs över, tycktes fylld med blod som runnit ut i den.

Timotheos besegras

17Därifrån kom de efter en marsch på fjorton mil till de så kallade tobianska judarna i Charax. 18Timotheos stötte de inte på där i trakten, eftersom han hade gett sig i väg med oförrättat ärende, men på en plats hade han lämnat kvar en välskyddad garnison. 19Två av Mackabaios officerare, Dositheos och Sosipatros, gjorde då en räd mot fästningen och dödade dem som Timotheos hade lämnat där, över 10 000 man.

20Mackabaios formerade därefter sin här i kompanier, avdelade officerare att föra befälet över dem och marscherade mot Timotheos, som hade 120 000 man infanteri och 2 500 ryttare till sitt förfogande. 21När Timotheos fick underrättelse om att Judas närmade sig skickade han i förväg bort kvinnor och barn och den övriga trossen till staden Karnion — det är en svårbelägrad och otillgänglig plats eftersom alla tillfartsvägarna är trånga.

22Fienderna greps av skräck så snart Judas kompani visade sig i spetsen för hären, och de skrämdes av att se den allseende Guden uppenbara sig. De tog till flykten och rusade om varandra, så att många blev skadade av sina egna kamrater och fick djupa sticksår av svärden. 23Judas förföljde dem energiskt och högg ner missdådarna; ungefär 30 000 man blev dödade. 24Timotheos själv föll i händerna på Dositheos och Sosipatros folk, men med listig övertalningskonst bad han dem att släppa honom oskadd, därför att föräldrar eller bröder till många av dem var i hans våld, och det kunde hända att de råkade illa ut. 25Sedan han efter lång övertalning hade fått dem att tro på hans försäkran att dessa personer skulle skickas välbehållna tillbaka, gav de honom fri för att deras bröder skulle bli räddade.

26Judas marscherade sedan mot Karnion och atargatistemplet och dödade där 25 000 människor. 27Efter att ha besegrat och tillintetgjort dem ryckte han också fram mot Efron, en väl befäst stad med en stor befolkning av olika nationaliteter. Starka unga män hade ställts upp framför murarna och försvarade sig hårdnackat; dessutom fanns där stora förråd av krigsmaskiner och kastvapen. 28Men judarna åkallade den härskare som våldsamt bryter fiendens kraft och kunde så bemäktiga sig staden, där de nedgjorde ungefär 25 000 av invånarna.

29Efter uppbrottet därifrån gick de mot Skythopolis, som ligger elva mil från Jerusalem. 30De judar som bodde där intygade emellertid att stadens invånare hade visat dem välvilja och uppträtt vänligt mot dem under olyckans dagar. 31Judas och hans män tackade dem för detta och uppmanade dem att också i framtiden leva i vänskap med det judiska folket. Sedan återvände de till Jerusalem, eftersom veckohögtiden var nära förestående.

Striden mot Gorgias i Idumeen

32Efter pingsten, som högtiden kallas, marscherade de mot Gorgias, befälhavaren i Idumeen. 33Han drog i fält med 3 000 man infanteri och 400 ryttare. 34Vid sammandrabbningen stupade några få av judarna. 35En ryttare vid namn Dositheos, en stark karl som hörde till Bakenors folk, grep tag i Gorgias kappa, höll honom fast och drog honom med sig av alla krafter i avsikt att ta den skurken levande till fånga. Men en av de thrakiska ryttarna angrep honom och högg av honom armen, och Gorgias lyckades fly till Marisa.

36Då Esdris män nu var utmattade av den långdragna kampen vände sig Judas till Herren och bad honom uppenbara sig som deras bundsförvant och ledare i striden. 37Han tog upp stridsropet och psalmerna på fädernas språk, högg överraskande in på Gorgias män och drev dem på flykten.

Offret för de dödas synder

38Judas ledde sedan hären till staden Adullam, och eftersom den sjunde dagen gick in renade de sig på sedvanligt sätt och firade sabbaten där. 39Men följande dag, då det hade blivit hög tid att ta hand om de fallnas kroppar, gick Judas män ut för att göra detta och föra dem till vila hos deras släktingar i fädernas gravar.

40Då fann de att varenda en av de döda under sina kläder hade kultföremål som tillhörde avgudarna i Jamnia, sådant som lagen förbjuder judarna att befatta sig med. Alla förstod att detta var anledningen till att de hade stupat, 41och de prisade Herren, den rättfärdige domaren som drar fram det dolda i ljuset, 42och uppsände ödmjuka böner om att den begångna synden skulle utplånas fullständigt. Och den hjältemodige Judas manade folket att hålla sig fria från synd, när de nu med egna ögon hade sett vad de stupades synd hade lett till.

43Genom att ordna en insamling som var och en fick bidra till kunde han skicka ungefär 2 000 silverdrachmer till Jerusalem för att låta frambära ett syndoffer. Han handlade riktigt och klokt, ty han hade uppståndelsen i tankarna; 44om han inte hade väntat sig att de stupade skulle uppstå hade det varit överflödigt och meningslöst att be för döda människor. 45Dessutom tänkte han på att en härlig belöning väntar dem som avlider i tron på Gud. Helig och from var hans omtanke! Därför ordnade han försoningsoffret för de döda, så att de skulle befrias från sin synd.