Bibel 2000 (B2000)
9

Antiochos Epifanes undergång

91Vid denna tid hade Antiochos anträtt ett oordnat återtåg från Persien. 2Han hade nämligen trängt in i staden Persepolis i avsikt att plundra templet och sedan behålla kontrollen över staden. Detta ledde till oroligheter, och folkmassorna grep till vapen för att försvara sig. Invånarna lyckades jaga Antiochos på flykten, så att han snöpligen måste marschera hem igen.

3När han var i närheten av Ekbatana nåddes han av budet om hur det hade gått med Nikanor och med Timotheos styrkor. 4Detta gjorde honom rasande, och han fann för gott att låta judarna betala också för den skada han tillfogats av dem som drev honom på flykten. Han gav alltså sin kusk order att köra utan uppehåll ända fram till resans mål.

Himlens dom var sannerligen med på den färden. Kungen sade nämligen i sitt övermod: »Jag skall göra Jerusalem till en massgrav för judarna så snart jag kommer dit.« 5Men Israels Gud, den Herre som övervakar allt, tillfogade honom en osynlig och oläklig skada. I samma ögonblick som kungen uttalade dessa ord drabbades han av en obotlig smärta i buken och häftiga invärtes plågor, 6ett fullständigt rättvist straff för den som hade pinat andra invärtes på så många raffinerade sätt. 7Ändå dämpade han inte alls sitt fräcka trots. Tvärtom var han ännu mer uppfylld av övermod, han lågade av raseri mot judarna och befallde att farten skulle ökas ytterligare. Medan nu vagnen susade fram föll han plötsligt av, och i det våldsamma fallet blev varenda lem i kroppen rådbråkad.

8Han som nyss, i en inbilskhet som gick över alla mänskliga mått, hade tyckt sig kunna befalla över havets vågor och tänkt att han skulle väga de höga bergen på våg, han var nu slagen till marken och bars på bår som ett för alla synligt bevis på Guds makt. 9Ur den gudlöses ögon krälade maskar fram, och hans kött föll sönder under smärtor och kval medan han ännu levde, så att stanken gjorde hans bortruttnande till en plåga för hela hären. 10Kort förut hade han tyckt sig nå upp till stjärnorna på himlen; nu förmådde ingen bära honom för den outhärdliga stankens skull.

Antiochos böjer sig för Guds makt

11När han låg där fullständigt krossad började han pruta av betydligt på sitt övermod och komma till insikt, medan han utan ett ögonblicks lindring pinades av smärtan från Guds gisselslag. 12Ur stånd att ens stå ut med sin egen stank sade han: »Det är rätt och riktigt att böja sig för Gud och inte tro sig vara hans jämlike, när man är dödlig.« 13Och den uslingen vände sig med böner och löften till den Härskare från vilken han inte mer skulle möta något förbarmande. Han lovade 14att proklamera frihet för den heliga staden, som hade varit målet för hans ilfärd och som han tänkt jämna med marken och förvandla till en massgrav. 15Judarna, som han hade föresatt sig att inte ens unna någon begravning utan velat kasta ut tillsammans med deras späda barn att ätas av fåglar och vilda djur, skulle nu allesammans göras till athenarnas jämlikar. 16Det heliga templet, som han förut hade plundrat, lovade han att pryda med de skönaste gåvor, alla de heliga föremålen skulle han ersätta flera gånger om, och utgifterna för offren skulle han betala med egna medel. 17Dessutom ville han själv bli jude och resa till varenda plats där människor bodde för att förkunna Guds makt.

18Men då plågorna på intet sätt lindrades — ty Guds dom hade drabbat honom rättvist — gav han upp allt hopp för egen del och skickade judarna det brev som återges nedan. Det hade formen av en böneskrift och lydde så:

19»Konungen och fältherren Antiochos hälsar varmt sina medborgare, de hedervärda judarna, och önskar dem lycka och välgång. 20Om ni och era barn är friska och det går som ni önskar med era angelägenheter, tackar jag Gud av fullaste hjärta, med mitt hopp ställt till himlen. 21Själv ligger jag däremot sjuk och erinrar mig med rörelse den respekt och välvilja som jag fått möta från er sida.

Då jag efter mitt uppbrott från Persien har ådragit mig en besvärlig sjukdom, har jag funnit det nödvändigt att tänka på allas gemensamma säkerhet. 22Jag betraktar ingalunda mitt läge som förtvivlat utan hyser tvärtom de bästa förhoppningar om att tillfriskna från sjukdomen. 23Emellertid fäster jag avseende vid att min far vid de tillfällen då han drog i fält och gick mot de övre provinserna utpekade en efterträdare, 24för att folket i landet skulle veta åt vem regeringen hade anförtrotts, och inga oroligheter skulle uppstå om något oförutsett inträffade eller en dålig nyhet anlände. 25Vidare beaktar jag att de styrande i grannländerna och vid rikets gränser följer händelseutvecklingen med spänd förväntan inför utgången.

Jag proklamerar alltså att kungavärdigheten skall tillhöra min son Antiochos, som jag åtskilliga gånger har föreställt för de flesta av er och anförtrott åt er åtanke i samband med att jag avmarscherat till de övre satrapierna. Jag har tillställt honom bifogade skrivelse. 26Jag uppmanar och ber er nu att i trogen hågkomst av det goda jag gjort er både allmänt och enskilt bevara samma välvilliga hållning mot min son som ni nu intar gentemot mig. 27Jag är övertygad om att han kommer att fullfölja min milda och humana politik och därmed komma i det bästa förhållande till er.«

28Så slutade denne mördare och hädare sitt liv: han måste utstå lika förfärliga plågor som han hade utsatt andra för och fick den ömkligaste död bland bergen i främmande land. 29Filippos, som hade delat hans liv från ungdomen, förde hem hans kropp men lämnade därefter landet av rädsla för Antiochos son och begav sig till Ptolemaios Filometor i Egypten.

10

Templet renas och återinvigs

101Med Herrens bistånd lyckades Mackabaios och hans män få kontroll över templet och staden. 2De altaren som hade uppförts på torget av främlingarna förstörde de, likaså deras helgedomar, 3och efter att ha renat templet byggde de ett nytt altare där. De slog eld med stenar och använde denna eld när de nu efter två års uppehåll frambar offer. De tände också rökelse och lampor och lade fram skådebröden.

4När detta var färdigt kastade de sig framstupa och bönföll Herren att aldrig mer låta dem råka i sådana olyckor utan tukta dem med mildhet, om de någon gång skulle komma att synda, och inte utlämna dem åt gudsförsmädande och barbariska hedningar.

5Den dag då utlänningarna hade skändat templet blev också dagen för templets rening: den tjugofemte i samma månad, dvs. månaden kislev. 6De höll en glad högtid i åtta dagar liksom vid lövhyddefesten, och de mindes hur de nyss hade tillbringat den högtiden i bergen och grottorna som vilda djur. 7De tog alltså lövprydda stavar, grönskande grenar och palmkvistar i händerna och frambar lovsånger till honom som hade fört tempelreningen till dess lyckliga fullbordan. 8Och efter ett gemensamt beslut genom omröstning förordnade de att hela det judiska folket varje år skulle fira dessa dagar.

Antiochos V Eupator börjar regera

9Antiochos med tillnamnet Epifanes hade alltså slutat sitt liv på det sätt som omtalats. 10Jag skall nu redogöra för det som rör Antiochos Eupator, den gudlöse mannens son, varvid jag gör ett sammandrag av de olyckor som följde med hans krig.

11När han hade tillträtt regeringen utnämnde han en man vid namn Lysias till minister och Protarchos till ståthållare i Koilesyrien och Fenikien. 12Ptolemaios Makron, som varit ett föredöme i sin strävan att behandla judarna rättvist efter den orätt de förut fått lida och som försökt bevara ett fredligt förhållande till dem, 13hade nämligen av denna orsak blivit anklagad inför Eupator av kungens vänner. Ständigt fick han höra att han var en förrädare, därför att han hade lämnat sin post på Cypern, som Filometor hade anförtrott honom, gått över till Antiochos Epifanes och inte kunnat förvalta sitt höga ämbete med heder. Därför begick han självmord genom att ta gift.

Judas Mackabaios besegrar idumeerna

14Gorgias, som fick det lokala befälet, höll en här av värvade trupper och förde ett ständigt krig mot judarna. 15Samtidigt trakasserades judarna av idumeerna, som behärskade några välbelägna fästningar. De enrollerade dem som hade flytt från Jerusalem och gav sig in i det långdragna kriget.

16Mackabaios män anropade Gud och bad honom att stå på deras sida i striden. Sedan marscherade de ut mot idumeernas befästa städer, 17som de bemäktigade sig efter våldsamma anfall. De drev undan alla som kämpade på murarna och högg ner dem som kom i deras väg. Inte mindre än 20 000 man blev dödade. 18Minst 9 000 flydde emellertid till två mycket kraftiga torn, där det fanns all tänkbar utrustning för en belägring. 19Då Mackabaios närvaro var trängande nödvändig på andra platser lämnade han kvar Simon och Josef, och därtill Sackaios med hans folk, i allt en tillräcklig styrka för tornens belägring, och gav sig själv i väg.

20Men Simons män föll offer för sin snikenhet och tog emot mutor av några bland de instängda; för 70 000 drachmer lät de ett antal personer slippa ut. 21När Mackabaios fick rapport om det inträffade samlade han folkets ledare och anklagade Simons män för att ha sålt sina bröder för pengar och skadat dem genom att släppa deras fiender fria. 22De hade alltså begått förräderi, och han lät avrätta dem. Sedan erövrade han genast de båda tornen. 23Hans vapen hade överallt lyckan med sig, och han dödade mer än 20 000 man i de båda fästningarna.

Timotheos besegras och dödas

24Timotheos, som en gång förut hade blivit besegrad av judarna, bådade upp en väldig legohär och samlade dessutom ihop en stor kavalleristyrka från Asien. Han kom nu marscherande för att låta sina trupper besätta Judeen. 25När han närmade sig vände sig Mackabaios och hans män till Gud med bön om skydd: de strödde jord över sina huvuden, fäste säcktyg om höfterna, 26föll ner på fundamentet framför altaret och bad Gud att vara dem nådig och bli deras fienders fiende och deras motståndares motståndare, som det heter i lagen. 27Efter att ha slutat sin bön tog de vapnen och ryckte fram ett gott stycke från staden. När de kom i fiendernas närhet gjorde de halt.

28Just när dagen grydde gick båda härarna samtidigt till anfall. Den ena hade sin förtröstan på Herren som garanti för framgång och ärorik seger, medan den andra bara lät sig ledas av sitt raseri i striden. 29Under den hårda kamp som följde visade sig en syn från himlen för motståndarna. Fem ståtliga män på hästar med guldbroderat remtyg ställde sig i spetsen för judarna. 30Två av dem tog Mackabaios mellan sig och skyddade honom med sina vapen, så att han bevarades oskadd, men motståndarna överöste de med pilar och blixtar, som bländade och förvirrade dem, så att de skingrades i full panik. 3120 500 man blev dödade, och dessutom 600 ryttare.

32Timotheos själv flydde till en befäst stad som hette Geser. Den hade en stark garnison under befäl av Chaireas. 33Mackabaios män omringade villigt fästningen och belägrade den i fyra dagar. 34De inneslutna, som litade på att platsen var ointaglig, hädade grovt och utslungade gudlösa skymfer. 35Men när den femte dagen grydde var tjugo unga män på Mackabaios sida så upphetsade av vrede över hädelserna att de gick till anfall mot muren med manligt mod och vilddjurs raseri, och de högg ner var och en som de stötte på. 36Andra utnyttjade den avledande manövern till att klättra upp på samma vis och angripa de inneslutna. De satte eld på tornen, tände bål och brände hädarna levande. Ytterligare en grupp högg sönder portarna och släppte in resten av hären, så att de snabbt kunde besätta staden. 37Timotheos, som hade gömt sig i en brunn, dödade de, likaså hans bror Chaireas och Apollofanes.

38Efter att ha uträttat detta prisade de Herren med hymner och tacksägelser för hans stora välgärningar mot Israel och för segern han skänkt dem.

11

Segern över Lysias

111Lysias, ministern som också var kungens förmyndare och frände, hade blivit mycket uppbragt över det som inträffat. På helt kort tid 2hade han bådat upp omkring 80 000 man, därtill allt sitt kavalleri, och ryckte fram mot judarna. Han avsåg att befolka Jerusalem med greker, 3göra templet skattskyldigt, liksom andra folks kultplatser, och bjuda ut översteprästämbetet för ett år i sänder. 4Åt Guds kraft ägnade han inte en tanke eftersom han förletts till övermod av sitt infanteri, som kunde räknas i tiotusental, sina tusentals ryttare och sina åttio elefanter. 5När han trängt in i Judeen marscherade han mot Bet-Sur, en välbefäst plats som ligger ungefär tre mil från Jerusalem, och utsatte denna stad för häftiga angrepp.

6När Mackabaios och hans män underrättades om att Lysias belägrade deras fästningar vände de sig tillsammans med hela folket under klagan och gråt till Herren och bad honom sända en god ängel till Israels räddning. 7Mackabaios själv beväpnade sig först av alla, och han uppmanade de andra att med honom trotsa faran för att komma sina bröder till hjälp. Och de bröt villigt upp, alla som en man.

8Medan de ännu var i närheten av Jerusalem uppenbarade sig en ryttare i spetsen för deras tåg; han bar vit dräkt och svingade gyllene vapen. 9Då prisade de alla på en gång den barmhärtige Guden, och de blev så styrkta i sina själar att de var beredda att gå lös på vad som helst, inte bara människor utan de värsta vilddjur och murar av järn. 10Så ryckte de fram i full stridsberedskap med sin himmelske vapenbroder, som Herren i sin barmhärtighet hade sänt dem. 11De störtade sig över fienderna som lejon och fällde 11 000 av dem, därtill 1 600 ryttare, och tvingade alla de övriga att fly. 12De flesta av dessa undkom sårade och utan vapen, och även Lysias själv kunde rädda sig bara genom en neslig flykt.

Vapenstillestånd och förhandlingar

13Men Lysias saknade inte förstånd, och när han för sig själv tänkte igenom det nederlag som han hade råkat ut för insåg han att hebreerna var oövervinneliga, eftersom den väldige Guden kämpade på deras sida. Därför sände han bud till dem 14och lyckades övertala dem till en uppgörelse på rättvisa villkor. Han övertygade dem också om att han kunde tvinga kungen att bli deras vän. 15Mackabaios gick med på allt som Lysias föreslog, med folkets bästa för ögonen, ty alla önskemål om judarna som han själv skriftligen framfört till Lysias hade beviljats av kungen.

16Judarna hade nämligen fått ett brev med följande lydelse från Lysias:

»Lysias hälsar det judiska folket. 17Era representanter Johannes och Absalom har överlämnat nedan återgivna skrivelse och framfört era önskemål i de angelägenheter som där anges. 18Allt som behövde hänskjutas till kungen har jag framlagt för honom. Det som faller inom min kompetens har jag beviljat. 19Om ni står fast vid er lojala hållning gentemot kungamakten skall jag även i fortsättningen söka utverka fördelar för er. 20Beträffande detaljerna har jag beordrat såväl de ovannämnda personerna som mina egna representanter att överlägga med er. 21Med önskan om allt gott.

Skrivet den tjugofjärde dagen i den korinthiske Zeus månad år 148.«

22Kungens brev lydde så:

»Kung Antiochos hälsar sin broder Lysias. 23Sedan vår fader upptagits till gudarna har det varit vår önskan att rikets undersåtar skall kunna ostört ägna sig åt sina egna angelägenheter. 24Vi har nu hört att judarna inte är införstådda med vår faders försök att införa grekiska seder utan föredrar sitt eget levnadssätt och begär tillstånd att följa sina seder och lagar. 25Då vi önskar att även detta folk skall få leva under ostörda förhållanden, förordnar vi härmed att templet skall återställas till dem och att de skall få forma sin livsföring enligt sina förfäders skick och bruk. 26Vi förväntar oss alltså att du skickar dem försäkringar om fred och vänskap, för att de med kännedom om vår inställning skall kunna vara väl till mods och med glädje ägna sig åt sina egna angelägenheter.«

27Till folket skrev kungen detta brev:

»Kung Antiochos hälsar de äldstes råd och alla övriga judar. 28Om det går er väl motsvarar det vår önskan; själva befinner vi oss också väl. 29Menelaos har underrättat oss om att ni önskar återvända hem och ägna er åt era egna angelägenheter. 30De som sålunda återvänder före den trettionde xanthikos tillförsäkras härmed följande rättighet: 31judarna får fritt följa sina egna dietföreskrifter och lagar, liksom de förut gjort. Ingen av dem skall heller på något sätt få svårigheter på grund av tidigare förseelser. 32Jag har också skickat Menelaos med uppgift att ge er lugnande besked. 33Med önskan om allt gott.

Skrivet den femtonde xanthikos år 148.«

34Också romarna skrev till dem; deras brev lydde på följande sätt:

»Quintus Memmius och Titus Manius, romarnas sändebud, hälsar det judiska folket. 35De förmåner som kungens frände Lysias har beviljat er är också vi införstådda med. 36De frågor som han beslutat underställa kungen bör ni diskutera och sedan omedelbart skicka bud till oss, så att vi kan framlägga saken på ett sätt som är till fördel för er. Vi är nämligen på väg till Antiochia. 37Skicka alltså med det snaraste några personer som kan underrätta oss om vilken hållning ni intar. 38Med välgångsönskan.

Skrivet den femtonde xanthikos år 148.«