Bibel 2000 (B2000)
1

FÖLJESKRIVELSER TILL BOKEN (1:1–2:18)

Ett brev om tempelinvigningsfesten

11Judarna i Jerusalem och i Judeen hälsar sina judiska bröder i Egypten och önskar er fred och välgång. 2Må Gud vara god mot er och minnas det förbund han slöt med sina trogna tjänare Abraham, Isak och Jakob. 3Må han ge er alla ett gudfruktigt sinnelag, så att ni gör hans vilja helhjärtat och villigt, 4må han öppna era hjärtan för sin lag och sina bud. Må han skapa fred 5och höra era böner, må han stilla sin vrede mot er och inte överge er i nödens tid.

6Vi är nu samlade här till förbön för er. 7Under kung Demetrios regering, år 169, skrev vi judar till er i den överväldigande nöd som vi var drabbade av under de åren, sedan Jason och hans anhängare svikit det heliga landet och riket. 8De brände ner porten och utgöt oskyldigt blod, men vi bad till Herren och blev bönhörda. Vi bar fram slaktoffer och matoffer, tände lamporna och lade fram bröden. 9Nu uppmanar vi er att fira den lövhyddefest som hålls i månaden kislev.

10Skrivet år 188.

Ett brev om tempelinvigningsfestens bakgrund

Invånarna i Jerusalem och Judeen, de äldstes råd och Judas hälsar Aristoboulos, kung Ptolemaios lärare, av de smorda prästernas ätt, samt judarna i Egypten och önskar er välgång.

11Eftersom vi räddats ur stora faror av Gud kommer vi till honom med stora tacksägelser, redo till strid mot kungen om så skulle krävas. 12Ty Gud själv jagade bort dem som hade samlats till strid mot den heliga staden.

13När härskaren kom till Persien, följd av en här som tycktes oövervinnelig, blev de nerhuggna i Nanaias tempel, sedan de överlistats av gudinnans prästerskap. 14Antiochos kom till platsen med sitt följe av vänner under förevändning att fira bröllop med gudinnan, detta för att kunna lägga beslag på de stora rikedomarna som en hemgift. 15Prästerna lade fram skatterna, och Antiochos gick med några få följeslagare in på helgedomens område. Men så snart han hade gått in i templet stängde prästerna det, 16öppnade lönnluckan i kassettaket och vräkte ner stenar, som drabbade härskaren med åskans kraft. Kropparna höggs i stycken, och de avhuggna huvudena kastades ut till folket utanför. 17Lovad i allt vare vår Gud, som prisgav helgerånarna!

18När vi nu skall fira templets rening den tjugofemte kislev har vi ansett det lämpligt att underrätta er, för att också ni skall kunna fira dessa dagar som en lövhyddefest och som en fest för den eld man fann då Nehemja bar fram offer, sedan han hade byggt upp templet och altaret.

19När våra fäder skulle föras bort till Persien tog nämligen den tidens fromma präster i hemlighet eld från altaret och placerade den i ett hålrum nere i en uttorkad brunn, där de gömde den på ett sådant sätt att ingen skulle kunna finna stället. 20Men sedan många år hade gått blev enligt Guds vilja Nehemja utsänd av den persiske kungen. Han uppdrog åt ättlingarna till de präster som hade gömt elden att hämta den. 21De kom tillbaka och bedyrade att de inte kunde finna någon eld utan bara en tjock vätska. Då befallde han dem att ösa upp och komma dit med en del av den. När allt som behövdes för offret hade staplats upp befallde Nehemja prästerna att stänka vätskan över veden och det som låg på den. 22De gjorde så, och en stund förflöt. Då lyste solen fram genom molntäcket, som dittills hade skymt den, och till allas häpnad flammade det upp en stor eld. 23Medan offret förbrändes bad prästerna en bön, som alla de närvarande deltog i. Jonatan ledde bönen; de andra stämde in, och med dem Nehemja. 24Bönen löd så:

»Herre, Herre Gud, alltings skapare, du fruktansvärde, starke, rättfärdige, barmhärtige, du som ensam är konung, du som ensam är god, 25som ensam sörjer för alla, som ensam är rättfärdig, allhärskare och evig, du som räddar Israel ur allt ont och som har utvalt våra fäder och helgat dem! 26Ta emot detta offer för hela ditt folk Israel, bevara din egendom och helga den! 27Samla dem av oss som är skingrade, befria dem som lever i slaveri bland hedningarna! Vänd din blick till dem som är föraktade och utstötta, och låt hedningarna känna att du är vår Gud! 28Straffa dem som i övermod förtrycker och misshandlar oss! 29Plantera ditt folk på din heliga plats, så som Mose sade!«

30Sedan sjöng prästerna lovsångerna. 31Men när offergåvorna hade förbränts befallde Nehemja att det som fanns kvar av vätskan skulle hällas över några stora stenar. 32När detta skedde slog det upp en låga, men den slocknade när skenet från altaret träffade den.

33Då saken blev allmänt känd berättade man också för kungen i Persien att vätskan hade kommit i dagen på den plats där de bortförda prästerna gömt elden, och att Nehemja och hans män sedan hade använt den för att rena offergåvorna. 34När kungen hade undersökt saken lät han inhägna platsen och förklarade den helig. 35Han delade också ut stora summor åt dem han ville visa sin välvilja.

36Nehemja och hans män kallade ämnet nefthar, vilket betyder rening, men de flesta kallar det nafta.

2

21Dokumenten visar att det var profeten Jeremia som befallde de förvisade att gömma undan en del av elden, så som ovan har berättats. 2De beskriver också hur profeten överlämnade lagen åt dem som skulle föras bort. Han inskärpte att de inte fick glömma Herrens bud och inte låta sig vilseföras när de fick se gudabilder av guld och silver med praktfull utsmyckning. 3Också med andra liknande ord förmanade han dem att alltid bevara lagen i sitt hjärta.

4Det stod också antecknat hur profeten efter en uppenbarelse befallde att tältet och arken skulle bäras efter honom, och hur han gick ut till det berg som Mose besteg för att få se Guds eget land. 5När Jeremia kom dit fann han ett utrymme i en grotta; han lät bära in tältet, arken och rökelsealtaret och spärrade sedan ingången. 6Några av dem som hade varit med honom gick för att märka ut vägen, men de kunde inte finna den. 7Då Jeremia fick veta detta tillrättavisade han dem. »Platsen skall vara okänd«, sade han, »till dess Gud åter samlar folket och låter barmhärtigheten komma. 8Då skall Herren låta dessa ting komma i dagen, och Herrens härlighet skall visa sig i molnet, liksom den uppenbarades på Moses tid och när Salomo bad att templet skulle helgas på ett överväldigande sätt.« 9Där berättades också hur den vise Salomo bar fram invigningsoffret vid templets fullbordan. 10Liksom Mose bad till Herren och eld kom ner från himlen och förbrände offergåvorna, så bad också Salomo, och elden kom ner och förtärde brännoffren. ( 11Mose sade att syndoffret förbrändes därför att man inte hade ätit det.) 12På samma sätt firade också Salomo de åtta högtidsdagarna.

13I skrifterna och anteckningarna om Nehemja gavs också redogörelser för allt detta, och även för hur han upprättade ett arkiv där han samlade böckerna om kungarna och profeterna, Davids psalmer och kungliga brev angående gåvor till templet. 14På samma sätt samlade också Judas för vår räkning de skrifter som skingrats till följd av det senaste kriget, och de finns nu hos oss. 15Om ni behöver dem, så skicka hit folk att hämta dem till er.

16Vi skriver sålunda till er inför firandet av templets rening och uppmanar er att fira dessa festdagar. 17Gud har räddat hela sitt folk och gett arvlandet åt oss alla, liksom kungaväldet, prästämbetet och heligheten, 18så som han hade lovat i lagen. Och till honom står vårt hopp: han skall snart visa oss barmhärtighet och samla oss från jordens alla länder till den heliga platsen, ty han har räddat oss ur stora olyckor och låtit platsen renas.

FÖRETAL OM BOKENS TILLKOMST (2:19–32)

19Om Judas Mackabaios och hans bröder, om det höga templets rening och altarets invigning, 20om krigen mot Antiochos Epifanes och hans son Eupator, 21och om de himmelska uppenbarelser som visade sig för de tappra kämparna i striden för judendomen, så att de kunde erövra hela landet, fast de var få, och driva ut de utländska horderna, 22återta det över hela världen berömda templet, befria staden och rädda lagarna undan en hotande upplösning, tack vare den nåd som Herren i sin stora godhet bevisade dem — 23om allt detta har Jason från Kyrene skrivit fem böcker, som jag här skall försöka sammanfatta i en enda. 24Jag har nämligen insett hur oöverskådlig hans långa skrift är och vilka svårigheter stoffets rikedom vållar dem som vill göra sig förtrogna med vad som berättas i verket, 25och jag har därför föresatt mig att underhålla dem som tycker om att läsa, underlätta för dem som gärna vill återuppliva det lästa i minnet och vara till nytta för alla som får boken i sin hand.

26För mig som har åtagit mig mödan med detta sammandrag blir uppgiften inte lätt utan innebär både svett och nattvak, 27på samma sätt som det kräver ansträngning när man ordnar en fest och försöker göra det behagligt för andra. Ändå skall jag gärna stå ut med denna möda, därför att många kommer att tacka mig. 28Den detaljerade framställningen av enskilda händelser betraktar jag som den ursprunglige författarens sak, och själv bemödar jag mig om de stora linjerna i mitt sammandrag. 29Den som bygger ett nytt hus måste ju tänka på hela konstruktionen, men den som åtar sig arbetet med målningar och inbrända dekorationer behöver bara se till vad utsmyckningen kräver. Så finner jag också att det är i mitt fall. 30Att fördjupa sig i ämnet, göra långa utläggningar och syssla utförligt med enskildheter är den egentlige historieskrivarens sak, 31medan den som utför en bearbetning kan tillåtas att göra framställningen kortfattad och att avstå från en uttömmande behandling av ämnet.

32Jag skall nu gripa mig an med berättelsen utan att lägga något mer till det som redan har sagts. Det vore ju befängt att dra ut på bokens inledning när man förkortar själva boken.