Bibel 2000 (B2000)
1

FÖLJESKRIVELSER TILL BOKEN (1:1–2:18)

Ett brev om tempelinvigningsfesten

11Judarna i Jerusalem och i Judeen hälsar sina judiska bröder i Egypten och önskar er fred och välgång. 2Må Gud vara god mot er och minnas det förbund han slöt med sina trogna tjänare Abraham, Isak och Jakob. 3Må han ge er alla ett gudfruktigt sinnelag, så att ni gör hans vilja helhjärtat och villigt, 4må han öppna era hjärtan för sin lag och sina bud. Må han skapa fred 5och höra era böner, må han stilla sin vrede mot er och inte överge er i nödens tid.

6Vi är nu samlade här till förbön för er. 7Under kung Demetrios regering, år 169, skrev vi judar till er i den överväldigande nöd som vi var drabbade av under de åren, sedan Jason och hans anhängare svikit det heliga landet och riket. 8De brände ner porten och utgöt oskyldigt blod, men vi bad till Herren och blev bönhörda. Vi bar fram slaktoffer och matoffer, tände lamporna och lade fram bröden. 9Nu uppmanar vi er att fira den lövhyddefest som hålls i månaden kislev.

10Skrivet år 188.

Ett brev om tempelinvigningsfestens bakgrund

Invånarna i Jerusalem och Judeen, de äldstes råd och Judas hälsar Aristoboulos, kung Ptolemaios lärare, av de smorda prästernas ätt, samt judarna i Egypten och önskar er välgång.

11Eftersom vi räddats ur stora faror av Gud kommer vi till honom med stora tacksägelser, redo till strid mot kungen om så skulle krävas. 12Ty Gud själv jagade bort dem som hade samlats till strid mot den heliga staden.

13När härskaren kom till Persien, följd av en här som tycktes oövervinnelig, blev de nerhuggna i Nanaias tempel, sedan de överlistats av gudinnans prästerskap. 14Antiochos kom till platsen med sitt följe av vänner under förevändning att fira bröllop med gudinnan, detta för att kunna lägga beslag på de stora rikedomarna som en hemgift. 15Prästerna lade fram skatterna, och Antiochos gick med några få följeslagare in på helgedomens område. Men så snart han hade gått in i templet stängde prästerna det, 16öppnade lönnluckan i kassettaket och vräkte ner stenar, som drabbade härskaren med åskans kraft. Kropparna höggs i stycken, och de avhuggna huvudena kastades ut till folket utanför. 17Lovad i allt vare vår Gud, som prisgav helgerånarna!

18När vi nu skall fira templets rening den tjugofemte kislev har vi ansett det lämpligt att underrätta er, för att också ni skall kunna fira dessa dagar som en lövhyddefest och som en fest för den eld man fann då Nehemja bar fram offer, sedan han hade byggt upp templet och altaret.

19När våra fäder skulle föras bort till Persien tog nämligen den tidens fromma präster i hemlighet eld från altaret och placerade den i ett hålrum nere i en uttorkad brunn, där de gömde den på ett sådant sätt att ingen skulle kunna finna stället. 20Men sedan många år hade gått blev enligt Guds vilja Nehemja utsänd av den persiske kungen. Han uppdrog åt ättlingarna till de präster som hade gömt elden att hämta den. 21De kom tillbaka och bedyrade att de inte kunde finna någon eld utan bara en tjock vätska. Då befallde han dem att ösa upp och komma dit med en del av den. När allt som behövdes för offret hade staplats upp befallde Nehemja prästerna att stänka vätskan över veden och det som låg på den. 22De gjorde så, och en stund förflöt. Då lyste solen fram genom molntäcket, som dittills hade skymt den, och till allas häpnad flammade det upp en stor eld. 23Medan offret förbrändes bad prästerna en bön, som alla de närvarande deltog i. Jonatan ledde bönen; de andra stämde in, och med dem Nehemja. 24Bönen löd så:

»Herre, Herre Gud, alltings skapare, du fruktansvärde, starke, rättfärdige, barmhärtige, du som ensam är konung, du som ensam är god, 25som ensam sörjer för alla, som ensam är rättfärdig, allhärskare och evig, du som räddar Israel ur allt ont och som har utvalt våra fäder och helgat dem! 26Ta emot detta offer för hela ditt folk Israel, bevara din egendom och helga den! 27Samla dem av oss som är skingrade, befria dem som lever i slaveri bland hedningarna! Vänd din blick till dem som är föraktade och utstötta, och låt hedningarna känna att du är vår Gud! 28Straffa dem som i övermod förtrycker och misshandlar oss! 29Plantera ditt folk på din heliga plats, så som Mose sade!«

30Sedan sjöng prästerna lovsångerna. 31Men när offergåvorna hade förbränts befallde Nehemja att det som fanns kvar av vätskan skulle hällas över några stora stenar. 32När detta skedde slog det upp en låga, men den slocknade när skenet från altaret träffade den.

33Då saken blev allmänt känd berättade man också för kungen i Persien att vätskan hade kommit i dagen på den plats där de bortförda prästerna gömt elden, och att Nehemja och hans män sedan hade använt den för att rena offergåvorna. 34När kungen hade undersökt saken lät han inhägna platsen och förklarade den helig. 35Han delade också ut stora summor åt dem han ville visa sin välvilja.

36Nehemja och hans män kallade ämnet nefthar, vilket betyder rening, men de flesta kallar det nafta.