Bibel 2000 (B2000)
6

Undret med yxan

61Profeterna sade till Elisha: »Huset där vi samlas omkring dig är för trångt för oss. 2Låt oss gå ner till Jordan och hämta var sin stock och bygga oss ett hus där vi kan vara.« — »Gör det«, svarade Elisha. 3»Följ med oss, herre«, bad en av dem. »Ja, jag kommer«, sade Elisha 4och följde dem till Jordan. Där började de hugga ner träd. 5Men när en av dem höll på att fälla sin trädstam tappade han yxbladet i vattnet. »Vilken olycka, herre!« ropade han. »Och jag som hade lånat yxan!« — 6»Var föll den i?« frågade gudsmannen, och han pekade ut stället. Då skar Elisha till en pinne och kastade i den just där och fick så yxbladet att flyta upp. 7»Tag yxan!« sade Elisha, och mannen sträckte ut handen och tog den.

Elisha räddar sig undan arameerna

8En gång när Arams kung låg i krig med Israel överlade han med sina officerare och angav var de skulle anfalla. 9Genast skickade då gudsmannen bud till den israelitiske kungen och varnade honom för att ta vägen förbi den ort som arameerna tänkte anfalla. 10Kungen skickade i sin tur bud till orten som gudsmannen nämnt och varskodde folket där, så att de var på sin vakt. Samma sak hände gång på gång. 11Detta gjorde arameerkungen bekymrad, och han sammankallade sina officerare och frågade: »Kan ni säga mig vem det är bland oss som står på den israelitiske kungens sida?« — 12»Ingen, herre konung«, svarade en av dem, »men Elisha, profeten i Israel, meddelar sin kung till och med vad du säger i din sängkammare.« 13Då befallde kungen: »Gå och ta reda på var Elisha finns, så att jag kan skicka folk för att gripa honom.«

När kungen fått rapport om att Elisha befann sig i Dotan 14sände han dit hästar och vagnar och en stor truppstyrka. De kom på natten och belägrade staden. 15På morgonen, då gudsmannens tjänare kom ut, fick han se att staden var omringad av en truppstyrka med hästar och vagnar. »Ack, herre, vad skall vi ta oss till?« ropade han. 16Elisha svarade: »Var inte rädd. Det är fler på vår sida än på deras.« 17Och han bad: »Herre, öppna hans ögon, så att han ser!« Då öppnade Herren tjänarens ögon, och han såg att berget var fullt av hästar och vagnar av eld kring Elisha.

18När arameerna ryckte an bad Elisha till Herren: »Slå detta folk med blindhet!« Och Herren slog dem med blindhet, som Elisha hade bett. 19»Det är inte den här vägen och inte den här staden«, sade Elisha till dem. »Följ mig, så skall jag föra er till mannen ni söker.« Så förde han dem till Samaria, 20och när de kom dit bad Elisha: »Herre, öppna deras ögon, så att de ser.« Och Herren öppnade deras ögon, så att de såg. Då upptäckte de att de var inne i Samaria. 21När den israelitiske kungen såg dem frågade han Elisha: »Skall jag hugga ner dem, fader?« 22Elisha svarade: »Nej, det skall du inte. Brukar du ens hugga ner dem som du tar till fånga i strid? Sätt fram mat och dryck åt dem, så att de får äta och dricka, och låt dem sedan gå till sin herre.« 23Kungen ordnade en festmåltid för dem, och när de hade ätit och druckit lät han dem gå, och de återvände till sin herre. Sedan slutade arameernas strövkårer att tränga in på Israels område.

Arameerna belägrar Samaria

24Efter en tid samlade arameerkungen Ben-Hadad hela sin här och drog upp mot Samaria, som han inringade. 25Under belägringen blev hungersnöden så svår i staden att man till sist fick betala 80 siklar silver för ett åsnehuvud och fem siklar för en halv liter duvspillning.

26En dag när Israels kung kom gående uppe på stadsmuren ropade en kvinna: »Hjälp mig, min herre och konung!« 27Kungen svarade henne: »Nej, Herren får hjälpa dig. Var skulle jag hämta hjälpen? Från tröskplatsen eller från vinpressen?« 28Sedan frågade kungen: »Vad gäller saken?« Hon svarade: »Kvinnan här sade: Vi tar din son och äter honom i dag, så äter vi min i morgon. 29Vi kokade min son och åt, men dagen därpå, när jag sade: Nu tar vi din son och äter honom, då hade hon gömt undan honom.« 30När kungen hörde hennes ord rev han sönder sina kläder, och medan han gick vidare uppe på muren kunde folket se att han bar säcktyg närmast kroppen. 31Och han sade: »Gud må straffa mig, nu och framgent, om Elisha, Shafats son, får behålla sitt huvud dagen ut.«

32Elisha satt hemma i sitt hus tillsammans med de äldste. Kungen skickade dit en man, men innan han var framme sade Elisha till de äldste: »Ni skall veta att den där mördaren har skickat hit en man för att hugga huvudet av mig. Se till att dörren är stängd för honom när han kommer, och håll igen den så att han inte slipper in. Hör ni inte redan hans herres steg bakom honom?« 33Innan Elisha hade talat färdigt var kungen framme hos honom och sade: »Denna olycka kommer från Herren. Vad har jag då längre att hoppas av honom?«

7

Elisha förutsäger arameernas flykt

71Elisha sade: »Lyssna till Herrens ord. Så säger Herren: I morgon skall man vid stadsporten i Samaria få ett mått siktat mjöl eller två mått korn för en sikel.« 2Då sade kungens adjutant: »Om så Herren gjorde fönster på himlen skulle detta inte kunna hända!« — »Du skall få se det med egna ögon«, sade Elisha, »men du kommer aldrig att äta av det mjölet.«

3Utanför stadsporten satt fyra spetälska och talade med varandra. »Varför skall vi sitta här och vänta på att dö?« sade de. 4»Bestämmer vi oss för att gå in i staden kommer vi att dö; där härjar svälten. Stannar vi här dör vi då också. Vi kan lika gärna gå över till arameerna. Låter de oss leva så får vi leva, och dödar de oss så dör vi.« 5I skymningen började de gå bort mot arameernas läger. Men när de var framme vid utkanten av lägret fanns det inte en människa där. 6Herren hade låtit ett dån höras i arameernas läger, ett dån av vagnar och hästar, ett dån som från en stor här. Ryktet hade gått bland arameerna: »Israels kung har värvat hettiterkungarna och kungarna i Musri för att angripa oss.« 7Och så hade de brutit upp i skymningen och flytt; tält, hästar och åsnor hade de låtit vara kvar. De hade lämnat lägret som det stod och flytt för livet. 8När nu de fyra spetälska kom fram till utkanten av lägret gick de in i ett av tälten och åt och drack. De tog med sig silver och guld och kläder och gick bort och gömde det. Sedan kom de tillbaka och gick in i ett annat tält, tog vad där fanns och gömde bytet. 9Men då sade de till varandra: »Det här är inte rätt. Här har vi stora nyheter, och så behåller vi dem för oss själva! Om vi väntar till i morgon bitti drar vi skuld över oss. Kom, så går vi till kungens palats och berättar det.«

10De kom fram till stadsporten och kallade på vakterna och berättade för dem: »Vi har varit inne i arameernas läger, men inte en människa syntes eller hördes där. Hästar och åsnor stod bundna, och tälten hade lämnats precis som de var.« 11Vakterna skickade meddelandet vidare till kungens palats. 12Kungen steg upp mitt i natten och sade till sina män: »Jag skall tala om för er vad arameerna är i färd med. De vet att vi är utsvultna. Nu har de lämnat lägret och gömt sig här omkring för att locka ut oss och fånga oss levande och sedan tränga in i staden.«

13En av kungens män sade: »Låt oss ta fem av hästarna som vi har kvar i staden. Får de bli kvar här går det ändå med dem som med alla de israeliter som redan har dukat under. Och så skickar vi ut folk och ser efter.« 14Man spände för två vagnar, och kungen gav order att man skulle köra ut och se efter var den arameiska hären hade blivit av. 15De gav sig av och följde efter arameerna ända ner till Jordan, och längs hela vägen låg det fullt med kläder och utrustning som arameerna hade slängt ifrån sig under sin brådstörtade flykt. De utskickade återvände och rapporterade för kungen. 16Då drog folket ut och plundrade arameernas läger, och så kunde man köpa ett mått siktat mjöl eller två mått korn för en sikel, som Herren hade sagt.

17Kungens adjutant hade av sin herre satts att bevaka stadsporten. Men där trampade folket ihjäl honom. Så gick det som gudsmannen hade sagt när kungen kom ner till honom. 18Ty då han hade förutsagt att man följande dag skulle få två mått korn eller ett mått siktat mjöl för en sikel vid stadsporten i Samaria 19hade adjutanten sagt: »Om så Herren gjorde fönster på himlen skulle detta inte kunna hända!« Men Elisha hade sagt: »Du skall få se det med egna ögon, men du kommer aldrig att äta av det mjölet.« 20Så gick det: folket trampade ihjäl honom i porten.

8

Elisha hjälper kvinnan från Shunem

81En dag sade Elisha till kvinnan vars son han hade väckt till liv igen: »Flytta ut ur landet med hela din familj och slå dig ner var du kan, ty Herren har kallat på hungersnöden, och den skall bli kvar i landet hela sju år.« 2Kvinnan följde gudsmannens råd, hon tog sin familj med sig och flyttade till filisteernas land, och där stannade hon i sju år.

3När de sju åren hade gått kom hon tillbaka från filisteernas land. Hon gick till kungen och vädjade om hjälp att få tillbaka sitt hus och sin åker. 4Kungen samtalade vid det tillfället med Gechasi, gudsmannens tjänare. Han bad honom berätta om alla de underverk som Elisha hade gjort, 5och just som Gechasi berättade för kungen om hur Elisha hade uppväckt en död kom kvinnan vars son Elisha hade väckt till liv och vädjade till kungen om att få tillbaka sitt hus och sin åker. »Herre konung«, ropade Gechasi, »där är kvinnan och där är hennes son, som Elisha väckte till liv.« 6Då började kungen fråga ut kvinnan, och när hon berättat allt för honom skickade kungen med henne en hovman och sade till honom: »Se till att hon får tillbaka all sin egendom och all avkastning från sin åker från det hon lämnade landet ända till i dag.«

Elisha och Hasael i Damaskus

7Elisha hade kommit till Damaskus. Där låg arameernas kung Ben-Hadad sjuk, och man berättade för honom att gudsmannen var i staden. 8Då sade kungen till Hasael: »Ta med dig en gåva och sök upp gudsmannen. Låt honom fråga Herren om jag kommer att bli bra från min sjukdom.« 9Hasael gick för att söka upp Elisha. Han tog med sig en gåva och lät lasta 40 kameler med allt det bästa Damaskus kunde erbjuda. Så kom han och steg fram inför Elisha och sade: »Din son Ben-Hadad, arameernas kung, har sänt mig till dig. Han frågar om han kommer att bli bra från sin sjukdom.« 10Elisha svarade: »Gå och säg till honom: ’Ja, du skall bli bra.’ Men Herren har uppenbarat för mig att han kommer att dö.« 11Gudsmannen stirrade framför sig, stel av skräck. Till slut brast han i gråt. 12»Varför gråter du, herre?« frågade Hasael. Elisha svarade: »Därför att jag vet hur mycket ont du kommer att tillfoga israeliterna; du kommer att sätta eld på deras befästa städer, döda deras unga män med svärd, krossa deras barn och skära upp deras havande kvinnor.« 13Hasael sade: »Hur skulle en hund som jag kunna utföra sådana bedrifter?« Elisha svarade: »Herren har uppenbarat för mig att du skall bli kung över Aram.« 14Hasael lämnade Elisha, och när han kom tillbaka hem frågade hans herre vad Elisha hade sagt. »Han sade till mig att du kommer att bli bra«, svarade Hasael. 15Men nästa dag tog han Ben-Hadads täcke, doppade det i vatten och lade det över hans ansikte, så att han dog. Hasael blev kung efter honom.

Joram kung över Juda

16Under Jorams, Achavs sons, femte regeringsår i Israel, blev Joram, Joshafats son, kung över Juda. 17Han var trettiotvå år då han blev kung, och han regerade åtta år i Jerusalem. 18Han följde de israelitiska kungarna i spåren, som Achavs familj hade gjort; så var han också gift med en dotter till Achav. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon. 19Ändå ville Herren inte utplåna Juda, för sin tjänare Davids skull. Han hade lovat honom att en lampa alltid skulle brinna för hans efterkommande. 20Under Jorams tid lösgjorde sig Edom från Judas överhöghet och tog sig en egen kung. 21Joram drog upp till Sair med alla vagnstrupperna. På natten gick han till anfall, men edomeerna, som hade omringat honom, slog honom och vagnsbefälhavarna, och folket flydde hem. 22Sedan Edom bröt sig loss har det aldrig stått under Judas överhöghet. Vid samma tid lösgjorde sig också Livna. 23Jorams historia i övrigt, hans bedrifter, har nedtecknats i krönikan om Juda kungar. 24Joram gick till vila hos sina fäder och begravdes bland dem i Davids stad. Hans son Achasja blev kung efter honom.

Achasja kung över Juda

25Under Jorams, Achavs sons, tolfte regeringsår i Israel, blev Achasja, Jorams son, kung över Juda. 26Han var tjugotvå år då han blev kung, och han regerade ett år i Jerusalem. Hans mor hette Atalja och var sondotter till Omri, Israels kung. 27Han följde Achavs familj i spåren och gjorde liksom de det som var ont i Herrens ögon; han räknade släktskap med Achav. 28Tillsammans med Achavs son Joram drog han i fält mot Hasael, kungen av Aram, och kämpade mot denne vid Ramot i Gilead, där Joram sårades av arameerna.

29Kung Joram drog sig tillbaka till Jisreel för att få de sår läkta som arameerna hade tillfogat honom vid Rama under kriget mot Arams kung Hasael. Medan han låg sjuk i Jisreel kom kung Achasja av Juda, Jorams son, på besök till honom.