Bibel 2000 (B2000)
5

Elisha botar Naaman från Aram

51Naaman, den arameiske kungens överbefälhavare, hade stort inflytande hos sin herre och var högt ansedd, eftersom det var genom honom som Herren hade gjort arameerna segerrika. Men han led av spetälska. 2Under ett härjningståg hade arameerna tagit en liten flicka från Israel som fånge. Hon kom i tjänst hos Naamans hustru, 3och en dag sade hon till sin matmor: »Om min husbonde bara kunde komma till profeten i Samaria! Då skulle han bli botad från sin spetälska.« 4Naaman gick till sin herre och berättade vad den israelitiska flickan hade sagt. 5»Far du dit«, sade arameerkungen, »jag skall skicka med dig ett brev till Israels kung.« Naaman gav sig i väg och tog med tio talenter silver och 6 000 siklar guld och dessutom tio högtidsdräkter. 6Han överlämnade brevet till kungen av Israel, och där stod: »Med detta brev sänder jag min tjänare Naaman till dig, för att du skall bota honom från hans spetälska.« 7När kungen hade läst brevet rev han sönder sina kläder och ropade: »Är jag då en gud, med makt över liv och död, eftersom han skickar till mig en spetälsk och begär att jag skall bota honom? Ni märker hur han söker sak med mig.«

8Gudsmannen Elisha fick veta att Israels kung hade rivit sönder sina kläder, och han sände då bud och frågade kungen: »Varför river du sönder dina kläder? Låt mannen komma till mig, så skall han inse att det finns en profet i Israel.« 9Och Naaman kom med sina hästar och vagnar och stannade vid Elishas port. 10Elisha skickade ut en man till honom med denna uppmaning: »Far ner till Jordan och bada sju gånger i floden, så skall din hud läkas och du bli renad.« 11Men Naaman gick därifrån i vredesmod och sade: »Jag hade trott att han skulle komma ut själv och stå där och ropa till Herren, sin Gud, och föra handen fram och tillbaka över det sjuka stället och så bota min spetälska. 12Är inte Amana och Parpar, floderna i Damaskus, bättre än alla Israels vattendrag? Kunde jag inte lika väl bada där och bli renad?« Förbittrad vände han sig om och gick. 13Men hans följeslagare kom fram och talade med honom. »Fader«, sade de, »om det hade varit något svårt profeten begärt av dig, nog hade du gjort det då? Desto större anledning när han bara vill att du skall bada dig för att bli renad.«

14Naaman for då ner och doppade sig sju gånger i Jordan, som gudsmannen hade sagt. Då läktes hans hud och blev som ett barns, och han var ren. 15Han vände tillbaka till gudsmannen med hela sitt följe, gick fram till honom och sade: »Nu vet jag att det inte finns någon gud på hela jorden utom i Israel. Jag ber dig ta emot en gåva av din tjänare.« 16Men Elisha svarade: »Så sant Herren lever, han som jag tjänar: det kan jag inte göra.« Och fastän Naaman försökte övertala honom vägrade Elisha att ta emot någon gåva. 17Då sade Naaman: »Låt mig få ta med så mycket jord som ett par mulåsnor kan bära. I fortsättningen kommer din tjänare inte att frambära brännoffer och slaktoffer till några andra gudar, bara till Herren. 18Men en sak må Herren förlåta mig. Om jag går vid min herre konungens sida när han skall tillbe i Rimmons tempel och jag faller ner och tillber där i Rimmons tempel tillsammans med honom, då må Herren förlåta mig detta.« 19Och Elisha tog farväl av honom.

Gechasis bedrägeri

När Naaman hunnit ett stycke på väg 20tänkte Gechasi, gudsmannen Elishas tjänare: »Min herre lät denne Naaman från Aram komma för billigt undan när han inte tog emot vad han hade med sig. Så sant Herren lever: jag springer ifatt honom och ser till att jag får åtminstone något av honom.« 21Och så gav han sig i väg efter Naaman. När denne såg att det kom någon springande efter honom steg han ur vagnen och gick emot honom. »Är allt väl?« frågade han, 22och Gechasi svarade: »Ja. Men min herre har skickat mig för att hälsa att han just fått besök av två unga män ur profetskaran i Efraims bergsbygd, och han ber dig därför om en talent silver åt dem och två högtidsdräkter.« — 23»Låt mig lämna två talenter«, sade Naaman och trugade dem på honom. Han knöt in silvertalenterna i två kappor och lämnade dem tillsammans med de båda högtidsdräkterna åt två av sina tjänare, som fick bära dem framför Gechasi. 24När de kom fram till stadskullen tog Gechasi hand om gåvorna och gömde dem i sitt hus. Sedan fick männen återvända.

25När Gechasi var tillbaka hos sin herre igen frågade Elisha: »Var har du varit?« — »Ingenstans, herre«, svarade Gechasi. 26Men Elisha sade: »Tror du inte att jag i anden var där, då en man lämnade sin vagn och kom emot dig? Nu har du väl fått silver så att du kan skaffa dig trädgårdar, olivlundar och vingårdar, får och kor, slavar och slavinnor! 27Men Naamans spetälska skall för all framtid häfta vid dig och dina efterkommande.« När Gechasi gick därifrån var han vit som snö av spetälska.

6

Undret med yxan

61Profeterna sade till Elisha: »Huset där vi samlas omkring dig är för trångt för oss. 2Låt oss gå ner till Jordan och hämta var sin stock och bygga oss ett hus där vi kan vara.« — »Gör det«, svarade Elisha. 3»Följ med oss, herre«, bad en av dem. »Ja, jag kommer«, sade Elisha 4och följde dem till Jordan. Där började de hugga ner träd. 5Men när en av dem höll på att fälla sin trädstam tappade han yxbladet i vattnet. »Vilken olycka, herre!« ropade han. »Och jag som hade lånat yxan!« — 6»Var föll den i?« frågade gudsmannen, och han pekade ut stället. Då skar Elisha till en pinne och kastade i den just där och fick så yxbladet att flyta upp. 7»Tag yxan!« sade Elisha, och mannen sträckte ut handen och tog den.

Elisha räddar sig undan arameerna

8En gång när Arams kung låg i krig med Israel överlade han med sina officerare och angav var de skulle anfalla. 9Genast skickade då gudsmannen bud till den israelitiske kungen och varnade honom för att ta vägen förbi den ort som arameerna tänkte anfalla. 10Kungen skickade i sin tur bud till orten som gudsmannen nämnt och varskodde folket där, så att de var på sin vakt. Samma sak hände gång på gång. 11Detta gjorde arameerkungen bekymrad, och han sammankallade sina officerare och frågade: »Kan ni säga mig vem det är bland oss som står på den israelitiske kungens sida?« — 12»Ingen, herre konung«, svarade en av dem, »men Elisha, profeten i Israel, meddelar sin kung till och med vad du säger i din sängkammare.« 13Då befallde kungen: »Gå och ta reda på var Elisha finns, så att jag kan skicka folk för att gripa honom.«

När kungen fått rapport om att Elisha befann sig i Dotan 14sände han dit hästar och vagnar och en stor truppstyrka. De kom på natten och belägrade staden. 15På morgonen, då gudsmannens tjänare kom ut, fick han se att staden var omringad av en truppstyrka med hästar och vagnar. »Ack, herre, vad skall vi ta oss till?« ropade han. 16Elisha svarade: »Var inte rädd. Det är fler på vår sida än på deras.« 17Och han bad: »Herre, öppna hans ögon, så att han ser!« Då öppnade Herren tjänarens ögon, och han såg att berget var fullt av hästar och vagnar av eld kring Elisha.

18När arameerna ryckte an bad Elisha till Herren: »Slå detta folk med blindhet!« Och Herren slog dem med blindhet, som Elisha hade bett. 19»Det är inte den här vägen och inte den här staden«, sade Elisha till dem. »Följ mig, så skall jag föra er till mannen ni söker.« Så förde han dem till Samaria, 20och när de kom dit bad Elisha: »Herre, öppna deras ögon, så att de ser.« Och Herren öppnade deras ögon, så att de såg. Då upptäckte de att de var inne i Samaria. 21När den israelitiske kungen såg dem frågade han Elisha: »Skall jag hugga ner dem, fader?« 22Elisha svarade: »Nej, det skall du inte. Brukar du ens hugga ner dem som du tar till fånga i strid? Sätt fram mat och dryck åt dem, så att de får äta och dricka, och låt dem sedan gå till sin herre.« 23Kungen ordnade en festmåltid för dem, och när de hade ätit och druckit lät han dem gå, och de återvände till sin herre. Sedan slutade arameernas strövkårer att tränga in på Israels område.

Arameerna belägrar Samaria

24Efter en tid samlade arameerkungen Ben-Hadad hela sin här och drog upp mot Samaria, som han inringade. 25Under belägringen blev hungersnöden så svår i staden att man till sist fick betala 80 siklar silver för ett åsnehuvud och fem siklar för en halv liter duvspillning.

26En dag när Israels kung kom gående uppe på stadsmuren ropade en kvinna: »Hjälp mig, min herre och konung!« 27Kungen svarade henne: »Nej, Herren får hjälpa dig. Var skulle jag hämta hjälpen? Från tröskplatsen eller från vinpressen?« 28Sedan frågade kungen: »Vad gäller saken?« Hon svarade: »Kvinnan här sade: Vi tar din son och äter honom i dag, så äter vi min i morgon. 29Vi kokade min son och åt, men dagen därpå, när jag sade: Nu tar vi din son och äter honom, då hade hon gömt undan honom.« 30När kungen hörde hennes ord rev han sönder sina kläder, och medan han gick vidare uppe på muren kunde folket se att han bar säcktyg närmast kroppen. 31Och han sade: »Gud må straffa mig, nu och framgent, om Elisha, Shafats son, får behålla sitt huvud dagen ut.«

32Elisha satt hemma i sitt hus tillsammans med de äldste. Kungen skickade dit en man, men innan han var framme sade Elisha till de äldste: »Ni skall veta att den där mördaren har skickat hit en man för att hugga huvudet av mig. Se till att dörren är stängd för honom när han kommer, och håll igen den så att han inte slipper in. Hör ni inte redan hans herres steg bakom honom?« 33Innan Elisha hade talat färdigt var kungen framme hos honom och sade: »Denna olycka kommer från Herren. Vad har jag då längre att hoppas av honom?«

7

Elisha förutsäger arameernas flykt

71Elisha sade: »Lyssna till Herrens ord. Så säger Herren: I morgon skall man vid stadsporten i Samaria få ett mått siktat mjöl eller två mått korn för en sikel.« 2Då sade kungens adjutant: »Om så Herren gjorde fönster på himlen skulle detta inte kunna hända!« — »Du skall få se det med egna ögon«, sade Elisha, »men du kommer aldrig att äta av det mjölet.«

3Utanför stadsporten satt fyra spetälska och talade med varandra. »Varför skall vi sitta här och vänta på att dö?« sade de. 4»Bestämmer vi oss för att gå in i staden kommer vi att dö; där härjar svälten. Stannar vi här dör vi då också. Vi kan lika gärna gå över till arameerna. Låter de oss leva så får vi leva, och dödar de oss så dör vi.« 5I skymningen började de gå bort mot arameernas läger. Men när de var framme vid utkanten av lägret fanns det inte en människa där. 6Herren hade låtit ett dån höras i arameernas läger, ett dån av vagnar och hästar, ett dån som från en stor här. Ryktet hade gått bland arameerna: »Israels kung har värvat hettiterkungarna och kungarna i Musri för att angripa oss.« 7Och så hade de brutit upp i skymningen och flytt; tält, hästar och åsnor hade de låtit vara kvar. De hade lämnat lägret som det stod och flytt för livet. 8När nu de fyra spetälska kom fram till utkanten av lägret gick de in i ett av tälten och åt och drack. De tog med sig silver och guld och kläder och gick bort och gömde det. Sedan kom de tillbaka och gick in i ett annat tält, tog vad där fanns och gömde bytet. 9Men då sade de till varandra: »Det här är inte rätt. Här har vi stora nyheter, och så behåller vi dem för oss själva! Om vi väntar till i morgon bitti drar vi skuld över oss. Kom, så går vi till kungens palats och berättar det.«

10De kom fram till stadsporten och kallade på vakterna och berättade för dem: »Vi har varit inne i arameernas läger, men inte en människa syntes eller hördes där. Hästar och åsnor stod bundna, och tälten hade lämnats precis som de var.« 11Vakterna skickade meddelandet vidare till kungens palats. 12Kungen steg upp mitt i natten och sade till sina män: »Jag skall tala om för er vad arameerna är i färd med. De vet att vi är utsvultna. Nu har de lämnat lägret och gömt sig här omkring för att locka ut oss och fånga oss levande och sedan tränga in i staden.«

13En av kungens män sade: »Låt oss ta fem av hästarna som vi har kvar i staden. Får de bli kvar här går det ändå med dem som med alla de israeliter som redan har dukat under. Och så skickar vi ut folk och ser efter.« 14Man spände för två vagnar, och kungen gav order att man skulle köra ut och se efter var den arameiska hären hade blivit av. 15De gav sig av och följde efter arameerna ända ner till Jordan, och längs hela vägen låg det fullt med kläder och utrustning som arameerna hade slängt ifrån sig under sin brådstörtade flykt. De utskickade återvände och rapporterade för kungen. 16Då drog folket ut och plundrade arameernas läger, och så kunde man köpa ett mått siktat mjöl eller två mått korn för en sikel, som Herren hade sagt.

17Kungens adjutant hade av sin herre satts att bevaka stadsporten. Men där trampade folket ihjäl honom. Så gick det som gudsmannen hade sagt när kungen kom ner till honom. 18Ty då han hade förutsagt att man följande dag skulle få två mått korn eller ett mått siktat mjöl för en sikel vid stadsporten i Samaria 19hade adjutanten sagt: »Om så Herren gjorde fönster på himlen skulle detta inte kunna hända!« Men Elisha hade sagt: »Du skall få se det med egna ögon, men du kommer aldrig att äta av det mjölet.« 20Så gick det: folket trampade ihjäl honom i porten.