Bibel 2000 (B2000)
4

Elisha hjälper en profetänka

41Hustrun till en av profeterna kom till Elisha och klagade: »Min man, din tjänare, är död. Du vet att han var en gudfruktig man. Nu kommer en fordringsägare och vill ta mina båda söner till slavar.« 2Elisha frågade: »Vad kan jag göra för dig? Säg mig vad du har i huset.« — »Herre«, svarade kvinnan, »det enda jag har är en kruka olja.« 3Elisha sade: »Gå runt till alla dina grannar och låna ihop kärl, så många tomma kärl du kan få tag i. 4Gå sedan in och stäng dörren om dig och dina söner och häll upp i alla kärlen och ställ undan dem efter hand som de fylls.« 5Kvinnan lämnade honom.

Hon stängde igen dörren om sig och sina söner, de räckte henne kärlen och hon hällde i. 6Då kärlen var fulla sade hon till en av sönerna: »Ta hit ett kärl till«, men han svarade: »Det finns inga fler.« Då slutade oljan att rinna. 7Kvinnan sökte upp gudsmannen och berättade för honom vad som hänt. »Gå och sälj oljan«, sade han till henne, »och betala din skuld. Det som blir över skall du och dina söner ha att leva på.«

Elisha och kvinnan i Shunem

8En dag kom Elisha till Shunem. Där bodde en rik kvinna, som övertalade honom att komma och äta hos henne. I fortsättningen tog han in där och bjöds på mat var gång han hade sina vägar åt det hållet. 9Och kvinnan sade till sin man: »Vet du, jag är säker på att han som brukar komma hit till oss är en gudsman, en helig man. 10Vi kan väl ordna med ett litet rum uppe på taket och sätta dit en säng, ett bord, en stol och en lampa, så kan han bo där när han kommer till oss.«

11Nästa gång Elisha kom dit tog han in på rummet och övernattade där. 12Han lät sin tjänare Gechasi kalla på shunemitiskan, och då hon kom 13fick tjänaren säga till henne: »När du nu har gjort dig allt detta besvär för oss, vad kan jag då göra för dig? Kanske lägga ett ord för dig hos kungen eller hos överbefälhavaren?« Kvinnan sade: »Nej, jag lever här bland de mina.« — 14»Finns det ingenting man kan göra för henne?« undrade Elisha, och då svarade Gechasi: »Hon har ingen son, och hennes man är gammal.« 15Elisha lät Gechasi kalla på henne, och hon kom och stannade i dörröppningen. 16Då sade Elisha: »Nästa år vid den här tiden skall du hålla en son i dina armar.« — »Nej, gudsman«, svarade hon, »inbilla inte din tjänarinna något sådant.« 17Men hon blev havande, och vid samma tid följande år födde hon en son, precis som Elisha hade sagt.

18Pojken blev större, men en dag när han hade gått ut till sin far bland skördearbetarna 19började han jämra sig: »Mitt huvud, mitt huvud!« Fadern sade åt en av tjänarna att bära hem pojken till hans mor. 20Tjänaren gjorde så, och sedan satt pojken i sin mors knä ända till middagstiden; då dog han. 21Hon gick upp och lade honom på gudsmannens säng, stängde dörren och gick. 22Sedan kallade hon på sin man och bad honom skicka till henne någon av tjänstefolket och en av åsnorna. »Jag skall bara bort till gudsmannen«, förklarade hon, »jag är snart tillbaka.« 23Mannen frågade: »Varför skall du till honom i dag, det är ju varken nymånad eller sabbat?« — »Oroa dig inte«, svarade hon, 24och så lät hon sadla åsnan och sade åt tjänaren: »Följ med och driv på åsnan åt mig. Låt den inte stanna förrän jag säger till.«

25Hon gav sig i väg och kom fram till gudsmannen på berget Karmel. Han såg henne på avstånd och sade till sin tjänare Gechasi: »Där kommer kvinnan från Shunem. 26Spring och möt henne och fråga om allt är väl med henne och hennes man och med pojken.« Kvinnan svarade att allt var väl. 27Men när hon kom fram till gudsmannen på berget klamrade hon sig fast vid hans fötter. Gechasi gick fram för att fösa undan henne, men då sade gudsmannen: »Låt henne vara, hon är förtvivlad. Men Herren har dolt detta för mig och inte låtit mig veta något.« 28Då sade kvinnan: »Herre, har jag bett dig om någon son? Jag bad ju tvärtom att du inte skulle ge mig några falska förhoppningar.«

29Elisha vände sig till Gechasi: »Fäst upp dina kläder och gå! Ta med dig min stav. Om du möter någon så hälsa inte, och om någon hälsar på dig så svara honom inte. Du skall lägga min stav på pojken.« 30Men pojkens mor sade till Elisha: »Så sant Herren lever och så sant du själv lever: jag går inte härifrån utan dig.« Då reste han sig och följde med henne. 31Gechasi hade gått i förväg. Han lade staven på pojken, men inget ljud hördes, inget livstecken kunde märkas. Då gick han tillbaka, och när han mötte Elisha talade han om för honom att pojken inte hade vaknat.

32Elisha kom nu fram till huset, och där inne låg pojken död på hans säng. 33Han gick in i rummet och stängde dörren om sig och pojken och bad till Herren. 34Sedan lade han sig över pojken, med sin mun mot hans mun, sina ögon mot hans ögon och sina händer mot hans händer, och när han nu låg böjd över honom började pojkens kropp bli varm. 35Elisha reste sig och gick av och an i rummet, men sedan böjde han sig över kroppen igen. Då nös pojken, sju gånger, och slog upp ögonen. 36Elisha ropade på Gechasi och bad honom hämta shunemitiskan. När hon kom sade han: »Ta emot din son.« 37Hon steg fram och kastade sig för hans fötter. Sedan lyfte hon upp sonen och gick ut.

Giftundret och brödundret

38Elisha var tillbaka i Gilgal, och det rådde hungersnöd i landet. När nu profetskaran satt där framför honom sade han till sin tjänare: »Sätt på den stora grytan och laga till soppa åt profeterna!« 39En av dem gick ut på fälten för att hämta växter. Där fann han en ranka med vilda pumpor. Han plockade manteln full och gick tillbaka och skivade ner pumporna i soppgrytan, utan att någon anade oråd. 40Man öste upp åt männen, men när de smakat på soppan skrek de: »Det är gift i grytan, gudsman!« Och de kunde inte äta något. 41Då sade Elisha: »Ge mig lite mjöl.« Det lade han i grytan och sade: »Ös upp och låt alla äta.« Och nu fanns det inte längre något skadligt i grytan.

42En man kom från Baal Shalisha till gudsmannen med tjugo kornbröd, bakade på det första av den nya skörden, och med färska ax av sin gröda. »Ge det åt männen att äta«, sade Elisha, 43men hans tjänare invände: »Skulle jag sätta fram det här åt hundra man?« — »Ge det åt männen«, upprepade Elisha, »ty så säger Herren: De skall äta och få över.« 44Då satte han fram det, och de åt och fick över, som Herren hade sagt.

5

Elisha botar Naaman från Aram

51Naaman, den arameiske kungens överbefälhavare, hade stort inflytande hos sin herre och var högt ansedd, eftersom det var genom honom som Herren hade gjort arameerna segerrika. Men han led av spetälska. 2Under ett härjningståg hade arameerna tagit en liten flicka från Israel som fånge. Hon kom i tjänst hos Naamans hustru, 3och en dag sade hon till sin matmor: »Om min husbonde bara kunde komma till profeten i Samaria! Då skulle han bli botad från sin spetälska.« 4Naaman gick till sin herre och berättade vad den israelitiska flickan hade sagt. 5»Far du dit«, sade arameerkungen, »jag skall skicka med dig ett brev till Israels kung.« Naaman gav sig i väg och tog med tio talenter silver och 6 000 siklar guld och dessutom tio högtidsdräkter. 6Han överlämnade brevet till kungen av Israel, och där stod: »Med detta brev sänder jag min tjänare Naaman till dig, för att du skall bota honom från hans spetälska.« 7När kungen hade läst brevet rev han sönder sina kläder och ropade: »Är jag då en gud, med makt över liv och död, eftersom han skickar till mig en spetälsk och begär att jag skall bota honom? Ni märker hur han söker sak med mig.«

8Gudsmannen Elisha fick veta att Israels kung hade rivit sönder sina kläder, och han sände då bud och frågade kungen: »Varför river du sönder dina kläder? Låt mannen komma till mig, så skall han inse att det finns en profet i Israel.« 9Och Naaman kom med sina hästar och vagnar och stannade vid Elishas port. 10Elisha skickade ut en man till honom med denna uppmaning: »Far ner till Jordan och bada sju gånger i floden, så skall din hud läkas och du bli renad.« 11Men Naaman gick därifrån i vredesmod och sade: »Jag hade trott att han skulle komma ut själv och stå där och ropa till Herren, sin Gud, och föra handen fram och tillbaka över det sjuka stället och så bota min spetälska. 12Är inte Amana och Parpar, floderna i Damaskus, bättre än alla Israels vattendrag? Kunde jag inte lika väl bada där och bli renad?« Förbittrad vände han sig om och gick. 13Men hans följeslagare kom fram och talade med honom. »Fader«, sade de, »om det hade varit något svårt profeten begärt av dig, nog hade du gjort det då? Desto större anledning när han bara vill att du skall bada dig för att bli renad.«

14Naaman for då ner och doppade sig sju gånger i Jordan, som gudsmannen hade sagt. Då läktes hans hud och blev som ett barns, och han var ren. 15Han vände tillbaka till gudsmannen med hela sitt följe, gick fram till honom och sade: »Nu vet jag att det inte finns någon gud på hela jorden utom i Israel. Jag ber dig ta emot en gåva av din tjänare.« 16Men Elisha svarade: »Så sant Herren lever, han som jag tjänar: det kan jag inte göra.« Och fastän Naaman försökte övertala honom vägrade Elisha att ta emot någon gåva. 17Då sade Naaman: »Låt mig få ta med så mycket jord som ett par mulåsnor kan bära. I fortsättningen kommer din tjänare inte att frambära brännoffer och slaktoffer till några andra gudar, bara till Herren. 18Men en sak må Herren förlåta mig. Om jag går vid min herre konungens sida när han skall tillbe i Rimmons tempel och jag faller ner och tillber där i Rimmons tempel tillsammans med honom, då må Herren förlåta mig detta.« 19Och Elisha tog farväl av honom.

Gechasis bedrägeri

När Naaman hunnit ett stycke på väg 20tänkte Gechasi, gudsmannen Elishas tjänare: »Min herre lät denne Naaman från Aram komma för billigt undan när han inte tog emot vad han hade med sig. Så sant Herren lever: jag springer ifatt honom och ser till att jag får åtminstone något av honom.« 21Och så gav han sig i väg efter Naaman. När denne såg att det kom någon springande efter honom steg han ur vagnen och gick emot honom. »Är allt väl?« frågade han, 22och Gechasi svarade: »Ja. Men min herre har skickat mig för att hälsa att han just fått besök av två unga män ur profetskaran i Efraims bergsbygd, och han ber dig därför om en talent silver åt dem och två högtidsdräkter.« — 23»Låt mig lämna två talenter«, sade Naaman och trugade dem på honom. Han knöt in silvertalenterna i två kappor och lämnade dem tillsammans med de båda högtidsdräkterna åt två av sina tjänare, som fick bära dem framför Gechasi. 24När de kom fram till stadskullen tog Gechasi hand om gåvorna och gömde dem i sitt hus. Sedan fick männen återvända.

25När Gechasi var tillbaka hos sin herre igen frågade Elisha: »Var har du varit?« — »Ingenstans, herre«, svarade Gechasi. 26Men Elisha sade: »Tror du inte att jag i anden var där, då en man lämnade sin vagn och kom emot dig? Nu har du väl fått silver så att du kan skaffa dig trädgårdar, olivlundar och vingårdar, får och kor, slavar och slavinnor! 27Men Naamans spetälska skall för all framtid häfta vid dig och dina efterkommande.« När Gechasi gick därifrån var han vit som snö av spetälska.

6

Undret med yxan

61Profeterna sade till Elisha: »Huset där vi samlas omkring dig är för trångt för oss. 2Låt oss gå ner till Jordan och hämta var sin stock och bygga oss ett hus där vi kan vara.« — »Gör det«, svarade Elisha. 3»Följ med oss, herre«, bad en av dem. »Ja, jag kommer«, sade Elisha 4och följde dem till Jordan. Där började de hugga ner träd. 5Men när en av dem höll på att fälla sin trädstam tappade han yxbladet i vattnet. »Vilken olycka, herre!« ropade han. »Och jag som hade lånat yxan!« — 6»Var föll den i?« frågade gudsmannen, och han pekade ut stället. Då skar Elisha till en pinne och kastade i den just där och fick så yxbladet att flyta upp. 7»Tag yxan!« sade Elisha, och mannen sträckte ut handen och tog den.

Elisha räddar sig undan arameerna

8En gång när Arams kung låg i krig med Israel överlade han med sina officerare och angav var de skulle anfalla. 9Genast skickade då gudsmannen bud till den israelitiske kungen och varnade honom för att ta vägen förbi den ort som arameerna tänkte anfalla. 10Kungen skickade i sin tur bud till orten som gudsmannen nämnt och varskodde folket där, så att de var på sin vakt. Samma sak hände gång på gång. 11Detta gjorde arameerkungen bekymrad, och han sammankallade sina officerare och frågade: »Kan ni säga mig vem det är bland oss som står på den israelitiske kungens sida?« — 12»Ingen, herre konung«, svarade en av dem, »men Elisha, profeten i Israel, meddelar sin kung till och med vad du säger i din sängkammare.« 13Då befallde kungen: »Gå och ta reda på var Elisha finns, så att jag kan skicka folk för att gripa honom.«

När kungen fått rapport om att Elisha befann sig i Dotan 14sände han dit hästar och vagnar och en stor truppstyrka. De kom på natten och belägrade staden. 15På morgonen, då gudsmannens tjänare kom ut, fick han se att staden var omringad av en truppstyrka med hästar och vagnar. »Ack, herre, vad skall vi ta oss till?« ropade han. 16Elisha svarade: »Var inte rädd. Det är fler på vår sida än på deras.« 17Och han bad: »Herre, öppna hans ögon, så att han ser!« Då öppnade Herren tjänarens ögon, och han såg att berget var fullt av hästar och vagnar av eld kring Elisha.

18När arameerna ryckte an bad Elisha till Herren: »Slå detta folk med blindhet!« Och Herren slog dem med blindhet, som Elisha hade bett. 19»Det är inte den här vägen och inte den här staden«, sade Elisha till dem. »Följ mig, så skall jag föra er till mannen ni söker.« Så förde han dem till Samaria, 20och när de kom dit bad Elisha: »Herre, öppna deras ögon, så att de ser.« Och Herren öppnade deras ögon, så att de såg. Då upptäckte de att de var inne i Samaria. 21När den israelitiske kungen såg dem frågade han Elisha: »Skall jag hugga ner dem, fader?« 22Elisha svarade: »Nej, det skall du inte. Brukar du ens hugga ner dem som du tar till fånga i strid? Sätt fram mat och dryck åt dem, så att de får äta och dricka, och låt dem sedan gå till sin herre.« 23Kungen ordnade en festmåltid för dem, och när de hade ätit och druckit lät han dem gå, och de återvände till sin herre. Sedan slutade arameernas strövkårer att tränga in på Israels område.

Arameerna belägrar Samaria

24Efter en tid samlade arameerkungen Ben-Hadad hela sin här och drog upp mot Samaria, som han inringade. 25Under belägringen blev hungersnöden så svår i staden att man till sist fick betala 80 siklar silver för ett åsnehuvud och fem siklar för en halv liter duvspillning.

26En dag när Israels kung kom gående uppe på stadsmuren ropade en kvinna: »Hjälp mig, min herre och konung!« 27Kungen svarade henne: »Nej, Herren får hjälpa dig. Var skulle jag hämta hjälpen? Från tröskplatsen eller från vinpressen?« 28Sedan frågade kungen: »Vad gäller saken?« Hon svarade: »Kvinnan här sade: Vi tar din son och äter honom i dag, så äter vi min i morgon. 29Vi kokade min son och åt, men dagen därpå, när jag sade: Nu tar vi din son och äter honom, då hade hon gömt undan honom.« 30När kungen hörde hennes ord rev han sönder sina kläder, och medan han gick vidare uppe på muren kunde folket se att han bar säcktyg närmast kroppen. 31Och han sade: »Gud må straffa mig, nu och framgent, om Elisha, Shafats son, får behålla sitt huvud dagen ut.«

32Elisha satt hemma i sitt hus tillsammans med de äldste. Kungen skickade dit en man, men innan han var framme sade Elisha till de äldste: »Ni skall veta att den där mördaren har skickat hit en man för att hugga huvudet av mig. Se till att dörren är stängd för honom när han kommer, och håll igen den så att han inte slipper in. Hör ni inte redan hans herres steg bakom honom?« 33Innan Elisha hade talat färdigt var kungen framme hos honom och sade: »Denna olycka kommer från Herren. Vad har jag då längre att hoppas av honom?«