Bibel 2000 (B2000)
2

Elia tas upp till himlen. Elisha hans arvtagare

21Då Herren tog upp Elia till himlen i en stormvind gick det till så här. Elia var på väg från Gilgal tillsammans med Elisha 2och sade då till honom: »Stanna här. Jag har fått Herrens befallning att gå till Betel.« Men Elisha svarade: »Så sant Herren lever och så sant du själv lever: jag lämnar dig inte.« Och så gick de till Betel. 3Där kom profetskaran i staden ut till Elisha och frågade honom: »Vet du om att Herren i dag skall ta din mästare ifrån dig och lyfta honom upp?« — »Det vet jag«, svarade Elisha, »men håll tyst om det!«

4Elia sade: »Stanna här, Elisha. Jag har fått Herrens befallning att gå till Jeriko.« Men Elisha svarade: »Så sant Herren lever och så sant du själv lever: jag lämnar dig inte.« Och så fortsatte de till Jeriko. 5Där kom profetskaran i staden ut och mötte Elisha och frågade honom: »Vet du om att Herren i dag skall ta din mästare ifrån dig och lyfta honom upp?« — »Det vet jag«, svarade Elisha, »men håll tyst om det!«

6Elia sade till Elisha: »Stanna här. Jag har fått Herrens befallning att gå till Jordan.« Men Elisha svarade: »Så sant Herren lever och så sant du själv lever: jag lämnar dig inte.« Och så gick de båda två. 7Femtio man ur profetskaran följde med och stannade på avstånd, medan de två ställde sig vid Jordan. 8Elia tog sin mantel och vek ihop den och slog med den på vattnet. Då delade sig vattnet, och de kunde gå över torrskodda. 9När de var på väg över sade Elia till Elisha: »Säg vad du vill att jag skall göra för dig innan jag tas bort från dig.« Elisha sade: »Låt mig få dubbla arvslotten av din ande.« — 10»Det är ingen lätt sak du ber om«, sade Elia. »Om du ser mig när jag tas bort från dig skall du få vad du begär, annars inte.« 11Medan de gick där och talade med varandra kom plötsligt en vagn av eld med hästar av eld och skilde dem åt. Och i en stormvind for Elia upp till himlen.

12Elisha såg det, och han ropade: »Min fader, min fader, du Israels vagnar och ryttare!« När han inte såg Elia längre grep han tag i sina kläder och rev itu dem. 13Han tog upp Elias mantel, som hade fallit av honom, och gick tillbaka och ställde sig på stranden av Jordan. 14Där tog han manteln som hade fallit av Elia och slog med den på vattnet och sade: »Var är Herren, Elias Gud?« När Elisha slog på vattnet delade det sig, och han kunde gå över. 15Profeterna från Jeriko hade stått på avstånd och sett Elisha. »Nu finns Elias ande hos Elisha«, sade de, och så gick de honom till mötes och kastade sig till marken inför honom. 16»Herre«, sade de, »vi har femtio duktiga karlar här, låt dem gå ut och leta efter din mästare. Kanske har Herrens ande burit i väg honom och kastat honom på ett berg eller i en dal någonstans.« — »Nej, skicka ingen«, sade Elisha, 17men profeterna bad honom så enträget att han till sist gav efter och lät dem skicka ut de femtio männen. De letade i tre dagar utan att finna Elia. 18När de kom tillbaka till Elisha, som var kvar i Jeriko, sade han: »Jag sade ju att ni inte skulle gå.«

Elisha gör vattnet i Jeriko friskt

19Männen i staden sade nu till Elisha: »Som du ser, herre, har staden ett bra läge. Men vattnet är skadligt och missfall vanliga i trakten.« 20Då sade han: »Hämta en ny skål och lägg salt i den.« När de gett honom vad han begärde 21gick han ut till källan, kastade saltet i den och sade: »Så säger Herren: Jag gör nu detta vatten friskt, det skall inte längre orsaka död eller missfall.« 22Vattnet har varit friskt sedan dess, precis som Elisha sade.

Elisha och pojkarna från Betel

23Från Jeriko gick Elisha upp till Betel. När han var på väg dit kom en hop småpojkar ut från staden och gjorde narr av honom. »Ge dig i väg, flintskalle!« ropade de. »Ge dig i väg, flintskalle!« 24Elisha vände sig om, såg på dem och förbannade dem i Herrens namn. Då kom två björnhonor fram ur skogen och rev ihjäl fyrtiotvå av barnen.

25Från Betel fortsatte Elisha till berget Karmel och återvände sedan till Samaria.

3

Joram kung över Israel. Krig med Moab

31Joram, Achavs son, blev kung över Israel under Joshafats artonde regeringsår i Juda, och han regerade tolv år i Samaria. 2Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, dock inte som sin far och sin mor. Han skaffade bort den baalsstod som hans far hade låtit tillverka, 3men han höll fast vid de synder som Jerobeam, Nevats son, hade förlett israeliterna till och övergav dem inte.

4Mesha, kungen av Moab, bedrev fåravel och brukade leverera 100 000 lamm och ullen från 100 000 får till Israels kung. 5Men när Achav dog avföll den moabitiske kungen från Israel. 6Kung Joram drog då ut från Samaria och mönstrade den israelitiska hären. 7Och han skickade detta budskap till kung Joshafat av Juda: »Kungen av Moab har avfallit från mig. Vill du dra i fält mot Moab tillsammans med mig?« — »Ja«, svarade Joshafat, »jag och du är ett, mitt folk är ditt folk, mina hästar är dina hästar. 8Men vilken väg skall vi välja?« Joram svarade: »Genom Edoms öken.«

9Kungarna av Israel och Juda gav sig i väg tillsammans med kungen av Edom. I sju dagar marscherade de i en vid båge, men sedan fann de inte längre något vatten vare sig för folket eller för djuren de hade med sig. 10»Herren har kallat samman oss tre kungar bara för att lämna oss i moabiternas våld«, klagade den israelitiske kungen. 11Joshafat sade: »Finns här ingen Herrens profet, så att vi kan fråga Herren?« En av den israelitiske kungens män svarade: »Jo, Elisha, Shafats son, är här, han som var Elias betrodde tjänare.« — 12»Han kan ge svar från Herren«, sade Joshafat, och tillsammans med Israels och Edoms kungar sökte han upp Elisha. 13Men Elisha sade till den israelitiske kungen: »Vad vill du mig? Gå till din fars och din mors profeter!« — »Nej«, svarade Joram, »Herren har kallat samman oss tre kungar för att lämna oss i moabiternas våld.« 14Elisha svarade: »Så sant Herren Sebaot lever, han som jag tjänar: om det inte vore av hänsyn till kung Joshafat av Juda skulle jag inte befatta mig med dig eller ens se åt dig. 15Skaffa nu hit en harpspelare!« När musiken började greps Elisha av Herrens ande 16och sade: »Så säger Herren: Gräv grop vid grop i hela dalen. 17Varken vind eller regn skall ni se, säger Herren, men denna dal skall fyllas av vatten, så att ni och er boskap och era dragare får att dricka. 18Ändå är detta inte nog för Herren, han skall också ge Moab i ert våld. 19Ni kommer att erövra alla befästa städer, hugga ner alla värdefulla träd, täppa till alla vattenkällor och förstöra alla de bästa åkrarna med sten.« 20Nästa dag, vid tiden för morgonoffret, kom vatten strömmande från Edomhållet, och det blev fullt av vatten överallt.

21När moabiterna fick höra att kungarna dragit i fält mot dem uppbådades alla vapenföra män, unga som gamla, och de stod nu vid gränsen. 22Tidigt nästa morgon, när solen gick upp och lyste på vattnet, såg det blodrött ut från moabiternas håll. 23»Det är blod!« ropade de, »kungarna har råkat i strid, och alla har huggit ner varandra. Kom, moabiter, nu skall vi plundra!« 24De drog in i det israelitiska lägret, men då rusade israeliterna fram och anföll dem. De drev moabiterna på flykten och fortsatte att förfölja och nedgöra dem. 25Städerna lade de öde, på alla bördiga åkrar kastade de var sin sten och fyllde dem så, alla vattenkällor täppte de till och alla värdefulla träd högg de ner. Till sist var bara Kir-Hareset kvar, och slungbärarna omringade staden och gick till angrepp. 26När den moabitiske kungen märkte att han inte kunde hålla stånd tog han med sig 700 man beväpnade med svärd i ett försök att slå sig igenom och fly till kungen av Aram, men det misslyckades. 27Då tog han sin förstfödde son, som skulle bli kung efter honom, och offrade honom uppe på stadsmuren som brännoffer. Den vrede som då drabbade israeliterna var så stor att de hävde belägringen och vände åter till sitt land.

4

Elisha hjälper en profetänka

41Hustrun till en av profeterna kom till Elisha och klagade: »Min man, din tjänare, är död. Du vet att han var en gudfruktig man. Nu kommer en fordringsägare och vill ta mina båda söner till slavar.« 2Elisha frågade: »Vad kan jag göra för dig? Säg mig vad du har i huset.« — »Herre«, svarade kvinnan, »det enda jag har är en kruka olja.« 3Elisha sade: »Gå runt till alla dina grannar och låna ihop kärl, så många tomma kärl du kan få tag i. 4Gå sedan in och stäng dörren om dig och dina söner och häll upp i alla kärlen och ställ undan dem efter hand som de fylls.« 5Kvinnan lämnade honom.

Hon stängde igen dörren om sig och sina söner, de räckte henne kärlen och hon hällde i. 6Då kärlen var fulla sade hon till en av sönerna: »Ta hit ett kärl till«, men han svarade: »Det finns inga fler.« Då slutade oljan att rinna. 7Kvinnan sökte upp gudsmannen och berättade för honom vad som hänt. »Gå och sälj oljan«, sade han till henne, »och betala din skuld. Det som blir över skall du och dina söner ha att leva på.«

Elisha och kvinnan i Shunem

8En dag kom Elisha till Shunem. Där bodde en rik kvinna, som övertalade honom att komma och äta hos henne. I fortsättningen tog han in där och bjöds på mat var gång han hade sina vägar åt det hållet. 9Och kvinnan sade till sin man: »Vet du, jag är säker på att han som brukar komma hit till oss är en gudsman, en helig man. 10Vi kan väl ordna med ett litet rum uppe på taket och sätta dit en säng, ett bord, en stol och en lampa, så kan han bo där när han kommer till oss.«

11Nästa gång Elisha kom dit tog han in på rummet och övernattade där. 12Han lät sin tjänare Gechasi kalla på shunemitiskan, och då hon kom 13fick tjänaren säga till henne: »När du nu har gjort dig allt detta besvär för oss, vad kan jag då göra för dig? Kanske lägga ett ord för dig hos kungen eller hos överbefälhavaren?« Kvinnan sade: »Nej, jag lever här bland de mina.« — 14»Finns det ingenting man kan göra för henne?« undrade Elisha, och då svarade Gechasi: »Hon har ingen son, och hennes man är gammal.« 15Elisha lät Gechasi kalla på henne, och hon kom och stannade i dörröppningen. 16Då sade Elisha: »Nästa år vid den här tiden skall du hålla en son i dina armar.« — »Nej, gudsman«, svarade hon, »inbilla inte din tjänarinna något sådant.« 17Men hon blev havande, och vid samma tid följande år födde hon en son, precis som Elisha hade sagt.

18Pojken blev större, men en dag när han hade gått ut till sin far bland skördearbetarna 19började han jämra sig: »Mitt huvud, mitt huvud!« Fadern sade åt en av tjänarna att bära hem pojken till hans mor. 20Tjänaren gjorde så, och sedan satt pojken i sin mors knä ända till middagstiden; då dog han. 21Hon gick upp och lade honom på gudsmannens säng, stängde dörren och gick. 22Sedan kallade hon på sin man och bad honom skicka till henne någon av tjänstefolket och en av åsnorna. »Jag skall bara bort till gudsmannen«, förklarade hon, »jag är snart tillbaka.« 23Mannen frågade: »Varför skall du till honom i dag, det är ju varken nymånad eller sabbat?« — »Oroa dig inte«, svarade hon, 24och så lät hon sadla åsnan och sade åt tjänaren: »Följ med och driv på åsnan åt mig. Låt den inte stanna förrän jag säger till.«

25Hon gav sig i väg och kom fram till gudsmannen på berget Karmel. Han såg henne på avstånd och sade till sin tjänare Gechasi: »Där kommer kvinnan från Shunem. 26Spring och möt henne och fråga om allt är väl med henne och hennes man och med pojken.« Kvinnan svarade att allt var väl. 27Men när hon kom fram till gudsmannen på berget klamrade hon sig fast vid hans fötter. Gechasi gick fram för att fösa undan henne, men då sade gudsmannen: »Låt henne vara, hon är förtvivlad. Men Herren har dolt detta för mig och inte låtit mig veta något.« 28Då sade kvinnan: »Herre, har jag bett dig om någon son? Jag bad ju tvärtom att du inte skulle ge mig några falska förhoppningar.«

29Elisha vände sig till Gechasi: »Fäst upp dina kläder och gå! Ta med dig min stav. Om du möter någon så hälsa inte, och om någon hälsar på dig så svara honom inte. Du skall lägga min stav på pojken.« 30Men pojkens mor sade till Elisha: »Så sant Herren lever och så sant du själv lever: jag går inte härifrån utan dig.« Då reste han sig och följde med henne. 31Gechasi hade gått i förväg. Han lade staven på pojken, men inget ljud hördes, inget livstecken kunde märkas. Då gick han tillbaka, och när han mötte Elisha talade han om för honom att pojken inte hade vaknat.

32Elisha kom nu fram till huset, och där inne låg pojken död på hans säng. 33Han gick in i rummet och stängde dörren om sig och pojken och bad till Herren. 34Sedan lade han sig över pojken, med sin mun mot hans mun, sina ögon mot hans ögon och sina händer mot hans händer, och när han nu låg böjd över honom började pojkens kropp bli varm. 35Elisha reste sig och gick av och an i rummet, men sedan böjde han sig över kroppen igen. Då nös pojken, sju gånger, och slog upp ögonen. 36Elisha ropade på Gechasi och bad honom hämta shunemitiskan. När hon kom sade han: »Ta emot din son.« 37Hon steg fram och kastade sig för hans fötter. Sedan lyfte hon upp sonen och gick ut.

Giftundret och brödundret

38Elisha var tillbaka i Gilgal, och det rådde hungersnöd i landet. När nu profetskaran satt där framför honom sade han till sin tjänare: »Sätt på den stora grytan och laga till soppa åt profeterna!« 39En av dem gick ut på fälten för att hämta växter. Där fann han en ranka med vilda pumpor. Han plockade manteln full och gick tillbaka och skivade ner pumporna i soppgrytan, utan att någon anade oråd. 40Man öste upp åt männen, men när de smakat på soppan skrek de: »Det är gift i grytan, gudsman!« Och de kunde inte äta något. 41Då sade Elisha: »Ge mig lite mjöl.« Det lade han i grytan och sade: »Ös upp och låt alla äta.« Och nu fanns det inte längre något skadligt i grytan.

42En man kom från Baal Shalisha till gudsmannen med tjugo kornbröd, bakade på det första av den nya skörden, och med färska ax av sin gröda. »Ge det åt männen att äta«, sade Elisha, 43men hans tjänare invände: »Skulle jag sätta fram det här åt hundra man?« — »Ge det åt männen«, upprepade Elisha, »ty så säger Herren: De skall äta och få över.« 44Då satte han fram det, och de åt och fick över, som Herren hade sagt.