Bibel 2000 (B2000)
21

Manasse kung över Juda

211Manasse var tolv år då han blev kung, och han regerade femtiofem år i Jerusalem. Hans mor hette Hefsi-Bah. 2Han gjorde det som var ont i Herrens ögon och följde de vedervärdiga bruken hos de folk som Herren hade drivit undan för israeliterna. 3Manasse återställde de offerplatser som hans far Hiskia hade förstört. Han reste altaren åt Baal och gjorde en asherapåle, liksom Israels kung Achav hade gjort, och han tillbad och dyrkade himlens hela härskara, 4som han byggde altaren åt i Herrens hus, fastän Herren hade sagt: »Jerusalem skall jag göra till hemvist för mitt namn.« 5På de båda förgårdarna till Herrens hus byggde han altaren åt himlens hela härskara. 6Manasse lät också offra sin son på bålet. Han bedrev häxeri och trolldom, andebesvärjelse och spådomskonster och gjorde mycket som var ont i Herrens ögon och väckte hans vrede. 7Han lät tillverka en asherabild, som han satte upp i templet, fastän Herren hade sagt till David och hans son Salomo: »Detta hus och Jerusalem, som jag har utvalt bland alla Israels stammar, skall jag för alltid göra till hemvist för mitt namn. 8Jag skall aldrig mer jaga bort israeliterna från det land jag gav deras fäder om de bara håller allt jag har befallt dem, hela den lag som min tjänare Mose gav dem.« 9Men de lyssnade inte, utan Manasse kunde förleda dem till att göra mer ont än de folk som Herren hade röjt undan för israeliterna.

10Då talade Herren genom sina tjänare profeterna: 11»Eftersom Manasse, kungen av Juda, har bedrivit dessa skändligheter — värre än allt vad amoreerna gjort före honom — och eftersom han med sina gudabilder dessutom har förlett Juda till synd, 12därför, säger Herren, Israels Gud, skall jag låta en sådan olycka drabba Jerusalem och Juda att det kommer att skrälla i öronen på alla som får höra om den. 13Det mätsnöre jag spände ut över Samaria och det sänklod jag använde på Achavs ätt skall jag också använda på Jerusalem. Och jag skall torka Jerusalem rent, som när man torkar ur ett fat och vänder det upp och ner. 14Jag skall förskjuta den rest som är kvar av mitt eget folk, och jag skall utlämna dem åt deras fiender. De skall bli ett byte och ett rov för alla sina fiender, 15därför att de har gjort det som är ont i mina ögon och ständigt väckt min vrede alltifrån den dag deras fäder drog ut ur Egypten och ända till nu.«

16Det var inte nog med att Manasse hade förlett Juda till synd, så att de gjorde det som var ont i Herrens ögon. Han lät dessutom så mycket oskyldigt blod flyta att det fyllde hela Jerusalem. 17Manasses historia i övrigt, hans bedrifter och de synder han begick, har nedtecknats i krönikan om Juda kungar. 18Manasse gick till vila hos sina fäder och begravdes i trädgården till sitt palats, Ussas trädgård. Hans son Amon blev kung efter honom.

Amon kung över Juda

19Amon var tjugotvå år då han blev kung, och han regerade två år i Jerusalem. Hans mor hette Meshullemet, Harus dotter, från Jotva. 20Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, liksom hans far Manasse hade gjort. 21Han följde helt i sin fars spår och dyrkade de gudabilder som hans far dyrkat och tillbad dem. 22Herren, sina fäders Gud, övergav han och följde inte Herrens väg. 23Men Amons män sammansvor sig mot kungen och dödade honom i hans palats. 24Folket lät döda alla dem som sammansvurit sig mot kung Amon och utropade sedan hans son Josia till kung efter honom.

25Amons historia i övrigt, hans bedrifter, har nedtecknats i krönikan om Juda kungar. 26Han begravdes på sin gravplats i Ussas trädgård. Hans son Josia blev kung efter honom.

22

Josia kung över Juda. Lagboken påträffas

221Josia var åtta år då han blev kung, och han regerade trettioett år i Jerusalem. Hans mor hette Jedida, Adajas dotter, från Boskat. 2Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon och följde helt i sin fader Davids spår utan att vika av åt något håll.

3Under sitt artonde regeringsår skickade kung Josia sin sekreterare Shafan, son till Asalja, son till Meshullam, till Herrens hus med detta uppdrag: 4»Gå till översteprästen Hilkia och säg åt honom att smälta ner det silver som har kommit in till Herrens hus och som tröskelväktarna tagit emot av folket. 5Silvret skall han sedan överlämna till förmännen för tempelarbetena, och dessa skall i sin tur ge det vidare till dem som arbetar med att sätta Herrens hus i stånd, 6snickarna, byggnadsarbetarna och murarna. Vidare skall silvret användas till att köpa timmer och byggnadssten för restaureringen av templet. 7Det behövs ingen redovisning av dem som tar emot silvret; de är betrodda.«

8Översteprästen Hilkia sade nu till kungens sekreterare Shafan: »Jag har funnit bokrullen med lagen i Herrens hus.« Och han gav den till Shafan, som läste den. 9Shafan gick sedan till kungen med sin rapport: »Silvret som fanns i templet har dina tjänare smält ner i formar och lämnat till förmännen för arbetet vid Herrens hus.« 10Sedan berättade sekreteraren Shafan att prästen Hilkia hade gett honom en bokrulle. Och han läste den för kungen.

11När kungen hörde vad som stod i lagboken rev han sönder sina kläder 12och gav sedan följande befallning åt prästen Hilkia, åt Achikam, Shafans son, åt Akbor, Mikajas son, åt sekreteraren Shafan och åt kungens minister Asaja: 13»Gå och fråga Herren för min och folkets räkning, för hela Juda, om det som står skrivet i den bok som nu har påträffats. Ty Herrens vrede är stor; den har flammat upp mot oss därför att våra fäder inte lyssnade på orden i denna bok och inte handlade så som det står skrivet i den.«

14Då gick prästen Hilkia tillsammans med Achikam, Akbor, Shafan och Asaja till Hulda, en kvinnlig profet, som var gift med föreståndaren för klädkammaren, Shallum, son till Tikva, son till Harchas; hon bodde i Jerusalem, i Nya staden. När de hade framfört sitt ärende 15svarade hon dem: »Så säger Herren, Israels Gud: Säg till den man som skickade er till mig: 16Så säger Herren: Jag skall låta olycka drabba denna plats och dess invånare, allt det som omtalas i den bok som kungen av Juda har läst. 17Därför att de övergav mig och tände offereld åt andra gudar och väckte min förbittring med allt vad de gjorde skall min vrede flamma upp mot denna plats och inte slockna. 18Men till kungen av Juda, som har skickat er hit för att fråga Herren, skall ni säga: Så säger Herren, Israels Gud: De domsord du lyssnade till … 19Du visade dig ödmjuk och botfärdig inför Herren då du hörde de ord jag riktade mot denna plats och dess invånare: den skall väcka fasa och användas i förbannelser. Du rev sönder dina kläder och grät inför mig. Därför har jag också lyssnat till dig, säger Herren. 20Jag skall låta dig förenas med dina fäder, så att du i ro får läggas i din grav, och du skall slippa se den olycka som jag skall låta drabba denna plats.« Och de återvände till kungen med detta svar.

23

Josia reformerar gudstjänsten

231Kungen lät kalla till sig alla de äldste i Juda och Jerusalem. 2Han gick upp till Herrens hus, och alla män i Juda och alla invånare i Jerusalem följde honom, präster och profeter, ja, hela folket, unga som gamla, och han läste upp för dem allt som stod i förbundsboken som påträffats i Herrens hus. 3Kungen ställde sig sedan vid pelaren och bekräftade inför Herren förbundet, enligt vilket de skulle hålla sig till Herren och följa hans bud och befallningar och stadgar med hela sitt hjärta och med hela sin själ och fullgöra bestämmelserna som fanns nedskrivna i boken. Och hela folket trädde in i förbundet.

4Kungen befallde översteprästen Hilkia, prästerna närmast under honom och tröskelväktarna att de skulle från Herrens tempel skaffa undan alla föremål som tillverkats för Baal och Ashera och himlens hela härskara. Därefter brände han upp dem utanför Jerusalem, på avsatserna i Kidrondalen, och förde bort askan till Betel. 5De avgudapräster som Judas kungar hade tillsatt för att tända offereld på offerplatserna i Judas städer och runt omkring Jerusalem körde han bort, likaså dem som tänt offereld åt Baal, åt solen och månen, åt stjärnbilderna och himlens hela härskara. 6Asherapålen i Herrens hus tog han bort och förde den till Kidrondalen utanför Jerusalem; där brände han den och krossade den till stoft, som han sedan kastade ut på den allmänna begravningsplatsen. 7Han rev ner kulttjänarnas byggnader, som fanns i Herrens hus och där kvinnorna vävde tyger åt Ashera. 8Han lät hämta alla präster i Judas städer och skända offerplatserna där de hade tänt offereld, från Geva ända till Beer Sheva. Och han förstörde bockdemonernas offerplats, som låg framför stadskommendanten Josuas port, på vänster sida när man går in genom stadsporten. 9Men de som hade varit präster vid offerplatserna fick inte stiga upp till Herrens altare i Jerusalem utan måste nöja sig med att äta osyrat bröd tillsammans med de andra prästerna. 10Också Tofet i Ben-Hinnoms dal skändade han, för att man inte längre skulle kunna offra sina söner och döttrar på bålet åt Molok. 11Han skaffade bort de hästar som Judas kungar hade ställt upp till solens ära. De stod vid ingången till Herrens hus, nära hovmannen Netan-Meleks kammare i tillbyggnaden. Solvagnarna brände kungen upp, 12och vidare rev han de altaren som Judas kungar hade byggt och som stod uppe på taket intill Achas övre gemak och de altaren som Manasse hade rest på de båda förgårdarna till Herrens hus; han krossade dem på platsen och kastade gruset i Kidrondalen. 13Öster om Jerusalem, söder om Fördärvets berg, skändade han de offerplatser som Israels kung Salomo hade låtit inrätta åt Astarte, Sidons vidrighet, åt Kemosh, moabiternas vidrighet, och åt Milkom, ammoniternas skändlige gud. 14Stenstoderna krossade han, asherapålarna högg han ner och platsen där de stått fyllde han med människoben.

15Också altaret i Betel, offerplatsen som Jerobeam, Nevats son, inrättade, han som förledde Israel till synd, också detta altare och denna offerplats förstörde Josia. Han brände offerplatsen och krossade allt till stoft. En asherapåle brände han upp. 16Då han vände sig om och fick se gravarna där på berget lät han hämta benen därifrån och brände dem på altaret; så ohelgade han detta. Därmed uppfylldes de ord från Herren som gudsmannen hade uttalat den gången Jerobeam stod vid altaret under högtiden. Josia vände nu blicken åt ett annat håll och upptäckte graven där gudsmannen vilade, han som hade uttalat dessa ord. 17Kungen frågade vad det var för en gravvård han såg, och männen från staden svarade: »Graven tillhör gudsmannen som kom från Juda och ropade mot altaret i Betel och förutsade detta som du nu har gjort.« 18Då befallde kungen: »Lämna honom i fred; ingen får flytta hans ben.« Och så lät de dem ligga kvar tillsammans med benen efter profeten som kom från Samaria.

19Josia utplånade också alla tempel som Israels kungar hade byggt på offerplatserna i Samariens städer och med vilka de hade väckt Herrens vrede. Han gjorde med dem på samma sätt som han gjort i Betel. 20På altarna slaktade han alla präster som fanns vid offerplatserna där och brände dessutom människoben. Sedan återvände han till Jerusalem.

21Kungen befallde hela folket: »Ni skall fira påsk till Herrens, er Guds, ära, så som det står skrivet i denna förbundsbok.« 22Någon sådan påsk hade nämligen inte firats sedan den tid domarna styrde Israel, inte under Israels och Judas kungars tid; 23först nu under kung Josias artonde regeringsår firades en sådan påsk till Herrens ära i Jerusalem.

24Josia utrotade andeskådare och spåmän, husgudar, gudabilder och alla vidrigheter som fanns i Juda och Jerusalem och följde så lagens föreskrifter i boken som prästen Hilkia hade funnit i Herrens hus. 25Det hade aldrig före honom funnits en sådan kung som han, ingen som så höll sig till Herren av hela sitt hjärta, med hela sin själ och med all sin kraft och helt rättade sig efter Moses lag. Och inte heller efter honom kom en kung som han.

26Likväl stillade inte Herren sin stora vrede, som hade flammat upp mot Juda på grund av allt som Manasse hade gjort och som väckt hans harm. 27Herren sade: »Också Juda skall jag fördriva ur min åsyn, liksom jag har fördrivit Israel. Jag skall förkasta den stad som jag utvalde, Jerusalem, och det hus om vilket jag sade: Där skall mitt namn vara.«

28Josias historia i övrigt, hans bedrifter, har nedtecknats i krönikan om Juda kungar. 29På hans tid tågade farao Neko, kungen av Egypten, mot den assyriske kungen och trängde fram mot Eufrat. Kung Josia drog ut för att möta honom, men när de stod öga mot öga vid Megiddo blev han dödad. 30Hans män förde hans kropp i en vagn från Megiddo till Jerusalem och begravde honom på hans gravplats. Folket i landet smorde Josias son Joachas till kung efter honom.

Joachas kung över Juda

31Joachas var tjugotre år då han blev kung, och han regerade tre månader i Jerusalem. Hans mor hette Hamutal, Jeremias dotter, från Livna. 32Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, alldeles som hans fäder gjort. 33Farao Neko lät fängsla honom i Rivla i Hamat och gjorde därmed slut på hans regering i Jerusalem. Han utkrävde av landet en skatt på 100 talenter silver och en talent guld. 34Farao Neko insatte Josias son Eljakim som kung efter hans far och ändrade hans namn till Jojakim. Joachas fördes till Egypten och dog där. 35Jojakim betalade silvret och guldet till farao. Men han måste förrätta en skattskrivning i landet för att få in den summa som farao begärde. Av varje skattpliktig medborgare utkrävde han sedan hans andel av det silver och guld som skulle betalas till farao Neko.

Jojakim kung över Juda

36Jojakim var tjugofem år då han blev kung, och han regerade elva år i Jerusalem. Hans mor hette Sevudda, Pedajas dotter, från Ruma. 37Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, alldeles som hans fäder gjort.