Bibel 2000 (B2000)
20

Hiskias sjukdom

201Vid denna tid blev Hiskia allvarligt sjuk, och profeten Jesaja, Amos son, kom till honom och sade: »Så säger Herren: Se om ditt hus. Du ligger för döden, du kommer inte att överleva.« 2Då vände Hiskia ansiktet mot väggen och bad: 3»Herre, tänk på att jag troget och av hela mitt hjärta har hållit mig till dig. Jag har gjort det som är gott i dina ögon.« Och han grät häftigt.

4Innan Jesaja hade hunnit lämna den mellersta borggården kom Herrens ord till honom: 5»Gå tillbaka och säg till Hiskia, fursten över mitt folk: Så säger Herren, din fader Davids Gud: Jag har hört din bön och sett dina tårar. Jag skall göra dig frisk igen — i övermorgon får du gå upp till Herrens hus. 6Jag lägger ytterligare femton år till ditt liv, och jag skall rädda dig och denna stad ur den assyriske kungens hand, ja, jag skall värna denna stad för min och för min tjänare Davids skull.« 7Sedan lät Jesaja hämta en kaka fikon; den lade man på det onda stället, och Hiskia blev frisk.

8Hiskia frågade Jesaja: »Vad är då tecknet på att Herren skall bota mig, så att jag i övermorgon får gå upp till Herrens hus?« 9Jesaja sade: »Detta är tecknet Herren ger dig på att han skall göra vad han har lovat: skall skuggan fortsätta tio trappsteg eller gå tio steg tillbaka?« 10Hiskia svarade: »Det är lätt för skuggan att ta tio steg framåt. Nej, låt den gå tio steg tillbaka!« 11Då ropade profeten Jesaja till Herren, och han lät skuggan på trappan gå tillbaka de tio steg som den redan tagit nerför Achas trappor.

Sändebuden från Babylonien

12När kungen av Babylonien, Berodak Baladan, Baladans son, hörde att Hiskia varit sjuk men blivit återställd skickade han ett brev och en gåva till honom. 13Hiskia gladde sig åt sändebudens ankomst och visade dem hela sitt förrådshus med silver och guld, kryddor och välluktande oljor samt sin rustkammare och allt som rymdes i hans skattkamrar. Det fanns inte något i palatset eller i hela riket som han inte visade dem. 14Då kom profeten Jesaja till kung Hiskia och frågade honom vad männen hade sagt och varifrån de kom. »De har kommit från ett fjärran land«, svarade Hiskia, »från Babylonien.« — 15»Vad fick de se i ditt palats?« frågade Jesaja. Hiskia sade: »Allt som finns i mitt palats. Det finns inte något i mina skattkamrar som jag inte visade dem.« 16Då sade Jesaja: »Hör Herrens ord: 17Det kommer en dag då allt som finns i ditt palats skall föras bort till Babylonien, allt som dina fäder har samlat fram till nu. Ingenting skall lämnas kvar, säger Herren. 18Bland de söner som kommer att födas åt dig, ditt eget kött och blod, skall några tvingas till hovtjänst i den babyloniske kungens palats.« 19Hiskia svarade: »Det är ett gott ord som du har kommit med från Herren.« Han tänkte att så länge han själv levde skulle det råda fred och trygghet.

20Hiskias historia i övrigt, hans framgångar och hans bedrift att anlägga dammen och tunneln och leda vattnet in i staden, har nedtecknats i krönikan om Juda kungar. 21Hiskia gick till vila hos sina fäder. Hans son Manasse blev kung efter honom.

21

Manasse kung över Juda

211Manasse var tolv år då han blev kung, och han regerade femtiofem år i Jerusalem. Hans mor hette Hefsi-Bah. 2Han gjorde det som var ont i Herrens ögon och följde de vedervärdiga bruken hos de folk som Herren hade drivit undan för israeliterna. 3Manasse återställde de offerplatser som hans far Hiskia hade förstört. Han reste altaren åt Baal och gjorde en asherapåle, liksom Israels kung Achav hade gjort, och han tillbad och dyrkade himlens hela härskara, 4som han byggde altaren åt i Herrens hus, fastän Herren hade sagt: »Jerusalem skall jag göra till hemvist för mitt namn.« 5På de båda förgårdarna till Herrens hus byggde han altaren åt himlens hela härskara. 6Manasse lät också offra sin son på bålet. Han bedrev häxeri och trolldom, andebesvärjelse och spådomskonster och gjorde mycket som var ont i Herrens ögon och väckte hans vrede. 7Han lät tillverka en asherabild, som han satte upp i templet, fastän Herren hade sagt till David och hans son Salomo: »Detta hus och Jerusalem, som jag har utvalt bland alla Israels stammar, skall jag för alltid göra till hemvist för mitt namn. 8Jag skall aldrig mer jaga bort israeliterna från det land jag gav deras fäder om de bara håller allt jag har befallt dem, hela den lag som min tjänare Mose gav dem.« 9Men de lyssnade inte, utan Manasse kunde förleda dem till att göra mer ont än de folk som Herren hade röjt undan för israeliterna.

10Då talade Herren genom sina tjänare profeterna: 11»Eftersom Manasse, kungen av Juda, har bedrivit dessa skändligheter — värre än allt vad amoreerna gjort före honom — och eftersom han med sina gudabilder dessutom har förlett Juda till synd, 12därför, säger Herren, Israels Gud, skall jag låta en sådan olycka drabba Jerusalem och Juda att det kommer att skrälla i öronen på alla som får höra om den. 13Det mätsnöre jag spände ut över Samaria och det sänklod jag använde på Achavs ätt skall jag också använda på Jerusalem. Och jag skall torka Jerusalem rent, som när man torkar ur ett fat och vänder det upp och ner. 14Jag skall förskjuta den rest som är kvar av mitt eget folk, och jag skall utlämna dem åt deras fiender. De skall bli ett byte och ett rov för alla sina fiender, 15därför att de har gjort det som är ont i mina ögon och ständigt väckt min vrede alltifrån den dag deras fäder drog ut ur Egypten och ända till nu.«

16Det var inte nog med att Manasse hade förlett Juda till synd, så att de gjorde det som var ont i Herrens ögon. Han lät dessutom så mycket oskyldigt blod flyta att det fyllde hela Jerusalem. 17Manasses historia i övrigt, hans bedrifter och de synder han begick, har nedtecknats i krönikan om Juda kungar. 18Manasse gick till vila hos sina fäder och begravdes i trädgården till sitt palats, Ussas trädgård. Hans son Amon blev kung efter honom.

Amon kung över Juda

19Amon var tjugotvå år då han blev kung, och han regerade två år i Jerusalem. Hans mor hette Meshullemet, Harus dotter, från Jotva. 20Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, liksom hans far Manasse hade gjort. 21Han följde helt i sin fars spår och dyrkade de gudabilder som hans far dyrkat och tillbad dem. 22Herren, sina fäders Gud, övergav han och följde inte Herrens väg. 23Men Amons män sammansvor sig mot kungen och dödade honom i hans palats. 24Folket lät döda alla dem som sammansvurit sig mot kung Amon och utropade sedan hans son Josia till kung efter honom.

25Amons historia i övrigt, hans bedrifter, har nedtecknats i krönikan om Juda kungar. 26Han begravdes på sin gravplats i Ussas trädgård. Hans son Josia blev kung efter honom.

22

Josia kung över Juda. Lagboken påträffas

221Josia var åtta år då han blev kung, och han regerade trettioett år i Jerusalem. Hans mor hette Jedida, Adajas dotter, från Boskat. 2Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon och följde helt i sin fader Davids spår utan att vika av åt något håll.

3Under sitt artonde regeringsår skickade kung Josia sin sekreterare Shafan, son till Asalja, son till Meshullam, till Herrens hus med detta uppdrag: 4»Gå till översteprästen Hilkia och säg åt honom att smälta ner det silver som har kommit in till Herrens hus och som tröskelväktarna tagit emot av folket. 5Silvret skall han sedan överlämna till förmännen för tempelarbetena, och dessa skall i sin tur ge det vidare till dem som arbetar med att sätta Herrens hus i stånd, 6snickarna, byggnadsarbetarna och murarna. Vidare skall silvret användas till att köpa timmer och byggnadssten för restaureringen av templet. 7Det behövs ingen redovisning av dem som tar emot silvret; de är betrodda.«

8Översteprästen Hilkia sade nu till kungens sekreterare Shafan: »Jag har funnit bokrullen med lagen i Herrens hus.« Och han gav den till Shafan, som läste den. 9Shafan gick sedan till kungen med sin rapport: »Silvret som fanns i templet har dina tjänare smält ner i formar och lämnat till förmännen för arbetet vid Herrens hus.« 10Sedan berättade sekreteraren Shafan att prästen Hilkia hade gett honom en bokrulle. Och han läste den för kungen.

11När kungen hörde vad som stod i lagboken rev han sönder sina kläder 12och gav sedan följande befallning åt prästen Hilkia, åt Achikam, Shafans son, åt Akbor, Mikajas son, åt sekreteraren Shafan och åt kungens minister Asaja: 13»Gå och fråga Herren för min och folkets räkning, för hela Juda, om det som står skrivet i den bok som nu har påträffats. Ty Herrens vrede är stor; den har flammat upp mot oss därför att våra fäder inte lyssnade på orden i denna bok och inte handlade så som det står skrivet i den.«

14Då gick prästen Hilkia tillsammans med Achikam, Akbor, Shafan och Asaja till Hulda, en kvinnlig profet, som var gift med föreståndaren för klädkammaren, Shallum, son till Tikva, son till Harchas; hon bodde i Jerusalem, i Nya staden. När de hade framfört sitt ärende 15svarade hon dem: »Så säger Herren, Israels Gud: Säg till den man som skickade er till mig: 16Så säger Herren: Jag skall låta olycka drabba denna plats och dess invånare, allt det som omtalas i den bok som kungen av Juda har läst. 17Därför att de övergav mig och tände offereld åt andra gudar och väckte min förbittring med allt vad de gjorde skall min vrede flamma upp mot denna plats och inte slockna. 18Men till kungen av Juda, som har skickat er hit för att fråga Herren, skall ni säga: Så säger Herren, Israels Gud: De domsord du lyssnade till … 19Du visade dig ödmjuk och botfärdig inför Herren då du hörde de ord jag riktade mot denna plats och dess invånare: den skall väcka fasa och användas i förbannelser. Du rev sönder dina kläder och grät inför mig. Därför har jag också lyssnat till dig, säger Herren. 20Jag skall låta dig förenas med dina fäder, så att du i ro får läggas i din grav, och du skall slippa se den olycka som jag skall låta drabba denna plats.« Och de återvände till kungen med detta svar.