Bibel 2000 (B2000)
1

Elia förutsäger Achasjas död

11Efter Achavs död bröt sig Moab loss från Israel.

2Achasja hade skadat sig när han föll ut genom gallerverket på övervåningen i sitt palats i Samaria. Han skickade därför sändebud till Baal Sebub, guden i Ekron, för att fråga om han skulle bli bra igen. 3Då talade Herrens ängel till Elia från Tishbe och befallde honom att möta sändebuden från kungen i Samaria och säga till dem: »Finns det ingen gud i Israel eftersom ni går bort och frågar Baal Sebub, guden i Ekron? 4Därför säger Herren: Du kommer aldrig att stiga upp från din sjukbädd, du skall dö.« — Och Elia gick.

5Sändebuden återvände då till kungen, som frågade varför de kom tillbaka. 6De svarade att en man hade kommit emot dem och uppmanat dem att gå tillbaka och säga till kungen som hade sänt ut dem: »Så säger Herren: Finns det ingen gud i Israel eftersom du skickar bud för att fråga Baal Sebub, guden i Ekron? Nu kommer du aldrig att stiga upp från din sjukbädd, du skall dö.« 7Kungen frågade: »Hur såg han ut, han som kom emot er och sade så?« — 8»Han bar en hårmantel och hade ett skinn om höfterna«, svarade de. Då sade kungen: »Det var Elia från Tishbe!«

9Achasja sände nu en officer med femtio man till Elia. Denne satt på toppen av ett berg, och officeren kom dit upp och sade till honom: »Gudsman, kungen säger att du skall komma ner.« 10Elia svarade: »Om jag är en gudsman skall eld komma ner från himlen och förtära dig och dina femtio man!« Då kom eld ner från himlen och förtärde honom och hans femtio man. 11Achasja sände ytterligare en officer med femtio man. När denne kom upp till Elia sade han: »Gudsman, kungen befaller dig att genast komma ner.« 12Elia svarade: »Om jag är en gudsman skall eld komma ner från himlen och förtära dig och dina femtio man!« Då kom Guds eld ner från himlen och förtärde honom och hans femtio man. 13För tredje gången sände Achasja en officer med femtio man, och när denne tredje kom fram föll han på knä inför Elia och bad om nåd: »Gudsman, skona mitt liv och dessa dina femtio tjänares liv. 14De två andra officerarna förtärdes av eld från himlen tillsammans med sina män. Men skona mitt liv!« 15Då sade Herrens ängel till Elia: »Följ med honom ner, du behöver inte vara rädd för honom.« Elia reste sig och gick med honom till kungen 16och sade: »Så säger Herren: Eftersom du har skickat sändebud för att fråga Baal Sebub, guden i Ekron — som om det inte fanns någon gud att fråga i Israel — därför kommer du aldrig att lämna din sjukbädd, du skall dö.«

17Och Achasja dog, så som Herren hade sagt genom Elia. Eftersom han inte hade någon son blev hans bror Joram kung efter honom. Detta hände under det andra året som Joram, Joshafats son, regerade i Juda. 18Achasjas historia i övrigt, hans bedrifter, har nedtecknats i krönikan om Israels kungar.

2

Elia tas upp till himlen. Elisha hans arvtagare

21Då Herren tog upp Elia till himlen i en stormvind gick det till så här. Elia var på väg från Gilgal tillsammans med Elisha 2och sade då till honom: »Stanna här. Jag har fått Herrens befallning att gå till Betel.« Men Elisha svarade: »Så sant Herren lever och så sant du själv lever: jag lämnar dig inte.« Och så gick de till Betel. 3Där kom profetskaran i staden ut till Elisha och frågade honom: »Vet du om att Herren i dag skall ta din mästare ifrån dig och lyfta honom upp?« — »Det vet jag«, svarade Elisha, »men håll tyst om det!«

4Elia sade: »Stanna här, Elisha. Jag har fått Herrens befallning att gå till Jeriko.« Men Elisha svarade: »Så sant Herren lever och så sant du själv lever: jag lämnar dig inte.« Och så fortsatte de till Jeriko. 5Där kom profetskaran i staden ut och mötte Elisha och frågade honom: »Vet du om att Herren i dag skall ta din mästare ifrån dig och lyfta honom upp?« — »Det vet jag«, svarade Elisha, »men håll tyst om det!«

6Elia sade till Elisha: »Stanna här. Jag har fått Herrens befallning att gå till Jordan.« Men Elisha svarade: »Så sant Herren lever och så sant du själv lever: jag lämnar dig inte.« Och så gick de båda två. 7Femtio man ur profetskaran följde med och stannade på avstånd, medan de två ställde sig vid Jordan. 8Elia tog sin mantel och vek ihop den och slog med den på vattnet. Då delade sig vattnet, och de kunde gå över torrskodda. 9När de var på väg över sade Elia till Elisha: »Säg vad du vill att jag skall göra för dig innan jag tas bort från dig.« Elisha sade: »Låt mig få dubbla arvslotten av din ande.« — 10»Det är ingen lätt sak du ber om«, sade Elia. »Om du ser mig när jag tas bort från dig skall du få vad du begär, annars inte.« 11Medan de gick där och talade med varandra kom plötsligt en vagn av eld med hästar av eld och skilde dem åt. Och i en stormvind for Elia upp till himlen.

12Elisha såg det, och han ropade: »Min fader, min fader, du Israels vagnar och ryttare!« När han inte såg Elia längre grep han tag i sina kläder och rev itu dem. 13Han tog upp Elias mantel, som hade fallit av honom, och gick tillbaka och ställde sig på stranden av Jordan. 14Där tog han manteln som hade fallit av Elia och slog med den på vattnet och sade: »Var är Herren, Elias Gud?« När Elisha slog på vattnet delade det sig, och han kunde gå över. 15Profeterna från Jeriko hade stått på avstånd och sett Elisha. »Nu finns Elias ande hos Elisha«, sade de, och så gick de honom till mötes och kastade sig till marken inför honom. 16»Herre«, sade de, »vi har femtio duktiga karlar här, låt dem gå ut och leta efter din mästare. Kanske har Herrens ande burit i väg honom och kastat honom på ett berg eller i en dal någonstans.« — »Nej, skicka ingen«, sade Elisha, 17men profeterna bad honom så enträget att han till sist gav efter och lät dem skicka ut de femtio männen. De letade i tre dagar utan att finna Elia. 18När de kom tillbaka till Elisha, som var kvar i Jeriko, sade han: »Jag sade ju att ni inte skulle gå.«

Elisha gör vattnet i Jeriko friskt

19Männen i staden sade nu till Elisha: »Som du ser, herre, har staden ett bra läge. Men vattnet är skadligt och missfall vanliga i trakten.« 20Då sade han: »Hämta en ny skål och lägg salt i den.« När de gett honom vad han begärde 21gick han ut till källan, kastade saltet i den och sade: »Så säger Herren: Jag gör nu detta vatten friskt, det skall inte längre orsaka död eller missfall.« 22Vattnet har varit friskt sedan dess, precis som Elisha sade.

Elisha och pojkarna från Betel

23Från Jeriko gick Elisha upp till Betel. När han var på väg dit kom en hop småpojkar ut från staden och gjorde narr av honom. »Ge dig i väg, flintskalle!« ropade de. »Ge dig i väg, flintskalle!« 24Elisha vände sig om, såg på dem och förbannade dem i Herrens namn. Då kom två björnhonor fram ur skogen och rev ihjäl fyrtiotvå av barnen.

25Från Betel fortsatte Elisha till berget Karmel och återvände sedan till Samaria.

3

Joram kung över Israel. Krig med Moab

31Joram, Achavs son, blev kung över Israel under Joshafats artonde regeringsår i Juda, och han regerade tolv år i Samaria. 2Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, dock inte som sin far och sin mor. Han skaffade bort den baalsstod som hans far hade låtit tillverka, 3men han höll fast vid de synder som Jerobeam, Nevats son, hade förlett israeliterna till och övergav dem inte.

4Mesha, kungen av Moab, bedrev fåravel och brukade leverera 100 000 lamm och ullen från 100 000 får till Israels kung. 5Men när Achav dog avföll den moabitiske kungen från Israel. 6Kung Joram drog då ut från Samaria och mönstrade den israelitiska hären. 7Och han skickade detta budskap till kung Joshafat av Juda: »Kungen av Moab har avfallit från mig. Vill du dra i fält mot Moab tillsammans med mig?« — »Ja«, svarade Joshafat, »jag och du är ett, mitt folk är ditt folk, mina hästar är dina hästar. 8Men vilken väg skall vi välja?« Joram svarade: »Genom Edoms öken.«

9Kungarna av Israel och Juda gav sig i väg tillsammans med kungen av Edom. I sju dagar marscherade de i en vid båge, men sedan fann de inte längre något vatten vare sig för folket eller för djuren de hade med sig. 10»Herren har kallat samman oss tre kungar bara för att lämna oss i moabiternas våld«, klagade den israelitiske kungen. 11Joshafat sade: »Finns här ingen Herrens profet, så att vi kan fråga Herren?« En av den israelitiske kungens män svarade: »Jo, Elisha, Shafats son, är här, han som var Elias betrodde tjänare.« — 12»Han kan ge svar från Herren«, sade Joshafat, och tillsammans med Israels och Edoms kungar sökte han upp Elisha. 13Men Elisha sade till den israelitiske kungen: »Vad vill du mig? Gå till din fars och din mors profeter!« — »Nej«, svarade Joram, »Herren har kallat samman oss tre kungar för att lämna oss i moabiternas våld.« 14Elisha svarade: »Så sant Herren Sebaot lever, han som jag tjänar: om det inte vore av hänsyn till kung Joshafat av Juda skulle jag inte befatta mig med dig eller ens se åt dig. 15Skaffa nu hit en harpspelare!« När musiken började greps Elisha av Herrens ande 16och sade: »Så säger Herren: Gräv grop vid grop i hela dalen. 17Varken vind eller regn skall ni se, säger Herren, men denna dal skall fyllas av vatten, så att ni och er boskap och era dragare får att dricka. 18Ändå är detta inte nog för Herren, han skall också ge Moab i ert våld. 19Ni kommer att erövra alla befästa städer, hugga ner alla värdefulla träd, täppa till alla vattenkällor och förstöra alla de bästa åkrarna med sten.« 20Nästa dag, vid tiden för morgonoffret, kom vatten strömmande från Edomhållet, och det blev fullt av vatten överallt.

21När moabiterna fick höra att kungarna dragit i fält mot dem uppbådades alla vapenföra män, unga som gamla, och de stod nu vid gränsen. 22Tidigt nästa morgon, när solen gick upp och lyste på vattnet, såg det blodrött ut från moabiternas håll. 23»Det är blod!« ropade de, »kungarna har råkat i strid, och alla har huggit ner varandra. Kom, moabiter, nu skall vi plundra!« 24De drog in i det israelitiska lägret, men då rusade israeliterna fram och anföll dem. De drev moabiterna på flykten och fortsatte att förfölja och nedgöra dem. 25Städerna lade de öde, på alla bördiga åkrar kastade de var sin sten och fyllde dem så, alla vattenkällor täppte de till och alla värdefulla träd högg de ner. Till sist var bara Kir-Hareset kvar, och slungbärarna omringade staden och gick till angrepp. 26När den moabitiske kungen märkte att han inte kunde hålla stånd tog han med sig 700 man beväpnade med svärd i ett försök att slå sig igenom och fly till kungen av Aram, men det misslyckades. 27Då tog han sin förstfödde son, som skulle bli kung efter honom, och offrade honom uppe på stadsmuren som brännoffer. Den vrede som då drabbade israeliterna var så stor att de hävde belägringen och vände åter till sitt land.