Bibel 2000 (B2000)
16

Achas kung över Juda. Han söker hjälp hos assyrierna

161Under Pekachs, Remaljas sons, sjuttonde regeringsår, blev Achas, Jotams son, kung över Juda. 2Han var tjugo år då han blev kung, och han regerade sexton år i Jerusalem. Han gjorde inte det som var rätt i Herrens, sin Guds, ögon, så som hans fader David hade gjort, 3utan följde i de israelitiska kungarnas spår. Han gick så långt att han offrade sin son på bålet enligt det vedervärdiga bruket hos de folk som Herren hade drivit undan för israeliterna. 4Han offrade och tände offereld på offerplatserna och kullarna och under alla grönskande träd.

5Arams kung Resin och Israels kung Pekach, Remaljas son, angrep Jerusalem och inneslöt Achas, men de lyckades inte besegra honom. 6Vid denna tid vann Edoms kung tillbaka Elat åt Edom; han fördrev judeerna från Elat, och edomeerna kom dit och har sedan dess varit bofasta i staden.

7Achas skickade nu sändebud till Tiglat Pileser, kungen av Assyrien, och lät hälsa: »Jag är din tjänare och son. Kom och rädda mig från kungen av Aram och kungen av Israel som angriper mig.« 8Och Achas tog det silver och guld som fanns i Herrens hus och i kungapalatsets skattkammare och skickade det som gåva till den assyriske kungen. 9Denne gjorde som Achas begärde: han tågade mot Damaskus, erövrade staden och förde bort befolkningen till Kir och lät döda Resin.

10När kung Achas kom till Damaskus för att möta den assyriske kungen Tiglat Pileser fick han se det altare som fanns där. Han skickade en bild och en detaljerad beskrivning av det till prästen Uria. 11Denne byggde ett altare efter de anvisningar som han hade fått från Damaskus, och vid kung Achas återkomst var det färdigt. 12När kungen kom tillbaka från Damaskus och såg altaret gick han fram och steg upp till det. 13Så offrade han sitt brännoffer och sitt matoffer, utgöt sitt dryckesoffer och stänkte blodet från gemenskapsoffret på altaret. 14Kopparaltaret som stod inför Herren flyttade han bort från templets framsida, där det stått mellan altaret och Herrens hus, och ställde det vid sidan av altaret, mot norr. 15Sedan gav kung Achas följande anvisningar till prästen Uria: »På det stora altaret skall du offra morgonens brännoffer och kvällens matoffer, kungens brännoffer och matoffer, brännoffret för folket i landet samt deras matoffer och dryckesoffer, och på det altaret skall du stänka allt blodet från brännoffren och slaktoffren. Men kopparaltaret skall jag använda vid teckentydning.« 16Och prästen Uria gjorde i allt som kung Achas hade befallt honom.

17Kung Achas tog bort kittlarna och bröt loss listerna från stativen som de vilat på. Han lyfte ner Havet från bronstjurarna som det stod på och satte det på ett stenfundament. 18Den täckta sabbatsgången som man byggt i templet och kungens yttre ingång där ändrade han på av hänsyn till den assyriske kungen.

19Achas historia i övrigt, hans bedrifter, har nedtecknats i krönikan om Juda kungar. 20Achas gick till vila hos sina fäder och begravdes bland dem i Davids stad. Hans son Hiskia blev kung efter honom.

17

Hosea kung över Israel. Samaria intas och folket förs bort

171Under Achas tolfte regeringsår i Juda blev Hosea, Elas son, kung över Israel, och han regerade nio år i Samaria. 2Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, dock inte som de kungar som hade regerat över Israel före honom. 3Mot honom drog Assyriens kung Salmanassar i krig, och Hosea måste underkasta sig och betala skatt till den assyriske kungen. 4Men denne upptäckte att Hosea stämplade mot honom; han hade skickat sändebud till kung So av Egypten och betalade inte längre sin årliga skatt till kungen av Assyrien. Därför lät Salmanassar gripa honom och kasta honom i fängelse. 5Han besatte hela landet och tågade sedan mot Samaria och belägrade staden i tre år. 6Under Hoseas nionde regeringsår intog den assyriske kungen Samaria. Han förde bort israeliterna till Assyrien, och de fick bosätta sig i Halach, vid floden Havor i Gosan och i Mediens städer.

7Ty israeliterna hade syndat mot Herren, sin Gud, som fört dem ut ur Egypten, undan faraos, den egyptiske kungens, förtryck. De hade dyrkat andra gudar, 8de hade följt bruken hos de folk som Herren hade drivit undan för israeliterna, liksom de bruk Israels kungar hade infört. 9De hittade på lögner om Herren, sin Gud, de inrättade offerplatser överallt där de bodde, från minsta by med vakttorn till helt befästa städer, 10de reste stenstoder och asherapålar på alla höga kullar och under alla grönskande träd 11och tände offereld där, på alla offerplatserna, alldeles som de folk Herren hade drivit undan för dem, och med sina onda gärningar väckte de Herrens vrede. 12De dyrkade avgudabilder fast Herren hade förbjudit det.

13Genom alla sina profeter och siare hade Herren inpräntat detta hos Israel och Juda: »Lämna era onda vägar och håll mina bud och stadgar enligt den lag jag gav era fäder och sände till er genom mina tjänare profeterna.« 14Men de lyssnade inte, de var lika styvnackade som sina fäder, som inte trodde på Herren, sin Gud. 15De förkastade hans lagar, förbundet han hade slutit med deras fäder och de varningar han gett dem; de följde det som var tomhet och blev själva idel tomhet, de gjorde som folken omkring dem fast Herren hade befallt dem att inte göra som de. 16De övergav alla bud som Herren, deras Gud, hade gett dem, och de gjorde sig gjutna beläten, två tjurkalvar, de gjorde en asherapåle, de föll ner och tillbad himlens hela härskara, och de tjänade Baal. 17Sina söner och döttrar offrade de på bålet, de bedrev svartkonst och spådom och hängav sig åt det som var ont i Herrens ögon och väckte så hans vrede. 18Därför blev Herren så förbittrad på israeliterna att han drev dem bort ur sin åsyn; kvar blev endast Judas stam.

19Men inte heller Juda höll de bud som Herren, deras Gud, hade gett dem utan följde samma bruk som Israel. 20Då försköt Herren hela Israels folk, han förödmjukade dem och utlämnade dem åt plundrare. Till sist stötte han dem ifrån sig.

21När Herren rev bort Israel från Davids ätt gjorde israeliterna Jerobeam, Nevats son, till kung, och denne lockade dem att avfalla från Herren och förledde dem till svår synd. 22Israeliterna begick samma synder som Jerobeam hade gjort sig skyldig till och upphörde inte med dem. 23Slutligen drev Herren bort Israel ur sin åsyn, som han hade hotat med genom alla sina tjänare, profeterna. Så fördes israeliterna bort från sitt land till Assyrien, där de ännu är kvar.

Främmande folk i Samarien. Deras gudsdyrkan

24Den assyriske kungen flyttade folk från Babylon, Kut, Avva, Hamat och Sefarvajim och lät dem bosätta sig i Samariens städer i stället för israeliterna. Samarien tillföll dem, och de slog sig ner i städerna. 25När de först bosatte sig där dyrkade de inte Herren, men då skickade han lejon emot dem som dödade många. 26Man talade om det för den assyriske kungen: »Folken som du har förvisat och flyttat till Samariens städer vet inte hur man dyrkar landets gud, och därför har han skickat lejon emot dem som dödar dem; de vet ju inte hur landets gud skall dyrkas.« 27Då befallde den assyriske kungen att någon av de präster han fört bort skulle skickas tillbaka för att slå sig ner där och lära folket hur de skulle dyrka landets gud. 28En av de präster som förts bort från Samarien kom till Betel och stannade där och lärde folket hur de skulle dyrka Herren.

29Men varje folkgrupp, var och en på sin ort, fortsatte att tillverka sina egna gudar, och de ställde dem i de tempel som samarierna hade uppfört på offerplatserna. 30De från Babylon gjorde Sackut Benot, de från Kut gjorde Nergal, de från Hamat gjorde Ashima, 31och de från Avva gjorde Nivchas och Tartak. Folket från Sefarvajim offrade sina barn på bål åt Adrammelek och Anammelek, Sefarvajims gudar. 32Samtidigt dyrkade de Herren; de utsåg ur sina egna led präster som gjorde tjänst i templen på offerplatserna. 33De dyrkade alltså Herren men tjänade också sina egna gudar enligt seden hos de folk från vilka de blivit förvisade.

34Ännu i dag håller de fast vid sina ursprungliga bruk, de dyrkar inte Herren och följer inte de stadgar och bud de fått, den lag och befallning Herren gav åt ättlingarna till Jakob, han som av Herren fick namnet Israel. 35Med dem hade Herren slutit ett förbund, och han hade gett dem denna befallning: »Ni skall inte dyrka andra gudar, inte tillbe dem, inte tjäna dem eller offra till dem. 36Nej, Herren, som förde er ut ur Egypten med stor makt och lyftad arm, honom skall ni dyrka, honom skall ni falla ner för och tillbe och till honom skall ni offra. 37De stadgar och bud, den lag och befallning som han skrev åt er skall ni alltid rätta er efter och inte dyrka andra gudar. 38Glöm inte förbundet som jag slöt med er, och dyrka inte andra gudar. 39Nej, Herren, er Gud, skall ni dyrka, så kommer han att rädda er från alla era fiender.« 40Men de lyssnade inte utan höll fast vid sina ursprungliga bruk. 41Dessa folk dyrkade alltså Herren samtidigt som de tillbad sina gudabilder, och deras barn och efterkommande har fortsatt på samma sätt som sina fäder ända till denna dag.

18

Hiskia kung över Juda

181Under Hoseas, Elas sons, tredje regeringsår i Israel blev Hiskia, Achas son, kung över Juda. 2Han var tjugofem år då han blev kung, och han regerade tjugonio år i Jerusalem. Hans mor hette Avi, Sakarjas dotter. 3Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon, alldeles som hans fader David hade gjort. 4Han avskaffade offerplatserna, krossade stenstoderna och högg ner asherapålen. Kopparormen som Mose hade gjort slog han i stycken. Ända fram till denna tid hade nämligen israeliterna tänt offereld åt den. Den kallades Nechushtan. 5Han förtröstade på Herren, Israels Gud. Ingen var som han bland alla Judas kungar efter honom — och inte före honom heller. 6Han höll sig till Herren och vek aldrig från hans väg utan följde de bud som Herren hade gett Mose. 7Därför var Herren med honom, och han hade framgång i allt han företog sig. Han avföll från kungen av Assyrien och ville inte lyda under honom. 8Han slog filisteerna och intog deras land ända fram till Gaza och området däromkring, från minsta by med vakttorn till helt befästa städer.

9Under Hiskias fjärde regeringsår, som var Hoseas, Elas sons, sjunde regeringsår i Israel, angreps Samaria av Salmanassar, Assyriens kung. Han belägrade staden 10och intog den efter tre år. Det var under Hiskias sjätte regeringsår, som var Hoseas nionde regeringsår i Israel, som Samaria föll. 11Den assyriske kungen förde bort israeliterna till Assyrien, och de fick bo i Halach, vid floden Havor i Gosan och i Mediens städer. 12Detta skedde därför att de inte lyssnade på Herren, sin Gud, utan bröt förbundet med honom, ja, bröt mot allt det som Herrens tjänare Mose hade befallt. De varken lyssnade eller lydde.

Assyriens kung Sanherib angriper Juda och Jerusalem

13Under Hiskias fjortonde regeringsår angrep den assyriske kungen Sanherib alla de befästa städerna i Juda och intog dem. 14Kung Hiskia av Juda skickade då detta budskap till den assyriske kungen i Lakish: »Jag har gjort orätt. Lämna mig i fred och vänd hem, så skall jag gå med på allt du ålägger mig.« Den assyriske kungen begärde då 300 talenter silver och 30 talenter guld av kung Hiskia av Juda. 15Och Hiskia lämnade allt silver som fanns i Herrens hus och i kungapalatsets skattkammare. 16Det var då han bröt loss den guldbeläggning som han själv hade gett dörrarna och dörrposterna i Herrens tempel, och han lämnade alltsammans till den assyriske kungen.

17Från Lakish skickade Sanherib sin överbefälhavare, sin hovmarskalk och sin stabschef i spetsen för en stor här mot kung Hiskia i Jerusalem. De tågade mot Jerusalem, och när de kom fram ställde de upp sig vid kanalen från Övre dammen, på vägen till Valkarfältet. 18De ropade på kungen, och Eljakim, Hilkias son, kungens förste minister, gick ut till dem tillsammans med kungens sekreterare Shevna och kanslern Joach, Asafs son. 19Då sade den assyriske stabschefen åt dem att framföra detta budskap till Hiskia: »Så säger den store konungen, Assyriens konung: Hur kan du känna dig så säker? 20Tror du att munväder är lika mycket värt i krig som klokhet och styrka? Vem är det du hoppas på när du sätter dig upp mot mig? 21Du litar förstås på stöd av Egypten, denna brutna stav som tränger in i handen och genomborrar den när man stöder sig på den. Sådan är farao, kungen av Egypten, för alla som hoppas på honom. 22Men ni kanske svarar mig: Vi litar på Herren, vår Gud! — Var det inte hans offerplatser och altaren som Hiskia avskaffade när han befallde Juda och Jerusalem att tillbe vid altaret här i Jerusalem? — 23Ingå nu ett vad med min herre, kungen av Assyrien: han ger dig 2 000 hästar om du kan skaffa ryttare till dem. 24Hur skulle du kunna stå emot en enda av min herres obetydligaste tjänare? Och du sätter din lit till vagnar och hästar från Egypten! 25Dessutom har jag inte kommit för att angripa och förhärja denna plats mot Herrens vilja: Herren har själv befallt mig att angripa detta land och förhärja det.«

26Eljakim, Hilkias son, samt Shevna och Joach svarade då den assyriske stabschefen: »Tala till oss på arameiska, herre — vi förstår det språket — tala inte hebreiska med oss när folket på muren hör på.« 27Stabschefen svarade dem: »Tror du det är till din herre och till dig som min herre har skickat mig med detta budskap? Nej, det är till dem som sitter här på muren och som kan bli tvungna att äta sin avföring och dricka sin urin — de lika väl som ni.« 28Och stabschefen stod kvar och ropade högt på hebreiska: »Hör detta budskap från den store konungen, Assyriens konung. 29Så säger konungen: Låt inte Hiskia bedra er, han kan inte rädda er ur mitt våld. 30Låt inte Hiskia övertala er att hoppas på Herren och inbilla er att Herren kommer att rädda er, så att denna stad inte faller i den assyriske kungens våld. 31Lyssna inte på Hiskia! Så säger Assyriens konung: Gör upp i godo med mig och ge er åt mig, så får var och en av er äta frukten från sin vinstock och sitt fikonträd och dricka vattnet från sin brunn. 32Sedan kommer jag och hämtar er till ett land som är likt ert eget, ett land med säd och vin, ett land med bröd och vingårdar, med dignande olivträd och med honung. Så får ni leva och slipper dö. Lyssna inte på Hiskia när han försöker lura er med sitt ’Herren skall rädda oss!’ 33Har de andra folkens gudar någonsin räddat sina länder ur den assyriske kungens våld? 34Var är nu Hamats och Arpads gudar, var är Sefarvajims, Henas och Avvas gudar? Och fanns det några gudar som räddade Samaria ur mitt våld? 35Vilken av dessa länders alla gudar har räddat sitt land ur mitt våld eftersom ni tror att Herren skulle rädda Jerusalem?« 36Men folket teg och svarade inte ett ord. Kungen hade nämligen förbjudit dem att svara honom.

37Nu kom Eljakim, Hilkias son, kungens förste minister, sekreteraren Shevna och kanslern Joach, Asafs son, till kungen med kläderna sönderrivna. De berättade vad den assyriske stabschefen hade sagt.