Bibel 2000 (B2000)
34

Josia kung över Juda. Lagboken påträffas

341Josia var åtta år då han blev kung, och han regerade trettioett år i Jerusalem. 2Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon och följde i sin fader Davids spår utan att vika av åt något håll.

3Under sitt åttonde regeringsår, medan han ännu var helt ung, började han åkalla sin fader Davids Gud, och under sitt tolfte år började han rena Juda och Jerusalem från offerplatser, asherapålar och snidade och gjutna gudabilder. 4Han såg till att man förstörde baalsgudarnas altaren, och rökelsealtarna som stod ovanpå dem högg han i stycken. Asherapålarna och de snidade och gjutna gudabilderna bröt han sönder och krossade till stoft, som han strödde ut på gravarna — där de som offrat åt dem låg — 5och prästernas ben brände han på deras altaren. Han renade Juda och Jerusalem. 6Också i städerna i Manasse, Efraim och Simon, ja, ända till Naftali ödelade han alla deras tempel. 7Han förstörde altarna, och asherapålarna och gudabilderna slog han sönder och krossade, och rökelsealtarna i hela Israel högg han i stycken. Sedan återvände han till Jerusalem.

8Under sitt artonde regeringsår, när han hade renat landet och templet, skickade han Shafan, Asaljas son, stadskommendanten Maaseja och kanslern Joach, Joachas son, för att reparera Herrens, sin Guds, hus. 9De gick till översteprästen Hilkia med det silver som hade kommit in till Guds hus och som de levitiska tröskelväktarna tagit emot av Manasse, Efraim och resten av Israel samt av Juda och Benjamin och Jerusalems invånare. 10Silvret överlämnade de till förmännen för tempelarbetena, och dessa gav det i sin tur vidare till dem som arbetade med att åter sätta Herrens hus i stånd, 11snickarna och byggnadsarbetarna, som skulle använda det till att köpa byggnadssten och timmer till bjälklag och till att timra upp de byggnader som Judas kungar hade låtit förfalla. 12Männen arbetade samvetsgrant, och som förmän hade de leviterna Jachat och Obadja av Meraris ätt samt Sakarja och Meshullam av Kehats ätt, vilka ledde arbetet. De leviter som var musiker 13hade tillsyn över bärarna och var ledare för alla som utförde de olika arbetena. Andra leviter var sekreterare, förmän och dörrvaktare.

14När man tog fram silvret som hade kommit in till Herrens hus fann prästen Hilkia boken med Herrens lag som hade givits genom Mose. 15Hilkia underrättade kungens sekreterare Shafan: »Jag har funnit bokrullen med lagen i Herrens hus.« Och han gav den till Shafan. 16Shafan tog med sig boken till kungen när han gav honom sin rapport: »Allt dina tjänare fått i uppdrag utför de, 17och silvret som fanns i Herrens hus har de smält ner i formar och lämnat till förmännen och till dem som utför arbetet.« 18Sedan berättade sekreteraren Shafan att prästen Hilkia hade gett honom en bokrulle. Och han läste ur den för kungen.

19När kungen hörde vad som stod i lagen rev han sönder sina kläder 20och gav sedan följande befallning åt Hilkia, åt Achikam, Shafans son, åt Avdon, Mikas son, åt sekreteraren Shafan och åt kungens minister Asaja: 21»Gå och fråga Herren för min räkning och för den rest som finns kvar av Israel och Juda om det som står skrivet i den bok som påträffats. Ty Herrens vrede är stor; den har vällt ut över oss därför att våra fäder inte lydde Herrens ord och inte handlade så som det står skrivet i denna bok.«

22Då gick Hilkia tillsammans med kungens män till Hulda, en kvinnlig profet, som var gift med föreståndaren för klädkammaren, Shallum, son till Tokhat, son till Hasra; hon bodde i Jerusalem, i Nya staden. När de framfört sitt ärende 23svarade hon dem: »Så säger Herren, Israels Gud: Säg till den man som skickade er till mig: 24Så säger Herren: Jag skall låta olycka drabba denna plats och dess invånare, alla de förbannelser som nedtecknats i den bok som man har läst för kungen av Juda. 25Därför att de övergav mig och tände offereld åt andra gudar och väckte min förbittring med allt vad de gjorde skall min vrede välla ut över denna plats och inte slockna. 26Men till kungen av Juda, som har skickat er hit för att fråga Herren, skall ni säga: Så säger Herren, Israels Gud: De domsord du lyssnade till … 27Du visade dig ödmjuk och botfärdig inför Gud då du hörde hans ord mot denna plats och dess invånare. Du ödmjukade dig inför mig, du rev sönder dina kläder och grät inför mig. Därför har jag också lyssnat till dig, säger Herren. 28Jag skall låta dig förenas med dina fäder, så att du i ro får läggas i din grav, och du skall slippa se den olycka som jag skall låta drabba denna plats och dess invånare.« Och de återvände till kungen med detta svar.

Josia reformerar gudstjänsten. Hans påskfirande

29Kungen lät kalla samman alla de äldste i Juda och Jerusalem. 30Han gick upp till Herrens hus, och alla män i Juda och invånarna i Jerusalem följde med, präster och leviter, ja, hela folket, gamla som unga, och han läste upp för dem allt som stod i förbundsboken som påträffats i Herrens hus. 31Kungen ställde sig sedan vid sin pelare och bekräftade inför Herren förbundet, enligt vilket de skulle hålla sig till Herren och följa hans bud och befallningar och stadgar med hela sitt hjärta och med hela sin själ och utföra bestämmelserna som fanns nedskrivna i boken. 32Och han lät alla som samlats i Jerusalem träda in i förbundet. Invånarna i Jerusalem handlade i enlighet med Guds, sina fäders Guds, förbund. 33Josia avlägsnade alla skändligheter från israeliternas alla områden och gjorde så att alla som fanns i Israel tjänade Herren, sin Gud. Så länge han levde vände de sig inte bort från Herren, sina fäders Gud.

35

351Josia firade Herrens påsk i Jerusalem; man slaktade påsklammet på fjortonde dagen i första månaden. 2Han insatte prästerna i deras tjänst och stärkte dem inför arbetet i Herrens hus. 3Till leviterna, som undervisade israeliterna och som var helgade åt Herren, sade han: »Ställ den heliga arken i templet som Israels kung Salomo, Davids son, byggde; ni skall inte mer behöva bära den på era axlar. Gör i stället tjänst åt Herren, er Gud, och hans folk Israel. 4Gör er redo familjevis och avdelningsvis, så som Israels kung David och hans son Salomo föreskrivit, 5och inta era platser i helgedomen enligt den indelning i familjer som gäller för era bröder, lekmännen, och enligt de levitiska familjeavdelningarna, 6och slakta påsklammet och tillred de heliga gåvorna åt era bröder så att allt sker i enlighet med Herrens ord genom Mose.«

7Lekmännen fick av Josia motta småboskap, lamm och killingar, till ett antal av 30 000, allt som påskoffer för dem som var närvarande, och dessutom 3 000 tjurar. Allt detta kom från kungens egendom. 8Av furstarna fick folket, prästerna och leviterna frivilliga gåvor; Hilkia, Sakarja och Jechiel, de främsta i Guds hus, gav prästerna 2 600 djur som påskoffer och 300 tjurar, 9och av de ledande bland leviterna, av Konanja och hans bröder Shemaja och Netanel och av Hashavja, Jeiel och Josavad fick leviterna 5 000 djur som påskoffer och 500 tjurar.

10Så ordnades alltså tjänsten. Prästerna intog sina platser, och leviterna ställde upp sig avdelningsvis, så som kungen hade befallt. 11De slaktade påsklammet, och prästerna stänkte det blod leviterna tagit hand om och leviterna flådde djuren. 12De tog undan det som skulle användas till brännoffer och gav det åt lekmännen, enligt deras indelning i familjer, för att de skulle frambära det åt Herren, så som det står skrivet i Moses bok. På samma sätt gjorde de med tjurarna. 13De tillagade påsklammet över eld, så som det är stadgat, och de heliga gåvorna kokade de i grytor, pannor och kittlar och gav dem genast åt lekmännen. 14Sedan tillredde de måltiden åt sig själva och åt prästerna, eftersom prästerna, Arons söner, var upptagna med att offra de feta delarna som brännoffer ända till kvällen. Därför tillredde leviterna åt sig själva och prästerna, Arons söner. 15Sångarna, Asafs söner, stod på sina platser, så som David, Asaf, Heman och kungens siare Jedutun hade befallt, och dörrvaktarna stod var och en vid sin port. Ingen av dem behövde lämna sin syssla, för deras bröder leviterna tillredde måltiden åt dem.

16Så ordnades det med tjänsten åt Herren den dagen: de firade påsk och offrade brännoffer på Herrens altare, så som kung Josia hade befallt. 17De israeliter som var samlade kunde nu fira påsk, och dessutom det osyrade brödets högtid i sju dagar. 18Någon sådan påsk hade inte firats i Israel sedan profeten Samuels tid. Ingen av Israels kungar hade firat en påsk sådan som den som firades av Josia och prästerna och leviterna och alla judeer och de israeliter som var samlade och Jerusalems invånare. 19Det var under kung Josias artonde regeringsår man firade denna påsk.

Josias död

20Efter allt detta, när Josia satt templet i stånd, tågade Neko, kungen av Egypten, ut för att strida vid Karkemish, vid Eufrat. Josia drog ut för att möta honom, 21men Neko skickade sändebud och lät säga: »Juda konung, vad vill du mig? Det är inte mot dig jag har kommit i dag utan mot det folk jag är i krig med, och Gud har sagt åt mig att skynda mig. Sluta att sätta dig upp mot Gud, som är med mig, annars förgör han dig!« 22Men Josia föll inte undan utan förklädde sig för att strida mot honom. Han lyssnade inte till vad Neko sade på Guds uppdrag utan drog ut i strid på Megiddoslätten. 23Bågskyttarna sköt kung Josia, och han sade till sina män att föra bort honom, eftersom han var svårt sårad. 24Hans män tog honom från stridsvagnen över till hans andra vagn och förde honom i den till Jerusalem, där han dog. Han begravdes på sina fäders gravplats, och hela Juda och Jerusalem sörjde Josia. 25Jeremia diktade en klagosång över Josia, och alltsedan dess har alla sångare och sångerskor sjungit om Josia i sina klagosånger. Det blev sed i Israel att sjunga dem, och de har nedtecknats i Klagosångerna.

26Josias historia i övrigt och hans fromma gärningar, som var i överensstämmelse med Herrens lag, 27hans historia, från början till slut, har nedtecknats i boken om Israels och Judas kungar.

36

361Folket i landet gjorde Josias son Joachas till kung efter honom i Jerusalem.

Joachas kung över Juda

2Joachas var tjugotre år då han blev kung, och han regerade tre månader i Jerusalem. 3Kungen av Egypten avsatte honom i Jerusalem och utkrävde av landet en skatt på 100 talenter silver och en talent guld. 4Kungen av Egypten insatte hans bror Eljakim som kung över Juda och Jerusalem och ändrade hans namn till Jojakim. Neko förde hans bror Joachas till Egypten.

Jojakim kung över Juda

5Jojakim var tjugofem år då han blev kung, och han regerade elva år i Jerusalem. Han gjorde det som var ont i Herrens, sin Guds, ögon. 6Den babyloniske kungen Nebukadnessar drog i krig mot honom, slog honom i bojor och förde honom till Babylon. 7Nebukadnessar tog också med sig föremål från Herrens hus till Babylon och ställde upp dem i sitt tempel där. 8Jojakims historia i övrigt, det avskyvärda han gjorde och befanns skyldig till, har nedtecknats i boken om Israels och Judas kungar. Hans son Jojakin blev kung efter honom.

Jojakin kung över Juda

9Jojakin var arton år då han blev kung, och han regerade tre månader i Jerusalem. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon. 10Vid årsskiftet lät kung Nebukadnessar hämta honom och förde honom till Babylon tillsammans med de dyrbara föremålen i Herrens hus. Han insatte hans bror Sidkia som kung över Juda och Jerusalem.

Sidkia kung över Juda. Jerusalem erövras av Nebukadnessar

11Sidkia var tjugoett år då han blev kung, och han regerade elva år i Jerusalem. 12Han gjorde det som var ont i Herrens, sin Guds, ögon; han ödmjukade sig inte för profeten Jeremia, som talade på Herrens uppdrag. 13Ja, han bröt också med kung Nebukadnessar, som hade låtit honom svära en ed vid Gud, och han var styvnackad och omedgörlig och ville inte vända om till Herren, Israels Gud. 14Och alla de ledande bland prästerna och folket blev mer och mer trolösa och tog efter de avskyvärda bruken hos andra folk, och de orenade Herrens hus, som han hade helgat i Jerusalem. 15Gång på gång sände Herren, deras fäders Gud, varningar till dem genom sina sändebud, eftersom han ville skona sitt folk och sin boning. 16Men de förolämpade Guds sändebud, föraktade hans ord och förhånade hans profeter, tills Herrens vrede mot sitt folk blev så stor att den inte längre kunde hejdas. 17Då sände han den kaldeiske kungen mot dem och dräpte deras unga män med svärd i helgedomen; han skonade varken ynglingar och flickor eller den som var gammal och svag — alla gav han i Nebukadnessars våld. 18Och alla föremålen i Guds hus, både stora och små, och templets skatter och kungens och furstarnas skatter — allt förde han till Babylon. 19Man brände ner Guds hus och rev ner Jerusalems stadsmur; alla dess borgar stacks i brand och alla dess dyrbarheter förstördes.

20Den rest som undsluppit svärdet förde han bort i fångenskap till Babylon. Där fick de vara slavar åt honom och hans efterträdare tills det persiska riket uppstod — 21för att Herrens ord genom Jeremia skulle uppfyllas — och tills landet tagit igen sina uteblivna sabbater. Hela den tid landet låg öde hade det sabbat, tills sjuttio år hade gått.

Tillägg

[ 22Under den persiske kungen Kyros första regeringsår ingav Herren — för att Herrens ord genom Jeremia skulle uppfyllas — Kyros tanken att sända ut en förordning, och han tillkännagav i hela sitt rike, både muntligt och skriftligt: 23»Så säger Kyros, konung av Persien: Alla jordens riken har Herren, himlens Gud, givit mig, och han har ålagt mig att bygga ett hus åt honom i Jerusalem i Juda. De av er som tillhör hans folk — må er Gud vara med er — skall bege sig …«]