Bibel 2000 (B2000)
32

Assyriens kung Sanherib angriper Juda och Jerusalem

321Sedan Hiskia troget hade utfört allt detta kom den assyriske kungen Sanherib och föll in i Juda. Han omringade de befästa städerna och tänkte erövra dem. 2När Hiskia förstod att Sanherib kommit för att angripa Jerusalem 3rådgjorde han med sina befälhavare och officerare om att täppa till källorna som fanns utanför staden, och de understödde honom i detta. 4Mycket folk samlades, och de täppte till alla källorna och bäcken som flöt genom området. »Den assyriske kungen skall inte få komma hit och finna gott om vatten«, sade de. 5Hiskia grep sig verket an med kraft. Han byggde upp hela den nedrivna delen av muren, han försåg muren med torn, han uppförde en ny mur utanför den gamla och han befäste Millo i Davids stad. Han tillverkade mängder av kastvapen och sköldar. 6Han tillsatte befälhavare över hären och samlade dem alla hos sig på torget vid stadsporten och talade manande till dem: 7»Var tappra och starka! Var inte rädda och förskräckta för den assyriske kungen och den stora skara han har med sig, den som är med oss är större. 8Han har bara mänsklig makt, men vi har Herren, vår Gud. Han skall hjälpa oss och föra vår strid.« Folket kände sig styrkt av vad Hiskia, Judas kung, sade.

9Efter en tid sände den assyriske kungen Sanherib, som med hela sin här låg vid Lakish, några män till Hiskia, kungen av Juda, och alla judeer som var i Jerusalem och lät hälsa: 10»Så säger Sanherib, Assyriens konung: Vad är det ni hoppas på när ni håller er kvar i det belägrade Jerusalem? 11Hiskia lurar er och tänker låta er dö av hunger och törst med sitt ’Herren, vår Gud, skall rädda oss ur den assyriske kungens våld’. 12Var det inte samme Hiskia som avskaffade hans offerplatser och altaren när han befallde Juda och Jerusalem att tillbe vid ett enda altare och tända rökelse på det? 13Vet ni inte vad jag och mina fäder har gjort med folken i alla andra länder? Förmådde dessa folks gudar att rädda sina länder ur mitt våld? 14Vilken av alla gudar hos de folk mina fäder förintat har förmått rädda sitt folk ur mitt våld eftersom ni tror att er gud skulle kunna rädda er? 15Låt alltså inte Hiskia lura och bedra er så här! Tro honom inte, ingen gud hos något folk eller i något rike har förmått rädda sitt folk ur mitt och mina fäders våld. Hur skulle då er gud kunna rädda er?« 16Och männen sade ännu mera sådant om Herren Gud och hans tjänare Hiskia. 17Sanherib skrev också ett brev där han smädade Herren, Israels Gud, och sade: »Lika lite som andra folks gudar kunde rädda sina folk ur mitt våld, lika lite skall Hiskias gud kunna rädda sitt.« 18Och till folket i Jerusalem som samlats på muren ropade männen högt på hebreiska för att göra dem modlösa och rädda, så att de skulle kunna inta staden. 19De talade om Jerusalems Gud på samma sätt som om gudarna hos andra folk på jorden, som är människoverk.

20Därför bad kung Hiskia och profeten Jesaja, Amos son, och ropade till himlen. 21Då sände Herren en ängel som förgjorde alla tappra kämpar, befälhavare och officerare i den assyriske kungens läger, så att han nesligen måste återvända till sitt land. När han gick in i sin guds tempel högg några av hans egna avkomlingar ner honom med svärd. 22Så räddade Herren Hiskia och Jerusalems invånare ur den assyriske kungen Sanheribs våld, och alla andras, och han lät dem få fred på alla sidor. 23Många kom till Jerusalem med gåvor till Herren och med dyrbara skänker till Hiskia, kungen av Juda. Efter detta vann han högt anseende bland folken.

Hiskia prövas. Hans framgångar och hans död

24Vid denna tid blev Hiskia allvarligt sjuk. Han bad till Herren, som svarade honom med ett under. 25Hiskia hade inte återgäldat Herrens välgärningar utan blivit högmodig, och därför drabbade vreden honom och Juda och Jerusalem. 26Men när den högmodige Hiskia ödmjukade sig, både han och Jerusalems invånare, utsattes de inte för Herrens vrede så länge Hiskia levde.

27Hiskia vann mycket stor rikedom och ära. Han byggde skattkamrar för silver och guld, ädelstenar, kryddor, sköldar och andra dyrbarheter. 28Han byggde förråd för vad som kom in av säd, vin och olja och stall för alla slags kreatur och fållor för hjordarna. 29Han byggde också städer, och han hade stora hjordar med får och kor; Gud gav honom väldiga rikedomar. 30Det var också denne Hiskia som täppte till Gichonkällans övre utlopp och ledde ner vattnet väster om Davids stad. Hiskia lyckades väl med allt han företog sig, 31så också när det gällde sändebuden från Babyloniens furste, som sänts till honom för att förhöra sig om det under som inträffade i landet när Gud hade övergett honom och satt honom på prov för att utröna hans innersta tankar.

32Hiskias historia i övrigt och hans fromma gärningar har nedtecknats i profeten Jesajas, Amos sons, syner i boken om Judas och Israels kungar. 33Hiskia gick till vila hos sina fäder, och han begravdes högst upp bland Davidsättens gravar. Alla i Juda och invånarna i Jerusalem ärade honom vid hans död. Hans son Manasse blev kung efter honom.

33

Manasse kung över Juda

331Manasse var tolv år då han blev kung, och han regerade femtiofem år i Jerusalem. 2Han gjorde det som var ont i Herrens ögon och följde de vedervärdiga bruken hos de folk som Herren hade drivit undan för israeliterna. 3Manasse återställde de offerplatser som hans far Hiskia hade förstört. Han reste altaren åt baalsgudarna och gjorde asherapålar, och han tillbad och dyrkade himlens hela härskara, 4som han byggde altaren åt i Herrens hus, fastän Herren hade sagt: »I Jerusalem skall mitt namn bo för alltid.« 5På de båda förgårdarna till Herrens hus byggde han altaren åt himlens hela härskara. 6Denne Manasse lät också offra sina söner på bålet i Ben-Hinnoms dal. Han bedrev häxeri, trolldom och svartkonst, andebesvärjelse och spådomskonster och gjorde mycket som var ont i Herrens ögon och väckte hans vrede. 7Han lät tillverka ett beläte, som han satte upp i Guds hus, fastän Gud hade sagt till David och hans son Salomo: »Detta hus och Jerusalem, som jag har utvalt bland alla Israels stammar, skall jag för alltid göra till hemvist för mitt namn. 8Jag skall aldrig mer tvinga bort israeliterna från det land jag tilldelade deras fäder om de bara håller allt jag befallt dem, hela den lag och alla de bud och befallningar som de fått genom Mose.« 9Manasse förledde judeerna och invånarna i Jerusalem till att göra mer ont än de folk som Herren hade röjt undan för israeliterna.

10Herren talade till Manasse och hans folk, men de ville inte lyssna. 11Därför lät Herren den assyriske kungens befälhavare anfalla dem. De tog Manasse till fånga och satte krokar i honom, slog honom i bojor och förde honom till Babylon. 12I sin nöd försökte han beveka Herren, sin Gud, och han ödmjukade sig inför sina fäders Gud 13och bad till honom. Herren lät sig bevekas och lyssnade på Manasses bön och lät honom återvända till Jerusalem och sitt rike. Då insåg Manasse att det är Herren som är Gud.

14Senare byggde han en yttre mur för Davids stad, väster om Gichon i dalen, åt Fiskporten till och runt Ofel; han gjorde den mycket hög. Han tillsatte också kommendanter i alla befästa städer i Juda. 15Han avlägsnade de främmande gudarna och belätet ur templet, liksom alla altaren som han byggt på tempelberget och i Jerusalem, och han kastade dem utanför staden. 16Han reparerade också Herrens altare, och på det offrade han gemenskapsoffer och tackoffer. Han befallde judeerna att tjäna Herren, Israels Gud. 17Ändå fortsatte folket att offra på offerplatserna, men bara åt Herren, sin Gud.

18Manasses historia i övrigt, hans bön till sin Gud och det siarna sade till honom i Herrens, Israels Guds, namn, finns i Israels kungars krönika. 19Hans bön och hur han blev bönhörd, all hans synd och trolöshet, liksom namnen på de ställen där han inrättade offerplatser och reste asherapålar och gudabilder innan han ödmjukade sig, allt detta har nedtecknats i hans siares krönika. 20Manasse gick till vila hos sina fäder och begravdes i sitt palats. Hans son Amon blev kung efter honom.

Amon kung över Juda

21Amon var tjugotvå år då han blev kung, och han regerade två år i Jerusalem. 22Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, liksom hans far Manasse hade gjort. Alla gudabilder som hans far Manasse hade tillverkat offrade Amon åt, och han dyrkade dem. 23Men han ödmjukade sig inte inför Herren så som hans far Manasse hade gjort, utan denne Amon ökade tvärtom skulden. 24Men hans män sammansvor sig mot honom och dödade honom i hans palats. 25Folket lät döda alla dem som sammansvurit sig mot kung Amon och utropade sedan hans son Josia till kung efter honom.

34

Josia kung över Juda. Lagboken påträffas

341Josia var åtta år då han blev kung, och han regerade trettioett år i Jerusalem. 2Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon och följde i sin fader Davids spår utan att vika av åt något håll.

3Under sitt åttonde regeringsår, medan han ännu var helt ung, började han åkalla sin fader Davids Gud, och under sitt tolfte år började han rena Juda och Jerusalem från offerplatser, asherapålar och snidade och gjutna gudabilder. 4Han såg till att man förstörde baalsgudarnas altaren, och rökelsealtarna som stod ovanpå dem högg han i stycken. Asherapålarna och de snidade och gjutna gudabilderna bröt han sönder och krossade till stoft, som han strödde ut på gravarna — där de som offrat åt dem låg — 5och prästernas ben brände han på deras altaren. Han renade Juda och Jerusalem. 6Också i städerna i Manasse, Efraim och Simon, ja, ända till Naftali ödelade han alla deras tempel. 7Han förstörde altarna, och asherapålarna och gudabilderna slog han sönder och krossade, och rökelsealtarna i hela Israel högg han i stycken. Sedan återvände han till Jerusalem.

8Under sitt artonde regeringsår, när han hade renat landet och templet, skickade han Shafan, Asaljas son, stadskommendanten Maaseja och kanslern Joach, Joachas son, för att reparera Herrens, sin Guds, hus. 9De gick till översteprästen Hilkia med det silver som hade kommit in till Guds hus och som de levitiska tröskelväktarna tagit emot av Manasse, Efraim och resten av Israel samt av Juda och Benjamin och Jerusalems invånare. 10Silvret överlämnade de till förmännen för tempelarbetena, och dessa gav det i sin tur vidare till dem som arbetade med att åter sätta Herrens hus i stånd, 11snickarna och byggnadsarbetarna, som skulle använda det till att köpa byggnadssten och timmer till bjälklag och till att timra upp de byggnader som Judas kungar hade låtit förfalla. 12Männen arbetade samvetsgrant, och som förmän hade de leviterna Jachat och Obadja av Meraris ätt samt Sakarja och Meshullam av Kehats ätt, vilka ledde arbetet. De leviter som var musiker 13hade tillsyn över bärarna och var ledare för alla som utförde de olika arbetena. Andra leviter var sekreterare, förmän och dörrvaktare.

14När man tog fram silvret som hade kommit in till Herrens hus fann prästen Hilkia boken med Herrens lag som hade givits genom Mose. 15Hilkia underrättade kungens sekreterare Shafan: »Jag har funnit bokrullen med lagen i Herrens hus.« Och han gav den till Shafan. 16Shafan tog med sig boken till kungen när han gav honom sin rapport: »Allt dina tjänare fått i uppdrag utför de, 17och silvret som fanns i Herrens hus har de smält ner i formar och lämnat till förmännen och till dem som utför arbetet.« 18Sedan berättade sekreteraren Shafan att prästen Hilkia hade gett honom en bokrulle. Och han läste ur den för kungen.

19När kungen hörde vad som stod i lagen rev han sönder sina kläder 20och gav sedan följande befallning åt Hilkia, åt Achikam, Shafans son, åt Avdon, Mikas son, åt sekreteraren Shafan och åt kungens minister Asaja: 21»Gå och fråga Herren för min räkning och för den rest som finns kvar av Israel och Juda om det som står skrivet i den bok som påträffats. Ty Herrens vrede är stor; den har vällt ut över oss därför att våra fäder inte lydde Herrens ord och inte handlade så som det står skrivet i denna bok.«

22Då gick Hilkia tillsammans med kungens män till Hulda, en kvinnlig profet, som var gift med föreståndaren för klädkammaren, Shallum, son till Tokhat, son till Hasra; hon bodde i Jerusalem, i Nya staden. När de framfört sitt ärende 23svarade hon dem: »Så säger Herren, Israels Gud: Säg till den man som skickade er till mig: 24Så säger Herren: Jag skall låta olycka drabba denna plats och dess invånare, alla de förbannelser som nedtecknats i den bok som man har läst för kungen av Juda. 25Därför att de övergav mig och tände offereld åt andra gudar och väckte min förbittring med allt vad de gjorde skall min vrede välla ut över denna plats och inte slockna. 26Men till kungen av Juda, som har skickat er hit för att fråga Herren, skall ni säga: Så säger Herren, Israels Gud: De domsord du lyssnade till … 27Du visade dig ödmjuk och botfärdig inför Gud då du hörde hans ord mot denna plats och dess invånare. Du ödmjukade dig inför mig, du rev sönder dina kläder och grät inför mig. Därför har jag också lyssnat till dig, säger Herren. 28Jag skall låta dig förenas med dina fäder, så att du i ro får läggas i din grav, och du skall slippa se den olycka som jag skall låta drabba denna plats och dess invånare.« Och de återvände till kungen med detta svar.

Josia reformerar gudstjänsten. Hans påskfirande

29Kungen lät kalla samman alla de äldste i Juda och Jerusalem. 30Han gick upp till Herrens hus, och alla män i Juda och invånarna i Jerusalem följde med, präster och leviter, ja, hela folket, gamla som unga, och han läste upp för dem allt som stod i förbundsboken som påträffats i Herrens hus. 31Kungen ställde sig sedan vid sin pelare och bekräftade inför Herren förbundet, enligt vilket de skulle hålla sig till Herren och följa hans bud och befallningar och stadgar med hela sitt hjärta och med hela sin själ och utföra bestämmelserna som fanns nedskrivna i boken. 32Och han lät alla som samlats i Jerusalem träda in i förbundet. Invånarna i Jerusalem handlade i enlighet med Guds, sina fäders Guds, förbund. 33Josia avlägsnade alla skändligheter från israeliternas alla områden och gjorde så att alla som fanns i Israel tjänade Herren, sin Gud. Så länge han levde vände de sig inte bort från Herren, sina fäders Gud.