Bibel 2000 (B2000)
23

Joash kung över Juda. Ataljas död

231Under det sjunde året tog Jojada mod till sig och gick samman med officerarna Asarja, Jerochams son, Ismael, Jochanans son, Asarja, Oveds son, Maaseja, Adajas son, och Elishafat, Sikris son. 2De reste runt i Juda och samlade leviterna från alla Judas städer och de israelitiska familjeöverhuvudena. När de kom till Jerusalem 3slöt hela församlingen ett förbund med kungen i Guds hus, och Jojada sade: »Här är kungens son! Han skall bli kung, så som Herren sagt om Davids ättlingar. 4Så här skall ni göra: den tredjedel av er präster och leviter som går i tjänst på sabbaten skall stå på vakt vid trösklarna, 5och en tredjedel skall vara i palatset och en tredjedel vid Jesodporten, medan folket skall uppehålla sig på förgårdarna till Herrens hus. 6Ingen får gå in i templet utom prästerna och de leviter som är i tjänst. De får gå in eftersom de är helgade, men folket skall iaktta sina förpliktelser mot Herren. 7Leviterna skall sluta upp omkring kungen, alla med vapen i hand. Om någon försöker ta sig in i templet skall han mista livet. Följ kungen vart han än går.«

8Leviterna och alla judeerna gjorde som prästen Jojada hade befallt dem; var och en tog sitt manskap, både dem som gick på och dem som gick av sitt pass på sabbaten, eftersom Jojada inte gav avdelningarna ledigt. 9Jojada gav officerarna de spjut, sköldar och koger som hade tillhört kung David och som fanns i Guds hus. 10Han ställde upp folket, alla med vapen i händerna, runt omkring kungen, från templets södra sida till dess norra, framför altare och tempelhus. 11Därefter förde de ut kungasonen och satte på honom diademet och armringarna. De utropade honom till kung, och Jojada och hans söner smorde honom, och de ropade: »Leve konungen!«

12När Atalja hörde jublet från folket som skyndat till för att hylla kungen gick hon bort till dem som var i Herrens hus. 13Där fick hon se kungen stå vid sin pelare intill ingången, med officerarna och trumpetarna närmast sig. Folket jublade och trumpeterna smattrade, och sångarna med sina instrument ledde hyllningarna. Då rev Atalja sönder sina kläder och utbrast: »Förräderi! Förräderi!« 14Prästen Jojada gav officerarna som hade befälet över trupperna order att föra bort henne till andra sidan om pelarraden och att hugga ner var och en som följde efter henne. Han ville inte att man skulle döda henne i Herrens hus. 15De grep henne, och hon fördes fram till Hästporten i kungapalatset. Där dödade de henne.

16Jojada slöt ett förbund mellan sig själv, folket och kungen: de skulle vara Herrens folk. 17Och hela folket begav sig till baalstemplet och rev ner det; de slog sönder altarna och gudabilderna, och de dräpte Baals präst Mattan framför altarna. 18Men Jojada satte ut vakt kring Herrens hus under ledning av de levitiska prästerna och återinförde de avdelningar för präster och leviter som David inrättat i Herrens hus för att de skulle offra brännoffer åt Herren, så som det är föreskrivet i Moses lag, med glädje och sång, allt enligt Davids anvisningar. 19Han ställde dörrvaktarna vid portarna till Herrens hus, för att ingen som på något sätt var oren skulle kunna komma in. 20Sedan tog han med sig officerarna, de förnämsta och de styrande bland folket och hela folket och förde kungen från templet genom Övre porten in i kungapalatset. Där lät de Joash ta plats på den kungliga tronen. 21Folket gladde sig och allt var lugnt i staden.

Atalja dödade man med svärd.

24

241Joash var sju år då han blev kung, och han regerade fyrtio år i Jerusalem. Hans mor hette Sivja och var från Beer Sheva. 2Så länge prästen Jojada levde gjorde Joash det som var rätt i Herrens ögon. 3Prästen Jojada skaffade honom två hustrur, och han fick söner och döttrar.

Templet restaureras

4En tid därefter föresatte sig Joash att restaurera Herrens hus. 5Han samlade prästerna och leviterna och sade till dem: »Dra ut till Judas städer och samla år för år in pengar från alla israeliter för att sätta er Guds hus i stånd. Låt det ske utan dröjsmål.« Men leviterna gjorde sig ingen brådska. 6Då kallade kungen till sig översteprästen Jojada och frågade honom: »Varför har du inte sett till att leviterna drivit in den skatt från Juda och Jerusalem som Herrens tjänare Mose och Israels församling bestämt för förbundstecknets tält?« — 7Den ogudaktiga Ataljas söner hade trängt sig in i Guds hus och till och med använt för baalsgudarna det som var helgat för Herrens hus.

8På kungens befallning gjorde man en kista, som ställdes utanför porten till Herrens hus. 9Ett påbud gick ut i Juda och Jerusalem att alla skulle komma till Herren med den skatt som ålagts Israel i öknen av Guds tjänare Mose. 10Alla furstarna och hela folket kom med glädje och lade pengar i kistan tills den blev full. 11När det var dags att föra kistan till den kontroll som leviterna utförde för kungens räkning och man fann att det var mycket pengar i den, kom kungens sekreterare och översteprästens tillsyningsman och tömde kistan, varefter den bars tillbaka till sin plats. Så gjorde man dag efter dag och man samlade in mycket pengar, 12som kungen och Jojada överlämnade till dem som skulle utföra arbetena i Herrens hus, och de lejde stenhuggare och timmermän för reparationerna i Herrens hus liksom järn- och kopparsmeder till templets restaurering. 13Arbetarna gick till verket och skadorna botades genom deras försorg; de återställde Guds hus i ursprungligt och förbättrat skick. 14När de var färdiga lämnade de pengarna som blivit över till kungen och Jojada. Av dem tillverkades föremål till Herrens hus, både för gudstjänsten och offren, skålar och andra föremål av guld och silver. Så länge Jojada levde offrades dagligen brännoffer i Herrens hus.

15Jojada dog, gammal och mätt av år, i en ålder av 130 år, 16och han begravdes i Davids stad, bland kungarna, eftersom han hade gjort så mycket gott i Israel, för Gud och hans hus.

17När Jojada var död kom Judas furstar till kungen och gjorde sin uppvaktning, och han lyssnade till dem. 18De övergav Herrens, sina fäders Guds, hus och tillbad asherapålar och avgudar. Deras brott drog vrede över Juda och Jerusalem. 19Herren sände då profeter till dem för att få dem att återvända till honom; profeterna varnade dem, men de ville inte lyssna.

20Guds ande uppfyllde Sakarja, prästen Jojadas son, och han ställde sig framför folket och sade: »Så säger Gud: Varför bryter ni mot Herrens bud så att lyckan sviker er? Ni har övergett Herren, därför har han övergett er.« 21De sammansvor sig mot honom, och på kungens order stenade de honom på templets förgård. 22Kung Joash hade glömt den kärlek Sakarjas far Jojada visat honom och dödade hans son. I dödsögonblicket ropade han: »Må Herren se och straffa.«

23Vid årsskiftet tågade den arameiska hären mot Joash. Arameerna trängde in i Juda och Jerusalem, de utplånade alla furstar i folket, och det byte de tog sände de till kungen i Damaskus. 24Trots att den arameiska hären var liten lät Herren en mycket stor här falla i dess våld, eftersom folket hade övergett Herren, sina fäders Gud. Så verkställde de domen över Joash.

25Arameerna lämnade Joash svårt sårad och drog sig tillbaka. Då sammansvor sig hans närmaste män mot honom för att hämnas prästen Jojadas sons död, och de dräpte honom i hans säng. Han begravdes i Davids stad, men han lades inte i kungagravarna. 26De som sammansvor sig mot honom var Savad, ammonitiskan Shimats son, och Josavad, moabitiskan Shimrits son. 27Joashs söner, de många profetorden mot honom och återuppbyggnaden av Guds hus, allt detta har nedtecknats i tilläggsskriften till boken om kungarna. Hans son Amasja blev kung efter honom.

25

Amasja kung över Juda. Krig med Edom och Israel

251Amasja var tjugofem år då han blev kung, och han regerade tjugonio år i Jerusalem. Hans mor hette Joaddan och var från Jerusalem. 2Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon, dock inte av hela sitt hjärta.

3När Amasjas kungamakt var säkrad lät han avrätta dem av sina män som hade dräpt hans far kungen. 4Men deras barn skonade han i enlighet med det som står skrivet i lagen i Moses bok, där Herren befaller: »Fäderna skall inte dö för barnens skull och inte barnen för fädernas skull, utan var och en skall dö för sitt eget brott.«

5Amasja samlade judeerna och ställde hela Juda och Benjamin familjevis under befäl av högre och lägre officerare. Han mönstrade dem som var tjugo år och äldre; det fanns 300 000 vapenföra soldater som kunde hantera lans och sköld. 6Han lejde också 100 000 tappra kämpar från Israel för 100 talenter silver. 7Men en gudsman kom till honom och sade: »Konung, låt inte den israelitiska hären dra ut tillsammans med dig, för Herren är inte med Israel — alla dessa efraimiter! 8Dra ut på egen hand och gå modigt ut i striden, annars skall Gud låta dig falla för fienden. Gud har makt att hjälpa och att stjälpa.« — 9»Hur går det då med de 100 talenterna jag gav till den israelitiska styrkan?« frågade Amasja, och gudsmannen svarade: »Herren kan ge dig mer än så.« 10Då hemförlovade Amasja den styrka som hade kommit från Efraim. De blev ursinniga på judeerna och återvände hem i vredesmod.

11Amasja tog mod till sig och ledde sitt folk till Saltdalen och slog där 10 000 man från Seir. 12Ytterligare 10 000 togs till fånga av judeerna, som förde upp dem på toppen av en klippa och störtade ner dem därifrån så att alla krossades till döds. 13Men männen i den styrka som Amasja hade skickat hem och som inte fått följa med ut i striden överföll judeiska städer från Samaria till Bet-Horon, slog ihjäl 3 000 av invånarna där och tog ett rikt byte.

14När Amasja kom tillbaka efter segern över edomeerna förde han med sig de gudar man hade i Seir och ställde upp dem som sina egna gudar. Dem tillbad han och tände rökelse åt. 15Då blev Herren vred på Amasja och sände en profet till honom som sade: »Varför dyrkar du gudar som inte kunde rädda sitt eget folk ur ditt våld?« 16Men Amasja avbröt honom: »När gjorde vi dig till kunglig rådgivare? Sluta, annars blir du dödad!« Profeten slutade men sade: »Jag vet att Gud har beslutat att förgöra dig eftersom du gör så här och inte lyssnar till mina råd.«

17Kung Amasja av Juda höll rådslag och sände sedan bud till Israels kung Joash, son till Joachas, son till Jehu, och utmanade honom: »Låt oss mötas öga mot öga!« 18Israels kung Joash skickade detta svar till kung Amasja av Juda: »Tisteln på Libanon sände bud till cedern på Libanon: Ge din dotter till hustru åt min son! Men de vilda djuren på Libanon kom förbi och trampade ner tisteln. — 19Du skryter med att du slog edomeerna, och det har stigit dig åt huvudet så att du vill vinna ännu mera ära. Stanna hellre hemma! Varför utmana olyckan? Du skulle gå under och Juda med dig.« 20Men Amasja lyssnade inte på honom; så hade Gud styrt det för att ge dem i fiendens våld, eftersom de hade dyrkat edomeernas gudar. 21Israels kung Joash drog då ut, och vid Bet-Shemesh i Juda ställdes de öga mot öga, han och Judas kung Amasja. 22Judeerna besegrades av israeliterna och flydde var och en hem till sig. 23Israels kung Joash tillfångatog vid Bet-Shemesh Judas kung Amasja, son till Joash, son till Joachas, och förde honom till Jerusalem, där han rev ner 400 alnar av stadsmuren, från Efraimporten till Hörnporten. 24Han lade beslag på allt guld och silver och alla föremål som fanns i Guds hus — hos Oved-Edom — och kungapalatsets skatter. Dessutom tog han gisslan och återvände så till Samaria.

25Kung Amasja av Juda, Joashs son, levde i femton år efter det att kung Joash av Israel, Joachas son, hade dött. 26Amasjas historia i övrigt, från början till slut, har nedtecknats i boken om Judas och Israels kungar. 27När Amasja övergav Herren stämplade man mot honom i Jerusalem, och han flydde till Lakish, men de sammansvurna skickade dit folk som slog ihjäl honom. 28Sedan hämtades han med hästspann och begravdes bland sina fäder i Davids stad.