Bibel 2000 (B2000)
19

191Kung Joshafat av Juda återvände välbehållen hem till Jerusalem. 2Där möttes han av siaren Jehu, Hananis son, som sade: »Hur kan du hjälpa en ogudaktig och älska dem som hatar Herren? Det är därför Herren låter sin vrede drabba dig. 3Men du har också gjort något gott, du har utplånat asherapålarna i landet och lagt dig vinn om att dyrka Gud.«

Joshafat ordnar rättsväsendet

4Joshafat bodde nu i Jerusalem, men han for därifrån igen, ut bland folket, från Beer Sheva till Efraims bergsbygd, och fick dem att återvända till Herren, sina fäders Gud. 5Han insatte domare i landet, i var och en av befästningsstäderna i Juda, 6och han sade till dem: »Ge akt på vad ni gör, ty det är inte på människors vägnar ni dömer utan på Herrens, och han är med er när ni dömer. 7Låt fruktan för Herren vägleda er. Ge noga akt på vad ni gör, ty hos Herren, vår Gud, finns ingenting orätt, han är aldrig partisk, han kan inte mutas.« 8I Jerusalem insatte Joshafat några av leviterna och prästerna och israeliternas familjeöverhuvuden till att döma för Herrens räkning och avgöra rättstvister bland invånarna i staden, 9och han befallde dem: »Så här skall ni gå till väga, i fruktan för Herren, med trohet och hängivenhet: 10var gång en rättssak överlämnas till er av era ämbetsbröder ute i städerna, vare sig det gäller dråpmål eller tillämpningen av lag och bud, stadgar och regler, skall ni råda och varna dem så att de inte ådrar sig skuld inför Herren och vreden drabbar er och dem. På detta sätt skall ni gå till väga för att inte ådra er skuld. 11Översteprästen Amarja skall leda er i mål som rör Herren och Sevadja, Ismaels son, fursten av Juda, i mål som rör kronan, och leviterna skall vara era biträden. Gå till verket med kraft, må Herren vara med den som gör det goda.«

20

Herren ger Joshafat seger över grannfolk

201En tid därefter kom moabiterna och ammoniterna, och tillsammans med dem en del meuniter, för att angripa Joshafat. 2Joshafat fick rapport om att en stor skara fiender kommit mot honom från landet på andra sidan Döda havet, från Edom, och att de redan befann sig i Haseson Tamar, dvs. En-Gedi. 3Joshafat blev rädd och bestämde sig för att vända sig till Herren. Han utlyste en fasta i hela Juda, 4och judeerna samlades för att söka råd hos Herren. Från alla städer i Juda kom man för att söka Herrens hjälp.

5Joshafat ställde sig bland de församlade från Juda och Jerusalem i Herrens hus, framför den nya förgården, 6och han sade: »Herre, våra fäders Gud, det är du som är Gud i himlen och som råder över alla folkens riken. I din hand är kraft och styrka, och ingen kan stå emot dig. 7Du, vår Gud, drev bort invånarna i detta land för ditt folk Israel och gav det åt din vän Abrahams ättlingar för evigt. 8Där bosatte de sig, och där byggde de en helgedom åt dig, åt ditt namn, och sade: 9’Om olycka drabbar oss — straffande svärd, pest eller svält — skall vi ställa oss framför detta hus och inför dig, ty ditt namn bor i detta hus, och ropa till dig i vår nöd, och du skall höra det och hjälpa oss.’ 10Och nu vill ammoniterna och folk från Moab och Seirs bergsbygd — det var genom deras land du inte lät israeliterna gå när de kom från Egypten, utan de fick ta en omväg, och de utrotade dem inte — 11nu vill de löna oss genom att komma hit och driva undan oss från din egendom som du gav oss att ta i besittning. 12Vår Gud, straffa dem, ty vi står maktlösa mot denna stora skara som kommit emot oss. Vi vet inte vad vi skall göra, vi riktar våra blickar mot dig.«

13Alla judeer stod inför Herren med sina familjer, sina kvinnor och barn. 14Herrens ande kom över Jachasiel, son till Sakarja, son till Benaja, son till Jeiel, son till leviten Mattanja av Asafs ätt, där han stod mitt i församlingen, 15och han ropade: »Hör upp, alla judeer och invånare i Jerusalem och du, kung Joshafat! Så säger Herren till er: Ni skall inte vara rädda och förskräckta för denna stora skara, ty striden är inte er utan Guds. 16I morgon skall ni dra ut mot dem; de är på väg uppför Sisbranten, och ni kommer att möta dem där bäckravinen börjar, invid Jeruels öken. 17Men det är inte er sak att strida, ställ upp er och stå stilla; ni skall bli vittnen till den seger som Herren ger er, Juda och Jerusalem. Var inte rädda och förskräckta! Dra ut mot dem i morgon, Herren skall vara med er.« 18Och Joshafat föll ner med ansiktet mot marken, och alla judeer och invånare i Jerusalem kastade sig ner inför Herren och tillbad honom, 19medan leviterna av Kehats ätt, Korachs ättlingar, stod upp och prisade Herren, Israels Gud, med stark röst.

20När de tidigt nästa morgon drog ut mot Tekoas öken steg Joshafat fram och sade: »Hör på mig, judeer och invånare i Jerusalem! Låt er tro på Herren, er Gud, bestå, så skall ni bestå. Tro på hans profeter, så skall ni lyckas.« 21Efter att ha rådslagit med folket utsåg han sångare som i helig skrud skulle prisa Herren när de drog ut framför hären och sjunga: »Tacka Herren, evigt varar hans nåd.«

22När de började jubla och lovsjunga lät Herren ammoniterna och folket från Moab och Seirs bergsbygd som dragit ut mot Juda överrumplas, så att de blev slagna: 23ammoniterna och moabiterna vände sig mot folket från Seirs bergsbygd för att förinta dem och göra slut på dem, och när de hade utplånat folket från Seir hjälptes de åt att förgöra varandra. 24När judeerna kom fram till utsiktsplatsen vid öknen och blickade ut mot fiendehären såg de bara stupade, ingen hade undkommit. 25Joshafat och hans folk började ta byte, och de fann mängder av boskap, varor, kläder och dyrbarheter. De tog så mycket att de inte kunde bära allt. I tre dagar fortsatte de att plundra, så mycket fanns det. 26Men den fjärde dagen samlades de i Lovsångsdalen för att lovsjunga Herren, därför heter denna plats än i dag Lovsångsdalen.

27Alla män från Juda och Jerusalem vände om med Joshafat i spetsen och återvände glada hem till Jerusalem, eftersom Herren hade låtit dem glädjas över fiendens nederlag. 28De kom till Jerusalem och Herrens hus spelande på lyror, harpor och trumpeter. 29Gud lät alla riken fyllas av skräck när de hörde att Herren hade stridit mot Israels fiender. 30Joshafats rike hade lugn och ro, och hans Gud lät honom få fred på alla sidor.

31Joshafat var kung av Juda. Han var trettiofem år då han blev kung, och han regerade tjugofem år i Jerusalem. Hans mor hette Asuva, dotter till Shilchi. 32Joshafat följde i sin far Asas spår utan att vika av och gjorde det som var rätt i Herrens ögon. 33Ändå fick offerplatserna vara kvar, och folket fortsatte att vara likgiltigt för sina fäders Gud.

34Joshafats historia i övrigt, från början till slut, har nedtecknats i Jehus, Hananis sons, krönika som ingår i boken om Israels kungar.

35Efter en tid lierade sig kung Joshafat av Juda med Achasja, kungen av Israel, han som gjorde så mycket ont. 36Han slog sig samman med honom för att bygga skepp som skulle segla på Tarshish; de byggde skeppen i Esjon-Gever. 37Då profeterade Elieser från Maresha, Dodias son, mot Joshafat: »Eftersom du lierade dig med Achasja kommer Herren att krossa ditt verk.« Skeppen förliste och kunde aldrig segla till Tarshish.

21

211Joshafat gick till vila hos sina fäder och begravdes bland dem i Davids stad. Hans son Joram blev kung efter honom.

Joram kung över Juda

2Jorams bröder, söner till Joshafat, hette Asarja, Jechiel, Sakarja, Mikael och Shefatja. Alla dessa var söner till Joshafat, Israels kung. 3Deras far hade gett dem rika skänker, silver och guld och andra dyrbara gåvor, liksom befästningsstäder i Juda. Men kungadömet gav han åt Joram, eftersom han var den förstfödde.

4När Joram övertagit kungadömet efter sin far stärkte han sin ställning genom att avrätta alla sina bröder och några av Israels furstar. 5Joram var trettiotvå år då han blev kung, och han regerade åtta år i Jerusalem. 6Han följde de israelitiska kungarna i spåren, som Achavs familj hade gjort; så var han också gift med en dotter till Achav. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon. 7Ändå ville Herren inte utplåna Davids ätt, på grund av det förbund han slutit med David. Han hade lovat att en lampa alltid skulle brinna för honom och hans efterkommande. 8Under Jorams tid lösgjorde sig Edom från Judas överhöghet och tog sig en egen kung. 9Joram drog upp dit med sina furstar och alla vagnstrupperna. På natten gick han till anfall, men edomeerna, som omringat honom, slog honom och vagnsbefälhavarna. 10Sedan Edom bröt sig loss har det aldrig stått under Judas överhöghet. Vid samma tid lösgjorde sig också Livna från Judas överhöghet, eftersom Joram övergett Herren, sina fäders Gud. 11Han hade också inrättat offerplatser i Judas städer och förlett Jerusalems invånare till otrohet och lockat Juda till avfall.

12Då kom ett brev till Joram från profeten Elia, där det stod: »Så säger Herren, din fader Davids Gud: Du har inte följt din far Joshafat och kung Asa av Juda i spåren 13utan följt Israels kungar, och du har förlett Juda och Jerusalems invånare till otrohet på samma sätt som Achavs ätt gjorde och till och med dödat dina bröder, din fars söner, som var bättre än du. 14Därför skall Herren utsätta ditt folk, dina söner, dina hustrur och allt du äger för en svår hemsökelse, 15och du själv skall drabbas av svåra plågor, en sjukdom i inälvorna, så att de till sist faller ut till följd av sjukdomen.«

16Herren uppeggade filisteerna och de araber som bodde nära kushiterna mot Joram, 17så att de drog upp mot Juda. De trängde in i landet och förde bort allt de fann i kungens palats, och likaså hans söner och hustrur, så att Joram bara hade sin yngste son, Joachas, kvar. 18Efter allt detta lät Herren honom drabbas av en obotlig sjukdom i inälvorna. 19En tid senare, efter ett par år, föll hans inälvor ut till följd av sjukdomen, och han dog under svåra smärtor. Folket tände ingen eld till hans ära som de gjort för hans fäder.

20Joram var trettiotvå år då han blev kung, och han regerade åtta år i Jerusalem. Han gick bort, saknad av ingen, och han begravdes i Davids stad, dock inte i kungagravarna.