Bibel 2000 (B2000)
18

Profeten Mika, Jimlas son

181Joshafat hade vunnit stor rikedom och ära, och han knöt släktskapsband med Achav. 2Efter några år kom han på besök till Achav i Samaria, och Achav slaktade mängder av får och oxar åt honom och folket han hade med sig och lockade honom att tåga mot Ramot i Gilead. 3Achav, Israels kung, frågade Joshafat, Judas kung, om denne ville dra ut med honom mot Ramot i Gilead. Han svarade: »Jag och du är ett, mitt folk skall liksom ditt vara med dig i striden.« 4Men Joshafat bad den israelitiske kungen att först söka råd hos Herren. 5Då samlade Israels kung profeterna, 400 man. »Skall vi angripa Ramot i Gilead eller skall jag låta bli?« frågade han. Profeterna svarade: »Angrip staden! Gud skall låta den falla i kungens händer.« 6Men Joshafat undrade: »Finns här ingen annan Herrens profet vi kan fråga?« — 7»Jo«, sade Israels kung, »det finns en till som kan fråga Herren åt oss. Men jag kan inte fördra den mannen, han profeterar aldrig något gott för min räkning utan alltid bara ont. Han heter Mika, Jimlas son.« Joshafat svarade: »Säg inte så, konung.« 8Då ropade Israels kung på en hovman och befallde honom att genast hämta Mika.

9På tröskplatsen vid Samarias stadsport satt Israels kung och Judas kung Joshafat på var sin tron; de satt där klädda i sina skrudar, medan alla profeterna höll på att profetera inför dem. 10Sidkia, Kenaanas son, hade gjort sig horn av järn, och han ropade: »Så säger Herren: Med dessa skall du stånga Aram sönder och samman.« 11Alla de andra profeterade på samma sätt: »Angrip Ramot i Gilead, och du skall lyckas. Herren skall låta staden falla i kungens händer.«

12Budbäraren som hade gått för att kalla på Mika sade till honom: »Profeterna förkunnar med en mun framgång för kungen. Låt nu dina ord stämma med deras och lova framgång.«

13»Så sant Herren lever«, svarade Mika, »vad min Gud säger, det skall jag frambära.« 14När han sedan kom inför kungen frågade denne: »Mika, skall vi angripa Ramot i Gilead eller skall jag låta bli?« Mika svarade: »Gå till angrepp, och ni skall lyckas; de skall falla i era händer.« 15Men kungen sade: »Hur många gånger skall jag besvärja dig att inte säga annat än sanningen när du talar till mig i Herrens namn?« 16Då sade Mika: »Jag såg alla israeliterna skingrade över bergen, som får utan herde. Och Herren sade: De har ingen ledare. De skall återvända hem i fred, var och en till sitt.«

17Då vände sig Israels kung till Joshafat: »Var det inte det jag sade? Han profeterar aldrig något gott för min räkning, bara ont.« 18Men Mika fortsatte: »Lyssna då till vad Herren säger. Jag såg Herren sitta på sin tron, och hela den himmelska hären stod till höger och till vänster om honom. 19Och Herren sade: Vem kan förleda Achav, Israels kung, så att han tågar mot Ramot i Gilead och stupar där? — Den ene svarade ett, den andre ett annat. 20Då steg en ande fram och ställde sig inför Herren och sade: Jag kan förleda honom. Herren frågade: Hur? 21och anden svarade: Jag går dit och talar som en lögnens ande genom alla hans profeter. Herren sade: Förled honom du, du kommer att lyckas. Gå och gör som du sagt. — 22Nu har alltså Herren låtit en lögnens ande tala genom dessa dina profeter. Han har bestämt att olyckan skall drabba dig.« 23Sidkia, Kenaanas son, gick då fram och gav Mika en örfil och sade: »Skulle Herrens ande ha lämnat mig för att tala med dig i stället?« 24Mika svarade: »Det skall du bli varse den dag du måste springa och gömma dig längst in i huset.«

25Israels kung befallde att de skulle gripa Mika och överlämna honom åt stadskommendanten Amon och åt kungens son Joash 26och säga till dem: »Så säger kungen: Sätt den här mannen i fängelse på vatten och bröd tills jag återvänder välbehållen.« 27Men Mika sade: »Skulle du återvända välbehållen, då har Herren inte talat genom mig.«

Mika sade: »Hör, alla folk …«

Achav stupar. Joshafat tillrättavisas av Jehu

28Israels kung och Joshafat, Judas kung, tågade nu mot Ramot i Gilead, 29och Israels kung sade till Joshafat: »Jag måste vara förklädd under kampen, men du kan bära dina egna kläder.« Och Israels kung förklädde sig, och de gav sig ut i striden. 30Arameerkungen hade gett sina vagnsbefälhavare order att inte inlåta sig i strid med någon, hög eller låg, utom med Israels kung. 31När vagnsbefälhavarna nu fick syn på Joshafat tänkte de: »Där är kungen av Israel.« De omringade honom och skulle just gå till anfall då Joshafat höjde ett rop. Och Herren hjälpte honom, Gud lockade bort dem från honom. 32När de märkte att det inte var Israels kung lät de honom vara.

33Men en man som spände sin båge och sköt på måfå råkade träffa Israels kung i en skarv på rustningen. Kungen sade åt kusken att vända om och föra honom ut ur striden, eftersom han var sårad. 34Kampen var dock hela dagen så hård att Israels kung fick stå kvar i vagnen under striden mot arameerna ända till kvällen, och vid solnedgången dog han.

19

191Kung Joshafat av Juda återvände välbehållen hem till Jerusalem. 2Där möttes han av siaren Jehu, Hananis son, som sade: »Hur kan du hjälpa en ogudaktig och älska dem som hatar Herren? Det är därför Herren låter sin vrede drabba dig. 3Men du har också gjort något gott, du har utplånat asherapålarna i landet och lagt dig vinn om att dyrka Gud.«

Joshafat ordnar rättsväsendet

4Joshafat bodde nu i Jerusalem, men han for därifrån igen, ut bland folket, från Beer Sheva till Efraims bergsbygd, och fick dem att återvända till Herren, sina fäders Gud. 5Han insatte domare i landet, i var och en av befästningsstäderna i Juda, 6och han sade till dem: »Ge akt på vad ni gör, ty det är inte på människors vägnar ni dömer utan på Herrens, och han är med er när ni dömer. 7Låt fruktan för Herren vägleda er. Ge noga akt på vad ni gör, ty hos Herren, vår Gud, finns ingenting orätt, han är aldrig partisk, han kan inte mutas.« 8I Jerusalem insatte Joshafat några av leviterna och prästerna och israeliternas familjeöverhuvuden till att döma för Herrens räkning och avgöra rättstvister bland invånarna i staden, 9och han befallde dem: »Så här skall ni gå till väga, i fruktan för Herren, med trohet och hängivenhet: 10var gång en rättssak överlämnas till er av era ämbetsbröder ute i städerna, vare sig det gäller dråpmål eller tillämpningen av lag och bud, stadgar och regler, skall ni råda och varna dem så att de inte ådrar sig skuld inför Herren och vreden drabbar er och dem. På detta sätt skall ni gå till väga för att inte ådra er skuld. 11Översteprästen Amarja skall leda er i mål som rör Herren och Sevadja, Ismaels son, fursten av Juda, i mål som rör kronan, och leviterna skall vara era biträden. Gå till verket med kraft, må Herren vara med den som gör det goda.«

20

Herren ger Joshafat seger över grannfolk

201En tid därefter kom moabiterna och ammoniterna, och tillsammans med dem en del meuniter, för att angripa Joshafat. 2Joshafat fick rapport om att en stor skara fiender kommit mot honom från landet på andra sidan Döda havet, från Edom, och att de redan befann sig i Haseson Tamar, dvs. En-Gedi. 3Joshafat blev rädd och bestämde sig för att vända sig till Herren. Han utlyste en fasta i hela Juda, 4och judeerna samlades för att söka råd hos Herren. Från alla städer i Juda kom man för att söka Herrens hjälp.

5Joshafat ställde sig bland de församlade från Juda och Jerusalem i Herrens hus, framför den nya förgården, 6och han sade: »Herre, våra fäders Gud, det är du som är Gud i himlen och som råder över alla folkens riken. I din hand är kraft och styrka, och ingen kan stå emot dig. 7Du, vår Gud, drev bort invånarna i detta land för ditt folk Israel och gav det åt din vän Abrahams ättlingar för evigt. 8Där bosatte de sig, och där byggde de en helgedom åt dig, åt ditt namn, och sade: 9’Om olycka drabbar oss — straffande svärd, pest eller svält — skall vi ställa oss framför detta hus och inför dig, ty ditt namn bor i detta hus, och ropa till dig i vår nöd, och du skall höra det och hjälpa oss.’ 10Och nu vill ammoniterna och folk från Moab och Seirs bergsbygd — det var genom deras land du inte lät israeliterna gå när de kom från Egypten, utan de fick ta en omväg, och de utrotade dem inte — 11nu vill de löna oss genom att komma hit och driva undan oss från din egendom som du gav oss att ta i besittning. 12Vår Gud, straffa dem, ty vi står maktlösa mot denna stora skara som kommit emot oss. Vi vet inte vad vi skall göra, vi riktar våra blickar mot dig.«

13Alla judeer stod inför Herren med sina familjer, sina kvinnor och barn. 14Herrens ande kom över Jachasiel, son till Sakarja, son till Benaja, son till Jeiel, son till leviten Mattanja av Asafs ätt, där han stod mitt i församlingen, 15och han ropade: »Hör upp, alla judeer och invånare i Jerusalem och du, kung Joshafat! Så säger Herren till er: Ni skall inte vara rädda och förskräckta för denna stora skara, ty striden är inte er utan Guds. 16I morgon skall ni dra ut mot dem; de är på väg uppför Sisbranten, och ni kommer att möta dem där bäckravinen börjar, invid Jeruels öken. 17Men det är inte er sak att strida, ställ upp er och stå stilla; ni skall bli vittnen till den seger som Herren ger er, Juda och Jerusalem. Var inte rädda och förskräckta! Dra ut mot dem i morgon, Herren skall vara med er.« 18Och Joshafat föll ner med ansiktet mot marken, och alla judeer och invånare i Jerusalem kastade sig ner inför Herren och tillbad honom, 19medan leviterna av Kehats ätt, Korachs ättlingar, stod upp och prisade Herren, Israels Gud, med stark röst.

20När de tidigt nästa morgon drog ut mot Tekoas öken steg Joshafat fram och sade: »Hör på mig, judeer och invånare i Jerusalem! Låt er tro på Herren, er Gud, bestå, så skall ni bestå. Tro på hans profeter, så skall ni lyckas.« 21Efter att ha rådslagit med folket utsåg han sångare som i helig skrud skulle prisa Herren när de drog ut framför hären och sjunga: »Tacka Herren, evigt varar hans nåd.«

22När de började jubla och lovsjunga lät Herren ammoniterna och folket från Moab och Seirs bergsbygd som dragit ut mot Juda överrumplas, så att de blev slagna: 23ammoniterna och moabiterna vände sig mot folket från Seirs bergsbygd för att förinta dem och göra slut på dem, och när de hade utplånat folket från Seir hjälptes de åt att förgöra varandra. 24När judeerna kom fram till utsiktsplatsen vid öknen och blickade ut mot fiendehären såg de bara stupade, ingen hade undkommit. 25Joshafat och hans folk började ta byte, och de fann mängder av boskap, varor, kläder och dyrbarheter. De tog så mycket att de inte kunde bära allt. I tre dagar fortsatte de att plundra, så mycket fanns det. 26Men den fjärde dagen samlades de i Lovsångsdalen för att lovsjunga Herren, därför heter denna plats än i dag Lovsångsdalen.

27Alla män från Juda och Jerusalem vände om med Joshafat i spetsen och återvände glada hem till Jerusalem, eftersom Herren hade låtit dem glädjas över fiendens nederlag. 28De kom till Jerusalem och Herrens hus spelande på lyror, harpor och trumpeter. 29Gud lät alla riken fyllas av skräck när de hörde att Herren hade stridit mot Israels fiender. 30Joshafats rike hade lugn och ro, och hans Gud lät honom få fred på alla sidor.

31Joshafat var kung av Juda. Han var trettiofem år då han blev kung, och han regerade tjugofem år i Jerusalem. Hans mor hette Asuva, dotter till Shilchi. 32Joshafat följde i sin far Asas spår utan att vika av och gjorde det som var rätt i Herrens ögon. 33Ändå fick offerplatserna vara kvar, och folket fortsatte att vara likgiltigt för sina fäders Gud.

34Joshafats historia i övrigt, från början till slut, har nedtecknats i Jehus, Hananis sons, krönika som ingår i boken om Israels kungar.

35Efter en tid lierade sig kung Joshafat av Juda med Achasja, kungen av Israel, han som gjorde så mycket ont. 36Han slog sig samman med honom för att bygga skepp som skulle segla på Tarshish; de byggde skeppen i Esjon-Gever. 37Då profeterade Elieser från Maresha, Dodias son, mot Joshafat: »Eftersom du lierade dig med Achasja kommer Herren att krossa ditt verk.« Skeppen förliste och kunde aldrig segla till Tarshish.