Bibel 2000 (B2000)
16

161men under hans trettiosjätte regeringsår tågade kung Basha av Israel mot Juda och befäste Rama för att på det sättet avskära förbindelserna för kung Asa av Juda. 2Då hämtade Asa silver och guld ur skattkamrarna i Herrens hus och kungapalatset och skickade det till arameerkungen i Damaskus, Ben-Hadad, och lät säga: 3»Ett förbund består mellan mig och dig, liksom mellan min far och din far. Jag sänder dig här silver och guld; bryt nu ditt förbund med kung Basha av Israel, så att han lämnar mig i fred.« 4Ben-Hadad gick med på kung Asas förslag och skickade sina befälhavare mot Israels städer, och de erövrade Ijon, Dan, Avel Majim och alla förrådsstäder i Naftali. 5När Basha fick underrättelse om detta avbröt han befästningsarbetena vid Rama och lät all verksamhet där upphöra. 6Då tog kung Asa med sig alla judeer, och de förde bort sten och virke som Basha använt till befästningarna vid Rama. Han befäste med detta Geva och Mispa.

7Vid den tiden kom siaren Hanani till Asa, kungen av Juda, och sade till honom: »Du förlitade dig på kungen av Aram och inte på Herren, din Gud, därför får du inte den arameiske kungens här i din makt. 8Kushiterna och libyerna hade ju en stor här med mängder av vagnar och ryttare, men eftersom du förlitade dig på Herren gav han dem i ditt våld. 9Herrens ögon överblickar hela jorden, för att han skall kunna stärka dem som av hela sitt hjärta håller sig till honom. Denna gång har du handlat som en dåre, och hädanefter kommer du alltid att vara i krig.« 10Asa blev ursinnig på siaren, och han satte honom i stocken, så rasande blev han. Även mot andra i sitt folk gick Asa våldsamt fram vid den tiden.

11Asas historia, från början till slut, har nedtecknats i boken om Judas och Israels kungar. 12Under sitt trettionionde regeringsår drabbades Asa av en svår åkomma i fötterna. Men inte ens under sin sjukdom sökte han sig till Herren utan till läkare. 13Asa gick till vila hos sina fäder; han dog under sitt fyrtioförsta regeringsår 14och begravdes i den grav han låtit hugga ut åt sig i Davids stad. Man lade honom på en bädd som fyllts med kryddor och en konstfärdig blandning av alla slags örter, och man tände en mycket stor eld till hans ära.

17

Joshafat kung över Juda

171Asas son Joshafat blev kung efter honom, och han stärkte sin ställning i Israel. 2Han förlade trupper i befästningsstäderna i Juda och insatte kommendanter i Juda och i de städer i Efraim som hans far Asa hade erövrat. 3Herren var med Joshafat, eftersom han handlade som hans far till en början hade gjort och inte dyrkade baalsgudarna 4utan dyrkade sin fars Gud och följde hans bud; han gjorde inte som Israel. 5Herren befäste hans kungamakt, hela Juda kom med gåvor till Joshafat, och han vann stor rikedom och ära. 6Med stolthet följde han Herrens vägar, och han avskaffade också offerplatserna och asherapålarna i Juda.

7Under sitt tredje regeringsår sände han ut ämbetsmännen Ben-Hajil, Obadja, Sakarja, Netanel och Mika för att undervisa i Judas städer. 8De åtföljdes av leviterna Shemaja, Netanja, Sevadja, Asael, Shemiramot, Jonatan, Adonia och Tobia, och med dem följde prästerna Elishama och Joram. 9När de undervisade i Juda förde de med sig Herrens lagbok; de for runt till alla Judas städer och undervisade bland folket.

10Herren lät alla riken runt Juda fyllas av skräck, och de gav sig inte i krig med Joshafat. 11Från filisteerna kom man med en last av silver som gåva till Joshafat, och araberna kom till honom med småboskap: 7 700 baggar och 7 700 bockar. 12Så blev Joshafat mäktigare och mäktigare, och han byggde borgar och förrådsstäder i Juda. 13Han lät utföra stora arbeten i Judas städer, och i Jerusalem hade han soldater, tappra kämpar, 14som var indelade i avdelningar familj för familj. De högsta officerarna i Juda var: general Adna, som hade 300 000 tappra kämpar, 15och vid hans sida general Jochanan, som hade 280 000 man, 16och vid hans sida Amasja, Sikris son, som frivilligt ställt sig i Herrens tjänst och som hade 200 000 tappra kämpar. 17Och från Benjamin: den tappre kämpen Eljada, som hade 200 000 man beväpnade med båge och sköld, 18och vid hans sida Josavad, som hade 180 000 stridsrustade män. 19Dessa stod i kungens tjänst, förutom de män som kungen förlagt i de befästa städerna runt om i Juda.

18

Profeten Mika, Jimlas son

181Joshafat hade vunnit stor rikedom och ära, och han knöt släktskapsband med Achav. 2Efter några år kom han på besök till Achav i Samaria, och Achav slaktade mängder av får och oxar åt honom och folket han hade med sig och lockade honom att tåga mot Ramot i Gilead. 3Achav, Israels kung, frågade Joshafat, Judas kung, om denne ville dra ut med honom mot Ramot i Gilead. Han svarade: »Jag och du är ett, mitt folk skall liksom ditt vara med dig i striden.« 4Men Joshafat bad den israelitiske kungen att först söka råd hos Herren. 5Då samlade Israels kung profeterna, 400 man. »Skall vi angripa Ramot i Gilead eller skall jag låta bli?« frågade han. Profeterna svarade: »Angrip staden! Gud skall låta den falla i kungens händer.« 6Men Joshafat undrade: »Finns här ingen annan Herrens profet vi kan fråga?« — 7»Jo«, sade Israels kung, »det finns en till som kan fråga Herren åt oss. Men jag kan inte fördra den mannen, han profeterar aldrig något gott för min räkning utan alltid bara ont. Han heter Mika, Jimlas son.« Joshafat svarade: »Säg inte så, konung.« 8Då ropade Israels kung på en hovman och befallde honom att genast hämta Mika.

9På tröskplatsen vid Samarias stadsport satt Israels kung och Judas kung Joshafat på var sin tron; de satt där klädda i sina skrudar, medan alla profeterna höll på att profetera inför dem. 10Sidkia, Kenaanas son, hade gjort sig horn av järn, och han ropade: »Så säger Herren: Med dessa skall du stånga Aram sönder och samman.« 11Alla de andra profeterade på samma sätt: »Angrip Ramot i Gilead, och du skall lyckas. Herren skall låta staden falla i kungens händer.«

12Budbäraren som hade gått för att kalla på Mika sade till honom: »Profeterna förkunnar med en mun framgång för kungen. Låt nu dina ord stämma med deras och lova framgång.«

13»Så sant Herren lever«, svarade Mika, »vad min Gud säger, det skall jag frambära.« 14När han sedan kom inför kungen frågade denne: »Mika, skall vi angripa Ramot i Gilead eller skall jag låta bli?« Mika svarade: »Gå till angrepp, och ni skall lyckas; de skall falla i era händer.« 15Men kungen sade: »Hur många gånger skall jag besvärja dig att inte säga annat än sanningen när du talar till mig i Herrens namn?« 16Då sade Mika: »Jag såg alla israeliterna skingrade över bergen, som får utan herde. Och Herren sade: De har ingen ledare. De skall återvända hem i fred, var och en till sitt.«

17Då vände sig Israels kung till Joshafat: »Var det inte det jag sade? Han profeterar aldrig något gott för min räkning, bara ont.« 18Men Mika fortsatte: »Lyssna då till vad Herren säger. Jag såg Herren sitta på sin tron, och hela den himmelska hären stod till höger och till vänster om honom. 19Och Herren sade: Vem kan förleda Achav, Israels kung, så att han tågar mot Ramot i Gilead och stupar där? — Den ene svarade ett, den andre ett annat. 20Då steg en ande fram och ställde sig inför Herren och sade: Jag kan förleda honom. Herren frågade: Hur? 21och anden svarade: Jag går dit och talar som en lögnens ande genom alla hans profeter. Herren sade: Förled honom du, du kommer att lyckas. Gå och gör som du sagt. — 22Nu har alltså Herren låtit en lögnens ande tala genom dessa dina profeter. Han har bestämt att olyckan skall drabba dig.« 23Sidkia, Kenaanas son, gick då fram och gav Mika en örfil och sade: »Skulle Herrens ande ha lämnat mig för att tala med dig i stället?« 24Mika svarade: »Det skall du bli varse den dag du måste springa och gömma dig längst in i huset.«

25Israels kung befallde att de skulle gripa Mika och överlämna honom åt stadskommendanten Amon och åt kungens son Joash 26och säga till dem: »Så säger kungen: Sätt den här mannen i fängelse på vatten och bröd tills jag återvänder välbehållen.« 27Men Mika sade: »Skulle du återvända välbehållen, då har Herren inte talat genom mig.«

Mika sade: »Hör, alla folk …«

Achav stupar. Joshafat tillrättavisas av Jehu

28Israels kung och Joshafat, Judas kung, tågade nu mot Ramot i Gilead, 29och Israels kung sade till Joshafat: »Jag måste vara förklädd under kampen, men du kan bära dina egna kläder.« Och Israels kung förklädde sig, och de gav sig ut i striden. 30Arameerkungen hade gett sina vagnsbefälhavare order att inte inlåta sig i strid med någon, hög eller låg, utom med Israels kung. 31När vagnsbefälhavarna nu fick syn på Joshafat tänkte de: »Där är kungen av Israel.« De omringade honom och skulle just gå till anfall då Joshafat höjde ett rop. Och Herren hjälpte honom, Gud lockade bort dem från honom. 32När de märkte att det inte var Israels kung lät de honom vara.

33Men en man som spände sin båge och sköt på måfå råkade träffa Israels kung i en skarv på rustningen. Kungen sade åt kusken att vända om och föra honom ut ur striden, eftersom han var sårad. 34Kampen var dock hela dagen så hård att Israels kung fick stå kvar i vagnen under striden mot arameerna ända till kvällen, och vid solnedgången dog han.