Bibel 2000 (B2000)
4

41och vad Samuel sade nådde ut till hela Israel.

Filisteerna tar Herrens ark

Israels folk drog ut för att strida mot filisteerna. De slog läger vid Even Haeser, och filisteerna slog läger vid Afek. 2Sedan ställde filisteerna upp till strid, och kampen blev hård. Israeliterna besegrades, och omkring 4 000 man stupade på slagfältet. 3När folket kom tillbaka till lägret sade de äldste i Israel: »Varför har Herren i dag tillfogat oss detta nederlag mot filisteerna? Låt oss hämta Herrens förbundsark från Shilo, så att den finns ibland oss och räddar oss ur våra fienders våld.« 4Man sände bud till Shilo och lät hämta Herren Sebaots förbundsark, hans som tronar på keruberna. Och Elis båda söner Hofni och Pinechas följde Guds ark.

5När Herrens förbundsark kom in i lägret höjde alla israeliterna ett jubelrop så att marken skalv. 6Filisteerna hörde det och sade: »Vad är det hebreerna jublar åt?« Då de fick veta att Herrens ark hade kommit till lägret 7blev de förskräckta: »Deras gud har kommit till lägret! Ve oss«, ropade de, »något sådant har aldrig förut hänt. 8Ve oss, vem skall rädda oss undan denne väldige gud, han som slog egypterna med alla slags plågor i öknen? 9Men fatta mod, filisteer, och visa er som män, så att ni inte blir slavar under hebreerna, liksom de har varit under er. Kämpa nu som män!« 10Så gick filisteerna till angrepp, och israeliterna blev slagna och flydde var och en hem till sig. Det var ett svårt nederlag; Israel förlorade 30 000 man i stupade. 11Guds ark togs som byte, och Elis båda söner Hofni och Pinechas blev dödade.

12En man ur Benjamins stam sprang från slagfältet till Shilo och kom fram samma dag. Han hade rivit sönder sina kläder och strött jord på huvudet. 13Eli, som var full av oro för Guds ark, satt på en stol vid porten vänd mot vägen. När mannen kom in i staden och berättade vad som hänt brast alla ut i klagan. 14Eli hörde ropen och undrade vad det var för oväsen. Mannen skyndade fram till honom och berättade. 15Eli var nu nittioåtta år gammal och kunde inte längre se för starr. 16Mannen sade: »Det är jag som har kommit från slagfältet, jag flydde därifrån i dag.« — »Hur har det gått, min son«, frågade Eli, 17och budbäraren svarade: »Israeliterna har drivits på flykten av filisteerna, och många har stupat. Också dina båda söner är döda, Hofni och Pinechas, och Guds ark är tagen.« 18När han nämnde Guds ark föll Eli baklänges från sin stol vid porten, och gammal och tung som han var bröt han nacken och dog. I fyrtio år hade han då varit domare över Israel.

19Elis svärdotter, Pinechas hustru, väntade barn och skulle snart föda. Då hon fick höra att Guds ark var tagen och hennes svärfar och make döda, kom värkarna över henne och hon kröp ihop och födde sitt barn. 20Hon var döende, och kvinnorna som hjälpte henne sade: »Var lugn, du har fött en son.« Men hon svarade inte, hon hörde inte på. 21Hon gav pojken namnet I-Kavod, »ty«, sade hon, »härligheten har vikit från Israel«. Hon tänkte på Guds ark som var borta och på sin svärfar och sin make 22och sade: »Härligheten har vikit från Israel, ty Guds ark är borta.«

5

Arken hos filisteerna

51Filisteerna tog med sig Guds ark från Even Haeser till Ashdod 2och ställde den i guden Dagons tempel, bredvid Dagon. 3Tidigt följande morgon fann folket i Ashdod Dagon liggande framstupa på marken framför Herrens ark. Då tog de Dagon och ställde tillbaka honom på plats. 4Morgonen därpå fick de återigen se Dagon ligga framstupa på marken framför Herrens ark. Huvudet och händerna hade slagits av mot tröskeln, endast bålen var kvar av honom. 5Därför är det än i dag så att varken Dagons präster eller de som besöker hans tempel i Ashdod trampar på tröskeln.

6Herrens hand vilade tungt över folket i Ashdod, både i själva staden och på landsbygden: han höll dem i skräck och ansatte dem med bölder. 7När de såg vad som hände sade de: »Vi kan inte ha kvar Israels Guds ark hos oss, hans hand slår hårt mot oss och mot vår gud Dagon.« 8Därför tillkallade de filisteernas alla hövdingar och frågade: »Vad skall vi göra med Israels Guds ark?« De svarade: »Guds ark skall flyttas till Gat.« Så förde de arken till Gat, 9men då den kom dit fick staden känna av Herrens hand. Skräck och förvirring spred sig, ty Herren hemsökte alla, både stora och små, och det slog ut bölder på dem. 10Då förde de Guds ark till Ekron, men när den kom dit ropade männen där i sin förfäran: »De har skickat på oss Israels Guds ark för att döda oss och alla de våra.« 11Filisteernas alla hövdingar tillkallades, och folket krävde att Israels Guds ark skulle skickas tillbaka dit där den hörde hemma, så att den inte dödade dem alla. Hela staden hade nämligen gripits av våldsam skräck, så tungt var trycket av Herrens hand. 12De som inte dog drabbades av bölder, och klagoropet från staden steg mot himlen.

6

Arken åter till Israel

61Då filisteerna hade haft Herrens ark hos sig i sju månader, 2vände de sig till sina präster och spåmän. »Vad skall vi göra med Herrens ark?« frågade de. »På vilket sätt skall vi skicka tillbaka den?« 3De fick till svar: »Om ni vill bli av med Israels Guds ark skall ni inte skicka i väg den utan gåvor; ni måste ge honom gottgörelse. Då blir ni botade, och ni får veta varför han inte släpper sitt grepp om er.« — 4»Vad skall vi ge för gottgörelse?« frågade de, och prästerna och spåmännen svarade: »Fem bölder av guld och fem råttor av guld, lika många som hövdingarna i landet. Samma hemsökelse har ju drabbat alla, också era hövdingar. 5Ni skall göra avbildningar av era bölder och av råttorna som härjar ert land, och därmed ära Israels Gud. Då kanske han släpper sitt grepp om er och era gudar och ert land. 6Varför förhärdar ni er, så som egypterna och farao gjorde? Sedan de hade fått känna av Herrens makt måste de släppa israeliterna fria och låta dem gå. 7Nu skall ni ta en ny vagn och två kor som nyligen har kalvat och aldrig har gått under ett ok. Spänn dem för vagnen. Kalvarna skall ni ta ifrån dem och föra hem. 8Ställ sedan Herrens ark på vagnen. Guldfigurerna som ni lämnar honom som gottgörelse skall ni lägga i ett skrin bredvid arken. Skicka så i väg den. 9Men se noga efter: om arken tar vägen upp mot Bet-Shemesh, då är det Herren som har tillfogat oss allt detta elände. I annat fall vet vi att det inte är hans hand som har slagit oss. Allt har då hänt av en slump.«

10Filisteerna gjorde så. De tog två kor som nyligen hade kalvat och spände för vagnen men höll kvar deras kalvar hemma. 11Sedan ställde de Herrens ark på vagnen och likaså skrinet med guldråttorna och avbildningarna av bölderna. 12Korna gick raka vägen mot Bet-Shemesh utan att vika av åt vare sig höger eller vänster, och hela vägen råmade de. Filisteernas hövdingar följde efter dem ända till Bet-Shemeshs område.

13Folket i staden höll just på att skörda vete nere i dalen. De tittade upp och fick se arken, och den synen gjorde dem glada. 14Vagnen stannade vid en stor sten på den åker som tillhörde Josua, en av invånarna i Bet-Shemesh. De högg upp träet från vagnen och offrade korna som brännoffer åt Herren. 15Leviterna hade lyft ner Herrens ark och skrinet med guldfigurerna och ställt alltsammans på den stora stenen. Invånarna i Bet-Shemesh frambar denna dag brännoffer och slaktoffer till Herren. 16De fem filisteiska hövdingarna bevittnade allt detta och återvände till Ekron samma dag.

17Av de guldbölder som filisteerna lämnade som gottgörelse åt Herren var en för Ashdod, en för Gaza, en för Ashkelon, en för Gat och en för Ekron. 18Råttorna av guld var lika många som de filisteiska städer där de fem hövdingarna härskade, både befästa städer och byar på landet. Den stora stenen som de ställde Herrens ark på står ännu i denna dag på Josuas åker i Bet-Shemesh.

19Men Jekonjas släkt hade inte deltagit i den allmänna glädjen i Bet-Shemesh vid åsynen av Herrens ark. Därför dräpte Herren sjuttio av dem, och folket höll dödsklagan på grund av den manspillan som han hade vållat. 20»Vem kan bestå inför Herren, denne helige Gud«, frågade man i Bet-Shemesh, »och vem skall ta emot arken, så att den kommer härifrån?« 21De sände då bud till Kirjat-Jearim: »Filisteerna har lämnat tillbaka Herrens ark. Kom nu och hämta upp den till er.«