Bibel 2000 (B2000)
2

Hannas lovsång

21Så bad Hanna:

»Mitt hjärta jublar över Herren,

jag kan bära huvudet högt.

Jag kan skratta åt mina fiender

i glädje över att du räddat mig.

2Ingen är helig som Herren,

det finns ingen utom du,

ingen klippa är fast som vår Gud.

3Sluta upp med ert stolta skryt,

spara de fräcka orden,

ty Herren är en Gud som vet allt,

han väger varje gärning.

4Hjältarnas båge är bruten,

men de svaga rustas med ny kraft.

5De som var mätta måste slava för brödet,

de som hungrade vilar från mödan.

Sju söner får den ofruktsamma,

medan den barnrika vissnar bort.

6Herren dödar och ger liv,

leder ner i dödsriket och räddar därifrån.

7Herren gör fattig och han gör rik,

han förnedrar och han upphöjer.

8Den hjälplöse reser han ur gruset,

den fattige lyfter han ur dyn.

Han ger dem rum bland furstar

och låter dem trona på hedersplats.

Ty jordens fästen tillhör Herren,

på dem har han lagt jordens rund.

9Herren skyddar sina trognas steg,

men de onda går under i mörkret,

av egen kraft lyckas ingen.

10Herrens fiender krossas

när den Högste dundrar i himlen.

Herren dömer jordens alla länder,

åt sin konung ger han styrka,

lyfter högt sin smordes spira.«

Domen över Eli och hans söner

11Elkana återvände hem till Rama, medan pojken stannade kvar och tjänade Herren under prästen Eli. 12Men Elis söner var ondsinta människor och frågade inte efter Herren. 13Så här brukade prästerna gå till väga mot folket: när någon bar fram ett slaktoffer och höll på att koka köttet, kom en prästtjänare med sin treuddiga gaffel 14och körde ner den i kitteln, pannan, grytan eller krukan; allt som fastnade på gaffeln tog prästen som sin del. Så gjorde de mot alla israeliter som kom till Shilo. 15Ibland hann man inte ens bränna fettet förrän prästtjänaren kom och sade till den som offrade: »Lämna kött att steka åt prästen, han vill inte ha det kokt utan rått.« 16När då den andre invände: »Först måste fettet brännas, sedan får du ta så mycket du vill«, svarade prästtjänaren att han ville ha köttet genast, annars skulle han ta det med våld. 17De unga männen syndade svårt inför Herren själv, när de på detta sätt vanhedrade hans offergåvor.

18Men Samuel gjorde sin tjänst hos Herren, redan som gosse bar han en efod av linne. 19Varje år sydde hans mor en liten mantel åt honom och tog den med sig, när hon och hennes man kom för det årliga offret. 20Då välsignade Eli Elkana och hans hustru och sade: »Må Herren ge dig barn med denna kvinna i stället för den son som hon har lämnat åt Herren.«

Sedan gick de hem igen. 21Och Herren glömde inte Hanna: hon födde ytterligare tre söner och två döttrar. Men gossen Samuel växte upp hos Herren.

22Eli var nu mycket gammal. När han hörde hur hans söner behandlade israeliterna och hur de låg med kvinnorna som gjorde tjänst vid ingången till uppenbarelsetältet, 23sade han till dem: »Varför gör ni så? Överallt får jag höra om era ogärningar. 24Mina söner, nu är det nog! Ni har dåligt rykte bland Herrens folk. 25Om en människa syndar mot en annan, kan Gud medla. Men om någon syndar mot Herren, vem kan då medla?« De lyssnade dock inte på sin far, ty Herren ville deras död. 26Men gossen Samuel växte upp och vann både Guds och människors gunst.

27Det kom en gudsman till Eli och sade: »Så säger Herren: För din släkt uppenbarade jag mig redan när de levde i Egypten som slavar hos farao, 28och bland Israels alla stammar utvalde jag din släkt till att vara mina präster, stiga upp till mitt altare, tända offereld och bära fram efoden inför mig. Och åt din släkt gav jag alla israeliternas eldoffer. 29Varför missunnar du mig då de offer och de gåvor som tillkommer mig, och varför ärar du dina söner mer än mig? Varför göder ni er med de bästa bitarna av allt som mitt folk Israel offrar?

30Därför säger Herren, Israels Gud: Jag har en gång lovat din och din fars släkt att alltid få göra tjänst inför mig, men nu förklarar jag att det ingalunda skall bli så. Jag skall ära dem som ärar mig, men de som föraktar mig skall bli förnedrade. 31Det skall komma en dag då jag bryter din och din släkts livskraft, så att ingen i ditt hus når hög ålder. 32Du skall se med avund på var och en som får vara till gagn för Israel, och aldrig skall någon bli gammal i din släkt. 33Jag skall inte rycka bort alla de dina från tjänsten vid mitt altare, så att din blick slocknar och ditt livsmod vissnar. Men alla dina efterkommande skall dö i sina bästa år. 34Det öde som drabbar dina söner Hofni och Pinechas skall bli tecknet för dig: på en och samma dag skall båda dö. 35Jag skall utse en trogen präst, en som handlar efter min håg och vilja, och hans släkt skall i obruten följd tjäna som präster inför kungen, min smorde. 36Alla som är kvar av din släkt skall då komma till honom och tigga om en slant och en brödkaka och be att få hjälpa till bland prästerna för att få något att äta.«

3

Herren uppenbarar sig för Samuel

31Den unge Samuel tjänade nu Herren under Elis uppsikt. På den tiden var det ovanligt att Herren talade till människor, och profetsyner förekom sällan. 2Då hände en gång följande. Eli, vars ögon nu blivit så svaga att han inte kunde se, låg och sov på sin vanliga plats. 3Tempellampan var ännu inte släckt, och Samuel låg och sov i Herrens tempel, där Guds ark stod. 4Då ropade Herren på Samuel. »Här är jag«, svarade han, 5och han sprang bort till Eli och sade: »Här är jag, du ropade på mig.« Men Eli svarade: »Jag har inte ropat. Gå och lägg dig igen.« Då gjorde han det. 6Än en gång ropade Herren på honom. Han steg upp och gick bort till Eli: »Här är jag, du ropade på mig.« Men Eli svarade: »Nej, min son, jag har inte ropat. Gå och lägg dig igen.« 7Samuel hade ännu inte lärt känna Herren och ännu inte fått ta emot hans ord. 8För tredje gången ropade Herren på Samuel, som åter steg upp och gick bort till Eli: »Här är jag, du ropade på mig.« Nu förstod Eli att det var Herren som ropade på pojken, 9och han sade till Samuel att lägga sig igen. »Och om någon ropar på dig skall du säga: Tala, Herre, din tjänare hör.« Och Samuel gick tillbaka och lade sig.

10Då kom Herren och ställde sig där och ropade som förut: »Samuel, Samuel!« och han svarade: »Tala, din tjänare hör.« 11Då sade Herren till Samuel: »Jag skall göra något i Israel som kommer att skrälla i öronen på alla som får höra det. 12Den dagen skall Eli och hans släkt drabbas av det som jag har hotat med. Allt skall uppfyllas, från början till slut. 13Jag skall låta honom veta att min dom över hans släkt står fast för all framtid, eftersom han har syndat och inte ingripit mot sina söner — han visste ju att de visade mig förakt. 14Därför har jag svurit att inga offer eller gåvor någonsin skall kunna sona den skuld som tynger Elis släkt.«

15Samuel låg kvar tills det blev morgon, då han öppnade dörrarna till Herrens hus. Men han vågade inte berätta om sin uppenbarelse för Eli. 16Men Eli ropade på honom: »Samuel, min son!« — »Här är jag«, svarade Samuel. 17Och Eli frågade: »Vad sade han till dig? Du får inte dölja någonting för mig. Gud skall straffa dig, nu och framgent, om du förtiger ett enda ord av det som han talade till dig.« 18Då berättade Samuel alltsammans för honom och dolde inte något, och Eli sade: »Han är Herren, han gör vad han vill.«

19Samuel växte upp, och Herren var med honom och lät allt vad han sagt gå i uppfyllelse. 20Det blev klart för hela Israel, från Dan till Beer Sheva, att Herren hade betrott Samuel med att vara hans profet. 21Herren fortsatte att visa sig i Shilo. Genom sitt ord uppenbarade han sig där för Samuel,

4

41och vad Samuel sade nådde ut till hela Israel.

Filisteerna tar Herrens ark

Israels folk drog ut för att strida mot filisteerna. De slog läger vid Even Haeser, och filisteerna slog läger vid Afek. 2Sedan ställde filisteerna upp till strid, och kampen blev hård. Israeliterna besegrades, och omkring 4 000 man stupade på slagfältet. 3När folket kom tillbaka till lägret sade de äldste i Israel: »Varför har Herren i dag tillfogat oss detta nederlag mot filisteerna? Låt oss hämta Herrens förbundsark från Shilo, så att den finns ibland oss och räddar oss ur våra fienders våld.« 4Man sände bud till Shilo och lät hämta Herren Sebaots förbundsark, hans som tronar på keruberna. Och Elis båda söner Hofni och Pinechas följde Guds ark.

5När Herrens förbundsark kom in i lägret höjde alla israeliterna ett jubelrop så att marken skalv. 6Filisteerna hörde det och sade: »Vad är det hebreerna jublar åt?« Då de fick veta att Herrens ark hade kommit till lägret 7blev de förskräckta: »Deras gud har kommit till lägret! Ve oss«, ropade de, »något sådant har aldrig förut hänt. 8Ve oss, vem skall rädda oss undan denne väldige gud, han som slog egypterna med alla slags plågor i öknen? 9Men fatta mod, filisteer, och visa er som män, så att ni inte blir slavar under hebreerna, liksom de har varit under er. Kämpa nu som män!« 10Så gick filisteerna till angrepp, och israeliterna blev slagna och flydde var och en hem till sig. Det var ett svårt nederlag; Israel förlorade 30 000 man i stupade. 11Guds ark togs som byte, och Elis båda söner Hofni och Pinechas blev dödade.

12En man ur Benjamins stam sprang från slagfältet till Shilo och kom fram samma dag. Han hade rivit sönder sina kläder och strött jord på huvudet. 13Eli, som var full av oro för Guds ark, satt på en stol vid porten vänd mot vägen. När mannen kom in i staden och berättade vad som hänt brast alla ut i klagan. 14Eli hörde ropen och undrade vad det var för oväsen. Mannen skyndade fram till honom och berättade. 15Eli var nu nittioåtta år gammal och kunde inte längre se för starr. 16Mannen sade: »Det är jag som har kommit från slagfältet, jag flydde därifrån i dag.« — »Hur har det gått, min son«, frågade Eli, 17och budbäraren svarade: »Israeliterna har drivits på flykten av filisteerna, och många har stupat. Också dina båda söner är döda, Hofni och Pinechas, och Guds ark är tagen.« 18När han nämnde Guds ark föll Eli baklänges från sin stol vid porten, och gammal och tung som han var bröt han nacken och dog. I fyrtio år hade han då varit domare över Israel.

19Elis svärdotter, Pinechas hustru, väntade barn och skulle snart föda. Då hon fick höra att Guds ark var tagen och hennes svärfar och make döda, kom värkarna över henne och hon kröp ihop och födde sitt barn. 20Hon var döende, och kvinnorna som hjälpte henne sade: »Var lugn, du har fött en son.« Men hon svarade inte, hon hörde inte på. 21Hon gav pojken namnet I-Kavod, »ty«, sade hon, »härligheten har vikit från Israel«. Hon tänkte på Guds ark som var borta och på sin svärfar och sin make 22och sade: »Härligheten har vikit från Israel, ty Guds ark är borta.«