Bibel 2000 (B2000)
28

281Vid denna tid drog filisteerna samman sina stridskrafter till kamp mot Israel, och Akish frågade David: »Du är väl på det klara med att du och dina män måste dra i fält med mig?« — 2»Javisst«, svarade David, »du skall själv få se vad din tjänare är i stånd till.« — »Bra«, svarade Akish, »då utnämner jag dig till min ständige livvakt.«

Saul hos andeskåderskan i En-Dor

3Samuel var död, hela Israel hade hållit dödsklagan över honom, och han hade begravts i sin hemstad Rama. Saul hade rensat landet från andeskådare och spåmän.

4Filisteerna hade samlat sina styrkor och kommit till Shunem och slagit läger där. Då bådade Saul upp folket och slog läger på Gilboaberget. 5När Saul såg filisteernas här blev han förfärad, och i sin ängslan 6frågade han Herren vad han skulle göra, men Herren svarade honom inte, vare sig genom drömmar eller orakel eller profeter. 7Då befallde Saul sina tjänare att leta reda på en andeskåderska som han kunde söka upp och rådfråga. Tjänarna talade då om att det fanns en sådan i En-Dor. 8För att inte bli igenkänd tog Saul på sig andra kläder, och med två man i sällskap kom han på natten till kvinnan. »Frambesvärj en ande och spå mig«, sade Saul. »Mana fram den som jag nämner för dig.« 9Kvinnan svarade: »Du vet ju själv vad Saul har gjort, att han har utrotat andeskådare och spåmän i landet. Vill du locka mig i en fälla och döda mig?« 10Men Saul svor: »Så sant Herren lever, ingenting skall läggas dig till last i denna sak.« 11Hon frågade då vem hon skulle mana fram, och han svarade: »Samuel.« 12Men då kvinnan fick se Samuel gav hon till ett skrik och sade till Saul: »Varför har du lurat mig? Du är ju Saul!« — 13»Var inte rädd«, sade kungen. »Vad är det du ser?« — »Jag ser ett gudaväsen stiga upp ur jorden«, sade kvinnan. 14»Hur ser det ut?« frågade Saul, och hon svarade: »Det är en gammal man, och han är insvept i en mantel.« Då förstod Saul att det var Samuel, och han föll på knä med ansiktet mot marken och hälsade underdånigt.

15»Varför har du stört min ro och manat fram mig?« frågade Samuel, och Saul svarade: »Jag är i stor nöd: filisteerna för krig mot mig, och Gud har vänt sig ifrån mig och svarar mig inte längre, vare sig genom profeter eller drömmar. Därför har jag nu kallat på dig, för att du skall tala om för mig vad jag skall göra.« 16Samuel sade: »Varför frågar du mig, när Herren redan har övergett dig till förmån för en annan? 17Herren har gjort vad han förutsade genom mig: han har ryckt ifrån dig kungamakten och gett den åt en annan, åt David. 18Eftersom du inte lyssnade till Herren och inte verkställde hans vredesdom över amalekiterna, har Herren nu handlat mot dig på detta sätt. 19Både Israel och dig själv skall han lämna i filisteernas våld. I morgon skall du och dina söner vara hos mig, och även Israels här skall Herren utlämna åt filisteerna.«

20Då föll Saul raklång till marken, Samuels ord hade skrämt honom. Han var också fullkomligt utmattad, eftersom han inte hade ätit på ett helt dygn. 21Kvinnan gick fram till honom, och när hon såg att han var skräckslagen sade hon: »Kom ihåg att jag gjorde som du ville, herre. Jag satte livet på spel då jag lydde dig. 22Nu ber jag att du i din tur lyssnar på mig. Låt mig få sätta fram lite mat, så att du kan styrka dig innan du går härifrån.« — 23»Nej«, sade han, »jag vill inte ha något.« Men när inte bara kvinnan utan också hans följeslagare tiggde och bad gav han efter. Han steg upp och satte sig på bädden. 24Kvinnan hade en gödkalv i huset, och den slaktade hon i all hast. Sedan tog hon fram mjöl, gjorde en deg och bakade bröd. 25Hon satte fram åt Saul och hans män, och när de hade ätit bröt de upp och gick sin väg samma natt.

29

Filisteernas befälhavare misstror David

291Filisteerna drog samman alla sina styrkor till Afek, medan israeliterna hade sitt läger vid källan i Jisreel. 2I avdelningar på hundra och tusen man marscherade filisteerna upp under sina hövdingar; sist kom David och hans män tillsammans med Akish. 3Då frågade de filisteiska befälhavarna: »Vad har de där hebreerna här att göra?« Akish svarade: »Det är ju David som tjänade Israels kung Saul men som nu har varit hos mig i åratal. Jag har inte haft något att förebrå honom sedan den dag han gick över till mig.« 4Då blev befälhavarna förargade och sade åt Akish att skicka tillbaka David till den stad som han hade fått i förläning. »Han får inte dra i krig tillsammans med oss, det är risk för att han under striden vänder sig mot oss. Kan det finnas ett bättre sätt för honom att vinna sin herres gunst än att göra våra soldater ett huvud kortare? 5Kom ihåg att det är denne David de sjunger om när de dansar: Saul har slagit tusen, David tio tusen.«

6Akish kallade till sig David och förklarade: »Så sant Herren lever, du är att lita på, och jag är mycket nöjd med att ha dig i min tjänst i hären. Jag har inte funnit något att klandra dig för alltifrån den dag du kom till mig. Men du är inte väl sedd av hövdingarna. 7Vänd nu tillbaka i lugn och ro, så att du inte retar dem.« — 8»Vad har jag då gjort?« undrade David. »Har du funnit något att klandra mig för under den tid jag har varit i din tjänst, eftersom jag nu inte får dra i strid mot dina fiender, min herre och konung?« 9Akish svarade: »Nej, du vet att du i mina ögon är som en Guds ängel, men befälhavarna vägrar att låta dig kämpa tillsammans med oss. 10Tidigt i morgon skall du därför bryta upp, du och de av din herres tjänare som du hade med dig. Ni skall gå tillbaka till den stad som jag förlänade er. Var inte bitter, jag har fullt förtroende för dig. Se till att ni kommer i väg tidigt, gå så snart det ljusnar.« 11Så anträdde David och hans män återfärden till filisteernas land tidigt följande morgon. Men filisteerna drog upp mot Jisreel.

30

Amalekiternas härjningståg och Davids hämnd

301Två dagar därefter kom David och hans män fram till Siklag. Då hade amalekiterna gjort ett härjningståg in i Negev mot Siklag, som de hade erövrat och bränt ner. 2Kvinnorna och alla andra i staden hade de tagit till fånga, stora som små. De hade inte dödat någon, bara fört dem med sig och försvunnit därifrån. 3När David och hans män kom fram till Siklag och fann att staden var nerbränd och att deras hustrur och söner och döttrar var bortförda, 4brast de ut i högljudd klagan och grät tills de inte orkade gråta mer. 5Davids bägge hustrur var tillfångatagna, Achinoam från Jisreel och Avigajil, änkan efter Naval från Karmel. 6David var hårt trängd: folket hotade att stena honom, eftersom alla var förbittrade för sina söners och döttrars skull. Men han hämtade styrka hos Herren, sin Gud. 7»Ta fram efoden«, sade han till prästen Evjatar, Achimeleks son, och när Evjatar gjort det 8frågade David Herren: »Skall jag sätta efter det där rövarbandet? Kommer jag att hinna ifatt dem?« Herren svarade: »Ja, sätt efter dem! Du kommer att hinna ifatt dem och rädda de fångna.«

9Då gav sig David i väg med sina sexhundra man och kom fram till Besorbäcken. Där stannade somliga kvar: 10David fortsatte förföljandet med fyrahundra man, men tvåhundra man var för trötta för att gå vidare över bäcken och måste stanna kvar.

11Ute på öppna fältet hittade soldaterna en egyptisk man, som de tog med till David. Han fick bröd att äta och vatten att dricka. 12Sedan han ätit lite torkade fikon och ett par kakor russin repade han sig. Då hade han varken fått mat eller dryck på tre dygn. 13David frågade honom: »Vem tillhör du och var är du ifrån?« Han svarade: »Jag är egypter och slav hos en amalekit. Min husbonde övergav mig när jag blev sjuk för tre dagar sedan. 14Vi hade varit ute och plundrat i den del av Negev som tillhör kereteerna, i det som tillhör Juda och i den del av Negev som tillhör Kalevs ätt, och vi hade bränt ner Siklag.« 15David frågade: »Vill du föra mig till det där rövarbandet?« Han svarade: »Svär vid Gud att du inte dödar mig eller utlämnar mig åt min husbonde, så skall jag föra dig dit.« 16Han visade David vägen, och där såg de nu amalekiterna ligga spridda överallt, de åt och drack och firade det stora byte de hade tagit i filisteernas land och i Juda. 17David anföll i gryningen följande dag, och blodbadet fortsatte ända till kvällen. Ingen slapp undan utom fyrahundra man, som satt upp på sina kameler och flydde.

18David räddade tillbaka allt vad amalekiterna hade rövat bort och befriade också sina båda hustrur. 19Ingenting saknades, varken stora eller små, varken söner eller döttrar, ingenting av bytet eller det rövade: allt skaffade David till rätta. 20Han tog också alla fåren och korna; denna hjord drev de framför sig och ropade: »Här är Davids byte.«

21David kom nu tillbaka till de tvåhundra som hade varit för trötta för att följa med och som han därför hade lämnat vid Besorbäcken. När David och hans män närmade sig gick de tvåhundra ut för att möta dem. David gick fram tillsammans med sina män och hälsade vänligt, 22men några ondsinta och illvilliga män i hans följe började ropa: »Eftersom de inte gick med oss skall vi inte heller ge dem av bytet som vi har räddat; de får ta sina hustrur och barn och gå.« 23Då sade David: »Nej, bröder! Så får ni inte göra med det som Herren har gett oss. Han har bevarat oss, och det rövarband som överföll oss har han lämnat i vårt våld. 24Vem bryr sig om vad ni säger? Nej, samma lott åt den som vaktar trossen och åt den som går i striden! Alla skall vara med och dela.« 25Från den dagen gjorde David detta till regel och rättesnöre i Israel, och så är det än i dag.

26När David hade kommit tillbaka till Siklag skickade han delar av bytet till sina stamfränder, de äldste runt om i Juda, och lät hälsa: »Detta är en gåva till er, det är en del av bytet från Herrens fiender.« 27Han skickade till dem som bodde i Betel, Ramot i Negev, Jattir, 28Aroer, Sifmot, Eshtemoa 29och Rakal; vidare till dem som bodde i jerachmeeliternas städer och i keniternas städer, 30till dem i Horma, Bor-Ashan, Atak 31och Hebron och till alla de orter dit David och hans män hade kommit under sina vandringar.