Bibel 2000 (B2000)
26

David skonar Saul i lägret

261Folket i Sif kom till Saul i Giva och berättade att David höll sig gömd på Hakilaberget mitt emot Jeshimon. 2Då tog Saul med sig 3 000 utvalda israelitiska soldater och tågade ner till Siföknen för att leta efter David. 3Han slog läger på Hakilaberget mitt emot Jeshimon, nära vägen.

David, som höll till i öknen, förstod att Saul hade följt efter honom dit. 4Han skickade fram spejare och förvissade sig om att Saul verkligen hade kommit, 5och därefter gav han sig i väg till Sauls lägerplats. Han såg var Saul och hans överbefälhavare Avner, Ners son, hade lagt sig; Saul låg längst inne i lägret med soldaterna omkring sig. 6Då vände sig David till hettiten Achimelek och till Avishaj, son till Seruja och bror till Joav, och frågade om någon av dem ville följa honom bort till Saul i lägret. »Jag går med dig«, svarade Avishaj.

7På natten gick de bort till hären. Där låg Saul och sov längst inne i lägret, med spjutet nedborrat i marken vid huvudet, medan Avner och soldaterna låg runt omkring honom. 8Då sade Avishaj till David: »Gud har i dag utlämnat din fiende åt dig. Låt mig spetsa honom mot marken med spjutet; jag kan göra det med en enda stöt.« 9Men David svarade: »Nej, du får inte dräpa honom! Vem kan ostraffat bära hand på Herrens smorde?« 10Och David sade: »Så sant Herren lever, Herren skall själv slå honom, vare sig han dör därför att hans tid är ute eller han faller på slagfältet. 11Herren förbjude att jag skulle lyfta min hand mot hans smorde. Ta nu spjutet som står vid hans huvud och vattenkrukan, och låt oss sedan gå vår väg.« 12David tog spjutet och vattenkrukan från platsen vid Sauls huvud, och så gick de därifrån. Ingen såg dem, ingen märkte något, ingen vaknade. Alla sov, ty Herren hade försänkt dem i djup dvala.

13När David hade kommit över på andra sidan gick han långt bort och ställde sig högst uppe på berget, på stort avstånd från lägret. 14Så ropade han till hären och till Avner, Ners son: »Hör du mig, Avner?« — »Vem är du som anropar kungen?« frågade Avner. 15David svarade: »Du som är en man och inte har din like i Israel, varför har du inte vakat bättre över din herre och konung? Någon har ju lyckats ta sig in för att dräpa din herre konungen. 16Du har svikit din plikt. Så sant Herren lever, ni är döden värda som inte har vakat över er herre, över Herrens smorde. Se efter: Var är kungens spjut? Var är vattenkrukan som stod vid hans huvud?« 17Saul kände igen Davids röst och ropade: »David, min son, är det verkligen du?« Och David svarade: »Ja, min herre och konung, det är jag. 18Varför förföljer du din tjänare? Vad har jag gjort? Vad ont har jag gjort mig skyldig till? 19Jag ber dig, herre konung, att lyssna på mig. Om det är Herren som har uppeggat dig mot mig, må han då blidkas med ett offer, men är det människor, så skall Herren låta förbannelse drabba dem. Nu har de jagat bort mig och förmenat mig rätten att bo i Herrens land och på så vis velat driva mig till att tjäna andra gudar. 20Men låt inte mitt blod utgjutas långt borta från Herrens ansikte. Israels kung har dragit ut för att döda mig, som man jagar klipphöns i bergen.« 21Då sade Saul: »Jag har gjort orätt. Kom tillbaka, David, min son, jag skall inte göra dig något ont mera, eftersom du i dag har visat sådan respekt för mitt liv. Jag har varit en dåre och tagit gruvligt miste.« 22David svarade: »Här är ditt spjut, konung, skicka över någon att hämta det. 23Herren skall löna var och en efter hans rättfärdighet och trohet. Nyss lämnade han dig i mitt våld, men jag vägrade att bära hand på Herrens smorde. 24Liksom ditt liv var dyrbart för mig, så skall mitt liv vara dyrbart för Herren, och han skall rädda mig ur all fara.« 25Då sade Saul: »Välsignad är du, min son David! Stora ting skall du ta dig för, och allt du gör skall lyckas.« Så gick David därifrån, och Saul vände tillbaka hem.

27

David får Siklag av kung Akish

271»Förr eller senare faller jag offer för Saul«, tänkte David. »Det bästa jag kan göra är att fly till filisteernas land. Då måste Saul ge upp och sluta att leta efter mig överallt i Israel; jag kommer att vara utom räckhåll för honom.« 2Alltså bröt David upp tillsammans med de sexhundra man han hade med sig och gick över till kungen i Gat, Akish, Maoks son. 3Hos honom slog sig David ner med sina män, var och en med sin familj, David med sina båda hustrur, Achinoam från Jisreel och Avigajil från Karmel, Navals änka. 4När Saul fick höra att David hade flytt till Gat upphörde han att leta efter honom.

5»Om jag har vunnit din gunst«, sade David till Akish, »låt mig då få bosätta mig i någon av städerna ute i landet. Inte skall jag väl bo här i huvudstaden hos dig, herre?« 6Genast förlänade Akish honom Siklag — det är därför denna stad än i dag tillhör Juda kungar.

7I ett år och fyra månader stannade David i filisteernas land. 8Han och hans män drog ut på plundringståg mot geshureerna, girseerna och amalekiterna; det var dessa folk som bodde i området mellan Telam och Shur, ända bort mot Egypten. 9Under sina härjningar i landet lämnade David varken män eller kvinnor vid liv. Han tog med sig får och kor, åsnor och kameler och kläder och vände så tillbaka till Akish. 10När Akish frågade: »Vem har ni plundrat i dag«, kunde David svara att de hade varit i Judas del av Negev eller i jerachmeeliternas del eller i keniternas. 11David skonade varken män eller kvinnor. Han var rädd att de skulle anklaga honom för vad han gjort, om de kom levande till Gat. Så brukade David gå till väga under hela den tid han bodde i filisteernas land. 12Och Akish litade på honom och tänkte: »Säkert har han gjort sig så hatad av sitt folk Israel att han för all framtid måste hålla sig till mig.«

28

281Vid denna tid drog filisteerna samman sina stridskrafter till kamp mot Israel, och Akish frågade David: »Du är väl på det klara med att du och dina män måste dra i fält med mig?« — 2»Javisst«, svarade David, »du skall själv få se vad din tjänare är i stånd till.« — »Bra«, svarade Akish, »då utnämner jag dig till min ständige livvakt.«

Saul hos andeskåderskan i En-Dor

3Samuel var död, hela Israel hade hållit dödsklagan över honom, och han hade begravts i sin hemstad Rama. Saul hade rensat landet från andeskådare och spåmän.

4Filisteerna hade samlat sina styrkor och kommit till Shunem och slagit läger där. Då bådade Saul upp folket och slog läger på Gilboaberget. 5När Saul såg filisteernas här blev han förfärad, och i sin ängslan 6frågade han Herren vad han skulle göra, men Herren svarade honom inte, vare sig genom drömmar eller orakel eller profeter. 7Då befallde Saul sina tjänare att leta reda på en andeskåderska som han kunde söka upp och rådfråga. Tjänarna talade då om att det fanns en sådan i En-Dor. 8För att inte bli igenkänd tog Saul på sig andra kläder, och med två man i sällskap kom han på natten till kvinnan. »Frambesvärj en ande och spå mig«, sade Saul. »Mana fram den som jag nämner för dig.« 9Kvinnan svarade: »Du vet ju själv vad Saul har gjort, att han har utrotat andeskådare och spåmän i landet. Vill du locka mig i en fälla och döda mig?« 10Men Saul svor: »Så sant Herren lever, ingenting skall läggas dig till last i denna sak.« 11Hon frågade då vem hon skulle mana fram, och han svarade: »Samuel.« 12Men då kvinnan fick se Samuel gav hon till ett skrik och sade till Saul: »Varför har du lurat mig? Du är ju Saul!« — 13»Var inte rädd«, sade kungen. »Vad är det du ser?« — »Jag ser ett gudaväsen stiga upp ur jorden«, sade kvinnan. 14»Hur ser det ut?« frågade Saul, och hon svarade: »Det är en gammal man, och han är insvept i en mantel.« Då förstod Saul att det var Samuel, och han föll på knä med ansiktet mot marken och hälsade underdånigt.

15»Varför har du stört min ro och manat fram mig?« frågade Samuel, och Saul svarade: »Jag är i stor nöd: filisteerna för krig mot mig, och Gud har vänt sig ifrån mig och svarar mig inte längre, vare sig genom profeter eller drömmar. Därför har jag nu kallat på dig, för att du skall tala om för mig vad jag skall göra.« 16Samuel sade: »Varför frågar du mig, när Herren redan har övergett dig till förmån för en annan? 17Herren har gjort vad han förutsade genom mig: han har ryckt ifrån dig kungamakten och gett den åt en annan, åt David. 18Eftersom du inte lyssnade till Herren och inte verkställde hans vredesdom över amalekiterna, har Herren nu handlat mot dig på detta sätt. 19Både Israel och dig själv skall han lämna i filisteernas våld. I morgon skall du och dina söner vara hos mig, och även Israels här skall Herren utlämna åt filisteerna.«

20Då föll Saul raklång till marken, Samuels ord hade skrämt honom. Han var också fullkomligt utmattad, eftersom han inte hade ätit på ett helt dygn. 21Kvinnan gick fram till honom, och när hon såg att han var skräckslagen sade hon: »Kom ihåg att jag gjorde som du ville, herre. Jag satte livet på spel då jag lydde dig. 22Nu ber jag att du i din tur lyssnar på mig. Låt mig få sätta fram lite mat, så att du kan styrka dig innan du går härifrån.« — 23»Nej«, sade han, »jag vill inte ha något.« Men när inte bara kvinnan utan också hans följeslagare tiggde och bad gav han efter. Han steg upp och satte sig på bädden. 24Kvinnan hade en gödkalv i huset, och den slaktade hon i all hast. Sedan tog hon fram mjöl, gjorde en deg och bakade bröd. 25Hon satte fram åt Saul och hans män, och när de hade ätit bröt de upp och gick sin väg samma natt.