Bibel 2000 (B2000)
26

David skonar Saul i lägret

261Folket i Sif kom till Saul i Giva och berättade att David höll sig gömd på Hakilaberget mitt emot Jeshimon. 2Då tog Saul med sig 3 000 utvalda israelitiska soldater och tågade ner till Siföknen för att leta efter David. 3Han slog läger på Hakilaberget mitt emot Jeshimon, nära vägen.

David, som höll till i öknen, förstod att Saul hade följt efter honom dit. 4Han skickade fram spejare och förvissade sig om att Saul verkligen hade kommit, 5och därefter gav han sig i väg till Sauls lägerplats. Han såg var Saul och hans överbefälhavare Avner, Ners son, hade lagt sig; Saul låg längst inne i lägret med soldaterna omkring sig. 6Då vände sig David till hettiten Achimelek och till Avishaj, son till Seruja och bror till Joav, och frågade om någon av dem ville följa honom bort till Saul i lägret. »Jag går med dig«, svarade Avishaj.

7På natten gick de bort till hären. Där låg Saul och sov längst inne i lägret, med spjutet nedborrat i marken vid huvudet, medan Avner och soldaterna låg runt omkring honom. 8Då sade Avishaj till David: »Gud har i dag utlämnat din fiende åt dig. Låt mig spetsa honom mot marken med spjutet; jag kan göra det med en enda stöt.« 9Men David svarade: »Nej, du får inte dräpa honom! Vem kan ostraffat bära hand på Herrens smorde?« 10Och David sade: »Så sant Herren lever, Herren skall själv slå honom, vare sig han dör därför att hans tid är ute eller han faller på slagfältet. 11Herren förbjude att jag skulle lyfta min hand mot hans smorde. Ta nu spjutet som står vid hans huvud och vattenkrukan, och låt oss sedan gå vår väg.« 12David tog spjutet och vattenkrukan från platsen vid Sauls huvud, och så gick de därifrån. Ingen såg dem, ingen märkte något, ingen vaknade. Alla sov, ty Herren hade försänkt dem i djup dvala.

13När David hade kommit över på andra sidan gick han långt bort och ställde sig högst uppe på berget, på stort avstånd från lägret. 14Så ropade han till hären och till Avner, Ners son: »Hör du mig, Avner?« — »Vem är du som anropar kungen?« frågade Avner. 15David svarade: »Du som är en man och inte har din like i Israel, varför har du inte vakat bättre över din herre och konung? Någon har ju lyckats ta sig in för att dräpa din herre konungen. 16Du har svikit din plikt. Så sant Herren lever, ni är döden värda som inte har vakat över er herre, över Herrens smorde. Se efter: Var är kungens spjut? Var är vattenkrukan som stod vid hans huvud?« 17Saul kände igen Davids röst och ropade: »David, min son, är det verkligen du?« Och David svarade: »Ja, min herre och konung, det är jag. 18Varför förföljer du din tjänare? Vad har jag gjort? Vad ont har jag gjort mig skyldig till? 19Jag ber dig, herre konung, att lyssna på mig. Om det är Herren som har uppeggat dig mot mig, må han då blidkas med ett offer, men är det människor, så skall Herren låta förbannelse drabba dem. Nu har de jagat bort mig och förmenat mig rätten att bo i Herrens land och på så vis velat driva mig till att tjäna andra gudar. 20Men låt inte mitt blod utgjutas långt borta från Herrens ansikte. Israels kung har dragit ut för att döda mig, som man jagar klipphöns i bergen.« 21Då sade Saul: »Jag har gjort orätt. Kom tillbaka, David, min son, jag skall inte göra dig något ont mera, eftersom du i dag har visat sådan respekt för mitt liv. Jag har varit en dåre och tagit gruvligt miste.« 22David svarade: »Här är ditt spjut, konung, skicka över någon att hämta det. 23Herren skall löna var och en efter hans rättfärdighet och trohet. Nyss lämnade han dig i mitt våld, men jag vägrade att bära hand på Herrens smorde. 24Liksom ditt liv var dyrbart för mig, så skall mitt liv vara dyrbart för Herren, och han skall rädda mig ur all fara.« 25Då sade Saul: »Välsignad är du, min son David! Stora ting skall du ta dig för, och allt du gör skall lyckas.« Så gick David därifrån, och Saul vände tillbaka hem.