Bibel 2000 (B2000)
23

David räddar staden Keila

231Det kom bud till David att filisteerna hade anfallit Keila och nu var i färd med att plundra tröskplatserna. 2Då frågade David Herren: »Skall jag dra ut och angripa de där filisteerna?« Herren svarade: »Ja, du skall dra ut och angripa filisteerna och rädda Keila.« 3Men Davids män sade: »Har vi inte mycket nog att frukta här i Juda? Måste vi också dra i väg till Keila och möta filisteernas styrkor?« 4David frågade Herren ännu en gång och fick till svar: »Bryt upp och gå mot Keila, jag ger filisteerna i ditt våld.« 5Då tågade David och hans män till Keila och stred mot filisteerna. Han förde bort deras boskap och slog dem i grund och räddade så folket i Keila. — 6Också Evjatar, Achimeleks son, som hade flytt till David, följde med till Keila, och han hade då efoden med sig.

7När Saul fick veta att David hade kommit till Keila tänkte han: »Gud har utlämnat honom åt mig. David har gillrat en fälla åt sig själv genom att dra in i en stad med port och bom.« 8Så bådade han upp folket för att tåga mot Keila och omringa David och hans män. 9Men när David förstod att Saul smidde onda planer mot honom sade han åt prästen Evjatar att ta fram efoden. 10Och David bad: »Herre, Israels Gud, jag har hört att Saul tänker dra ut och ödelägga Keila för min skull. 11Kommer de styrande i Keila att utlämna mig? Kommer Saul att tåga hit, som jag har hört? Herre, Israels Gud, ge din tjänare svar!« Herren svarade: »Ja, han kommer att tåga hit.« 12David fortsatte: »Kommer de styrande i Keila att utlämna mig och mitt följe åt Saul?« Herren svarade: »Ja, det kommer de att göra.« 13Då bröt David upp med sitt folk, omkring 600 man; de lämnade Keila och strövade sedan än hit, än dit. När Saul hörde att David hade sluppit ut ur Keila gav han upp sina planer.

David på flykt undan Saul

14David höll till bland bergen i Sifs öken med dess otillgängliga klippor. Hela tiden sökte Saul efter honom, men Gud lät honom inte falla i kungens händer. 15Medan David var i Horsha i Sifs öken fick han veta att Saul hade dragit ut för att döda honom. 16Men Sauls son Jonatan sökte upp David i Horsha och styrkte honom med löften om Guds beskydd. 17»Var inte rädd«, sade han, »min far kommer inte att få tag i dig. Det är du som skall bli kung i Israel, och då står jag närmast dig i rang. Det vet min far också.« 18Så slöt de båda ett förbund inför Herren, och Jonatan gick hem, medan David stannade i Horsha.

19Några män från Sif kom upp till Saul i Giva och berättade att David höll sig gömd hos dem bland bergfästena i Horsha, på Hakilaberget söder om Jeshimon. 20»Kom ner när du vill, konung«, sade de, »så skall vi se till att han faller i dina händer.« 21Saul svarade: »Herren skall välsigna er för att ni har haft sådan omtanke om mig. 22Gå nu och skaffa er säkrare uppgifter och ta reda på vart han smiter i väg; han lär vara mycket förslagen. 23Se efter på vilket av alla sina gömställen han håller sig undan och kom tillbaka hit när ni är säkra på er sak, så skall jag följa med er. Om han bara finns i landet, skall jag spåra upp honom i vilket hörn av Juda han än må vara.« 24Så begav de sig hem till Sif före Saul.

David och hans män uppehöll sig då i Maons öken, i ödemarken söder om Jeshimon. 25När han fick reda på att Saul med sin trupp kom för att leta efter honom drog han sig ner till klippan i Maons öken. Saul fick rapport om detta och förföljde honom in i öknen.

26Saul och hans män gick på ena sidan berget och David och hans män på den andra. David var ivrig att hinna undan, men det var nära att de hade blivit kringrända och infångade, 27då en budbärare kom till Saul och ropade: »Skynda dig tillbaka! Filisteerna har ryckt in i landet.« 28Saul gav då upp jakten på David och vände sig mot filisteerna. Därför har denna plats fått namnet Skiljeklippan.

24

David skonar Saul i grottan

241David bröt upp därifrån och höll sedan till bland bergfästena i En-Gedi. 2När Saul kom tillbaka från sitt fälttåg mot filisteerna talade man om för honom att David höll till i En-Gedis öken. 3Han tog då 3 000 utvalda soldater från hela Israel och tågade ut för att leta efter David och hans män öster om Stengetsklipporna. 4När han kom till fårfållorna utmed vägen gick han in i en grotta där för att uträtta sina behov. Men längst inne i grottan satt David och hans män, 5och de sade till honom: »Nu är den dagen inne om vilken Herren sagt: Jag lämnar din fiende i ditt våld, gör med honom vad du behagar!« Då smög sig David fram och skar av en flik av Sauls mantel. 6Men när han hade skurit av Sauls mantelflik slog honom samvetet, 7och han sade till sina män: »Herren förbjude att jag skulle handla så mot min härskare, Herrens smorde, att jag bär hand på honom: han är dock Herrens smorde.« 8Och med stränga ord avhöll David sina män från att överfalla Saul.

Saul lämnade grottan och fortsatte vägen fram. 9Då reste sig David och gick ut och ropade efter honom: »Min herre och konung!« Saul såg sig om, och David föll ner med ansiktet mot marken och hälsade underdånigt. 10Han sade: »Varför lyssnar du till dem som säger att jag vill dig illa? 11Nu kan du själv se hur Herren utlämnade dig åt mig i grottan. Jag blev uppmanad att döda dig, men jag skonade dig och sade: Jag får inte bära hand på min härskare, han är dock Herrens smorde. — 12Se här, min fader, vad jag håller i handen, en flik av din mantel. Jag kunde ha dödat dig, men jag skar bara av en flik av din mantel. Då måste du förstå att jag inte är skyldig till något ont, jag har inte förbrutit mig mot dig. Du däremot lägger försåt för att bringa mig om livet. 13Herren skall döma mellan oss, Herren skall hämnas på dig för vad du har brutit mot mig, själv skall jag inte röra dig. 14Du vet hur de gamle brukade säga: Ont kommer från de onda. Min hand skall inte röra vid dig. 15Mot vem har Israels konung dragit ut, vem är det du jagar? En död hund! En ynka loppa! 16Men Herren skall vara domare; han skall skipa rättvisa mellan dig och mig. Han skall ta sig an min sak och skaffa mig rätt gentemot dig.«

17När David hade sagt detta ropade Saul: »David, min son, är det verkligen du?« Och han brast i gråt. 18»Det är du som har rätt, inte jag«, sade han. »Du har gjort gott mot mig, och jag har gjort ont mot dig. 19I dag har du visat att du vill mig väl: du dödade mig inte, trots att Herren hade lagt mitt liv i din hand. 20Man låter ju inte sin fiende löpa, när man fått honom fast! Herren skall löna dig rikligt för vad du har gjort mot mig i dag. 21Nu vet jag säkert att du skall bli kung och att Israels kungadöme kommer att befästas under ditt styre. 22Svär nu vid Herren att du inte utrotar mina efterkommande och inte utplånar mitt namn ur min släkt.« 23Detta lovade David med ed, och sedan vände Saul tillbaka hem, medan David och hans män drog sig upp till sitt bergfäste.

25

Navals hustru Avigajil kommer till David

251Samuel dog och hela Israel samlades för att hålla dödsklagan över honom. Han begravdes i Rama, där han hade bott.

David hade dragit vidare ner mot Paranöknen. 2I Maon bodde på den tiden en man som höll boskapshjordar i Karmel. Han var mycket välbärgad; han ägde 3 000 får och 1 000 getter, och nu var han i Karmel i samband med fårklippningen. 3Mannen hette Naval och hans hustru Avigajil. Hon var en klok och vacker kvinna, men han var styvsint och elak; han tillhörde Kalevs ätt. 4Då David ute i öknen fick reda på att Naval höll på med fårklippningen i Karmel 5skickade han dit tio av sina män: »Dra upp till Karmel och gå hem till Naval«, sade han. »Hälsa honom från mig 6och säg: Jag önskar dig all lycka och allt gott för dig och din familj och allt du äger. 7Jag fick höra att du är i färd med fårklippningen. Nu är det så att dina herdar har hållit till hos oss, och vi har aldrig gjort dem något för när. Inte heller har de blivit av med något under hela tiden de har varit i Karmel. 8Fråga själv ditt folk, de kan intyga det. Jag ber dig därför att ta väl emot mina män, när de nu har kommit på en festdag, och ge av vad du kan ha åt dem och din vän David.«

9Då männen kom till Naval framförde de Davids hälsning och väntade så på svar. 10Men Naval frågade: »David, vem är det? Jishajs son, vem är det? Det är gott om slavar nu för tiden som rymmer från sina herrar. 11Skulle jag ta mitt bröd och mitt vin och det som jag har slaktat för mina fårklippare, skulle jag ge det åt folk som kommer från jag vet inte var?« 12Männen vände tvärt och gick tillbaka till David och berättade vad som hade hänt. 13»Spänn på er svärden«, sade David till sina män, och det gjorde alla, också David själv. Sedan drog han upp mot Karmel med omkring 400 man, medan 200 man stannade i lägret.

14En av Navals tjänare berättade för hans hustru Avigajil att David hade skickat budbärare utifrån öknen: »De framförde en hälsning till vår husbonde, men han snäste av dem. 15Och de har ändå varit så hyggliga mot oss, aldrig har vi blivit ofredade, och ingenting har kommit bort för oss under hela den tid vi har hållit till i deras trakter. 16De har varit en skyddande mur omkring oss både natt och dag, så länge vi har vallat boskapen i deras närhet. 17Nu måste du tänka ut vad du kan göra. Domen är säkert redan fälld över vår herre och allt hans husfolk. Själv är han en så ondsint människa att man inte ens kan tala med honom.« 18Avigajil gick genast och tog fram tvåhundra brödkakor, två läglar vin, fem redan tillredda får, ett par säckar rostad säd, hundra kakor russin och tvåhundra kakor fikon och lastade alltsammans på åsnor. 19Hon sade åt sina tjänare att gå i förväg, så skulle hon själv komma efter. Men till sin man Naval nämnde hon ingenting. 20Bäst som hon var på väg neråt i skydd av berget, ridande på sin åsna, mötte hon David och hans män, som kom emot henne. 21David hade suttit och tänkt: »Det tjänade ingenting till att jag skyddade den där mannens egendom ute i öknen, så att ingenting kom bort. Han har lönat gott med ont. 22Gud må straffa mig, nu och framgent, om jag låter ett enda manfolk i hans hus vara vid liv när morgonen kommer.«

23När Avigajil fick se David steg hon genast av åsnan och föll ner för honom med ansiktet mot marken och hälsade honom underdånigt. 24»Herre«, sade hon och föll ner för hans fötter, »skulden är min, men låt mig få säga ett ord. Jag ber dig lyssna på din tjänarinna. 25Bry dig inte om den eländige Naval. Han bär sitt namn med all rätt: Vettlös heter han, och vettlös är han. Själv träffade jag aldrig männen som du skickade. 26Så sant Herren lever, han som har hindrat dig från att spilla blod och ta rätten i egna händer, och så sant du själv lever, herre: må det gå dina fiender och dem som vill dig illa på samma sätt som det går Naval. 27Ta emot de gåvor som din tjänarinna medför, herre, och låt fördela dem bland männen i ditt följe. 28Jag ber dig förlåta din tjänarinna vad hon har felat. Herren skall bygga dig ett kungahus som består. Du utkämpar Herrens krig, och du skall inte göra dig skyldig till något som är orätt så länge du lever. 29Om någon skulle förfölja dig och stå dig efter livet skall Herren bevara ditt liv som en dyrbar sten, men dina fienders liv skall han lägga i sin slunga och skjuta bort. 30När Herren har gett dig allt det goda han har utlovat och satt dig till furste över Israel, 31så skall du inte behöva förebrå dig eller gräma dig över att du har spillt oskyldigt blod och tagit rätten i egna händer. Men när Herren låter det gå dig väl, tänk då på mig, din tjänarinna.« 32David svarade: »Prisad vare Herren, Israels Gud, som har fört dig i min väg. 33Jag prisar din klokhet, och jag prisar dig själv, för att du i dag har hindrat mig från att spilla blod och ta rätten i egna händer. 34Men så sant Herren lever, Israels Gud, han som har avhållit mig från att göra dig illa: om du inte så snabbt hade kommit mig till mötes, då hade vartenda manfolk hos Naval strukit med före gryningen.« 35Så tog David emot vad hon hade fört med sig. »Nu kan du lugnt rida hem«, sade han, »jag har lyssnat till dig, och jag gör dig till viljes.«

36När Avigajil kom hem fann hon att Naval hade ställt till med en fest som anstod en kung. Själv var han drucken och mycket upprymd. Därför nämnde hon inte ett ord om saken förrän nästa dag. 37På morgonen, när han hade nyktrat till, berättade Avigajil för sin man vad som hade hänt. Då drabbades han av slag, och han låg där som en sten. 38Omkring tio dagar senare släckte Herren hans liv.

39När David fick höra att Naval var död sade han: »Prisad vare Herren, som har straffat Naval för den skymf som jag har lidit. Herren har hindrat mig från att begå en ogärning och låtit Navals ondska gå ut över honom själv.«

David skickade nu bud till Avigajil för att begära henne till hustru. 40Hans tjänare kom till henne i Karmel och framförde sitt ärende: »David har sänt oss för att hämta dig till honom som hans hustru.« 41Då föll Avigajil ner och hälsade dem med ansiktet mot marken och gav sitt svar: »Jag är din tjänarinna, låt mig vara en slavinna som tvättar fötterna på sin herres tjänare.« 42Så satte hon sig genast upp på sin åsna och red i väg, i sällskap med sina fem tjänsteflickor. Hon följde med Davids sändebud och blev hans hustru.

43David var också gift med Achinoam från Jisreel; båda var nu hans hustrur. 44Men Saul hade gett sin dotter Mikal, Davids hustru, åt Palti, Lajishs son, från Gallim.