Bibel 2000 (B2000)
22

Saul dödar prästerna i Nov

221David lämnade Gat och tog sin tillflykt till grottan vid Adullam. Då hans bröder och den övriga familjen fick reda på detta gick de dit ner till honom. 2Alla slags nödställda, skuldsatta och missnöjda, i allt omkring 400 man, samlades runt honom, och han blev deras hövding. 3Därifrån gick David till Mispa i Moab och bad kungen där att hans far och mor skulle få vara hos moabiterna, tills han själv fick klarhet om vad Gud ville göra med honom. 4Så lämnade David sina föräldrar hos kungen av Moab, och där stannade de kvar så länge David var i bergfästet. 5Men profeten Gad sade till David: »Dröj inte kvar i fästet utan kom tillbaka till Juda.« Då bröt David upp och kom till Heretskogen.

6Saul satt i Giva, under tamarisken på höjden, med spjutet i handen och med alla sina män stående omkring sig. Då han fick höra att David och hans folk varit synliga 7sade han till dem som stod runt om honom: »Hur är det, benjaminiter, tror ni verkligen att Jishajs son också kommer att ge er åkrar och vingårdar och sätta er till befäl över tusen man eller hundra? 8Ni har ju alla gaddat er samman mot mig, och ingen har velat avslöja för mig att min son har slutit förbund med Jishajs son. Ingen av er har besvärat sig med att tala om för mig att min son har uppeggat en av mina närmaste män till att intrigera mot mig.« 9Doeg från Edom, som var förman i kungens tjänst, tog då till orda: »Jag såg när David kom till Nov, till Achimelek, Achituvs son. 10Achimelek frågade Herren för hans räkning och försåg honom med proviant. Också filistén Goljats svärd gav han honom.«

11Då kallade Saul till sig prästen Achimelek och hela hans släkt, prästerna i Nov, och när de infann sig 12sade kungen: »Hör på, Achituvs son!« — »Ja, herre, jag hör«, svarade Achimelek, 13och Saul fortsatte: »Varför stämplar ni mot mig, du och Jishajs son? Du har gett honom bröd och svärd och frågat Gud för hans räkning; därför har han rest sig mot mig och intrigerar nu som bäst mot mig.« 14Achimelek svarade honom: »Finns det någon bland alla dina tjänare som är lika trogen som David, kungens måg, befälhavare för din livvakt och en aktad man i ditt hus? 15Det var ju inte heller första gången jag frågade Gud för hans räkning. Min konung, du får inte anklaga mig eller min släkt: jag har inte haft den minsta aning om allt detta.« 16Men kungen sade: »Du skall straffas med döden, Achimelek, du och hela din släkt.« 17Och så gav han order åt livvakterna som stod omkring honom: »Gå fram och döda Herrens präster. De har gjort gemensam sak med David, och fastän de visste att han var på flykt avslöjade de ingenting för mig.« Men kungens tjänare ville inte bära hand på Herrens präster. 18Då befallde kungen Doeg från Edom att gå fram och hugga ner prästerna, och det gjorde han: han dödade den dagen åttiofem män som hade burit efoden. 19Också Nov, prästernas stad, härjades med svärd: män och kvinnor, barn och spädbarn, oxar, åsnor och får, alla höggs ner med svärd.

20En enda son till Achimelek, Achituvs son, lyckades komma undan, en som hette Evjatar. Han flydde och förenade sig med David 21och berättade för honom att Saul hade dödat Herrens präster. 22David sade: »Jag förstod redan då jag såg Doeg från Edom där att han skulle underrätta Saul. Det är jag som är orsak till alla dina anhörigas död. 23Stanna nu hos mig och känn dig trygg. Den som står efter ditt liv står också efter mitt; hos mig är du i säkerhet.«

23

David räddar staden Keila

231Det kom bud till David att filisteerna hade anfallit Keila och nu var i färd med att plundra tröskplatserna. 2Då frågade David Herren: »Skall jag dra ut och angripa de där filisteerna?« Herren svarade: »Ja, du skall dra ut och angripa filisteerna och rädda Keila.« 3Men Davids män sade: »Har vi inte mycket nog att frukta här i Juda? Måste vi också dra i väg till Keila och möta filisteernas styrkor?« 4David frågade Herren ännu en gång och fick till svar: »Bryt upp och gå mot Keila, jag ger filisteerna i ditt våld.« 5Då tågade David och hans män till Keila och stred mot filisteerna. Han förde bort deras boskap och slog dem i grund och räddade så folket i Keila. — 6Också Evjatar, Achimeleks son, som hade flytt till David, följde med till Keila, och han hade då efoden med sig.

7När Saul fick veta att David hade kommit till Keila tänkte han: »Gud har utlämnat honom åt mig. David har gillrat en fälla åt sig själv genom att dra in i en stad med port och bom.« 8Så bådade han upp folket för att tåga mot Keila och omringa David och hans män. 9Men när David förstod att Saul smidde onda planer mot honom sade han åt prästen Evjatar att ta fram efoden. 10Och David bad: »Herre, Israels Gud, jag har hört att Saul tänker dra ut och ödelägga Keila för min skull. 11Kommer de styrande i Keila att utlämna mig? Kommer Saul att tåga hit, som jag har hört? Herre, Israels Gud, ge din tjänare svar!« Herren svarade: »Ja, han kommer att tåga hit.« 12David fortsatte: »Kommer de styrande i Keila att utlämna mig och mitt följe åt Saul?« Herren svarade: »Ja, det kommer de att göra.« 13Då bröt David upp med sitt folk, omkring 600 man; de lämnade Keila och strövade sedan än hit, än dit. När Saul hörde att David hade sluppit ut ur Keila gav han upp sina planer.

David på flykt undan Saul

14David höll till bland bergen i Sifs öken med dess otillgängliga klippor. Hela tiden sökte Saul efter honom, men Gud lät honom inte falla i kungens händer. 15Medan David var i Horsha i Sifs öken fick han veta att Saul hade dragit ut för att döda honom. 16Men Sauls son Jonatan sökte upp David i Horsha och styrkte honom med löften om Guds beskydd. 17»Var inte rädd«, sade han, »min far kommer inte att få tag i dig. Det är du som skall bli kung i Israel, och då står jag närmast dig i rang. Det vet min far också.« 18Så slöt de båda ett förbund inför Herren, och Jonatan gick hem, medan David stannade i Horsha.

19Några män från Sif kom upp till Saul i Giva och berättade att David höll sig gömd hos dem bland bergfästena i Horsha, på Hakilaberget söder om Jeshimon. 20»Kom ner när du vill, konung«, sade de, »så skall vi se till att han faller i dina händer.« 21Saul svarade: »Herren skall välsigna er för att ni har haft sådan omtanke om mig. 22Gå nu och skaffa er säkrare uppgifter och ta reda på vart han smiter i väg; han lär vara mycket förslagen. 23Se efter på vilket av alla sina gömställen han håller sig undan och kom tillbaka hit när ni är säkra på er sak, så skall jag följa med er. Om han bara finns i landet, skall jag spåra upp honom i vilket hörn av Juda han än må vara.« 24Så begav de sig hem till Sif före Saul.

David och hans män uppehöll sig då i Maons öken, i ödemarken söder om Jeshimon. 25När han fick reda på att Saul med sin trupp kom för att leta efter honom drog han sig ner till klippan i Maons öken. Saul fick rapport om detta och förföljde honom in i öknen.

26Saul och hans män gick på ena sidan berget och David och hans män på den andra. David var ivrig att hinna undan, men det var nära att de hade blivit kringrända och infångade, 27då en budbärare kom till Saul och ropade: »Skynda dig tillbaka! Filisteerna har ryckt in i landet.« 28Saul gav då upp jakten på David och vände sig mot filisteerna. Därför har denna plats fått namnet Skiljeklippan.

24

David skonar Saul i grottan

241David bröt upp därifrån och höll sedan till bland bergfästena i En-Gedi. 2När Saul kom tillbaka från sitt fälttåg mot filisteerna talade man om för honom att David höll till i En-Gedis öken. 3Han tog då 3 000 utvalda soldater från hela Israel och tågade ut för att leta efter David och hans män öster om Stengetsklipporna. 4När han kom till fårfållorna utmed vägen gick han in i en grotta där för att uträtta sina behov. Men längst inne i grottan satt David och hans män, 5och de sade till honom: »Nu är den dagen inne om vilken Herren sagt: Jag lämnar din fiende i ditt våld, gör med honom vad du behagar!« Då smög sig David fram och skar av en flik av Sauls mantel. 6Men när han hade skurit av Sauls mantelflik slog honom samvetet, 7och han sade till sina män: »Herren förbjude att jag skulle handla så mot min härskare, Herrens smorde, att jag bär hand på honom: han är dock Herrens smorde.« 8Och med stränga ord avhöll David sina män från att överfalla Saul.

Saul lämnade grottan och fortsatte vägen fram. 9Då reste sig David och gick ut och ropade efter honom: »Min herre och konung!« Saul såg sig om, och David föll ner med ansiktet mot marken och hälsade underdånigt. 10Han sade: »Varför lyssnar du till dem som säger att jag vill dig illa? 11Nu kan du själv se hur Herren utlämnade dig åt mig i grottan. Jag blev uppmanad att döda dig, men jag skonade dig och sade: Jag får inte bära hand på min härskare, han är dock Herrens smorde. — 12Se här, min fader, vad jag håller i handen, en flik av din mantel. Jag kunde ha dödat dig, men jag skar bara av en flik av din mantel. Då måste du förstå att jag inte är skyldig till något ont, jag har inte förbrutit mig mot dig. Du däremot lägger försåt för att bringa mig om livet. 13Herren skall döma mellan oss, Herren skall hämnas på dig för vad du har brutit mot mig, själv skall jag inte röra dig. 14Du vet hur de gamle brukade säga: Ont kommer från de onda. Min hand skall inte röra vid dig. 15Mot vem har Israels konung dragit ut, vem är det du jagar? En död hund! En ynka loppa! 16Men Herren skall vara domare; han skall skipa rättvisa mellan dig och mig. Han skall ta sig an min sak och skaffa mig rätt gentemot dig.«

17När David hade sagt detta ropade Saul: »David, min son, är det verkligen du?« Och han brast i gråt. 18»Det är du som har rätt, inte jag«, sade han. »Du har gjort gott mot mig, och jag har gjort ont mot dig. 19I dag har du visat att du vill mig väl: du dödade mig inte, trots att Herren hade lagt mitt liv i din hand. 20Man låter ju inte sin fiende löpa, när man fått honom fast! Herren skall löna dig rikligt för vad du har gjort mot mig i dag. 21Nu vet jag säkert att du skall bli kung och att Israels kungadöme kommer att befästas under ditt styre. 22Svär nu vid Herren att du inte utrotar mina efterkommande och inte utplånar mitt namn ur min släkt.« 23Detta lovade David med ed, och sedan vände Saul tillbaka hem, medan David och hans män drog sig upp till sitt bergfäste.