Bibel 2000 (B2000)
23

David räddar staden Keila

231Det kom bud till David att filisteerna hade anfallit Keila och nu var i färd med att plundra tröskplatserna. 2Då frågade David Herren: »Skall jag dra ut och angripa de där filisteerna?« Herren svarade: »Ja, du skall dra ut och angripa filisteerna och rädda Keila.« 3Men Davids män sade: »Har vi inte mycket nog att frukta här i Juda? Måste vi också dra i väg till Keila och möta filisteernas styrkor?« 4David frågade Herren ännu en gång och fick till svar: »Bryt upp och gå mot Keila, jag ger filisteerna i ditt våld.« 5Då tågade David och hans män till Keila och stred mot filisteerna. Han förde bort deras boskap och slog dem i grund och räddade så folket i Keila. — 6Också Evjatar, Achimeleks son, som hade flytt till David, följde med till Keila, och han hade då efoden med sig.

7När Saul fick veta att David hade kommit till Keila tänkte han: »Gud har utlämnat honom åt mig. David har gillrat en fälla åt sig själv genom att dra in i en stad med port och bom.« 8Så bådade han upp folket för att tåga mot Keila och omringa David och hans män. 9Men när David förstod att Saul smidde onda planer mot honom sade han åt prästen Evjatar att ta fram efoden. 10Och David bad: »Herre, Israels Gud, jag har hört att Saul tänker dra ut och ödelägga Keila för min skull. 11Kommer de styrande i Keila att utlämna mig? Kommer Saul att tåga hit, som jag har hört? Herre, Israels Gud, ge din tjänare svar!« Herren svarade: »Ja, han kommer att tåga hit.« 12David fortsatte: »Kommer de styrande i Keila att utlämna mig och mitt följe åt Saul?« Herren svarade: »Ja, det kommer de att göra.« 13Då bröt David upp med sitt folk, omkring 600 man; de lämnade Keila och strövade sedan än hit, än dit. När Saul hörde att David hade sluppit ut ur Keila gav han upp sina planer.

David på flykt undan Saul

14David höll till bland bergen i Sifs öken med dess otillgängliga klippor. Hela tiden sökte Saul efter honom, men Gud lät honom inte falla i kungens händer. 15Medan David var i Horsha i Sifs öken fick han veta att Saul hade dragit ut för att döda honom. 16Men Sauls son Jonatan sökte upp David i Horsha och styrkte honom med löften om Guds beskydd. 17»Var inte rädd«, sade han, »min far kommer inte att få tag i dig. Det är du som skall bli kung i Israel, och då står jag närmast dig i rang. Det vet min far också.« 18Så slöt de båda ett förbund inför Herren, och Jonatan gick hem, medan David stannade i Horsha.

19Några män från Sif kom upp till Saul i Giva och berättade att David höll sig gömd hos dem bland bergfästena i Horsha, på Hakilaberget söder om Jeshimon. 20»Kom ner när du vill, konung«, sade de, »så skall vi se till att han faller i dina händer.« 21Saul svarade: »Herren skall välsigna er för att ni har haft sådan omtanke om mig. 22Gå nu och skaffa er säkrare uppgifter och ta reda på vart han smiter i väg; han lär vara mycket förslagen. 23Se efter på vilket av alla sina gömställen han håller sig undan och kom tillbaka hit när ni är säkra på er sak, så skall jag följa med er. Om han bara finns i landet, skall jag spåra upp honom i vilket hörn av Juda han än må vara.« 24Så begav de sig hem till Sif före Saul.

David och hans män uppehöll sig då i Maons öken, i ödemarken söder om Jeshimon. 25När han fick reda på att Saul med sin trupp kom för att leta efter honom drog han sig ner till klippan i Maons öken. Saul fick rapport om detta och förföljde honom in i öknen.

26Saul och hans män gick på ena sidan berget och David och hans män på den andra. David var ivrig att hinna undan, men det var nära att de hade blivit kringrända och infångade, 27då en budbärare kom till Saul och ropade: »Skynda dig tillbaka! Filisteerna har ryckt in i landet.« 28Saul gav då upp jakten på David och vände sig mot filisteerna. Därför har denna plats fått namnet Skiljeklippan.